Hej kära läsare!

Gud jag vet inte ens vart jag ska börja. Först lägger min dator av igen precis innan resan till Odense och sen har det bara varit full fart de sista veckorna. Nu har verkligen det sista ur trasan kramats ur.
Häng med!

Sist jag skrev så var vi ju på väg mot Odense Danmark. Något som var bland det häftigaste jag varit med om. Två lastbilar och två släp rullade från Strömsholm.

Hela 13 timmar senare var vi framme i Danmark. Vi sov på ett litet hotell inne i Odense och hade hästarna uppstallade på tävlingsområdet. Colette och jag hade ju bara hängt ihop i tre veckor men fightades hela helgen igenom, hon var så grym! På fredagen 120 med fyra fel, på lördagen ”agianst the clock” med 8 fel (ivrig ryttare som gick för mycket mot klockan) och på söndagen debuterade vi 125 med fyra fel. Lite stolpe ut under helgen för oss men jag var så himla nöjd! Det var lite skillnad att rida internationellt på gräsbana mot vad man är van vid här hemma. Maxade oxrar och kluriga distanser. Vår hopplärare Daniel Svensson var med hela helgen och coachade oss, vilket var guldvärt. Men Colette hoppade kalas under hela helgen och sista rundan var riktigt grym. Är så tacksam för att ha fått uppleva detta, vilken resa!
Strömsholm kommer klippa ihop en film om vår lilla Danmarktripp,  jag kommer länka den här i bloggen när den är klar.

En något suddig film från min och Colettes 125 runda!

Sedan var det bara att åka hem till Sverige och Strömpis igen för att jobba livet ur sig med examensarbetet som skulle lämnas in kommande vecka. Jag och Hanna satt bokstavligen talat hela nätterna och vände och vred på varenda mening. Det är alltså inte bara goda ridskills du ska ha som hippolog om du trodde det. Det skall även presenteras en god vetenskaplig kandidatuppsats också!

Tio minuter innan larmet på skolan skulle gå lämnade vi in vårt examensarbete och det blev godkänt för presentation! PHU! Vill ni se vårt arbete redovisas så kan ni se det HÄR

Vill ni se de övriga presentationerna från min klass så hittar ni dem HÄR

Med ett godkännande i hamn så styrde vi vidare mot den sista uppgiften innan hippologen faktiskt var över. Nämligen Nationaldagstävlingarna!

När jag var liten så åkte vi bussresor med min dåvarande klubb till Strömsholm för att titta på nationaldagstävlingarna. Jag vet att jag tänkte att ”en dag ska jag också, minsann, tävla här”. 20 år senare kan jag kryssa det av min bucketlist. Det har varit lite målet med hela hippologen för mig, att starta 130 och att hoppa på NDT. Varför inte slå två flugor i en smäll?

NDT började för mig med en 110 med Cheeba, där såklart en supercool med något förvirrad Cheeba gjorde sin utomhusdebut med bravur och kammade hem en fin rosett. Sedan gick Colette 120 med ett retligt fyra fel.

Efter fem veckor tillsammans så bestämde jag mig för att min och Colettes sista start skulle bli en 130. Det var en tidshoppning och både jag och Colette var taggade och fokuserade så hälften vore nog. Jag har alltid haft ett riktigt tävlingshuvud och för mig är det alltid ”vinna eller försvinna”. Inte hade jag en tanke på att när man debuterar 130 så kanske man kan försöka göra en lugn rutin runda? Nej nej… Så med en grym tid kom vi i mål men fick tyvärr med oss två ner. Lite bitter över att jag blev så ivrig igen, men det gick över ganska snabbt när jag insett att jag faktiskt fått göra min debut, på NDT dessutom och det kändes lätt! Lätt som en Colette!

foto: Michelle Lundqvist

foto Michelle Lundqvist

foto Michelle Lundqvist

Sådär avrundades allting. Vi fick världens vackraste avslutningsmiddag där jag höll tal för min klass (nästan utan att gråta!).

Många andra vackra tal, sånger, dikter och filmer visades och det var ett perfekt avslut på tre fantastiska år. Vår fina avslutningsfilm som fantastiska Lina i min klass har gjort kan du se HÄR

Nu känns helt tomt. Nu har det snart gått ett par veckor och jag har hunnit landa lite i att jag faktiskt inte på måndagmorgon skall gå upp till stalltjänsten, stå på stallchefs Åsas kontor och fråga efter ett finare täcke, fråga över ett sår på ett ben eller när hästen skall skos härnäst. Jag ska inte svära över trasiga gödselband, gråta över en hoppträning eller skratta ihjäl mig åt mina klasskamraters dans i stallarna 06.30 på morgonen. Jag kommer inte få ta del av Jens peppande tips, Daniels  ”sluta gnäll och rid” och Mariannes ”ride and smile” längre.  Jag kan inte fatta att det är slut. Det har verkligen varit tre FANTASTISKA (som vår rektor Linda skulle ha sagt), jobbiga, roliga, lärorika, svåra, kalla, varma och glädjefyllda år som har innehållit allt. Jag har fått vänner för livet och som jag sa i mitt tal – Det är ju faktiskt nu det börjar!
 
Malin & Medina, jag & Colette, Hanna & Arwen efter NDT

Jag vill tacka alla på Strömsholm och Flyinge för allt ni gett mig. Jag vill tacka Hippson för att jag fått vara er hipplogbloggare under tre år, det har varit a dream come true och jag är så glad för att ha fått denna chans. Jag vill tacka mina läsare för alla energiboost ni gett mig genom era kommentarer både här på bloggen och när jag träffat er i livet. Ni är så bra!
Med detta inlägg vill jag också tacka för mig och min bloggtid här. Jag lämnar stolt över stafettpinnen till nästa hippologbloggare och vem vet… Kanske ses vi på Hippson igen framöver?!

Vad händer sen då?
Jag kommer att befinna mig på Djursjukhuset Evidensia i Strömsholm nu i sommar samt ha en hel del privatträningar. Vad som händer till hösten håller jag för mig själv än då jag inte bestämt mig riktigt... Men på hästfronten så skall Cheeba matchas till 120 och vidare och sen kommer det antagligen en häst till! Nu vill jag först ta lite sommarlov och bara njuta. Kanske en och en annan sovmorgon.

Med all min kärlek /Lisa - en, numera examinerad hippolog som brinner för fingerfärdigheten i dressyren och adrenalinet i hoppningen!  #ingendrömärförstor

Klicka på en bild för att starta bildspelet. Nu, äntligen tillbaka efter en liten bloggpaus. Jag vet inte om den varit frivillig eller inte. Det är svårt att få någon tid över när man har 100% heltidsstudier, tre hästar, deltidsjobb. Men om sanningen ska fram så har jag bara velat njuta och ta vara på den sista tiden vi har kvar här på Strömsholm. För hur mycket jag än har förträngt det, så är det faktiskt snart slut. Om 3,5 vecka för att vara exakt. Jag kan inte ens tänka tanken utan att få lite panik över att lämna detta livet. All personal, vänner och framför allt mina hästar. Det känns verkligen som att lämna sin familj...

Vad har jag hittat på sen sist vi hördes? Jo för det första så har vi bokstavligen talat jobbat dag och natt med vårt examensarbete. Jag tror ingen förstår hur mycket energi och tid det tar att skriva en kandidatuppsats förrän man gjort det sjäkv. Speciellt om man är lite mer praktiskt lagd som vi hästnördar. Men nu är vår uppsats "Att coacha ryttare" faktiskt inlämnad för examination. Tre minuter tillgodo hade vi innan tiden för inlämningen gick ut. Nu hoppas vi att det räcker hela vägen fram!

Anledningen till att vi faktiskt verkligen fått in den i tid är för att vi haft en otroligt bra morot från Strömsholm. Jag får faktiskt nypa mig lite i armen när jag tänker på det. Men det är faktiskt så att nästa vecka åker vi och tävlar i ...
DANMARK!
Jajamen, ni läste rätt! Strömsholm har fixat så jag och tre av mina klasskamrater som också har inriktning hoppning samt deras hoppstipendiater ska få åka ner och tävla internationellt i Odense, Danmark med våra skolhästar. Vi åker nästa vecka och kommer rida tre klasser över helgen på 120, 120 och 125.

Så vi har tränat och förberett oss inför denna resa. Men! Vi fick endast åka om vi låg i fas teoretiskt, så snacka om att vi la in en högre växel i vårt examensarbete.
Som förberedelse för detta gick Colette och skrapa upp sitt knä och var borta i två veckor... Panik! Istället fick jag Air Max som stand in, 11årig valack e Air Jordan - Martell. Han gick som sjuåring 140 med vår hopplärare Daniel Svensson, en trevlig kille som nu är min extrahäst eftersom Colette är tillbaka. Max och jag hann med en start på Sundbyholm bland annat.

Jag var lite stressad när jag fick tillbaka Colette eftersom Danmark närmde sig och jag hade inte startat henne något innan. Mitt mål är ju att innan hippologen är över så ska jag ha startat en 130, men den drömmen lade jag på hyllan efter att ha fått byta häst ett par gånger och mina två felfria 120 kändes långt borta. Men jag var ändå tvungen att ha nån tävling i ryggen innan Odense med Colette, så bara efter ett par hoppträningar tillsammans debuterade vi två nationella 120 ute på Sundbyholm. Tror ni inte den fantastiska lilla hästen tar mig på en riktigt sväng om och med oss hem fick vi två felfria ritter förra veckan?! Jag svävar fortfarande på rosa moln, hon passar mig verkligen som handen i handsken lilla Colette. Helt plötsligt var vi kvalade till 130 och känner oss redo för att ta oss an Odense.

Efter Odense är det nationaldagstävlingarna på Strömsholm som är nästa mål, där vi ska göra vår 130 debut. Så dagarna består nu efter att examensarbetet är inlämnat av träning och tävling med mina hästar Colette, Air Max och Cheeba. Jag försöker verkligen att njuta av denna sista tiden som verkligen är den bästa. Lever drömmen och vill aldrig att det ska ta slut.

Håll tummarna för oss till veckan, I'll keep you posted!

Den femte januari i år kom Paddy till mig som projekt. En 8-årig tinkervalack med mustasch och alldeles för mycket hovskägg. Han var en chansning. Perfekt storlek och bra byggd för att passa hos oss på ridskolan.

Han var hetsig, svårhanterlig, arg och otroligt dominant. Han gick över folk, drog sig inte för att sparka och att försöka bemästra honom på ryggen hade getts upp för länge sen. Många såg honom som opassande och farlig, medan jag såg en häst som ville veta var han plats i livet var, vad som förväntades av honom och vem som skall bestämma och visa vägen för honom. Det tog några veckor, där vi funderade på att skicka tillbaka honom både en och två gånger. Men efter hand så blev han en glad individ som älskar människor, uppmärksamhet, att få jobba och gå med sina vänner i hagen. Få rutiner och människor som har satt tydliga riktlinjer så han vet exakt vad han skall göra, varje dag. Det har gett honom trygghet och en inre säkerhet.

Ni är många som undrar hur det gick med projektet med Paddy - "att göra en ridskolehäst" och till alla er så kan jag stolt meddela att han idag är köpt och står kvar på Stora Ekeby ridskola och går med i verksamheten. Han har en tydlig inslussningplan där han ansvaras och rids av en mycket duktig tjej i personalen. Han matchas med ryttare som passar honom och varje ridlärare jag pratat med har gett honom en stor guldstjärna i kanten.
Det som överraskade oss mest är att under ytan är det en riktigt fin ridhäst som ganska snabbt visade upp lättare rörelser, går i en trevlig form och rörde sig jättefint.

Jag är så stolt och mitt "mattehjärta" värker varje gång jag får gå förbi och hälsa på honom och se honom glatt spetsa öronen och snusa på mig med sin mustasch. Han verkar trivas och eleverna uppskattar honom. Jag är så glad att vi inte gav upp hoppet om denna lilla häst. Tänk vad lite tålamod, rutiner, en fast hand och lite kärlek kan göra. Det är därför det är så viktigt att det verkligen finns kunnig och utbildad personal på våra ridskolor. Det är där hippologprogrammet kommer in. Det är skillnaden som gör skillnaden och det är vi som skall forma framtidens Hästsverige.

Avslutar detta inlägg med ett par bilder från Paddy - en solskenshistoria!
  

Sista dagen på projektet!

Paddy och hans nya ryttare, Rebecka!