Fotograf-dramatik och farväl till hästarna

Hej!
  
Det blev en lång sista dag på veckan, vi var inte hemma på Grevlunda förrän vid kvart över tre i morse och det dröjde ytterligare en timme innan jag kommit till sängs. Hästarna var mer än glada över att få komma hem, och rullade sig i halmen så fort de kunde.
  
Jag vet inte om ni har hunnit läsa det, men vår söndag var ovanligt dramatisk. Vi kom med till GP:n efter en strykning, vilket var så skönt och roligt. Danny var först ut och hade ett ner efter att en fotograf kommit i vägen bakom ett hinder, så efter överläggande bland domarna fick Steffi lov att hoppa det hindret igen.
  
Så vi hoppade fram några språng igen och gick in på banan och hoppade tre hinder. Det blev felfritt och hennes resultat ändrades till 0 fel vilket gav henne en säker plats i winning round, där hon slutade 2:a efter en jättefin omhoppning. Så stolt över både Steffi & Danny!
  

  
Det kunde inte ha slutat bättre i vår sista start tillsammans, och det var mycket känslor som bubblade runt. Jag blir otroligt ledsen över bara tanken på att jag ska lämna hästarna och Steffi, även om det är helt och hållet mitt eget val.
  
Hästarna, speciellt Danny, Extens & Charlie är tre så personliga hästar med så mycket speciella egenheter som jag har lärt mig hantera och tycka om, för att de alla tre har hjärtan av guld. Bara att titta på dem gör mig glad och jag känner dem utan och innan.
  
Att tycka så mycket om en häst kan lätt bli väldigt väldigt jobbigt när man jobbar i ett stall som till största del baseras på försäljning. Jag har ansvar för många hästar och tycker om dem allihop, men har även fått dra en gräns och skärma av mig lite för att inte tycka för mycket om dem som jag vet inte kommer att få vara kvar så länge.
  
Det är så verksamheten fungerar, och jag förstår den till 100 procent, men det blir för jobbigt när man gång på gång blir så ledsen av att säga hejdå till någon man tycker väldigt mycket om.
  

  

FOTO: Lexi Mudifaj
  
Erik är en häst som jag saknar väldigt mycket! Han har det väldigt bra i Florida tillsammans med Team Pasmore, men det är fortfarande tomt här utan honom.
  
Så nu är det dags för mig att gå vidare, jag är så tacksam över min tid på Grevlunda. Jag har utvecklats mycket som person och har lärt känna så många fina tjejer som jag hoppas alltid kommer att vara en del av mitt liv.
Lisen & Peder är fantastiska chefer, men den person jag mest ser upp till är ändå Steffi. Den där blonda lilla tjejen som du kan sätta upp vilken hästkrake som helst och hon kommer att få ut det bästa av den. Aldrig har jag sett henne göra någonting halvdant eller ge upp.
  
Hon har lika mycket talang som vilja att bli bättre. Och sedan är hon den vänligaste personen som kan gå i ett par träskor (och ja, hon har ett par som hon klapprar runt i de få minuterna varje dag som hon inte har ridstövlar) och aldrig någonsin har hon sagt ett dumt ord till varken mig eller någon av de andra tjejerna. Hon är helt enkelt en fantastisk människa, som jag har haft så roligt med och som jag kommer att sakna väldigt väldigt mycket.
  
Hoppas att ni har tyckt att det varit roligt att få en liten inblick i min vardag den här helgen, och tack för att ni har läst!
  
Kram Natalie