Stalldrömmar - Den viktiga triangeln!
JUL
04

Den viktiga triangeln!

Jag vågar påstå att alla som nån gång har suttit på en häst har hört talas om den lodräta sitsen. Ni vet höft, häl och axel ska bilda en lodlinje genom kroppen, så att om man plockade bort hästen under ryttaren ska hen landa på fötterna. Men om det här är något som alla vet – hur kommer det sig då att nästan ingen sitter så? För allvarligt talat, se er omkring! Det är inte många som verkligen sitter i lodrät position nu för tiden.
  
Kan det vara för att man inte förstår hur viktigt det faktiskt är? Att man tror att det bara är kosmetiskt? Det vill säga att det bara är en fråga om att se elegant ut och att det inte egentligen påverkar själva ridningen?
Jag är i grunden utbildad massageterapeut och har arbetat många timmar med att hjälpa människor som har ont i sina kroppar. Jag har en gedigen utbildning i biomekanik och är fullt införstådd med att vi alla ser olika ut och har olika förutsättningar. Någon har långa ben, andra korta. Någon har lång rygg med tydliga kurvor, en annan kort och rak. Någon kanske har långa lårben, men korta vader eller vise versa... Och därför kommer slutresultatet att se lite olika ut.
Som ung dressyrryttare var min stora sorg i livet att jag inte är född med milslånga ben och kort överkropp (utan snarare tvärt om). Men jag insåg att det går att rida rätt bra ändå och har kommit över det! Även om jag aldrig kommer att se riktigt sådär elegant ut i sadeln som vissa av mina kollegor kan göra...
Men fysikens lagar gäller för oss alla – långa, korta, smala, tjocka och därför måste vi göra vårt allra bästa för att jobba med naturen och inte mot den!
  
Det hela börjar med ett neutralt bäcken. Om bäckenet är felvinklad kommer hela sitsen att bli fel. Ryggen kommer antingen svanka eller kuta, och du kommer hamna i bakvikt eller framvikt. Dessutom kommer inte ryggraden kunna ta upp och kompensera för hästens rörelser på ett korrekt sätt, och du kommer antingen studsa i sadeln eller ta ut rörelsen på ett felaktigt (potentiellt skadligt sätt), till exempel genom att huvudet nickar överdrivet vilket kan ge skador på kotor och ligament i nacken.
Det kommer också bli helt omöjligt att ha benen i korrekt position med hälen i linje under höften. Om du sitter för långt bak på sittbenen (vilket är väldigt vanligt) så kommer benen hamna för långt fram. Då hjälper ingen höftböjarstretch i världen! Du kommer aldrig att riktigt kunna hitta en bekväm lodrät sits.
Ju längre bak på sittbenen du sitter, desto mer stolsits kommer du att hamna i. Det kan också hända att du börjar rotera låren utåt, och därmed får en tå som pekar utåt. Sitter du istället för långt fram på sittbenen kommer benen att åka bak och du kommer knipa med knäna och/eller hamna i framvikt. Den här sitsen är vanligast hos nybörjare och/eller lite osäkra ryttare men kan ibland ses även på vana ryttare.
  
Vad är då en neutral bäckenposition? I Tyskland pratar man mycket om "triangeln". "Du ska sitta på triangeln!" Och vad innebär det då? Jo, triangeln utgörs av de två sittbenen och blygdbenet. Ett annat uttryck som jag gillar är att "sitta på plattan". I Sverige pratas det väldigt mycket om att sitta på sittbenen. Det är mycket märkligt eftersom det nästan alltid leder till att man hamnar i bakvikt (här ska dock sägas att om man har en elev som hamnar i framvikt så kan instruktionen "sitt mer på sittbenen" vara helt korrekt).
Tyvärr är det nog så att kunskapen om anatomi har varit väldigt begränsad hos instruktörer, och det har lett till en hel del missuppfattningar. Men det är på väg att förändras! Det bedrivs forskning om sitsen på alla möjliga håll och kanter i världen, bland annat Maria-Terese Engell som nyligen gjorde sin avhandling.
Några andra som ligger i framkant när det gäller forskning och sits är engelsmännen – något som man nästan kan se om man tittar på hur deras ryttare i toppskiktet sitter! Själv har jag intresserat mig för sitsen och samspelet mellan häst och ryttare ända sedan jag påbörjade min utbildning till massageterapeut för över tio år sedan.
Jag har under åren haft många bra förebilder, lärare och mentorer. Att jobba aktivt med sin position i sadeln är ett pågående arbete som måste finnas med i alla faser av en "ryttarkarriär". Från nybörjare till elitsatsning! Det är inget man kan bli klar med, eller slutar med när man kommit till en viss nivå. Lustigt nog är det ofta dem som behöver det mest som är minst mottagliga.
  
Men hur gör man då för att hitta en neutral bäckenposition? Här kommer en enkel, men effektiv övning som kan hjälpa dig hitta rätt! Börja när du skrittar fram med att gunga överlivet fram och tillbaka så att du växelvis har vikten för långt fram på blygdbenet, och växelvis för långt bak på sittbenen. Gunga sedan mindre och mindre och försök hitta "mitten" - där du sitter lika mycket på sittbenen som på blygdbenet. Du får då en bred anläggninsgyta för sätet i sadeln och sitter nu "på plattan".
Det ska aldrig göra ont i blygdbenet! Då sitter du för långt fram (eller har fel sadel). Låren ska nu kunna falla neutralt i korrekt position och ryggen ska vara "rak" med en lätt svank och en lätt kurva i bröstryggen som kan ta upp krafterna från hästen när den rör sig. Hur mycket svank och kurva du har i ryggen är lite individuellt, och beror på hur du är skapt av naturen. Men förutsatt att du inte har några skador eller låsningar som hindrar dig, ska det kännas bekvämt i ryggen och axlarna ska vara placerade mitt över höften.
  
Men tänk på att vi är extrema vanemänniskor! Om du är van att sitta för långt bak på sittbenen kan det kännas som om du lutar dig framåt, när du faktiskt sitter rakt upp! Och är du van att sitta framåtlutad kommer det förstås kännas som om du lutar dig bakåt...
Därför är det väldigt värdefullt att ha ögon på marken (helst med hjälp av en bra tränare som du litar på), som kan berätta för dig när du sitter rätt. Speglar eller någon som filmar kan också hjälpa dig medan du "kalibrerar om" kroppen till dess nya position. För de flesta är det dock en snabbt övergående fas för de märker rätt snabbt att de blir både stabilare och mer följsamma på en och samma gång i sin nya sits.
  
För att kunna sitta rätt i sadeln med ett neutralt bäcken, krävs det förstås också att du har rätt sadel! Har du en sadel där sätet lutar framåt eller bakåt, som har för bred eller smal midja eller som placerar dina lår i fel vinkel och därmed tvingar ditt bäcken att följa efter så kommer du förstås aldrig kunna sitta korrekt och bekvämt.
Jag vet själv att det kan vara både dyrt och krångligt att hitta rätt sadel som passar både häst och ryttare – men man får faktiskt inte kompromissa! Det finns massvis med duktiga sadelutprovare som säljer begagnade sadlar, så det behöver inte kosta multum. Att prova ut en bra sadel måste liksom ingå i budgeten när man köper häst. Så fortsätt att leta och prova runt även om det känns hopplöst! Och nöj dig aldrig med en sadel som sätter dig fel!
Sadeln ska passa både dig och hästen! Annars är det som att träna till ett maraton med för små löparskor! Det spelar ingen roll hur mycket du springer eller om du har pulsmätare, dricker och äter rätt mellan träningarna och gör "allting" rätt. Du kommer ändå inte få ut det du vill av träningen, och antagligen kommer du också få ont och skada dig!
  
Så hur du sitter påverkar inte bara hur det ser ut för ögat! Utan framför allt hur du faktiskt inverkar på din häst; hur du belastar den. Hur din ryggrad kan ta upp stötar, hur dina lår faller och hur dina hjälper uppfattas av hästen. Det påverkar också hästen steglängd, dess förmåga att lyfta sin rygg, om den blir stel i höger eller vänster sida och så vidare.
För några av er är det här gammal skåpmat, men för några är det nyheter som kanske kan bli den "saknade pusselbiten". Om tio års tid tror jag att vi kommer att tycka att alla de här sakerna är helt självklara och vi kommer att lägga mer tid på att lära oss hur vi ska sitta och inverka på våra hästar – och inte prata så mycket om vad hästen ska göra...
Hästens prestationer kommer som ett brev på posten när ryttaren gör rätt!

Det är många pusselbitar som ska läggas på plats för att vi ska kunna bli bättre ryttare och rida våra hästar korrekt. Det här är bara en av dem. Om någon blir sugen på att lära sig mer så håller vi både privatlektioner, kurser och föredrag med "sitstema". Läs mer om mig på min hemsida eller hör av dig direkt till mig om du har några frågor!
  
//Marie

taggar


liknande webbartiklar


Läst 53695 ggr





Fler inlägg

SEP
24

Tömkörning - varför är vi så rädda för volter?

Tömkörning är något som har funnits med mig under många år nu. Under mina år som anställd i tävlingsstall var det lite olika. I vissa stall jobbar man mycket med tömkörning - och i andra inte alls. Det finns som ni vet många vägar som leder till Rom... Men jag tycker det är ett fantastiskt redskap som kompletterar ridningen perfekt. Det fungerar kanon för att bygga muskler på en svag häst, kanske efter en skada, eller på en ung individ. Det är ett enkelt sätt att introducera samling och tramp (förstadiet till piaff). Och man får snabba resultat! Många ryttare kommer aldrig till tramp och piaff i sin ridning - men i tömmarna kan de flesta komma till tramp på bara några månader (beroende på vilken nivå man är på när man börjar, och hur flitigt man tränar). Det tycker jag är rätt häftigt. Det är också ett toppensätt att både utbilda och motionera små ponnys.

Förra hösten och våren hade jag tömkörningslektioner på Tågarportens ryttarförening med massor av duktiga och ambitiösa elever. Alltifrån dressyrstammade halvblod till hopphästar, ponnys och till och med en ardenner. Det var övervägande positiva erfarenheter, men några få saker slog mig under den här tiden som jag tänkte ta upp här!

Den första är att det verkar vara många som är livrädda för volter. På riktigt - livrädda! Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om hur mycket vågar jag tömköra på volt? Och vissa gick så långt att de helt ville undvika volter. Det är bara i Sverige som jag stött på det här fenomenet. I Tyskland, Danmark och Frankrike existerar inte ens tanken. Tvärt om använder man ofta longering och tömkörning på volt i rehabiliterande arbete. Om man har en häst som återhämtar sig efter en kotledsinflammation, eller som kanske haft problem med återkommande låga ledinflammationer ska man kanske vara lite försiktig (och man ska förstås alltid följa behandlande veterinärs rekommendationer). Och en av fördelarna med tömkörning (jämfört med longering) är ju just att man kan följa fyrkanten och inte vara fast på volten. Men för en frisk häst finns ingen ökad skaderisk bara för att du tömkör på volt - så länge du gör det rätt!

Det första att tänka på är tidsaspekten. Jag brukar börja med att skritta fram helt utan krav. Då har jag tömmarna antingen hängande på en krok vid sargen, eller upphängda och fastsatta på gjorden - och så leder jag hästen i ett vanligt grimskaft. Sen sätter jag på tömmarna och börjar tömköra. Ibland tar jag något varv på fyrkanten först, men sen går jag in på volten och börjar trava fram. När hästen är uppvärmd och avslappnad tar jag lite galopp. På en erfaren, lugn häst tar detta inte så lång tid. En häst som är väldigt pigg och explosiv kan behöva längre tid i trav innan den är redo för galopp, och då kan man ju ta något varv i skritt emellan så hinner musklerna syresätta sig. Det är främst när musklerna får syrebrist och blir trötta som det börjar slita på lederna. Jag ger även hästen något varv i skritt när jag byter varv. När hästen är uppvärmd i bägge varv och alla gångarter går jag ut på fyrkanten. För en ung och /eller oerfaren häst kan bara det här arbetet vara nog. För en äldre/mer erfaren häst är det nu arbetet med lite samlande rörelser (öppna, sluta och tramp) börjar. En lektion varar 30-45min och av det är max 20min i trav och galopp på volt. Resten är skritt, byte av tömsättning, arbete på fyrkanten och lite prat med ägaren. Innan och efter skrittar ägaren själv fram hästen. Det här tycker jag är ett perfekt tömkörningspass. Hästen har fått jobba igenom kroppen ordentligt utan att behöva bära en ryttare, och bara ca 20min är trav/galopp på volt. Det klarar en frisk häst utan några som helst problem, och det finns ingen anledning för hästägaren att oroa sig.

Så varför ska man då tömköra på volt? Vad är fördelarna?
Jo, för det första så gör voltarbetet det enkelt att värma i rätt tempo. Hästen ska bjuda framåt. Det betyder inte att den ska springa/rusa/slängtrava okontrollerat. Ju högre tempo desto mer slitage. Men hästen måste ändå ha "styrfart" och bjuda till yttertömmen. Vi vill i uppvärmningen kunna hålla ett lite friskare tempo som gör hästen lite varm i kroppen, som är bekvämt för den att röra sig i och som inte kräver en massa samling innan muskler och leder är redo. Ska du uppnå det på fyrkanten får du springa på rätt bra (speciellt i galoppen). Dessutom kan en oerfaren häst bli väldigt rädd och du börjar springa bakom den med linorna på rumpan. Och säkerhet är jätteviktigt när man tömkör (ja, det är förstås alltid viktigt). Men det går snabbt för en rädd häst att trassla in sig i linorna om man inte är försiktig. Better safe then sorry är mitt motto.

Det andra skälet är alltså säkerhet - för att det ska vara säkert att tömköra måste du kunna styra och svänga din häst både på volt och fyrkant. Då får också hästen vänja sig vid att känna tömmarna mot kroppen, utan att ha dem på rumpan och känna sig "jagad". Viss hästar är bakskygga och kan reagera väldigt starkt.

Det tredje skälet är för att det är första steget till att hitta bjudningen till yttertömmen, och därmed börja rakriktningen av hästen. Arbetet på volt börjar med att man har hästen rätt så rak, eller till och med lite utåtställd. När du börjar få ett sug och eftergift i yttertömmen, kan du börja rakrikta hästen genom att leda framdelen inåt på volten så att hästen börjar spåra. Målet är att få hästens ryggrad att linjera, och att få en jämn eftergift på bägge tömmarna. Först då är hästen redo för samling. Att rakrikta hästen på volten är dessutom väldigt avslöjande... Lyckas du inte kommer hästen antingen glida utåt, eller tränga inåt. Går du längs med spåret får du stöd av väggen och kanske blir lurad. Det här går förstås att göra på rakt spår om man t.ex har en rehabhäst som inte får arbete på volt, men det är lättare på volten både för hästen och tömföraren. Och varför ska man göra det svårt för sig? Att träna hästar är ju svårt nog ändå!

Jag tycker som jag skrev i början att det är fantastisk vilket arbete man på relativt kort tid kan komma till, ändå blir jag lite förvånad över att ett fåtal personer tror att vi redan på lektion nr ett ska börja trampa, trots att de inte ens kan rakrikta och styra hästen på volt och fyrkant ännu. Precis som med ridningen så kräver tömkörning tajming och kunskap från föraren, och hästen måste alltid vara förberedd och redo för det arbete vi ber den om både mentalt och fysiskt. Annars leder det definitivt till skador och stress. Skyndar man långsamt så kommer man fort framåt!

Även i höst och vår kommer vi ha tömkörning måndagskvällar udda veckor på Tågarportens rf. Startskottet blir på 80-års jubileet lördagen den 29/9, då jag kommer att finnas på plats hela eftermiddagen för prova-på-lektioner. Det är gratis för alla medlemmar, och icke-medlemmar betalar bara 200kr för alla dagens aktiviteter. Ni kan också komma förbi för att fråga om råd, boka lektioner eller bara prata lite! Hoppas vi ses den 29/9!

I den här länken https://idrottonline.se/TagarpsortensLantlrf-Ridsport/tagarpsnyheter/hararprogramfor80arsjubileumet kan du se programmet för dagens samt anmäla till prova-på-tömkörning. Välkomna!


Läst 1353 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
21

Örstorps stolthet!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Jag erkänner att det tar emot lite... Jag är så kär i den här lilla hästen! Men har man nu valt att titulera sig "uppfödare" som yrke så måste man ju sälja lite hästar också. Det blir inte mycket till karriär annars. Så nu ligger hon ute på annons! Våran stolthet - Örstorps Totifini! Annonsen kan du läsa här nedan.
  
Stoföl efter den numera legendariska hingsten Totilas, e. Gribaldi – Glendale. Totilas själv har med Edward Gal i sadeln tagit både VM-guld, EM-guld och vunnit världscupen. De satte dessutom poängrekord i både GP Special och GP Kür. Förutom det har Totilas visat sig vara en utmärkt avelshingst. Han nedärver både gångarter och ridbarhet. Han har över 20 godkända söner i olika avelsförbund. Hans avkommor har både slagit auktionsrekord och gjort väl ifrån sig i unghästklasser och championat.
 
Hon är under diplom och selektionstoet My Princess (efter His Highness – Nactus) som har ett avelsindex på 128. My Princess vann som treåring både Kungakannan och Breeders Trophy, och blev bästa sto som femårig fölmärr vid BT 2010. Både mamma, Nymphaea, och mormor Thuja är klassade elit.
  
Östorps Totifini är en feminin och vacker tjej med hjärtat på rätta stället. Hon kan vara lite skygg för främlingar, men vinner du hennes förtroende så gör hon allt för dig. Hon är extremt lättlärd och klok och enkel i all hantering. Hon har en härlig energi och fantastisk utstrålning, och kommer tveklöst att göra intryck på tävlingsbanorna i framtiden. Belönad med 8-8-8 på gångarter på sin fölvisning. Med sin höginstressanta stam kommer hon också kunna användas i avel om man så vill. Är registrerad som svartbrun, men kommer att ge intryck av att vara svart.
  
Hon kommer vid avskiljning vid årsskiftet att vara chipmärkt, vaccinerad, avmaskad och ansluten till Breeders trophy. Hon är regelbundet verkad och har åkt transport med mamma. Hon är också försäkrad med dolda fel i Dina Försäkringar.
  
Välkommen att höra av dig för mer information och visning. Även hennes halvbror finns att se här på gården. Mer om oss hittar du på vår hemsida www.orstorpdressyr.se eller på vår facebook https://www.facebook.com/orstorp/


Läst 3738 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
05

Dränering – konsten att slippa leriga hagar

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Swish!! Så var två veckors "semester" till ända, och vardagen tar vid igen. Vi har hunnit med mycket, men inte riktigt allt som vi hade tänkt. Stor del av tiden har lagts på att gräva ned avloppsrör och förbereda för gjutning av en 4,5*4,3 m stor platta på det som blir baksidan av nya stallet.
Från början var det tänkt att bara vara en liten läpp, kanske 1,5 m, men av olika anledningar så växte projektet till nuvarande proportioner. Jag tänkte gå in mer i detalj på det i ett kommande inlägg. Vi har också hunnit med diverse småprojekt som att gräva bort en stubbe ur gräsmattan och sätta en ny hasp på Ferdinands box så att han aldrig mer kan göra skäl för sitt namn "rymmarkungen" m.m. Med på att-göra-listan fanns också punkten "dränera hagarna".     
  
Kanske känns det knasigt att efter den här extremtorra sommaren börja prata dränering, men hösten står för dörren och jag har fortfarande i färskt minne hur blött och eländigt det var förra hösten/vintern/våren. Då började det regna i mitten av augusti och inte slutade förrän nån gång i april (med ett litet uppehåll jan-mars då det snöade istället).
  
Mina rasthagar är relativt stora och ligger i lutning, så tidigare år har vi inte haft så mycket problem med lera. Men förra året var extremt! Det kom nederbörd varje dag! Marken blev övermättad och hann aldrig riktigt återhämta sig. Hästarna var leriga upp på benen, någon fick problem med mugg, någon med strålröta, allting var blött och tungt och skitigt och halt. Och att gå ut en snabbis i hagen utan att byta om till gummistövlar först var bara att glömma. Tappskorna stod som spön i backen. Till och med staketstolparna började lossna på sina ställen och fick hamras ned igen på regelbunden basis. För att lösa det mest akuta slängde vi ut ett par (ca tre) kubik med makadam 16-32 rätt ut i leran.
Det fungerade till den grad att jag fick som en hård plattform där jag och hästarna kunde stå och sätta på grimmor mm. Vi la också lite makadam på vägen ut mellan stall och hagar så att jag slapp halka runt i leran med ystra unghästar i andra ändan av snöret. Men det löste ju inte problemet med upptrampade, blöta hagar, som vid minusgrader gav hård och knölig skare...
  
Efter att ha jobbat på många fantastiskt fina hästanläggningar har jag märkt att hur påkostat stallar och ridhus än må vara så finns det nästan alltid problem med dränering, vattenansamlingar och lera. Hästar är tunga djur som trampar med stor kraft på liten yta. Det är svårt att skydda sig emot. Lägg sen till tunga maskiner och kanske lastbilar som kommer med foder mm så är lervällingen ett faktum. Till och med på anläggningar där man lagt plattor, gatsten eller asfalterat på gårdsplanen kan man ha problem, om man glömt att fundera på vart vattnet ska ta vägen.
 
När vi pratar om leriga hagar så finns det många olika metoder att grusa. Olika grusblandningar och makadam. Markduk eller inte markduk? Det finns gummimattor av olika slag som ska hålla gruset på plats osv, osv. Min erfarenhet är att alla dessa lösningar tyvärr fungerar dåligt på lång sikt om man inte också funderar på vart vattnet ska ta vägen! Här kan man välja öppna diken, stängda diken och/eller stenkistor för att dränera bort ytvattnet. Har man möjlighet kan man sen leda bort vattnet till en dagvattenbrunn eller damm så blir det ännu mer effektivt. Vi bestämde oss för att gräva en stenkista.
  
Så i söndags kväll tog vi tag i saken, och började gräva på det ställe i stonas hage där jag vet att vattnet samlas. Hålet blev cirka tre gånger tre meter i omkrets och cirka en och en halv meter djup. När vi grävt färdigt började vi fylla det igen med stora stenar som vi har samlat på oss sen tidigare utgrävningar. Våra marker består av lerjord och sten. Först stora stenar, sen lite mindre. När hålet var nästan fyllt med sten, la vi ett ca 15 cm tjockt lager med makadam. Sist men inte minst la vi ett tunt lager jord, mest för att det ska vara mjukt och trevligt att gå på för sto och föl som inte har skor på sig. Det här tog oss tre timmar allt som allt, och då hade vi förstås stor hjälp av vår lastgrävare. Utan den hade det tagit flera dagar att uppnå samma resultat!
  
Förutom den här stenkistan så kommer vi också gräva bort ett lager jord precis runt ingångar och vattenhinkar (de platser där de står och trampar lite extra) och lägga makadam istället. Jag tänker mig att man gör en lite djupare grop precis vid ingången, så att vattnet kan rinna undan där, och sen nöjer sig med cirka 10 cm runtom. Om man vill lägga markduk under bör man gräva djupare. Annars kommer hästarna bara trampa/gräva upp den inom kort.
  
Hur man bäst dränerar och grusar sina hagar beror på saker som vad man har för jordmån (lera, sand osv), hur stora hagar man har, hur många hästar som går där, vilken lutning marken har, om markerna ligger högt eller lågt och vilken klimatzon man bor i. Det är också ett pågående arbete som man tyvärr måste göra om då och då. Speciellt om man väljer stenkistor eller stängda diken, som så småningom sätts igen med lera och annat stoft som tar sig ned i marken med regnvattnet. Men även öppna diken och dammar måste då och då grävas om och rensas upp för att fungera optimalt.
Gör man det ordentligt från början kan man dock njuta av torra fina marker i många år innan man behöver börja oroa sig på nytt. Men glöm inte bort att vattnet måste ha någonstans att ta vägen! Annars är det bara att kasta pengar i sjön (eller rättare sagt – grus i leran)!


Läst 15391 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen


Maries senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"

Gästbloggen

Tömkörning - varför är vi så rädda för volter?

Stalldrömmar

Marcobus!

Saras vardag

Till Husbloggarna