Stalldrömmar - Dr Jekyll och mr Hyde?
MAR
22

Dr Jekyll och mr Hyde?

Ni känner till historien och dr Jekyll och mr Hyde? Där den omtyckta och vänliga dr Jekyll uppfinner ett elixir som förvandlar honom till den elaka och aggressiva mr Hyde. I mr Hyde kommer alla Jekylls mörka sidor fram och trots hans försök att motstå, så tar hans mörka sida över mer och mer...
  
Visst känns det ibland som om man har en mr Hyde i stallet? För även den lugnaste och snällaste av hästar kan ha en lite galen sida under vissa omständigheter. Det kan till exempel vara vid en igångsättning efter vila, när det slår om till kyligare väderlek eller om det blåser kraftigt ute. Det händer att jag träffar på ryttare som hamnat i en negativ spiral med sin häst. Som fastnat i "mr Hyde"-läget och kanske blivit rädda. Då gäller det att förstå varför hästen beter sig som den gör och att ha en plan för hur den ska hanteras.
  
Mina både hästar är totalt olika i temperament och personlighet. Båda är sportavlade, båda har mycket energi som behöver göras av med om de ska kunna koncentrera sig. För att kunna få ut det bästa av mina hästar så måste jag förstå dem och tillgodose deras behov.
  
Min ena häst är världens snällaste. Han är oerhört modig och ställer alltid upp för sin ryttare och även när han är osäker så frågar han mig vad han ska göra. Säger jag gå – så går han. Honom rider jag ut på ensam, överallt, oavsett väderlek. Det är oerhört få tillfällen som han beter sig galet eller oförutsägbart.
  
Det betyder inte att han inte har energi och arbetsvilja. Han kan takta lite när han är pigg eller frusta och skaka på huvudet i glädje när vi sträcker ut i galopp längs fälten. Men han kan utan problem vila flera dagar (om jag t.ex. är sjuk eller bortrest), utan att byta personlighet. För att han ska bete sig galet så krävs en längre viloperiod med mycket stillastående. Som till exempel nu i vintras när han hade en hovböld som krävde 14 dagar i sjukhage... Då var han lite smågalen att starta igång... Men det tog en vecka med överskottsenergi, utfall och brallningar, och sen var han som vanligt igen. Hade jag provridit honom i just den veckan hade jag trott att det är en helt annan häst än vad han faktiskt är!
  
Min andra häst är lite knepigare. Han har mer nerv och kan växla mellan att vara lugn och koncentrerad, eller spänd, tittig och rent av explosiv inom samma pass. Där är det ännu viktigare att ha honom ordentligt avrastad innan jag kräver koncentration och arbete. Han kan inte vila mer än 1–2 dagar innan han förvandlas till en eldsprutande drake. Jag måste alltså ha en tydlig plan både för dagen och för veckan för att han ska fungera optimalt.
  
För att jag ska kunna rida ut på honom måste han ha gått ordentligt dagarna innan, och helst ska det inte blåsa alltför mycket. Då kan han bli alldeles galen och kasta sig helt okontrollerat ut i trafiken eller ut i terrängen utan någon som helst koll på vart han sätter fötterna någonstans (jag har gjort det misstaget ett par ggr så jag vet...). Om han av någon anledning måste vila mer än 1–2 dagar så är det bättre att t.ex. longera eller tömköra honom någon eller några dagar innan jag hoppar upp och rider. På det sättet kan jag dränera överskottsenergin och få en lugn och trevlig häst att rida på. Det innebär mindre frustration för oss båda och minskar dessutom risken för onödiga skador.
Detsamma kan gälla om man har en häst som har sadeltvång. När man rider regelbundet brukar tvånget försvinna – men om hästen har vilat kan det komma tillbaka. En liten stund på longerlina innan man hoppar upp tar nästan alltid bort problemet.
  
Så varför skriver jag det här? Jo, jag har märkt att många ryttare med hästar som har mycket energi saknar en plan för hur de ska hantera sina djur. Det är inte helt ovanligt att man antingen blir rädd eller skadad helt i onödan därför att man inte tänker tillräckligt på att hästar är levande varelser och deras temperament och energinivå växlar med dagsformen. Hästar som inte får jobba har en massa energi som behöver göras av med innan de kan koncentrera sig och prestera. Hästar är avlade för att vilja arbeta!
  
Jag börjar ofta min vecka med ett joggingpass. Mycket galopp i lätt sits på volt och fyrkant och sen lite lösgörande arbete i skritt och trav. Om jag har unga hästar i träning eller problemhästar med t.ex. sadeltvång så blir det oftast ett pass i lina, och så sparar jag ridningen till tisdagen. Tisdagen trimmar jag på banan. Onsdag rider jag ut. Torsdag, fredag på banan och sen uteritt/longering/tömkörning eller löshoppning på lördagen (beroende på ålder och utbildningsgrad av häst, väderlek mm). Söndag är vilodag.
  
Om jag tävlat eller tränat så skrittar jag normalt sett ut hästen dagen efter. Om man börjar veckan med att rasta av sin häst så får man oftast en lugnare, mer harmonisk och betydligt trevligare häst att jobba med resten av tiden. Förutom att det skapar mentalt välmående så mår dessutom musklerna bra om de på regelbunden basis (dvs 1–2 ggr i veckan) får tömma sina glykogendepåer. Är man för rädd för att rida ut och galoppera själv så kanske man kan ha en modig medryttare eller ta hjälp av en duktig stallkamrat som kan sitta upp då och då.
  
Det där med sadeltvång är intressant. Många av er tänker nu på hästar som inte gillar när man spänner sadelgjorden och som bockar rakt upp i luften om man spänt för hårt eller snabbt. Det är den vanliga varianten. Men jag har upptäckt att det finns en annan sorts sadeltvång som inte är lika uppenbar och som många ryttare missar. Det här hästarna kan också vara lite känsliga när man spänner sadelgjorden, men det de reagerar mest på är känslan av ryttarens ben mot kroppen. Och istället för att bocka så springer de ifrån "obehaget" som de känner.
De upplevs som överkänsliga och kanske lite bakskygga. Ofta kan de ha lite problem med orolig mage. Precis som vanlig sadelkramp blir problemet starkare om hästen har vilat från ridning ett tag. Hur lång vila som behövs för att problemen ska dyka upp beror på hästen. Det kan vara allt från en dag till en månad och mer. Eftersom många missar att det är sadelkramp det handlar om så vet man inte heller hur man ska hantera problemet, och det är jättelätt att hamna i en ond cirkel där hästen bara blir mer och mer stressad och "dum".
  
Ibland går det förstås inte att rasta av hästen. Det kan bero på en skada som ska rehabiliteras, eller så är det fruset och halt ute och man saknar tillgång till ridhus. Då får man bara göra så gott man kan ändå. Men jag tror att vi hade kunnat få friskare, gladare, säkrare hästar och ryttare om fler tog sig en liten funderare på sin veckoplanering och såg till att fundera mer på dagsformen på sina hästar och gjorde en plan utefter det. Man vill inte fastna i mr Hyde-fasen när man kan ha så mycket roligare med en dr Jekyll i stallet!
  
Ps. Jag förutsätter i den här texten att hästen är frisk och sund, och att den har tillgång till hagvistelse samt en väl balanserad foderstat mm. Eftersom det också är faktorer som kan påverka hästarnas beteende.
  

taggar


liknande webbartiklar


Läst 42035 ggr





Fler inlägg

SEP
24

Tömkörning - varför är vi så rädda för volter?

Tömkörning är något som har funnits med mig under många år nu. Under mina år som anställd i tävlingsstall var det lite olika. I vissa stall jobbar man mycket med tömkörning - och i andra inte alls. Det finns som ni vet många vägar som leder till Rom... Men jag tycker det är ett fantastiskt redskap som kompletterar ridningen perfekt. Det fungerar kanon för att bygga muskler på en svag häst, kanske efter en skada, eller på en ung individ. Det är ett enkelt sätt att introducera samling och tramp (förstadiet till piaff). Och man får snabba resultat! Många ryttare kommer aldrig till tramp och piaff i sin ridning - men i tömmarna kan de flesta komma till tramp på bara några månader (beroende på vilken nivå man är på när man börjar, och hur flitigt man tränar). Det tycker jag är rätt häftigt. Det är också ett toppensätt att både utbilda och motionera små ponnys.

Förra hösten och våren hade jag tömkörningslektioner på Tågarportens ryttarförening med massor av duktiga och ambitiösa elever. Alltifrån dressyrstammade halvblod till hopphästar, ponnys och till och med en ardenner. Det var övervägande positiva erfarenheter, men några få saker slog mig under den här tiden som jag tänkte ta upp här!

Den första är att det verkar vara många som är livrädda för volter. På riktigt - livrädda! Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan om hur mycket vågar jag tömköra på volt? Och vissa gick så långt att de helt ville undvika volter. Det är bara i Sverige som jag stött på det här fenomenet. I Tyskland, Danmark och Frankrike existerar inte ens tanken. Tvärt om använder man ofta longering och tömkörning på volt i rehabiliterande arbete. Om man har en häst som återhämtar sig efter en kotledsinflammation, eller som kanske haft problem med återkommande låga ledinflammationer ska man kanske vara lite försiktig (och man ska förstås alltid följa behandlande veterinärs rekommendationer). Och en av fördelarna med tömkörning (jämfört med longering) är ju just att man kan följa fyrkanten och inte vara fast på volten. Men för en frisk häst finns ingen ökad skaderisk bara för att du tömkör på volt - så länge du gör det rätt!

Det första att tänka på är tidsaspekten. Jag brukar börja med att skritta fram helt utan krav. Då har jag tömmarna antingen hängande på en krok vid sargen, eller upphängda och fastsatta på gjorden - och så leder jag hästen i ett vanligt grimskaft. Sen sätter jag på tömmarna och börjar tömköra. Ibland tar jag något varv på fyrkanten först, men sen går jag in på volten och börjar trava fram. När hästen är uppvärmd och avslappnad tar jag lite galopp. På en erfaren, lugn häst tar detta inte så lång tid. En häst som är väldigt pigg och explosiv kan behöva längre tid i trav innan den är redo för galopp, och då kan man ju ta något varv i skritt emellan så hinner musklerna syresätta sig. Det är främst när musklerna får syrebrist och blir trötta som det börjar slita på lederna. Jag ger även hästen något varv i skritt när jag byter varv. När hästen är uppvärmd i bägge varv och alla gångarter går jag ut på fyrkanten. För en ung och /eller oerfaren häst kan bara det här arbetet vara nog. För en äldre/mer erfaren häst är det nu arbetet med lite samlande rörelser (öppna, sluta och tramp) börjar. En lektion varar 30-45min och av det är max 20min i trav och galopp på volt. Resten är skritt, byte av tömsättning, arbete på fyrkanten och lite prat med ägaren. Innan och efter skrittar ägaren själv fram hästen. Det här tycker jag är ett perfekt tömkörningspass. Hästen har fått jobba igenom kroppen ordentligt utan att behöva bära en ryttare, och bara ca 20min är trav/galopp på volt. Det klarar en frisk häst utan några som helst problem, och det finns ingen anledning för hästägaren att oroa sig.

Så varför ska man då tömköra på volt? Vad är fördelarna?
Jo, för det första så gör voltarbetet det enkelt att värma i rätt tempo. Hästen ska bjuda framåt. Det betyder inte att den ska springa/rusa/slängtrava okontrollerat. Ju högre tempo desto mer slitage. Men hästen måste ändå ha "styrfart" och bjuda till yttertömmen. Vi vill i uppvärmningen kunna hålla ett lite friskare tempo som gör hästen lite varm i kroppen, som är bekvämt för den att röra sig i och som inte kräver en massa samling innan muskler och leder är redo. Ska du uppnå det på fyrkanten får du springa på rätt bra (speciellt i galoppen). Dessutom kan en oerfaren häst bli väldigt rädd och du börjar springa bakom den med linorna på rumpan. Och säkerhet är jätteviktigt när man tömkör (ja, det är förstås alltid viktigt). Men det går snabbt för en rädd häst att trassla in sig i linorna om man inte är försiktig. Better safe then sorry är mitt motto.

Det andra skälet är alltså säkerhet - för att det ska vara säkert att tömköra måste du kunna styra och svänga din häst både på volt och fyrkant. Då får också hästen vänja sig vid att känna tömmarna mot kroppen, utan att ha dem på rumpan och känna sig "jagad". Viss hästar är bakskygga och kan reagera väldigt starkt.

Det tredje skälet är för att det är första steget till att hitta bjudningen till yttertömmen, och därmed börja rakriktningen av hästen. Arbetet på volt börjar med att man har hästen rätt så rak, eller till och med lite utåtställd. När du börjar få ett sug och eftergift i yttertömmen, kan du börja rakrikta hästen genom att leda framdelen inåt på volten så att hästen börjar spåra. Målet är att få hästens ryggrad att linjera, och att få en jämn eftergift på bägge tömmarna. Först då är hästen redo för samling. Att rakrikta hästen på volten är dessutom väldigt avslöjande... Lyckas du inte kommer hästen antingen glida utåt, eller tränga inåt. Går du längs med spåret får du stöd av väggen och kanske blir lurad. Det här går förstås att göra på rakt spår om man t.ex har en rehabhäst som inte får arbete på volt, men det är lättare på volten både för hästen och tömföraren. Och varför ska man göra det svårt för sig? Att träna hästar är ju svårt nog ändå!

Jag tycker som jag skrev i början att det är fantastisk vilket arbete man på relativt kort tid kan komma till, ändå blir jag lite förvånad över att ett fåtal personer tror att vi redan på lektion nr ett ska börja trampa, trots att de inte ens kan rakrikta och styra hästen på volt och fyrkant ännu. Precis som med ridningen så kräver tömkörning tajming och kunskap från föraren, och hästen måste alltid vara förberedd och redo för det arbete vi ber den om både mentalt och fysiskt. Annars leder det definitivt till skador och stress. Skyndar man långsamt så kommer man fort framåt!

Även i höst och vår kommer vi ha tömkörning måndagskvällar udda veckor på Tågarportens rf. Startskottet blir på 80-års jubileet lördagen den 29/9, då jag kommer att finnas på plats hela eftermiddagen för prova-på-lektioner. Det är gratis för alla medlemmar, och icke-medlemmar betalar bara 200kr för alla dagens aktiviteter. Ni kan också komma förbi för att fråga om råd, boka lektioner eller bara prata lite! Hoppas vi ses den 29/9!

I den här länken https://idrottonline.se/TagarpsortensLantlrf-Ridsport/tagarpsnyheter/hararprogramfor80arsjubileumet kan du se programmet för dagens samt anmäla till prova-på-tömkörning. Välkomna!


Läst 1425 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
21

Örstorps stolthet!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Jag erkänner att det tar emot lite... Jag är så kär i den här lilla hästen! Men har man nu valt att titulera sig "uppfödare" som yrke så måste man ju sälja lite hästar också. Det blir inte mycket till karriär annars. Så nu ligger hon ute på annons! Våran stolthet - Örstorps Totifini! Annonsen kan du läsa här nedan.
  
Stoföl efter den numera legendariska hingsten Totilas, e. Gribaldi – Glendale. Totilas själv har med Edward Gal i sadeln tagit både VM-guld, EM-guld och vunnit världscupen. De satte dessutom poängrekord i både GP Special och GP Kür. Förutom det har Totilas visat sig vara en utmärkt avelshingst. Han nedärver både gångarter och ridbarhet. Han har över 20 godkända söner i olika avelsförbund. Hans avkommor har både slagit auktionsrekord och gjort väl ifrån sig i unghästklasser och championat.
 
Hon är under diplom och selektionstoet My Princess (efter His Highness – Nactus) som har ett avelsindex på 128. My Princess vann som treåring både Kungakannan och Breeders Trophy, och blev bästa sto som femårig fölmärr vid BT 2010. Både mamma, Nymphaea, och mormor Thuja är klassade elit.
  
Östorps Totifini är en feminin och vacker tjej med hjärtat på rätta stället. Hon kan vara lite skygg för främlingar, men vinner du hennes förtroende så gör hon allt för dig. Hon är extremt lättlärd och klok och enkel i all hantering. Hon har en härlig energi och fantastisk utstrålning, och kommer tveklöst att göra intryck på tävlingsbanorna i framtiden. Belönad med 8-8-8 på gångarter på sin fölvisning. Med sin höginstressanta stam kommer hon också kunna användas i avel om man så vill. Är registrerad som svartbrun, men kommer att ge intryck av att vara svart.
  
Hon kommer vid avskiljning vid årsskiftet att vara chipmärkt, vaccinerad, avmaskad och ansluten till Breeders trophy. Hon är regelbundet verkad och har åkt transport med mamma. Hon är också försäkrad med dolda fel i Dina Försäkringar.
  
Välkommen att höra av dig för mer information och visning. Även hennes halvbror finns att se här på gården. Mer om oss hittar du på vår hemsida www.orstorpdressyr.se eller på vår facebook https://www.facebook.com/orstorp/


Läst 3811 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
05

Dränering – konsten att slippa leriga hagar

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Swish!! Så var två veckors "semester" till ända, och vardagen tar vid igen. Vi har hunnit med mycket, men inte riktigt allt som vi hade tänkt. Stor del av tiden har lagts på att gräva ned avloppsrör och förbereda för gjutning av en 4,5*4,3 m stor platta på det som blir baksidan av nya stallet.
Från början var det tänkt att bara vara en liten läpp, kanske 1,5 m, men av olika anledningar så växte projektet till nuvarande proportioner. Jag tänkte gå in mer i detalj på det i ett kommande inlägg. Vi har också hunnit med diverse småprojekt som att gräva bort en stubbe ur gräsmattan och sätta en ny hasp på Ferdinands box så att han aldrig mer kan göra skäl för sitt namn "rymmarkungen" m.m. Med på att-göra-listan fanns också punkten "dränera hagarna".     
  
Kanske känns det knasigt att efter den här extremtorra sommaren börja prata dränering, men hösten står för dörren och jag har fortfarande i färskt minne hur blött och eländigt det var förra hösten/vintern/våren. Då började det regna i mitten av augusti och inte slutade förrän nån gång i april (med ett litet uppehåll jan-mars då det snöade istället).
  
Mina rasthagar är relativt stora och ligger i lutning, så tidigare år har vi inte haft så mycket problem med lera. Men förra året var extremt! Det kom nederbörd varje dag! Marken blev övermättad och hann aldrig riktigt återhämta sig. Hästarna var leriga upp på benen, någon fick problem med mugg, någon med strålröta, allting var blött och tungt och skitigt och halt. Och att gå ut en snabbis i hagen utan att byta om till gummistövlar först var bara att glömma. Tappskorna stod som spön i backen. Till och med staketstolparna började lossna på sina ställen och fick hamras ned igen på regelbunden basis. För att lösa det mest akuta slängde vi ut ett par (ca tre) kubik med makadam 16-32 rätt ut i leran.
Det fungerade till den grad att jag fick som en hård plattform där jag och hästarna kunde stå och sätta på grimmor mm. Vi la också lite makadam på vägen ut mellan stall och hagar så att jag slapp halka runt i leran med ystra unghästar i andra ändan av snöret. Men det löste ju inte problemet med upptrampade, blöta hagar, som vid minusgrader gav hård och knölig skare...
  
Efter att ha jobbat på många fantastiskt fina hästanläggningar har jag märkt att hur påkostat stallar och ridhus än må vara så finns det nästan alltid problem med dränering, vattenansamlingar och lera. Hästar är tunga djur som trampar med stor kraft på liten yta. Det är svårt att skydda sig emot. Lägg sen till tunga maskiner och kanske lastbilar som kommer med foder mm så är lervällingen ett faktum. Till och med på anläggningar där man lagt plattor, gatsten eller asfalterat på gårdsplanen kan man ha problem, om man glömt att fundera på vart vattnet ska ta vägen.
 
När vi pratar om leriga hagar så finns det många olika metoder att grusa. Olika grusblandningar och makadam. Markduk eller inte markduk? Det finns gummimattor av olika slag som ska hålla gruset på plats osv, osv. Min erfarenhet är att alla dessa lösningar tyvärr fungerar dåligt på lång sikt om man inte också funderar på vart vattnet ska ta vägen! Här kan man välja öppna diken, stängda diken och/eller stenkistor för att dränera bort ytvattnet. Har man möjlighet kan man sen leda bort vattnet till en dagvattenbrunn eller damm så blir det ännu mer effektivt. Vi bestämde oss för att gräva en stenkista.
  
Så i söndags kväll tog vi tag i saken, och började gräva på det ställe i stonas hage där jag vet att vattnet samlas. Hålet blev cirka tre gånger tre meter i omkrets och cirka en och en halv meter djup. När vi grävt färdigt började vi fylla det igen med stora stenar som vi har samlat på oss sen tidigare utgrävningar. Våra marker består av lerjord och sten. Först stora stenar, sen lite mindre. När hålet var nästan fyllt med sten, la vi ett ca 15 cm tjockt lager med makadam. Sist men inte minst la vi ett tunt lager jord, mest för att det ska vara mjukt och trevligt att gå på för sto och föl som inte har skor på sig. Det här tog oss tre timmar allt som allt, och då hade vi förstås stor hjälp av vår lastgrävare. Utan den hade det tagit flera dagar att uppnå samma resultat!
  
Förutom den här stenkistan så kommer vi också gräva bort ett lager jord precis runt ingångar och vattenhinkar (de platser där de står och trampar lite extra) och lägga makadam istället. Jag tänker mig att man gör en lite djupare grop precis vid ingången, så att vattnet kan rinna undan där, och sen nöjer sig med cirka 10 cm runtom. Om man vill lägga markduk under bör man gräva djupare. Annars kommer hästarna bara trampa/gräva upp den inom kort.
  
Hur man bäst dränerar och grusar sina hagar beror på saker som vad man har för jordmån (lera, sand osv), hur stora hagar man har, hur många hästar som går där, vilken lutning marken har, om markerna ligger högt eller lågt och vilken klimatzon man bor i. Det är också ett pågående arbete som man tyvärr måste göra om då och då. Speciellt om man väljer stenkistor eller stängda diken, som så småningom sätts igen med lera och annat stoft som tar sig ned i marken med regnvattnet. Men även öppna diken och dammar måste då och då grävas om och rensas upp för att fungera optimalt.
Gör man det ordentligt från början kan man dock njuta av torra fina marker i många år innan man behöver börja oroa sig på nytt. Men glöm inte bort att vattnet måste ha någonstans att ta vägen! Annars är det bara att kasta pengar i sjön (eller rättare sagt – grus i leran)!


Läst 15464 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen


Maries senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"

Gästbloggen

Tömkörning - varför är vi så rädda för volter?

Stalldrömmar

Marcobus!

Saras vardag

Till Husbloggarna