Stalldrömmar
DEC
13

Avslut

Tänkte knåpa ihop ett litet inlägg såhär på morgonkvisten, innan det är dags att gå ut och rida. Jag har redan varit ute och fodrat och morgonmockat, och nu sitter jag här med min kopp te med Nyhetsmorgon på tvn och har det rätt gött.

För dem av er dom följer oss på Facebook är det ingen nyhet att vi snart är klara med "projekt-stötta-husgrund". Det är faktiskt bara två små gjutningen kvar. Dem på var sin sida av en av de stora portarna. Vi har förberett den ena gjutningen - del vill säga grävt bort jord, byggt gjutform och kapat till armeringsjärn. Har vi lite tur kan vi återanvända samma form på andra sidan dörren (den måste då bara spegelvändas), men det är inte säkert för ingenting i den här gamla byggnaden har hittills varit rätvinkligt eller liksidigt... Gjuta ska vi göra ikväll!

Det kommer gå åt ca 6 säckar betong, eller 120kg. Innan dess ska jag hinna skrubba rent några stenar som vi sen använder i gjutningen. Både för att spara på betongen (och därmed spara pengar), men också för att få en starkare sockel.

Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att vi snart är klara med det här! Jag vet inte om det framgått riktigt hur jobbigt det har varit? Varje gjutning har krävt dels en hel del handgrävning (vilket är tungt), och senare det gått åt mellan 22-28 säckar betong och x-antal stora stenar. Det är runt 500kg betong... 500kg betong är också rätt tungt! Det tog ett tag för mig innan jag kopplade ihop varför jag "plötsligt" hade både ryggskott och nackspärr hela tiden... Och med nackspärren kom spänningshuvudvärk, och med den kom migrän... Men efter ungefär tredje gjutningen så började jag se sambandet. Och nu är det alltså bara två små gjutningar kvar (för den här gången. Vi har ett par socklar kvar, men det blir längre fram i vår), och sen blir det lite jullov! Min man fyller år imorgon och ska förstås firas, sen ska vi ha julfest i helgen, och sen är det ju bara en vecka kvar till julafton! Det ska bli så mysigt att ha hela familjen samlad på gården!

Fler bilder från bygget hittar ni som vanligt på vår facebooksida Örstorp Gård AB!


Läst 36243 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
05

Nostalgitripp deluxe!

Hej på er! Vi har haft manfall i helgen! Ryggskott och sjukdom har gjort att arbetshandskarna fått ligga lite på hyllan. Istället har vi ägnat lite tid åt att julpynta på gården. Med en hjälpande hand från svärföräldrarna har ljusslingan kommit upp i päronträdet på gårdsplan, en liten gran pryder förstutrappen och en krans med granris, kanelstänger och torkade apelsiner hänger på ytterdörren. Och inne i huset har vi fått upp ljustakarna i matsalen, och en stjärna i köksfönstret. Det blir genast julstämning på hela gården! Visst behöver man lite extra ljus i vintermörkret? Men i brist på byggnyheter tänkte jag istället bjuda på en riktig nostalgipärla som dök upp i mitt nyhetsflöde härom dagen. Året var 2009 och jag hade precis avslutat min tjänst hos Minna Telde. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv och framtiden var ett oskrivet blad. Det här inlägget skrev jag min första riktiga arbetsdag i Frankrike. Låt mig ta det från början....

"I mitt jobbsökande hittade jag en annons från Pamfou dressage som fångade mitt intresse. Isabell Judet som driver anläggningen är internationell dressyrdomare, Jean-Claude Cheret är tränare på hög nivå och deras dotter tävlar svår dressyr internationellt och har vunnit franska mästerskapen för young riders. Ja, det låter ju bra. Så jag mejlar och får svar. De vill gärna att jag kommer. De utlovar möjlighet till mycket ridning och träning och jag bokar flygbiljetter till Paris. Gården ligger ca 1½ timme sydöst om Paris. Men det är med viss skepsis jag åker dit. När något låter för bra för att vara sant är det oftast inte sant, är en läxa som jag lärt mig genom åren. Dessutom blomstrar min verksamhet på hemmaplan och jag är nästan helt övertygad om att jag hur som helst inte ska flytta till Frankrike. Men det kan ju vara ett spännande litet äventyr ändå, så jag åker.

Första intryckt är sådär. Jag kommer fram efter att ha rest en hel dag. Det regnar. Vi hittar inte varrandra på tågstationen och jag får vänta nästan 40min extra. Det är Jean-Claude som hämtar mig och vi för ett taffligt samtal på knagglig engelska. Det är kolmörkt när jag kommer fram och jag är trött och blöt. Jag visas till ett litet, men mysigt rum där jag ska bo. Dock har luftfuktigheten krypigt in och gjort allting i rummet fuktigt och kallt. Det element som ställts in har ännu inte hunnit värma upp rummet. Den kvällen lärde jag mig två nyttig läxor - res aldrig utan pyjamas och hårtork! Efter att ha bylsat på mig underställ, collegetröja och raggsockor och med elementet uppdraget till sängkanten, kryper jag ned i min fuktiga, halvråa säng och försöker sova. Eftersom jag sover ovanför stallet och inte riktigt är van vid ljuden som hästarna för på nattetid blir det en rätt orolig natt med många uppvaknanden.

Morgonen därpå regnar det fortfarande. Jag känner mig fortfarande fuktig in på bara kroppen och känslan förbättras knappast under dagen. Men jag får rida fyra hästar och får lektion på två av dessa. Eftersom jag inte ridit på två veckor, och mest legat på soffan, blir jag både trött och svettig. Det känns kul att träna, men är svårt att avgöra om det gått bra eller inte. Det finns skillnader i hur Minna och Isabelle undervisar, men jag tycker att jag anpassar mig bra och lär mig. Vi äter rester från helgen till lunch, och klockan 20:00 är det middag i Isabells o Jean-Claudes hus på gården. Jag känner mig fortfarande mest blöt, lite osäker på min prestation och allmännt förvirrad av allt nytt.

Dagen därpå skiner solen och allt känns genast bättre. Det är en vacker anläggning med ett ridhus, två utebanor och stallängor med uteboxar omgivna av en park med lövträd och en liten bäck. Runt omkring anläggningen breder lövskog ut sig över det kuperade landskapet. Jag ska rida två unghästar för Jean-Claude idag. En 3-årig valack vid namn Simba, och en 4-årig hingst vid namn Saladin. Det går bra och jag får mycket berömm av Jean-Claude. Det är som balsam för min sargade ryttarsjäl. Sargad är kanske en överdrift, men klart kantstött får man ändå säga. Under dagen rider jag fyra hästar till, och får lektion av Isabelle på en av dem. Vi rider mycket förvänd galopp. Det var länge sen, och jag känner mig lite ringrostig, men det går bättre och bättre och till slut är det riktigt bra. Isabelle fattar alltid galopp för ytterskänkeln (typiskt, och jag som spenderat ett år med att skola om mig till att fatta för inner).

På lunchen sitter vi ute i solen och äter (i november!) och jag känner hur bra jag trivs och hur mycket jag tycker om alla människorna här. På gården finns också Tiffanie som är Isabelles groom. Hon gör i ordning hästar till Isabelle, men är också en rätt duktig ryttare själv. Hon pratar dock bara franska och det blir många stora gester och frågetecken oss emellan. Mot slutet av veckan har vi lärt oss ett slags kodspråk bestående av lösrykta ord på franska och engelska kombinerat med yviga gester. Där finns också Mimi. Hon går i skolan på dagtid och kommer ut vissa eftermiddagar/kvällar och rider 4-5 hästar. I stallet jobbar Michelle (en man) och Joha (typ, gud vet hur det stavas) som sköter all mockning, utfodring, sopning, harvning och allt annat som behöver göras med själva anläggningen.

Vartefter dagarna går trivs jag mer och mer. Min ridning går från klarthet till klarhet och jag får rida massor av olika hästar. Bland annat får jag öva seriebyten och piaff, samt sitta upp på en mycket fin 3½-åring som just kommit till gården. Det är helt enkelt för bra för att vara sant, med undantag för det faktum att det faktiskt är just sant. Och ett faktum börjar klarna för mig - jag vill vara här! Men jag vill ju vara hemma också... Träffa mina vänner, vara med Jörgen, ha mina kunder... Men Isabelle har en lösning på det också! Det är ju bara att jag åker hem var femte vecka. Det skakar vi hand på. På lördagen liftar jag med en av Isabelles elever in till Paris där jag ska övernatta och blir bjuden på femrättersmiddag hos hennes syster Anna. Tidigt på söndag morgon är det nämligen dags att åka hem till Sverige igen. Men bara för en kort stund. Här hemma har jag haft en hektisk men underbar vecka. Full av förberedelser, förväntningar, underbara vänner och julmys. Det är så mycket som ska fixas. Detta blir en ny era i mitt liv. Dags och sprida mina vingar och flyga, eller ja, åtminstonde rida mot nya äventyr!"

Här kan ni njuta av några fina bilder från Parc de Chapuis:


Läst 32962 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
01

Den gyllene medelvägen...

Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag. Det måste vi ändra på! Med bygget händer det massor och ingenting.... Del vill säga vi håller fortfarande på och gjuter stöd-socklar för grunden i gamla delen av nya stallet. Men det går framåt! Vi har faktiskt bara en stor gjutning kvar (och sen några små runt dörrar mm), så om saker och ting går enligt plan så borde vi vara färdiga med detta i slutet av denna veckan. Sen kan vi fortsätta schakta bort de sista jordmassorna och sen är det golvdags! I projekt "gjuta stallgolv" ingår även att lägga ut makadam och armering i grunden och få det helt jämnt, samt att planera för avlopp och eldragning. Så det är inte bara att gjuta hur som helst. Men det känns som en stor milsten att få ett golv på plats, så jag ser verkligen fram emot att få det klart! Exakt när det blir beror förstås också på när betongbilen kan komma. Och ärligt talat vågar jag inte boka något ännu, för vi har blivit försenade så många gånger nu. Bättre att boka när jag vet att allt är klart. Men det kan förstås betyda lite väntetid. Det är i alla fall inte precis högsäsong för plattgjutning, så med lite tur kan vi ha det klart innan jul. Om ni vill följa bygget steg för steg så kan ni gå in och gilla vår facebooksida, som uppdateras löpande med bilder och filmklipp.

Här ser ni det som kan vara vår näst sista gjutning! Fingers crossed! Bara en stor sektion kvar!

Jag tänkte ägna det här inlägget åt ett annat fenomen som jag har lagt märke till, men som det inte verkar skrivas så mycket om? Jag var och tränade för min tränare i förra veckan. Det var första träningen på ett par månader eftersom all min lediga tid och ork på sista tiden har ägnats åt bygget. Det var så himla kul att komma igång igen! Dressyr handlar ju mycket om tajming och precision. Det är dom små detaljerna som gör hela skillnaden. Målet är att alltid rida i balans. Svårigheten är att veta hur mycket eller hur lite man ska be om just här och nu. Det är det som kallas "känsla". Att veta exakt vad just den hästen behöver i just det momentet. För att uppnå känsla kan man rida massor av olika hästar (helst välutbildade) och/eller rida för tränare så ofta som man bara kan! För även om man inte rider många hästar, och kanske inte ens har det som mål, så kan man bli expert på att rida just sin egen häst.

Det är här jag blir lite förvånad över hur folk verkar tänka. Jag hör så ofta från ryttare att det inte vill träna för ofta för de vill hinna öva på det man lärt sig på senaste lektionen. Det låter ju logisk. Eller? Fenomenet som jag har märkt av (både på min egen ridning och på mina elever) är att man har en tendens att överkompensera. Jag menar såhär; jag kanske har en elev vars häst tenderar att bli lite långsam och trippig när den går in i rörelserna. Då kan instruktionerna handla om att få kvickare bakben, kvickare hjälper, längre steg, mer energi. Vi jobbar på detta som ett genomgående tema genom hela lektionen och mot slutet känner vi oss alla rätt nöjda. Nästa lektion börjar vi med repetion - men då plötsligt är inte hästen för långsam längre. Den är istället lite för snabb, springig, tar lite för långa steg för att vara helt i balans och vi får istället jobba med halvhalterna, kadens, rytm, balans o.s.v.

Det spelar ingen roll vad det handlar om: ryttarens sits och hjälper, hästens rytm eller form, rörelsernas utförande. Det är alltid såhär. Både för mig och mina elever. Sist jag red fick jag till exempel lite bassning för att jag red för slarvigt genom hörnen. Så jag gjorde vad alla ambitiösa ryttare skulle ha gjort och gick hem och övade hörnpasseringar tills jag hade hovspår nästan ända ut mot staketet. Den här lektionen fick jag höra att jag red FÖR långt ut i hörnen, det blev liksom FÖR fyrkantigt. Tänk att det kan vara så enkelt och så svårt på en och samma gång! Det är de små detaljerna som gör hela skillnaden! Rider man ofta för tränare så kan man göra små korrigeringar - rider man sällan så blir det större korrigeringar. Så är det bara. Självklart har jag förståelse för att man i perioder kanske inte har tid eller råd att träna så ofta som man kanske skulle vilja. Men är det något man verkligen ska lägga pengar på när man har häst så är det att rida för tränare! En bra tränare kommer också se om hästen är rätt i hullet, om utrustningen sitter som den ska och om hästen visar någon orenhet eller symptom på smärta som du kanske har missat. Det är lätt att bli hemmablind.

Nu ska jag öva på att göra mjukare hörnpasseringar, samt jobba på att få min häst ärligare på yttertygeln och kvickare på vänsterskänkeln tills nästa lektion (antagligen kommer jag då få höra att jag måste lätta efter på yttersidan och att min häst går emot högerskänkeln, men det är ok. Det är bara så det fungerar).

Min underbara, söta häst som alltid, alltid ställer upp för sin ryttare och gör så gott han kan.


Läst 29583 ggr Kommentarer Kommentera



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen




Arkiv