När olyckan är framme...

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka här på gården. Det började i onsdags eftermiddag/kväll strax innan jag skulle ta in hästarna. Jag satt vid köksbordet, med utsikt över hagarna, och räknade på lite olika byggsiffror. Det är som sagt dyrare att gjuta på vintern och jag funderade lite på om det är värt det, om vi har utrymme för det i budgeten, eller om vi ska vänta och göra annat under tiden. Plötsligt ser jag Ferdinand sätta av i hagen som om han hade eld i baken. Han riktigt ligger ned i kurvorna, och jag bestämmer mig mer eller mindre omgående för att gå ut och ta in dem. Det var ändå nästan dags. De andra två står bara och kollar dumt på honom. Vad håller han på med liksom?

När jag kommer ut springer han fortfarande, runt, runt, runt. Men när han ser mig kommer han direkt till grinden och blåser ut luft genom näsborrarna som en drake. Eftersom han har sprungit så har han lera enda upp till haserna, och jag suckar lite och konstaterar att jag får spola av honom innan vi går in. Jag har ingen spolplats i lilla stallet, utan får spola hästarna på gaveln av huset på gårdsplanen. Det fungerar fint, förutom vid minusgrader, men å andra sidan har jag varken lera eller särskilt svettiga hästar när det är minusgrader så det brukar lösa sig ändå. Jag börjar spola av frambenen, han har trampat av sig en framsko, men verkar ok. Men när jag börjar spola vänster bak så är vattnet alldeles rött. Ferdinand tar ett steg i sidled och lämnar ett blodigt fotspår efter sig. Plötsligt är det blod överallt! Jag fortsätter spola med hjärtat i halsgropen, jag måste få bort all lera så jag kan se varifrån han blöder! Det verkar vara från sulan... Det är INTE bra. Det vet jag. Hovens insida är extremt känslig för infektioner, och har han t.ex. trampat in en spik i hoven, så är det mycket allvarligt!

Jag fortsätter spola med hård stråle tills jag har fått bort all lera, och sen spolar jag lite till. Med andra handen slår jag på telefonen numret till min veterinär. Jag är fortfarande osäker på hur stort och djupt det är. Ferdinand har ont och sparkar nervöst med benet. Han är van vid att jag spolar hovarna, även inuti, och brukar stå och vila på foten. Men idag sparkar han i luften och vandrar oroligt runt. Konstigt nog är han inte halt alls, det är en liten tröst. Min veterinär har gått för dagen, men hennes assistent råder mig att rengöra och sen lägga ett tryckbandage. Det bokstavligt talet sprutar blod från en ca tre cm lång flik som han på något vis lyckats fläka upp framme i tån, strax bakom skons framkant. Jag tror att han har trampat på kappan på den framsko som han dragit av sig, men jag vet inte. Jag tar in honom i boxen och springer och tar in de andra två hästarna, som fortfarande är lugna som filbunkar.

Jag tar ut Ferdinand på gången och blandar en hink med jodopax som jag stoppar ned hoven i. Han är van att stå i fotbad också, men idag vill han inte riktigt stå still så jag står med honom och hjälper honom slappna av med ett litet tryck på hasen. Med andra handen börjar jag gå igenom min telefonlista på veterinärer. Ingen svarar. Jag ringer distriktaren och får svar. De är mitt i något och ska ringa upp. Jag lyfter bort hoven ur fotbadet. Tar fram en plastspruta och fyller med jodopax och sprutar in det i fliken så gott jag kan. Det går sådär... Hästen är inte helt samarbetsvillig... Jag doppar en tuss bomull i jodopax och lägger närmast såret. Sen en stor bit bomull som täcker hela sulan och hoven, och så en vetrap runt det. Sist avslutar jag med några bitar silvertejp under hela sulan, och några extra framme i tån. Det borde sitta. Sen hämtar jag termometern och kollar om han har feber. Det är lite tidigt, om han nu inte fått såret redan för flera timmar sedan, men det tror jag inte. Feber är ju ett tecken på infektion, och det borde han inte ha hunnit få på den halvtimmen som gått, men jag är hellre för noggrann än för slarvig. Sen får han gå in i boxen och äta sin mat, och jag går in i köket för att vänta på distriktarens samtal.

Hon ringer efter ungefär en kvart och jag berättar vad som hänt och vad jag gjort. Hon menar på att hon troligtvis inte kan göra något mer för honom idag, att jag redan gjort samma sak som hon skulle gjort och att det är bättre att vänta till morgondagen. Hade det varit en spik han fått in i hoven så hade man behövt göra mer (röntgen, penicillin osv). Men just nu så avvaktar vi.

På torsdagsmorgon så börjar jag med att kolla feber och puls i hoven. Ingen feber, men självklart har han puls. Ingen hälta. Ringer upp min klinik och pratar med kontoret. De tycker först att jag nog inte behöver komma in, att min egen hovslagare borde kunna fixa det hemma. Så jag börjar jaga min hovslagare istället. Får tag på henne, men hon kan inte komma fören fredag eftermiddag. Det känns inte bra i magen, dels så har han ju ingen framsko på sig och dels så är jag fortfarande orolig för hur djup den där fliken egentligen är, och dessutom har han ju skon på sig i bak så jag kan inte släppa ut honom med bandage (kanten på skon nöter sig igenom vilket bandage som helst så det stannar inte på plats). Så jag ringer kliniken igen, och undrar om det inte går att klämma in honom under dagen, och jodå! Efter lite meck så får vi en tid kl 12:00.

Väl på plats konstaterar vi snabbt att det var en väldans tur att jag insisterade på att komma in med honom. Min veterinär sätter honom direkt på penicillin, och hovslagaren plockar av skon, skär upp fliken, rengör och lägger ett gipsbandage. Min fina, fina stackare till häst! Men prognosen är god. Fliken går precis in till kötthoven, men inte längre. Och det är en bra sak att den sitter i tån och inte i trakten. Han måste dock stå på boxvila i en vecka. Vi kan inte riskera att det kommer in något skit i såret. Han ska ha penicillin i 6 dagar och vi ska på återbesök igen på torsdag.

Det kan ta upp till en månad, men han borde bli fullt återställd. Vilken lättnad! Jag som skulle satsa i år och allt det där... 2017 kunde ju ha börjat bättre, men ärligt talat känner jag att vi har haft en fantastisk tur i oturen, och jag är bara glad att min underbara, fina häst kommer att bli frisk igen! Det kunde ha varit så mycket värre!

Det är en trygghet att veta vad man ska göra när olyckan är framme. Jag vet hur man lägger ett hovbandage, och jag vet hur man lägger om ett sår eller en senskada. Jag vet var jag känner efter puls från hovarna, och hur jag ska tolka olika typer av svullnader. Jag vet när man ska ta tempen och varför och vilka skador som är potentiellt allvarliga och vad man kan ta med en nypa salt. Den här kunskapen kommer förstås främst av praktisk erfarenhet, efter att ha arbetat så många år i stora stall med många hästar (och därav också många olika skador), men också från mina utbildningar på SLU och Axelsons. Mycket av det är saker som man kan lära sig och lära ut. Jag försökte faktiskt sätta ihop en kurs för några år sedan där tanken var att man skulle lära sig just sånt här. Att lägga olika typer av bandage, att visitera hästen och t.ex lära sig se skillnad på en kotledsgalla och en senskidegalla m.m. Men det fanns inget intresse. Och självklart är det inte min tanke att den kursen ska ersätta veterinären, men många gånger kan man göra minimera skadan när olyckan är framme, eller upptäcks annalkande hältor - om man bara vet vad man ska göra! Synd att inte fler vill lära sig.

Jag tröstar mig med att Domingo känns vansinnigt fin att rida just nu. Lite laddad i vinterkylan bara. Och snart är det vår och Ferdi-man är frisk och 2017 kommer nog bli ett ganska bra år trots allt.

Blodspår i gruset på torsdagen.

Min fina kille på kliniken!

Här har man skurit bort fliken, och kötthoven tittar fram. Det kunde varit värre...

Avslutar med den här söta bilden på Daisy som har hittat gårdens bästa utkiksplats. Varför tänker jag på Nalle Puh?