Stalldrömmar - När olyckan är framme...
JAN
28

När olyckan är framme...

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka här på gården. Det började i onsdags eftermiddag/kväll strax innan jag skulle ta in hästarna. Jag satt vid köksbordet, med utsikt över hagarna, och räknade på lite olika byggsiffror. Det är som sagt dyrare att gjuta på vintern och jag funderade lite på om det är värt det, om vi har utrymme för det i budgeten, eller om vi ska vänta och göra annat under tiden. Plötsligt ser jag Ferdinand sätta av i hagen som om han hade eld i baken. Han riktigt ligger ned i kurvorna, och jag bestämmer mig mer eller mindre omgående för att gå ut och ta in dem. Det var ändå nästan dags. De andra två står bara och kollar dumt på honom. Vad håller han på med liksom?

När jag kommer ut springer han fortfarande, runt, runt, runt. Men när han ser mig kommer han direkt till grinden och blåser ut luft genom näsborrarna som en drake. Eftersom han har sprungit så har han lera enda upp till haserna, och jag suckar lite och konstaterar att jag får spola av honom innan vi går in. Jag har ingen spolplats i lilla stallet, utan får spola hästarna på gaveln av huset på gårdsplanen. Det fungerar fint, förutom vid minusgrader, men å andra sidan har jag varken lera eller särskilt svettiga hästar när det är minusgrader så det brukar lösa sig ändå. Jag börjar spola av frambenen, han har trampat av sig en framsko, men verkar ok. Men när jag börjar spola vänster bak så är vattnet alldeles rött. Ferdinand tar ett steg i sidled och lämnar ett blodigt fotspår efter sig. Plötsligt är det blod överallt! Jag fortsätter spola med hjärtat i halsgropen, jag måste få bort all lera så jag kan se varifrån han blöder! Det verkar vara från sulan... Det är INTE bra. Det vet jag. Hovens insida är extremt känslig för infektioner, och har han t.ex. trampat in en spik i hoven, så är det mycket allvarligt!

Jag fortsätter spola med hård stråle tills jag har fått bort all lera, och sen spolar jag lite till. Med andra handen slår jag på telefonen numret till min veterinär. Jag är fortfarande osäker på hur stort och djupt det är. Ferdinand har ont och sparkar nervöst med benet. Han är van vid att jag spolar hovarna, även inuti, och brukar stå och vila på foten. Men idag sparkar han i luften och vandrar oroligt runt. Konstigt nog är han inte halt alls, det är en liten tröst. Min veterinär har gått för dagen, men hennes assistent råder mig att rengöra och sen lägga ett tryckbandage. Det bokstavligt talet sprutar blod från en ca tre cm lång flik som han på något vis lyckats fläka upp framme i tån, strax bakom skons framkant. Jag tror att han har trampat på kappan på den framsko som han dragit av sig, men jag vet inte. Jag tar in honom i boxen och springer och tar in de andra två hästarna, som fortfarande är lugna som filbunkar.

Jag tar ut Ferdinand på gången och blandar en hink med jodopax som jag stoppar ned hoven i. Han är van att stå i fotbad också, men idag vill han inte riktigt stå still så jag står med honom och hjälper honom slappna av med ett litet tryck på hasen. Med andra handen börjar jag gå igenom min telefonlista på veterinärer. Ingen svarar. Jag ringer distriktaren och får svar. De är mitt i något och ska ringa upp. Jag lyfter bort hoven ur fotbadet. Tar fram en plastspruta och fyller med jodopax och sprutar in det i fliken så gott jag kan. Det går sådär... Hästen är inte helt samarbetsvillig... Jag doppar en tuss bomull i jodopax och lägger närmast såret. Sen en stor bit bomull som täcker hela sulan och hoven, och så en vetrap runt det. Sist avslutar jag med några bitar silvertejp under hela sulan, och några extra framme i tån. Det borde sitta. Sen hämtar jag termometern och kollar om han har feber. Det är lite tidigt, om han nu inte fått såret redan för flera timmar sedan, men det tror jag inte. Feber är ju ett tecken på infektion, och det borde han inte ha hunnit få på den halvtimmen som gått, men jag är hellre för noggrann än för slarvig. Sen får han gå in i boxen och äta sin mat, och jag går in i köket för att vänta på distriktarens samtal.

Hon ringer efter ungefär en kvart och jag berättar vad som hänt och vad jag gjort. Hon menar på att hon troligtvis inte kan göra något mer för honom idag, att jag redan gjort samma sak som hon skulle gjort och att det är bättre att vänta till morgondagen. Hade det varit en spik han fått in i hoven så hade man behövt göra mer (röntgen, penicillin osv). Men just nu så avvaktar vi.

På torsdagsmorgon så börjar jag med att kolla feber och puls i hoven. Ingen feber, men självklart har han puls. Ingen hälta. Ringer upp min klinik och pratar med kontoret. De tycker först att jag nog inte behöver komma in, att min egen hovslagare borde kunna fixa det hemma. Så jag börjar jaga min hovslagare istället. Får tag på henne, men hon kan inte komma fören fredag eftermiddag. Det känns inte bra i magen, dels så har han ju ingen framsko på sig och dels så är jag fortfarande orolig för hur djup den där fliken egentligen är, och dessutom har han ju skon på sig i bak så jag kan inte släppa ut honom med bandage (kanten på skon nöter sig igenom vilket bandage som helst så det stannar inte på plats). Så jag ringer kliniken igen, och undrar om det inte går att klämma in honom under dagen, och jodå! Efter lite meck så får vi en tid kl 12:00.

Väl på plats konstaterar vi snabbt att det var en väldans tur att jag insisterade på att komma in med honom. Min veterinär sätter honom direkt på penicillin, och hovslagaren plockar av skon, skär upp fliken, rengör och lägger ett gipsbandage. Min fina, fina stackare till häst! Men prognosen är god. Fliken går precis in till kötthoven, men inte längre. Och det är en bra sak att den sitter i tån och inte i trakten. Han måste dock stå på boxvila i en vecka. Vi kan inte riskera att det kommer in något skit i såret. Han ska ha penicillin i 6 dagar och vi ska på återbesök igen på torsdag.

Det kan ta upp till en månad, men han borde bli fullt återställd. Vilken lättnad! Jag som skulle satsa i år och allt det där... 2017 kunde ju ha börjat bättre, men ärligt talat känner jag att vi har haft en fantastisk tur i oturen, och jag är bara glad att min underbara, fina häst kommer att bli frisk igen! Det kunde ha varit så mycket värre!

Det är en trygghet att veta vad man ska göra när olyckan är framme. Jag vet hur man lägger ett hovbandage, och jag vet hur man lägger om ett sår eller en senskada. Jag vet var jag känner efter puls från hovarna, och hur jag ska tolka olika typer av svullnader. Jag vet när man ska ta tempen och varför och vilka skador som är potentiellt allvarliga och vad man kan ta med en nypa salt. Den här kunskapen kommer förstås främst av praktisk erfarenhet, efter att ha arbetat så många år i stora stall med många hästar (och därav också många olika skador), men också från mina utbildningar på SLU och Axelsons. Mycket av det är saker som man kan lära sig och lära ut. Jag försökte faktiskt sätta ihop en kurs för några år sedan där tanken var att man skulle lära sig just sånt här. Att lägga olika typer av bandage, att visitera hästen och t.ex lära sig se skillnad på en kotledsgalla och en senskidegalla m.m. Men det fanns inget intresse. Och självklart är det inte min tanke att den kursen ska ersätta veterinären, men många gånger kan man göra minimera skadan när olyckan är framme, eller upptäcks annalkande hältor - om man bara vet vad man ska göra! Synd att inte fler vill lära sig.

Jag tröstar mig med att Domingo känns vansinnigt fin att rida just nu. Lite laddad i vinterkylan bara. Och snart är det vår och Ferdi-man är frisk och 2017 kommer nog bli ett ganska bra år trots allt.

Blodspår i gruset på torsdagen.

Min fina kille på kliniken!

Här har man skurit bort fliken, och kötthoven tittar fram. Det kunde varit värre...

Avslutar med den här söta bilden på Daisy som har hittat gårdens bästa utkiksplats. Varför tänker jag på Nalle Puh?

taggar


liknande webbartiklar


Läst 52013 ggr





Fler inlägg

NOV
23

Fix och trix på gården!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det har varit en hektisk tid med hästarna, gården, elever, kurser och bebisförberedelser om vart annat. Lägg sen till att jag är både trött och hungrig nästan jämt (så som man är när man är i slutspurten på en graviditet), då blir det inte mycket tid över till annat. Äta, sova, jobba… 

Men som tur var så har jag haft lite hjälp i veckorna. Mina föräldrar var här en vecka i början av november och min svärfar håller som bäst på att installera elen och värmekablarna till vattnet i gamla stallet (mer om det i kommande inlägg). Lagom till att kylan kommer verkar det som. Prognosen lovar frostnätter inom kommande vecka.

Just nu har vi mest fokuserat arbetet på diverse lagningar och små förbättringar som kan underlätta arbetet på gården som höggravid och småbarnsföräldrar. Min pappa har satt upp redskapshållare både i trädgårdsförrådet och vid ridbanan, så att var sak har sin plats, och är lätt att hitta och komma åt. Jag älskar ju ordning och reda! Jag kommer ha liknande "stationer" för sopkvastar/skyfflar/grepar mm på två-tre platser i nya stallet när det blir färdigt (bara lite mer fancy). Det ska aldrig vara långt bort till närmsta sopkvast!
 
Han har också satt upp en liten hasp så jag kan stänga porten till ladan inifrån de dagar det blåser på fel håll, så jag slipper lägga upp halm och hösilage i motvind... Dessutom har han bytt ut och lagat några murkna/trasiga bräder på gödselrampen, satt upp en släplist under porten till ladan så att det inte ska regna in (vi måste dock gjuta en liten plint på ena sida och bila bort överflödig betong på andra sidan innan det blir helt tätt), och så har han gjort en jättefin hängare till mina tömkörnings- och longergjordar. Under tiden som pappa snickrat så har mamma rensat ogräs mellan kullerstenen, krattat löv och fixat lite i trädgården.


Måttbeställd och hemmagjord hängare för tömkörnings- och longergjord, tömmar och linor. Visst blev den fin?

Och den här veckan har jag alltså mina svärföräldrar här som hjälper till och avlastar mig lite. Min att-göra-lista som under flera månaders tid bara har blivit längre och längre, trots långa arbetsdagar, har äntligen börjat bli kortare! Vi har köpt det mesta (eller i alla fall det viktigaste), som vi behöver innan bebisen kommer.
  
Jag är i god fas med allt kontorsarbete och administration. Jag har pratat med försäkringskassan om föräldraledighet och skickat in de papper som behövs. Jag har köpt ett parti hösilage så det räcker till hela vintern/våren. Vi har sett över hagarna och bytt isolatorer på kortsidorna, som är de som är mest utsatta för väder och vind, samt grusat upp där det behövs så nu klarar de både skitväder och vinterstormar, och jag slipper oroa mig för att antingen jag eller hästarna ska halka och skada sig...


Sådana här isolatorer har vi innan bara haft i hörnen, men i höst har jag bytt ut även varannan isolator längs kortsidorna av hagarna. Det gör att bandet inte står och slår i vinden, och vi slipper oroa oss för att de ska gå sönder – även när det stormar rejält.

Får vi bara ordning på de där värmeslingorna till vattnet i stallet så tror jag faktiskt att vi är så redo som man nu nånsin kan bli – både på bebis och på vinter. Bring it on!


Läst 93314 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
29

One small step...

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Ibland tar man stora steg framåt. Ibland lite mindre... Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha en permanent stationerad uppsittningspall nere vid ridbanan. Jag har hittills haft en IKEA-pall, och det har fungerat ok. Men den är i trä och behöver en del underhåll för att klara väder och vind (måla, limma, skruva...). Eftersom vi har gjutit mycket i betong de senaste åren, så har tanken på en uppsittningspall i betong vuxit fram. Och nu hade vi äntligen lite tid (och lite betong) över.

När vi beställde betong till vår platta (som ni kan läsa om i det här inlägget), så ville vi förstås vara helt säkra på att det skulle räcka och beställde därför en liten skvätt extra. Och istället för att låta den gå till spillo tänkte jag att det kunde vara läge att gjuta den där pallen!

Sagt och gjort! Med Ikea-pallen som mall, snickrade min pappa ihop en gjutform av överbliven formplywood. Betongen som blev över från plattan räckte till ungefär 2/3 av pallen, resten fick vi blanda till och hälla på själva. Som armering har vi använt hönsnät. Betongen från plattan var lite tjockare och hade inte fyllt ut alla hörn när vi öppnade formen, så vi fick också blanda till lite lagningsbetong och fylla i hålen. Den är lite, lite mörkare i färgen än den vanliga betongen, men med tidens tand och slitage kommer det inte att synas.

Men nu står den där! Stabil, väderbeständig, funktionell och snygg (tycker jag själv). Vad tycker ni? Under har vi lagt ett lager makadam. Dels för att leda bort fukt, och förhindra frostskador, och dels för att den inte ska luta, utan stå rakt och stabilt. Jag är så nöjd! Tack pappa, Jan och Jörgen för hjälpen! Det må vara "one small step" i det stora hela, men ändå ett litet steg närmre min drömgård, och faktiskt, två små steg enklare att hoppa upp på hästryggen! 

Nästa projekt (och antagligen det sista lite större projektet innan vintern och bebis kommer), är att lägga in värmeslingor till vattenkopparna i gamla stallet, samt byta ut de gamla och installera nya vattenkoppar i alla boxarna. Det påbörjades i helgen, och kan förhoppningsvis avslutas i början av november. Efter det ska vi ägna lite tid inne i huset och göra iordning det som ska bli barnrum, och så bara njuta av vårt kommande föräldraskap!


Läst 109331 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
24

Världens bästa jobb!

När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!


Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.


Läst 112919 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen


Maries senaste




Arkiv