Stalldrömmar - Nostalgitripp deluxe!
DEC
05

Nostalgitripp deluxe!

Hej på er! Vi har haft manfall i helgen! Ryggskott och sjukdom har gjort att arbetshandskarna fått ligga lite på hyllan. Istället har vi ägnat lite tid åt att julpynta på gården. Med en hjälpande hand från svärföräldrarna har ljusslingan kommit upp i päronträdet på gårdsplan, en liten gran pryder förstutrappen och en krans med granris, kanelstänger och torkade apelsiner hänger på ytterdörren. Och inne i huset har vi fått upp ljustakarna i matsalen, och en stjärna i köksfönstret. Det blir genast julstämning på hela gården! Visst behöver man lite extra ljus i vintermörkret? Men i brist på byggnyheter tänkte jag istället bjuda på en riktig nostalgipärla som dök upp i mitt nyhetsflöde härom dagen. Året var 2009 och jag hade precis avslutat min tjänst hos Minna Telde. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv och framtiden var ett oskrivet blad. Det här inlägget skrev jag min första riktiga arbetsdag i Frankrike. Låt mig ta det från början....

"I mitt jobbsökande hittade jag en annons från Pamfou dressage som fångade mitt intresse. Isabell Judet som driver anläggningen är internationell dressyrdomare, Jean-Claude Cheret är tränare på hög nivå och deras dotter tävlar svår dressyr internationellt och har vunnit franska mästerskapen för young riders. Ja, det låter ju bra. Så jag mejlar och får svar. De vill gärna att jag kommer. De utlovar möjlighet till mycket ridning och träning och jag bokar flygbiljetter till Paris. Gården ligger ca 1½ timme sydöst om Paris. Men det är med viss skepsis jag åker dit. När något låter för bra för att vara sant är det oftast inte sant, är en läxa som jag lärt mig genom åren. Dessutom blomstrar min verksamhet på hemmaplan och jag är nästan helt övertygad om att jag hur som helst inte ska flytta till Frankrike. Men det kan ju vara ett spännande litet äventyr ändå, så jag åker.

Första intryckt är sådär. Jag kommer fram efter att ha rest en hel dag. Det regnar. Vi hittar inte varrandra på tågstationen och jag får vänta nästan 40min extra. Det är Jean-Claude som hämtar mig och vi för ett taffligt samtal på knagglig engelska. Det är kolmörkt när jag kommer fram och jag är trött och blöt. Jag visas till ett litet, men mysigt rum där jag ska bo. Dock har luftfuktigheten krypigt in och gjort allting i rummet fuktigt och kallt. Det element som ställts in har ännu inte hunnit värma upp rummet. Den kvällen lärde jag mig två nyttig läxor - res aldrig utan pyjamas och hårtork! Efter att ha bylsat på mig underställ, collegetröja och raggsockor och med elementet uppdraget till sängkanten, kryper jag ned i min fuktiga, halvråa säng och försöker sova. Eftersom jag sover ovanför stallet och inte riktigt är van vid ljuden som hästarna för på nattetid blir det en rätt orolig natt med många uppvaknanden.

Morgonen därpå regnar det fortfarande. Jag känner mig fortfarande fuktig in på bara kroppen och känslan förbättras knappast under dagen. Men jag får rida fyra hästar och får lektion på två av dessa. Eftersom jag inte ridit på två veckor, och mest legat på soffan, blir jag både trött och svettig. Det känns kul att träna, men är svårt att avgöra om det gått bra eller inte. Det finns skillnader i hur Minna och Isabelle undervisar, men jag tycker att jag anpassar mig bra och lär mig. Vi äter rester från helgen till lunch, och klockan 20:00 är det middag i Isabells o Jean-Claudes hus på gården. Jag känner mig fortfarande mest blöt, lite osäker på min prestation och allmännt förvirrad av allt nytt.

Dagen därpå skiner solen och allt känns genast bättre. Det är en vacker anläggning med ett ridhus, två utebanor och stallängor med uteboxar omgivna av en park med lövträd och en liten bäck. Runt omkring anläggningen breder lövskog ut sig över det kuperade landskapet. Jag ska rida två unghästar för Jean-Claude idag. En 3-årig valack vid namn Simba, och en 4-årig hingst vid namn Saladin. Det går bra och jag får mycket berömm av Jean-Claude. Det är som balsam för min sargade ryttarsjäl. Sargad är kanske en överdrift, men klart kantstött får man ändå säga. Under dagen rider jag fyra hästar till, och får lektion av Isabelle på en av dem. Vi rider mycket förvänd galopp. Det var länge sen, och jag känner mig lite ringrostig, men det går bättre och bättre och till slut är det riktigt bra. Isabelle fattar alltid galopp för ytterskänkeln (typiskt, och jag som spenderat ett år med att skola om mig till att fatta för inner).

På lunchen sitter vi ute i solen och äter (i november!) och jag känner hur bra jag trivs och hur mycket jag tycker om alla människorna här. På gården finns också Tiffanie som är Isabelles groom. Hon gör i ordning hästar till Isabelle, men är också en rätt duktig ryttare själv. Hon pratar dock bara franska och det blir många stora gester och frågetecken oss emellan. Mot slutet av veckan har vi lärt oss ett slags kodspråk bestående av lösrykta ord på franska och engelska kombinerat med yviga gester. Där finns också Mimi. Hon går i skolan på dagtid och kommer ut vissa eftermiddagar/kvällar och rider 4-5 hästar. I stallet jobbar Michelle (en man) och Joha (typ, gud vet hur det stavas) som sköter all mockning, utfodring, sopning, harvning och allt annat som behöver göras med själva anläggningen.

Vartefter dagarna går trivs jag mer och mer. Min ridning går från klarthet till klarhet och jag får rida massor av olika hästar. Bland annat får jag öva seriebyten och piaff, samt sitta upp på en mycket fin 3½-åring som just kommit till gården. Det är helt enkelt för bra för att vara sant, med undantag för det faktum att det faktiskt är just sant. Och ett faktum börjar klarna för mig - jag vill vara här! Men jag vill ju vara hemma också... Träffa mina vänner, vara med Jörgen, ha mina kunder... Men Isabelle har en lösning på det också! Det är ju bara att jag åker hem var femte vecka. Det skakar vi hand på. På lördagen liftar jag med en av Isabelles elever in till Paris där jag ska övernatta och blir bjuden på femrättersmiddag hos hennes syster Anna. Tidigt på söndag morgon är det nämligen dags att åka hem till Sverige igen. Men bara för en kort stund. Här hemma har jag haft en hektisk men underbar vecka. Full av förberedelser, förväntningar, underbara vänner och julmys. Det är så mycket som ska fixas. Detta blir en ny era i mitt liv. Dags och sprida mina vingar och flyga, eller ja, åtminstonde rida mot nya äventyr!"

Här kan ni njuta av några fina bilder från Parc de Chapuis:

taggar


liknande webbartiklar


Läst 32951 ggr





Fler inlägg

NOV
23

Fix och trix på gården!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det har varit en hektisk tid med hästarna, gården, elever, kurser och bebisförberedelser om vart annat. Lägg sen till att jag är både trött och hungrig nästan jämt (så som man är när man är i slutspurten på en graviditet), då blir det inte mycket tid över till annat. Äta, sova, jobba… 

Men som tur var så har jag haft lite hjälp i veckorna. Mina föräldrar var här en vecka i början av november och min svärfar håller som bäst på att installera elen och värmekablarna till vattnet i gamla stallet (mer om det i kommande inlägg). Lagom till att kylan kommer verkar det som. Prognosen lovar frostnätter inom kommande vecka.

Just nu har vi mest fokuserat arbetet på diverse lagningar och små förbättringar som kan underlätta arbetet på gården som höggravid och småbarnsföräldrar. Min pappa har satt upp redskapshållare både i trädgårdsförrådet och vid ridbanan, så att var sak har sin plats, och är lätt att hitta och komma åt. Jag älskar ju ordning och reda! Jag kommer ha liknande "stationer" för sopkvastar/skyfflar/grepar mm på två-tre platser i nya stallet när det blir färdigt (bara lite mer fancy). Det ska aldrig vara långt bort till närmsta sopkvast!
 
Han har också satt upp en liten hasp så jag kan stänga porten till ladan inifrån de dagar det blåser på fel håll, så jag slipper lägga upp halm och hösilage i motvind... Dessutom har han bytt ut och lagat några murkna/trasiga bräder på gödselrampen, satt upp en släplist under porten till ladan så att det inte ska regna in (vi måste dock gjuta en liten plint på ena sida och bila bort överflödig betong på andra sidan innan det blir helt tätt), och så har han gjort en jättefin hängare till mina tömkörnings- och longergjordar. Under tiden som pappa snickrat så har mamma rensat ogräs mellan kullerstenen, krattat löv och fixat lite i trädgården.


Måttbeställd och hemmagjord hängare för tömkörnings- och longergjord, tömmar och linor. Visst blev den fin?

Och den här veckan har jag alltså mina svärföräldrar här som hjälper till och avlastar mig lite. Min att-göra-lista som under flera månaders tid bara har blivit längre och längre, trots långa arbetsdagar, har äntligen börjat bli kortare! Vi har köpt det mesta (eller i alla fall det viktigaste), som vi behöver innan bebisen kommer.
  
Jag är i god fas med allt kontorsarbete och administration. Jag har pratat med försäkringskassan om föräldraledighet och skickat in de papper som behövs. Jag har köpt ett parti hösilage så det räcker till hela vintern/våren. Vi har sett över hagarna och bytt isolatorer på kortsidorna, som är de som är mest utsatta för väder och vind, samt grusat upp där det behövs så nu klarar de både skitväder och vinterstormar, och jag slipper oroa mig för att antingen jag eller hästarna ska halka och skada sig...


Sådana här isolatorer har vi innan bara haft i hörnen, men i höst har jag bytt ut även varannan isolator längs kortsidorna av hagarna. Det gör att bandet inte står och slår i vinden, och vi slipper oroa oss för att de ska gå sönder – även när det stormar rejält.

Får vi bara ordning på de där värmeslingorna till vattnet i stallet så tror jag faktiskt att vi är så redo som man nu nånsin kan bli – både på bebis och på vinter. Bring it on!


Läst 69263 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
29

One small step...

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Ibland tar man stora steg framåt. Ibland lite mindre... Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha en permanent stationerad uppsittningspall nere vid ridbanan. Jag har hittills haft en IKEA-pall, och det har fungerat ok. Men den är i trä och behöver en del underhåll för att klara väder och vind (måla, limma, skruva...). Eftersom vi har gjutit mycket i betong de senaste åren, så har tanken på en uppsittningspall i betong vuxit fram. Och nu hade vi äntligen lite tid (och lite betong) över.

När vi beställde betong till vår platta (som ni kan läsa om i det här inlägget), så ville vi förstås vara helt säkra på att det skulle räcka och beställde därför en liten skvätt extra. Och istället för att låta den gå till spillo tänkte jag att det kunde vara läge att gjuta den där pallen!

Sagt och gjort! Med Ikea-pallen som mall, snickrade min pappa ihop en gjutform av överbliven formplywood. Betongen som blev över från plattan räckte till ungefär 2/3 av pallen, resten fick vi blanda till och hälla på själva. Som armering har vi använt hönsnät. Betongen från plattan var lite tjockare och hade inte fyllt ut alla hörn när vi öppnade formen, så vi fick också blanda till lite lagningsbetong och fylla i hålen. Den är lite, lite mörkare i färgen än den vanliga betongen, men med tidens tand och slitage kommer det inte att synas.

Men nu står den där! Stabil, väderbeständig, funktionell och snygg (tycker jag själv). Vad tycker ni? Under har vi lagt ett lager makadam. Dels för att leda bort fukt, och förhindra frostskador, och dels för att den inte ska luta, utan stå rakt och stabilt. Jag är så nöjd! Tack pappa, Jan och Jörgen för hjälpen! Det må vara "one small step" i det stora hela, men ändå ett litet steg närmre min drömgård, och faktiskt, två små steg enklare att hoppa upp på hästryggen! 

Nästa projekt (och antagligen det sista lite större projektet innan vintern och bebis kommer), är att lägga in värmeslingor till vattenkopparna i gamla stallet, samt byta ut de gamla och installera nya vattenkoppar i alla boxarna. Det påbörjades i helgen, och kan förhoppningsvis avslutas i början av november. Efter det ska vi ägna lite tid inne i huset och göra iordning det som ska bli barnrum, och så bara njuta av vårt kommande föräldraskap!


Läst 84933 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
24

Världens bästa jobb!

När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!


Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.


Läst 88737 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen


Maries senaste




Arkiv