Stalldrömmar - Sjukstuga, hagsläpp och hur man SKA gräva ett dike...
SEP
21

Sjukstuga, hagsläpp och hur man SKA gräva ett dike...

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Det är med tungt samvete jag sätter mig vid datorn. Blogginläggen har ekat med sin frånvaro. Vi har haft sjukstuga här på Örstorp... Den envisa förkylningen som jag nämnt tidigare blev istället för bättre - sämre, och passade på att ta med sig min man i fallet. Så från förra helgen och fram till denna helgen blev det inte mycket vettigt gjort här på gården. Som hästmänniska och perfektionist kan man ju få ångest för mindre. Men ibland får man helt enkelt släppa lite på kraven och bara ta det lugnt. Något som jag verkligen inte är bra på... Men nu var det som om min kropp helt enkelt hade fått nog - Nu ligger du still vare sig du vill eller inte, typ... Så jag spenderade större delen av veckan i ryggläge, sovandes på soffan, och hade allmän ångest för att allting som jag borde fått gjort. Och det lustiga är att när jag tittade på min "att-göra-lista" från förra måndagen, så har jag på ett eller annat sätt lyckats göra mer eller mindre alla punkterna ändå.

Nu i helgen påbörjade vi äntligen arbetet med att gräva det där dräneringsdiket framför ridbanan. Vi bestämde oss för att göra det "ordentligt" och inte bara gräva en stenkista, utan också lägga ett dräneringsrör längst med hela diket. Det hade säkert rätt med en stenkista för alla de där normala regnen som kommer. Men då och då kommer det ju sådana där riktiga översvämnings-regn, eller vart femte år när snön smälter (det är ungefär så ofta vi har snö i några mängder att tala om här i Skåne), och då kan det vara bra med ett rör som snabbt leder bort vattnet och håller banan (och vägen) torr. Vi började med att manuellt gräva bort fyrkanter av gräset. Dem kommer vi använda för att täcka över röret och stenen så att det inte syns att de ligger där. Sedan bytte vi till den lilla skopan på grävaren (det tog oss drygt en timmes jobb och rätt många svordomar eftersom den hade rostat fast, men skam den som ger sig! I slutändan löste vi problemet med sandpapper och smörjmedel). Sen körde vi ned och grävde ett ca 40-50 cm djupt dike längst med nästan hela kortsidan. Vi sparade ett par meter i slutet eftersom vi måste kunna köra där med grävaren. Nu får vi göra klart den första biten och täcka över, och sen gräver vi resten. Sedan la vi ned röret och kollade med vattenpass så att det har en bra lutning hela vägen. Vi fick gräva lite manuellt för att jämna till en liten puckel i botten på diket, och sen var lutningen perfekt hela vägen! Det vi har kvar att göra nu är att först lägga i markduken, sedan lägger vi röret på det. Sen fyller vi igen diket med sten (det ska vara tvättad sten för att undvika att en massa små dammpartiklar sköljs ned och täpper till hålen i dräneringsröret). Markduken lägger vi för att hindra vattnet från att "läcka" ut i marken runtomkring diket. Vi vill ju att det ska hålla sig kvar i diket och ledas ut i bäcken. Inte läcka ut och hamna på ridbanan. Och så sist men inte minst lägger vi tillbaka grästuvorna et voilà! Jorden som blir över kommer vi att använda för att jämna till ridbanan, innan vi lägger på ett nytt lager grus på den. Det blir nog jättebra! Igår regnade det som bara tusan och jag kan redan se att vårt dike gör nytta, för idag är banan redan nästan helt torr (innan har det tagit upp till en vecka efter ett riktigt skyfall). Dock tror jag inte att det kommer räcka utan vi kommer behöva lägga dräneringsrör eller annan typ av dränering även på själva banan. 

Igår kväll plockade vi jordärtskockor och lagade soppa på! Det blev jättegott. Vi har ju "ett litet land" med jordärtskockor som föregående resident har planterat. Och när jag säger "ett litet land" så menar jag ett land på ca 3 gånger 20 meter. Så med andra ord inte så litet... Så om någon har något bra recept med jordärtskockor så tar jag gärna emot tips... Vi hade antagligen kunnat överleva på bara jordärtskockor hela vintern om vi hade behövt... Så "in-case-of-a-zombie-epocalyps" så klarar vi oss här vi gården i åtminstone ett halvår. Alltid skönt att veta! 

Igår kom mina svärföräldrar hem från sin semester, och tro det eller ej, men samtidigt kom mina föräldrar hem från sin semester. Så nu är de väl utvilade och redo att börja jobba igen! (Jag skojar förstås, fast jag är rädd att det ligger en hel del sanning i det skojet...). Förhoppningsvis får även jag och min man vara friska nu framöver så vi kan få lite fart på det här bygget!

Och just det! Vi har ju släppt ihop Domingo och Zettan. Det kan vara tidernas mest odramatiska ihopläpp... Dom har ju som ni vet gått bredvid varandra både inne och ute i en vecka innan ihopsläppet. Men jag var faktiskt lite närvös för hon lilla damen är så väldigt bestämd av sig. Det hade jag dock inte behövt vara. Jag började med att släppa ut Zettan. Hon gick direkt bort och började hälsa på Ferdinand över staketet. Sedan hämtade jag Domingo. Han gick först bort till vattenkaret och drack vatten, sedan gick han bort till Zettan - och hälsade på Ferdinand han med! Domingo och Zettan tittade knappt på varandra, och nu går dom ihop som om dom aldrig gjort något annat. Skönt! Det är precis så ett lyckat ihopsläpp ska gå till. Jag tänker alltid mycket säkerhet kring ihopsläpp eftersom det är vanligt med skador både från sparkar, men kanske mest från vrickningar, fläkningar och liknande skador som uppkommer när hästarna springer runt och visar upp sig för varandra. Då är det ju bra om man kan göra det så odramatiskt som möjligt. Här kommer mina bästa tips för ett säkert ihopsläpp.

Regel nummer ett är att om dom ska gå mindre än ett par månader tillsammans så släpp inte ihop dom alls. Det blir ju kanske svårt på t.ex. ett bete, men även där tycker jag att man kan fundera lite på om det är värt det. Ska dom gå maj-september - ja. Är det bara någon månad? Nja... Dock är skaderisken mindre i en stor hage med mycket gräs dels eftersom de flesta hästar relativt snabbt vill börja beta, och dels eftersom det finns gått om plats så hästar som inte gillar varandra behöver i stå "på" varandra och trängas som de kanske måste i en liten hage. Och så är det ju oftast oskodda hästar som släpps på bete. Jag läste någon studie för ett par år sedan att det kan ta ett par månader innan rollerna i en flock är befästa, och det kan vara rätt så stressande för hästarna. Så om det bara gäller för en kort tid så kan det faktiskt vara bättre att låta dem gå ensamma, men i hagar bredvid varandra förstås. Hur som helst... Om man har möjlighet så är det bra om de hästar som ska gå ihop kan gå bredvid varandra i hagen i ett par dagar, och/eller stå bredvid varandra i boxarna så de år lära känna varandra. Då får man ju också ett litet hum om hur de verkar trivas ihop. Om de bråkar konstant så kanske det inte är en så bra match. Jag brukar ju som sagt inte ha grimma på i hagen, men vid ett ihopsläpp har jag det ifall att hästarna skulle komma farandes genom staketet, eller om de börjar bråka så att man måste sära på dem och de behöver fångas in. Jag brukar också ha benskydd på de hästar som är skodda, så undviker man sår och slag på benen. Jag undviker också att släppa ihop hästar i hagar som är för små (se anledning ovan), eller att släppa ihop när det just har regnat och är väldigt halt i hagarna. Tar man det bara lite lugnt och tänker till så brukar det gå bra.

Daisy hälsar att hon mår bra och växer så det knakar! Jag tror hon väger runt 20kg nu! Hon håller på att fälla tänder så hon biter på ALLT hon kan komma åt. Hon har bland annat bitit sönder sin säng, så nu för tiden så sover hon i soffan. Vad ska man göra liksom? Det känns lite taskigt att tvinga henne att sova på golvet hela natten. Plus att hon hoppar upp i soffan när vi redan har gått och lagt oss, och jag har faktiskt ingen lust att stå och lurpassa i trappen så att jag kan ta henne på bar gärning. Så hon har helt enkelt lagt beslag på den ena av sofforna och det är ok. Vi ska ändå köpa en ny soffa när hon slutat bita på möblerna (med andra ord om något år eller två...). Kanske kan man pensla dem med lite stopp och väx eller nåt? Jag har ju krubnix i stallet, men det är så kladdigt.  

taggar


liknande webbartiklar


Läst 21716 ggr





Fler inlägg

NOV
23

Fix och trix på gården!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det har varit en hektisk tid med hästarna, gården, elever, kurser och bebisförberedelser om vart annat. Lägg sen till att jag är både trött och hungrig nästan jämt (så som man är när man är i slutspurten på en graviditet), då blir det inte mycket tid över till annat. Äta, sova, jobba… 

Men som tur var så har jag haft lite hjälp i veckorna. Mina föräldrar var här en vecka i början av november och min svärfar håller som bäst på att installera elen och värmekablarna till vattnet i gamla stallet (mer om det i kommande inlägg). Lagom till att kylan kommer verkar det som. Prognosen lovar frostnätter inom kommande vecka.

Just nu har vi mest fokuserat arbetet på diverse lagningar och små förbättringar som kan underlätta arbetet på gården som höggravid och småbarnsföräldrar. Min pappa har satt upp redskapshållare både i trädgårdsförrådet och vid ridbanan, så att var sak har sin plats, och är lätt att hitta och komma åt. Jag älskar ju ordning och reda! Jag kommer ha liknande "stationer" för sopkvastar/skyfflar/grepar mm på två-tre platser i nya stallet när det blir färdigt (bara lite mer fancy). Det ska aldrig vara långt bort till närmsta sopkvast!
 
Han har också satt upp en liten hasp så jag kan stänga porten till ladan inifrån de dagar det blåser på fel håll, så jag slipper lägga upp halm och hösilage i motvind... Dessutom har han bytt ut och lagat några murkna/trasiga bräder på gödselrampen, satt upp en släplist under porten till ladan så att det inte ska regna in (vi måste dock gjuta en liten plint på ena sida och bila bort överflödig betong på andra sidan innan det blir helt tätt), och så har han gjort en jättefin hängare till mina tömkörnings- och longergjordar. Under tiden som pappa snickrat så har mamma rensat ogräs mellan kullerstenen, krattat löv och fixat lite i trädgården.


Måttbeställd och hemmagjord hängare för tömkörnings- och longergjord, tömmar och linor. Visst blev den fin?

Och den här veckan har jag alltså mina svärföräldrar här som hjälper till och avlastar mig lite. Min att-göra-lista som under flera månaders tid bara har blivit längre och längre, trots långa arbetsdagar, har äntligen börjat bli kortare! Vi har köpt det mesta (eller i alla fall det viktigaste), som vi behöver innan bebisen kommer.
  
Jag är i god fas med allt kontorsarbete och administration. Jag har pratat med försäkringskassan om föräldraledighet och skickat in de papper som behövs. Jag har köpt ett parti hösilage så det räcker till hela vintern/våren. Vi har sett över hagarna och bytt isolatorer på kortsidorna, som är de som är mest utsatta för väder och vind, samt grusat upp där det behövs så nu klarar de både skitväder och vinterstormar, och jag slipper oroa mig för att antingen jag eller hästarna ska halka och skada sig...


Sådana här isolatorer har vi innan bara haft i hörnen, men i höst har jag bytt ut även varannan isolator längs kortsidorna av hagarna. Det gör att bandet inte står och slår i vinden, och vi slipper oroa oss för att de ska gå sönder – även när det stormar rejält.

Får vi bara ordning på de där värmeslingorna till vattnet i stallet så tror jag faktiskt att vi är så redo som man nu nånsin kan bli – både på bebis och på vinter. Bring it on!


Läst 105005 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
29

One small step...

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Ibland tar man stora steg framåt. Ibland lite mindre... Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha en permanent stationerad uppsittningspall nere vid ridbanan. Jag har hittills haft en IKEA-pall, och det har fungerat ok. Men den är i trä och behöver en del underhåll för att klara väder och vind (måla, limma, skruva...). Eftersom vi har gjutit mycket i betong de senaste åren, så har tanken på en uppsittningspall i betong vuxit fram. Och nu hade vi äntligen lite tid (och lite betong) över.

När vi beställde betong till vår platta (som ni kan läsa om i det här inlägget), så ville vi förstås vara helt säkra på att det skulle räcka och beställde därför en liten skvätt extra. Och istället för att låta den gå till spillo tänkte jag att det kunde vara läge att gjuta den där pallen!

Sagt och gjort! Med Ikea-pallen som mall, snickrade min pappa ihop en gjutform av överbliven formplywood. Betongen som blev över från plattan räckte till ungefär 2/3 av pallen, resten fick vi blanda till och hälla på själva. Som armering har vi använt hönsnät. Betongen från plattan var lite tjockare och hade inte fyllt ut alla hörn när vi öppnade formen, så vi fick också blanda till lite lagningsbetong och fylla i hålen. Den är lite, lite mörkare i färgen än den vanliga betongen, men med tidens tand och slitage kommer det inte att synas.

Men nu står den där! Stabil, väderbeständig, funktionell och snygg (tycker jag själv). Vad tycker ni? Under har vi lagt ett lager makadam. Dels för att leda bort fukt, och förhindra frostskador, och dels för att den inte ska luta, utan stå rakt och stabilt. Jag är så nöjd! Tack pappa, Jan och Jörgen för hjälpen! Det må vara "one small step" i det stora hela, men ändå ett litet steg närmre min drömgård, och faktiskt, två små steg enklare att hoppa upp på hästryggen! 

Nästa projekt (och antagligen det sista lite större projektet innan vintern och bebis kommer), är att lägga in värmeslingor till vattenkopparna i gamla stallet, samt byta ut de gamla och installera nya vattenkoppar i alla boxarna. Det påbörjades i helgen, och kan förhoppningsvis avslutas i början av november. Efter det ska vi ägna lite tid inne i huset och göra iordning det som ska bli barnrum, och så bara njuta av vårt kommande föräldraskap!


Läst 121240 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
24

Världens bästa jobb!

När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!


Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.


Läst 124702 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen


Maries senaste




Arkiv