Stalldrömmar - You live you learn...
SEP
25

You live you learn...

I torsdags fick jag upp en bild på Facebook. Den visade mig och Ferdinand och bildtexten lydde " First time in the saddle", eller första gång i sadeln på svenska. Det var tre år sedan och det har hänt mycket på den tiden. Han har utvecklats från en talangfull, men rätt så nervös och osäker liten 3-åring, till en självsäker och cool 6-åring. I veckan som gått har vi jobbat mycket med samling och tagen bakdel och han bjuder mig stundtals på både tramp och fina slutor. Åh vad jag älskar den hästen! Han är så rolig att rida och träna! Men det har tagit tid. Jag tror att Ferdinand har kommit in i mitt liv för att lära mig tålamod. En egenskap som jag erkänner inte är den mest framträdande i min personlighet... Men just nu är han värd varje uns av tålamod och tid som jag lagt ned, för han är bara så fantastisk! Man lär så länge man lever, och tur är väl det!

Min fina, fina älskade häst! Bilden på mig och Ferdinand för tre år sedan kan ni se på min facebooksida https://www.facebook.com/horseandhuman/

Jag brukar säga att Domingo har kommit in i mitt liv för att lära mig ödmjukhet. Det är nämligen inte så lätt att rida när man sitter på en laddad bomb, men något som gör det ännu svårare är alla dömande blickar! Jag vill sticka ut hakan lite och säga att det är ett svenskt fenomen. Ni vet - jantelagen och allt det där. I Tyskland fick jag aldrig några sneda blickar. Tvärt om så kom folk fram till mig efteråt och klappade mig på axeln och sa "wow, så fantastiskt att du klarar av den där hästen". I början när det hände trodde jag att de skojade eller var sarkastiska... Så ovan var jag vid att man berömde varandra, istället för att döma. Men de menade allvar och jag märkte snabbt hur mycket bättre det gick att rida. Hur mycket mer avslappnad min häst blev när matte slapp oroa sig för läktarkårens dömande blickar. Han kunde fortfarande ha sina dagar, men de blev färre och mildare. Nu låter det som om han är världens monster! Det är han inte! Han är magisk att rida på en bra dag (och de är trots allt betydligt fler än de dåliga). Men så kan han också ha dagar när han står mer på två ben än på fyra. Min förre tränare kallade honom för ett "popcorn". Det kändes väldigt passande!

En annan svidande lärdom som han gett mig är att hur bra man än rider och hur mycket man än tar hand om och månar om sin hästs hälsa så kan man inte stoppa alla hältor. Domingo har varit ett sorgebarn som har drabbats av mer eller mindre alla hältor, syndrom och skador som finns i boken... Ni vet vad SIS är? Skit I Sadeln, och hur det raljeras och skylls på ägaren (fel ridning, fel foder, fel sadel, fel hovslagare osv) när en häst blir skadad. Och jag som ändå är utbildad massageterapeut (jag borde ju kunna förebygga varenda skada) kände mig ett tag så misslyckad som både hästägare och ryttare att det knappt var roligt att gå till stallet längre. Sen skaffade jag Ferdinand som knappt varit skadad eller halt en enda dag på tre år och insåg att det kanske inte är jag som är SIS ändå...

För trots att jag gjort allt för min häst (anpassat sadel, ridit för duktiga tränare, gett honom vilodagar och varit noga med fram- och avskrittning, masserat, kollat tänder, avmaskat, anlitat duktig och dyr hovslagare osv), så gick han sönder gång, på gång, på gång. Och varje gång gick mitt hjärta sönder i tusen bitar tillsammans med honom. Efter detta har jag slutat att döma folk som har halta hästar. Självklart är det så att det finns gånger då man hade kunnat förebygga skada eller gjort saker bättre. Men det är så lätt att skaka på huvudet, och prata bakom ryggen på folk. Jag har sett många exempel där det tisslas och tasslas om att hen borde gjort annorlunda, och om hen bara hade ... så hade hästen varit frisk osv... Och nu pratar jag inte om folk som anlitat hästpratare på distans till sin halta, magra häst! Utan om helt vanliga, seriösa medelsvenssonsryttare som tränar för tränare och anlitar veterinär och gör så gott de kan för sin häst. Det ger så mycket mer om man istället stöttar och höjer varandra!

I dagsläget har Domingo varit frisk och ohalt i drygt två års tid. Jag har hittat en balans och ett sätt att rida/träna och sköta honom som fungerar för just honom. Dessutom har han fått tid att växa och mogna i kroppen, och det tror jag spelar en stor roll i just hans rehabilitering. Han fortsätter att lära mig nya saker nästan varje dag.

Här är en relativt nytagen bild på mig och Domingo när vi leker med lite tramp på banan.

taggar


liknande webbartiklar


Läst 37401 ggr





Fler inlägg

NOV
23

Fix och trix på gården!

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Hej på er! Det har varit en hektisk tid med hästarna, gården, elever, kurser och bebisförberedelser om vart annat. Lägg sen till att jag är både trött och hungrig nästan jämt (så som man är när man är i slutspurten på en graviditet), då blir det inte mycket tid över till annat. Äta, sova, jobba… 

Men som tur var så har jag haft lite hjälp i veckorna. Mina föräldrar var här en vecka i början av november och min svärfar håller som bäst på att installera elen och värmekablarna till vattnet i gamla stallet (mer om det i kommande inlägg). Lagom till att kylan kommer verkar det som. Prognosen lovar frostnätter inom kommande vecka.

Just nu har vi mest fokuserat arbetet på diverse lagningar och små förbättringar som kan underlätta arbetet på gården som höggravid och småbarnsföräldrar. Min pappa har satt upp redskapshållare både i trädgårdsförrådet och vid ridbanan, så att var sak har sin plats, och är lätt att hitta och komma åt. Jag älskar ju ordning och reda! Jag kommer ha liknande "stationer" för sopkvastar/skyfflar/grepar mm på två-tre platser i nya stallet när det blir färdigt (bara lite mer fancy). Det ska aldrig vara långt bort till närmsta sopkvast!
 
Han har också satt upp en liten hasp så jag kan stänga porten till ladan inifrån de dagar det blåser på fel håll, så jag slipper lägga upp halm och hösilage i motvind... Dessutom har han bytt ut och lagat några murkna/trasiga bräder på gödselrampen, satt upp en släplist under porten till ladan så att det inte ska regna in (vi måste dock gjuta en liten plint på ena sida och bila bort överflödig betong på andra sidan innan det blir helt tätt), och så har han gjort en jättefin hängare till mina tömkörnings- och longergjordar. Under tiden som pappa snickrat så har mamma rensat ogräs mellan kullerstenen, krattat löv och fixat lite i trädgården.


Måttbeställd och hemmagjord hängare för tömkörnings- och longergjord, tömmar och linor. Visst blev den fin?

Och den här veckan har jag alltså mina svärföräldrar här som hjälper till och avlastar mig lite. Min att-göra-lista som under flera månaders tid bara har blivit längre och längre, trots långa arbetsdagar, har äntligen börjat bli kortare! Vi har köpt det mesta (eller i alla fall det viktigaste), som vi behöver innan bebisen kommer.
  
Jag är i god fas med allt kontorsarbete och administration. Jag har pratat med försäkringskassan om föräldraledighet och skickat in de papper som behövs. Jag har köpt ett parti hösilage så det räcker till hela vintern/våren. Vi har sett över hagarna och bytt isolatorer på kortsidorna, som är de som är mest utsatta för väder och vind, samt grusat upp där det behövs så nu klarar de både skitväder och vinterstormar, och jag slipper oroa mig för att antingen jag eller hästarna ska halka och skada sig...


Sådana här isolatorer har vi innan bara haft i hörnen, men i höst har jag bytt ut även varannan isolator längs kortsidorna av hagarna. Det gör att bandet inte står och slår i vinden, och vi slipper oroa oss för att de ska gå sönder – även när det stormar rejält.

Får vi bara ordning på de där värmeslingorna till vattnet i stallet så tror jag faktiskt att vi är så redo som man nu nånsin kan bli – både på bebis och på vinter. Bring it on!


Läst 77592 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
29

One small step...

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

Ibland tar man stora steg framåt. Ibland lite mindre... Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha en permanent stationerad uppsittningspall nere vid ridbanan. Jag har hittills haft en IKEA-pall, och det har fungerat ok. Men den är i trä och behöver en del underhåll för att klara väder och vind (måla, limma, skruva...). Eftersom vi har gjutit mycket i betong de senaste åren, så har tanken på en uppsittningspall i betong vuxit fram. Och nu hade vi äntligen lite tid (och lite betong) över.

När vi beställde betong till vår platta (som ni kan läsa om i det här inlägget), så ville vi förstås vara helt säkra på att det skulle räcka och beställde därför en liten skvätt extra. Och istället för att låta den gå till spillo tänkte jag att det kunde vara läge att gjuta den där pallen!

Sagt och gjort! Med Ikea-pallen som mall, snickrade min pappa ihop en gjutform av överbliven formplywood. Betongen som blev över från plattan räckte till ungefär 2/3 av pallen, resten fick vi blanda till och hälla på själva. Som armering har vi använt hönsnät. Betongen från plattan var lite tjockare och hade inte fyllt ut alla hörn när vi öppnade formen, så vi fick också blanda till lite lagningsbetong och fylla i hålen. Den är lite, lite mörkare i färgen än den vanliga betongen, men med tidens tand och slitage kommer det inte att synas.

Men nu står den där! Stabil, väderbeständig, funktionell och snygg (tycker jag själv). Vad tycker ni? Under har vi lagt ett lager makadam. Dels för att leda bort fukt, och förhindra frostskador, och dels för att den inte ska luta, utan stå rakt och stabilt. Jag är så nöjd! Tack pappa, Jan och Jörgen för hjälpen! Det må vara "one small step" i det stora hela, men ändå ett litet steg närmre min drömgård, och faktiskt, två små steg enklare att hoppa upp på hästryggen! 

Nästa projekt (och antagligen det sista lite större projektet innan vintern och bebis kommer), är att lägga in värmeslingor till vattenkopparna i gamla stallet, samt byta ut de gamla och installera nya vattenkoppar i alla boxarna. Det påbörjades i helgen, och kan förhoppningsvis avslutas i början av november. Efter det ska vi ägna lite tid inne i huset och göra iordning det som ska bli barnrum, och så bara njuta av vårt kommande föräldraskap!


Läst 93393 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
24

Världens bästa jobb!

När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!


Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.


Läst 97127 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Stalldrömmar »



Stalldrömmar

I den här bloggen får du följa med Marie Mellberg och henns stora bygg- och renoveringsprojekt. Målet är att skapa ett riktigt drömstall.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Om Marie
Passionerad dressyrryttare som bor med sin man och två hästar. Arbetar som beridare och tränare samt älskar bra mat, fina kläder och musik.

Till bloggen


Maries senaste




Arkiv