Unghästar = framtidstro

Jens och Primula II på en träning 1980.
  
I går var vi och tävlade på Sigtunaortens Ryttarförenings regionala hopptävlingar. Sist jag var där var 1981 med min C-ponny Primula II, född 1972 e. Knightwood Rocketer. Tävlingen måste ha gått ganska bra, för jag minns så tydligt hur jag spikade upp en stallplakett i vårt lilla stall på Kungshamns gård strax söder om Uppsala. Den var svart med en röd orm och skilde sig tydligt från de övriga plaketterna, som dock inte var vidare värst många. Jag kommer ihåg hur jag tittade på plaketterna och drömde om att stallväggen så småningom skulle bli helt full.
  
Stjärnorna i närområdet var på den tiden Mats Berglund, Anette Johansson, Lotta Sjöberg, Helena Persson, Anette Stuborn, Susie Anger, Micke Schultz med flera. Fortfarande träffar jag dem flitigt på tävlingar. Vi dricker kaffe och pratar gamla minnen, men framför allt berättas det passionerat om någon ny unghäst som har kommit in i stallet. Visst är det fantastiskt, det finns inget som är så engagerande som en talangfull unghäst!
  
På gårdagens tävling var det just unghästar vi åkte med. När jag lastade på morgonen, undrade jag i mitt stilla sinne varför jag skulle åka på regional tävling en vacker söndagsmorgon mitt i sommaren. Vi hade ju kunnat rida och hoppa hemma, med bättre hindermaterial och på ett modernare underlag. 

Från gårdagens tävling. Hard Rock, fem år e. Heartbeat – Dutch Capitol. Foto: Louise Hellberg
  
Väl på plats lastade vi av första hästen, som hoppade av rampen och blåste upp sig som en stridshingst trots att han kastrerades för tre år sedan. När jag sedan satt upp fick han lätt sadeltvång och var märkbart på tårna för minsta ljud och rörelse. Då påmindes jag om vikten av att lasta, åka fram och tillbaka, höra ljud från högtalarna och alla de andra så viktiga nya upplevelser som den unga hopphästen måste erfara för att få tävlingsrutin och glädje för det den har avlats och utbildats för.
  
Att hästen utvecklar hoppvilja och utför uppgiften med glädje, det är det primära. Med känsla och timing i form av bjudning, balans och rytm – samt med stilla händer och bra anridningsteknik – utvecklas tävlandet till hästens kall och glädje. Själva resultatet inne på banan är sekundärt.
  
När vi hade hoppat klart låg det ett märkbart lugn kring lastbilen. Hästarna var tillfreds och avslappnade, någon stod och åt medan en annan sadlades av och en tredje lastades. Jag kunde känna hur mycket hästarna hade lärt sig under dagen, de hade givits erfarenheter som de inte hade kunnat få genom att hoppa på hemmaplan. På hemvägen tittade vi på video från rundorna, som diskuterades in i detalj. Det formligen sjöd av passion för dessa unghästar, i dag var de världsstjärnor i Sigtuna på 110 centimeter. Det är så vi är, det är det vi lever för.
  
Ny unghästar – nya stora förhoppningar!

/Jens