Hoppade allt – men sprang som en älg i en mosse

En ung Jens Fredricson med Rebecca B utanför Vita ridhuset på Strömsholm. FOTO: Privat
  
Rebecca B var familjen Fredricsons egen uppfödning, e. Robin Z u. Beth Chick ue. Wedekind – Nepal – Tokajer. Hon kom till världen 1989 när vi bodde på Flyinge och redan efter ett par dagar kunde vi se att hon hade något extra. Det bruna stofölet utstrålade kraft och mod när hon ständigt galopperade och lekte med de andra fölen bakom stostallet. Jag visste direkt att hon skulle bli något alldeles speciellt som tävlingshäst.
 
Mamman Pandora var undan det folkilskna fuxstoet Beth Chick, som Stig Nordkvist hade letat upp som avelsmärr till pappa. Hon kunde hoppa, men hade ett väldigt tufft temperament och egentligen var hon bara snäll när hon var brunstig. Pandora var det första stofölet i Sverige som tillkom genom insemination med fryst sperma.
  
Pappa hade hållit föredrag för varmblodsuppfödare i Örebrotrakten och kom hem dagen efter med influensa och hög feber. Mamma sade till honom att ligga i sängen och absolut inte gå ner i stallet för att undersöka Beth Chick som var brunstigt. Men när hon åkte till affären smög han sig naturligtvis direkt ner och undersökte stoet, och konstaterade att hon var öm i ena äggstocken efter ägglossning.
  
Det ansågs då helt fel att inseminera ett sto som hade haft ägglossning. Pappa, som var jättesjuk och förmodligen lite yr, struntade i det och bad mig följa med som seminassistent.  För säkerhets skull använde vi på en gång alla de tre strån med fryst sperma som Celle hade levererat, vi värmde dem i mjölk till rumstemperatur, seminerade och gick och lade oss.
I dag vet man att det är just efter ägglossningen som man ska inseminera med fryst sperma för att ha bäst chans till befruktning. Dessutom visade det sig att Celle på den tiden hade tre gånger för lite fryst sperma i sina strån. Tala om tur. Trots att pappa gjorde allt fel blev det till hundra procent rätt.
  
Stående i hagen hemma på Kungshamn i Uppsala fölade Beth Chick ett vackert fuxsto med fyra vita strumpor. Hon döptes till Pandora, sattes i avel och fölade bland annat 1989 ett vackert brunt stoföl efter Robin Z som döptes till Rebecca B.
Första gången vi löshoppade henne i Flyinges lilla ridhus blev Peder och jag helt chockade över hennes medfödda talang att taxera och enkelt komma upp i luften. Hon behövde aldrig något hjälphinder, utan hade en naturlig förmåga att balansera sig med full koncentration på hindret. På kvalitetsbedömningen fick hon 9-10 i hoppning, och trots hennes ringa ålder kändes det som att jag med lätthet kunde hoppa vilket hinder som helst.
  
Rebecca B var stor, en bit över 170 centimeter, med långa bakben som inte var helt enkla att vinkla. Med en typisk Robin Z-mekanik fylld av kraft och vilja, såg hon lite ut som en dragster. Eller en älg som travar genom en mosse, ni förstår! Under ridpassen var jag mest fokuserad på att få ner hennes huvud i någon typ av strävan efter ryggverkan. När hon galopperade åkte rumpan bara lite upp och ner, utan att hon satte under sig och arbetade genom kroppen.
  
Rebecca B var med mig till Strömsholm när jag blev anställd som hopplärare där. Jag har ett minne från röda ridhuset när Lasse Bilock stod och betraktade min ridning. Det enda jag hade i huvudet var att visa vilken fin häst jag hade. Vid ridpassets slut skrittade jag ner och pratade med Lasse, som såg lite bekymrad ut.
”Det kommer inte att bli så bra det där”.
Han sade bara det, ingenting om vad som var fel eller hur jag skulle göra. Lasse kände nog att det inte var någon idé att hjälpa mig. Jag som nyss hade vunnit svår hoppning för första gången, med Rastell i Kungsbacka, utstrålade en självsäkerhet och kaxighet där jag inte var mottaglig för hjälp.
  
Ridskolan Strömsholms alltid lika hurtiga dressyrlärare Marianne Essen erbjöd sig mycket elegant att hjälpa mig med Rebecca, men jag nappade tyvärr inte.
”Skyll dig själv, för du är inte på rätt väg med den hästen!” sade hon helt riktigt.  
Tävlingarna med Rebecca gick bra. Hon var i final i Falsterbo som fem- och sexåring och vid åtta års ålder hoppade hon SM med placering, samt deltog i svenska laget i två nationshoppningar. Med åldern blev hon dock alltmer oelastisk samt kort i gången och intresset för hoppning avsvalnade. Hon hoppade i alla lägen, men det där hindersuget jag känt hos många hästar avtog långsamt och då även aktsamheten.  
  
Jag ställer mig ofta frågan hur Rebecca hade utvecklats om jag på allvar lyssnat på Lasse, samt tagit hjälp av Marianne. Hade jag kunnat förvalta hennes medfödda hopptalang genom en utvecklad gymnastisering där fokus legat på ett lösgörande arbete, rakriktning och genomsläpplighet – eller var hon för oelastisk och styv sedan födseln?  
Det lär jag aldrig få något svar på, men jag vet i alla fall att jag skulle ha utbildat henne helt annorlunda i dag. Förr var det tävlingarna som styrde träningen, i dag är det utbildningen som styr vilka tävlingar jag gör med hästarna.
  
Man gör sina hästar! (Och ”Festina Lente” – skynda långsamt …)
  
/Jens