Pether Markne
APR
14

Ur hjärtat från en hästnörd

Hej alla, då var det äntligen dags för mig att börja blogga! 😃

När jag skriver det här sitter jag i Danmark på vårt underbara ställe på Fyn. Solen värmer, fåglarna kvittrar och havet glittrar... Ska bara träna på att säga till mig själv – JA jag är värd det. Att slappna av är inte min starka grej, men här är det plötsligt så enkelt…

När man börjar skriva så här bara väller det upp tankar och idéer man vill dela med sig av. Detta första inlägg blir därför lite spretigt, med både tips och idéer men även med en del gamla minnen och egna erfarenheter som jag vill dela med mig av. Framöver kommer jag gå in mer på djupet punkt för punkt inom den vackra konsten – ridning.
  
Tillsammans når vi framgång…
Jag har jobbat som tränare så länge jag kan minnas och jag älskar mitt jobb och de människor jag har förmånen att få arbeta tillsammans med. Imorgon reser jag med Mikael Kolind, (förbundskapten i Norge) till Belgien för att träna de norska ryttarna som är baserade där.
 
Efter hand i träningen skapar man relationer och i en relation händer det saker. Man når framgång, men man stöter också på problem i takt med att det sker förändringar. Man blir även äldre, förstår mer och blir kanske säkrare på det man gör. Det viktigaste är att ha ett öppet sinne så att man tillsammans utvecklar varandra och blir ännu bättre, och starkare.
 
Att få vara en person som många söker sig till för att utveckla sig själv och sin häst är för mig väldigt mycket ett privilegium. Såklart ställs jag inför att ta olika val i vardagsträningen, det är inte alltid hugget i sten om det är rätt att göra si eller så. Erfarenhet och det öppna sinnet hjälper även mig, och att vara prestigelös… Jag tänker och har ofta tänkt att det finns alltid de med ännu mer erfarenhet som man kan bolla idéer med, eller kanske är det någon som bara är väldigt klok?
 
Jag älskar hästar och ja, jag är en nörd!
Personligen tycker jag det är coolt med nördar. 😄 Jag känner än idag och faktiskt varje dag det där vackra och mäktiga en häst har att ge. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha så många omkring mig med ”know how”. Jag har tränat Malin Baryard och vill verkligen nämna det, då jag känner få som har förmågan att läsa av en häst som hon gör.
  
Ridning är en konst? Eller blir en konst när den görs rätt?
Att förstå att hästen inte har valt oss, utan att vi har valt hästen, det är viktigt. Och det är otroligt många små delar att skriva check på innan man kommer till att det blir enkelt att rida. Ibland är det bra att titta tillbaks på sin checklista (även på de punkter man skrivit check på) och dubbelkolla att det fortfarande känns ok och enkelt. Enkelt är ett tänk jag vill använda då jag är övertygad om att vi som ryttare, i en ambition att göra bättre/mer avancerat fastnar i olika problem som egentligen är sekundära och frågan är då – vad är hönan o vad är ägget? (Detta kommer vi gå in på mer framöver.)
  
Håll sinnena öppna, så lär du dig mer!
Jag är väldigt glad över att ha förmånen att arbeta ihop med en norsk kvinna som heter Maria Engell. Maria har gjort massor av forskning om hur ryttarens sits och balans påverkar hästens rörelsemönster där Ulla Håkanson har varit en otrolig stöttning, för hon skulle kunna ta sig tid och ha ekonomisk möjlighet att forska om detta. Senast när Maria och jag tränade de norska landslagsryttarna i dressyr fick jag bekräftat hur viktigt detta med sits och balans är (vi tränar även hoppryttarna).
  
Vi pratar mycket om rakriktning och jag tycker vi är duktiga på att förstå detta rent teoretiskt. Men det är fastställt genom forskning att hästen generellt sett är mindre mobil än oss människor och därmed måste vi alltså träna vår egen rakriktning desto mer, och även förstå hur viktigt detta är! Jag ser exempel nästan varje dag när jag själv sitter upp på en häst som känns lite stram och stark i sin högra sida. Det kan väl ändå inte vara så att flera av de hästar jag rider är oarbetade i sin högra sida? Är det kanske så att det är jag som behöver rakriktas? Jo, jag är självlärd och jag är inte akademiker, så med risk för att någon tycker/tänker eller har något mer förnuftigt att tillägga, så tas det emot med öppna sinnen. Med öppna sinnen lär man sig något nytt varje dag. 😉
  
Kommer även ihåg en dag i Norge på dressyrträningen då vi tränade slutor (Maria var också med). Höger sluta var väldigt bra, vänster däremot såg mindre gymnastiserad ut och hästen släppte inte igenom i kroppen. Maria gick fram och korrigerade ryttaren som satt för mycket på det yttre sittbenet och i och med det blev sned i bäckenet... Sim-sala-bim så blev vänster sluta direkt mycket bättre!
  
Nu när jag fått chansen vill jag i detta då ställa en mycket viktig fråga; Hur ska vi som ryttare bli trovärdiga när vi säger; – min häst är så stark i höger tygel/sida? Eller – min häst känns ofta framtung. Eller – min häst spänner sig när vi ska göra byten eller – what-so-ever… Detta är ju en känsla och något man upplever, vilket det ju kanske kan vara... Men kanske blir hästen vad vi gör den till? – och... vad är hönan?
  
En häst är en häst, och dom flesta är helt underbara.
Men faktum kvarstår att hästen är ett flyktdjur, den springer ifrån det den känner obehag av eller inte förstår. Vi är hästens ledare och hästen är, när den känner förtroende, väldigt följsam och formbar. Tänk bilden av total avspänning, med lång hals, inget adenalinpåslag och trygghet. Så är hästen när den står i hagen och betar. Men vi ser också den motsatta bilden, hästen som i hagen höjer halsen, är beredd att fly, full av adrenalin och power för att kunna springa iväg från det som upplevs som skrämmande. Båda dessa tillstånd är något vi måste kunna hantera i vår ridning, för båda dessa tillstånd behövs. Jag tror inte att den betande hästen kommer vinna OS-medalj, men inte heller den flyktbenägna. Såvida vi inte kan kommunicera med varandra och därmed reglera hur mycket och hur lite energi som behövs och var och när.
  
En bra regel kan vara att vi med de hästar som är mer den betande varianten blir mer fysiska. Jag tänker ofta att man kan ju lära en häst otroligt mycket så det måste bara gå, att den lilla hjälpen ska räcka. Såklart inbjuder en del hästar till att man ska hänga och bära dom eller att man ska klämma oavbrutet med skänkeln för att de ska gå fram. Till motsats med de flyktbenägna är då att vi inte ska hålla om med skänkeln utan mer tänka – om jag inte rör dig så rör inte du mig. Detta är utmaningen och det som är början till resan man gör med sin häst.
  
En del hästar vill ha mer stöd och andra mindre.
Det kommer ofta nya bekantskaper/elever till mig och det första vi gör är att snacka ihop oss för att höra ryttarens syn på sig själv och sin häst. Vi är för det mesta överens, lite för ofta så är vi det inte, men när vi väl skalat av så blir det ofta kvar det som jag vill påstå är så otroligt viktigt – KONTAKT.
  
Hästar är olika i temperamentet, det har vi redan skrivit check på så en del hästar vill ha mer stöd och en del mindre. Men man har alltid ett val att vägra hänga tillbaka. De hästar som undandrar sig kontakt måste man jobba på att få till en jämn kontakt. Många gånger vid övergångar kan man se att halsen höjs och att hästen går emot handen, i och med det sänker manken och därmed förhindrar bakbenen att komma in under magen. Mitt råd är då att alltid följa hästens huvud med handen.
  
Jag har haft nöjet att se George Morris träna under flera tillfällen i Florida och han sa en gång till mig med sin stämma; – Pether it’s all about the hindlegs. När hans häst höjde huvudet följde han med med handen samtidigt som han gav små impulser med underskänkeln för att engagera bakbenen. När hästen sökte bettet neråt så sänkte han handen och följde med, dock inte så mycket så det blev glappt...
  
Jag minns även vad i mina och många andras ögon den bästa dressyrryttaren i världen sa till mig; – Hästen skall själv sträcka efter kontakt, vi kan inte hålla huvet på plats. Min och Jens Fredricsons citat är: eftersom hästens huvud är 10 procent av hästens kropp – då ska också dina händer vara 10 procent av din ridning så det harmonierar. Resten sker från sätet och skänkeln som ger hästen impulser t.ex när vi vill reglera farten.
  
Jag vill också nämna när jag var med min häst i Tyskland för att träna för Isabell Werth (det var ett tag sedan men jag bjuder på detta). För att göra en lång historia kort så red vi GP och jag hade lite problem med att hästen ibland blev lite långsam (hade stor gång). Jag beskrev detta och att jag ville få hjälp med att göra den snabbare osv.
Isabell tittade och gjorde snabbt en analys att den var lite ”slow” men att den måste bli mer självbärig INNAN jag kunde påverka och be min häst att förändra sig. I två veckor fick jag sedan sitta ner och träna på att rida i öppna och att min inre skänkel formade och att min yttre tygel var den bestämmande tygeln. Jag lovar er att jag fick byta skjorta efter varje ridpass första veckan...😥
Omedvetet hade jag klämt med knäet samt fuskat med inre tygeln och vad jag vill ha sagt med det är väl uppenbart? Min häst hade lite av en gummihals och blev ofta alltför kort i halsen, speciellt mot samling. Men efter dessa två intensiva veckor kunde jag samla min häst så att kroppen blev kort och halsen lång. Jag blev inte mindre ödmjuk efter dessa veckorna. 🙏
  
Det som ofta sker är att man blir för intensiv med sin inre tygel, vilket gör att hästen många gånger tiltar sin nacke inåt och får sin nos snett utåt. Halsen är och ska vara en förlängning av ryggen och min erfarenhet är att så blir det inte om ryttaren inte är i balans och har hästen igenom på den utvändiga sidan, utan glömmer detta och fokus istället hamnar på vad huvud o hals gör.
För mig ska inre handen vara ställande och vägvisande. Är man observant på detta kommer man också tydligt se och känna om inre skänkeln är med i matchen eller ej.

Illustrationer Markne
Jag har tecknat några bilder för att sätta ljuset på vad jag tycker är viktigt att hela tiden komma ihåg.
  
Jag är övertygad att om hjulet snurrar i vänster varv/sida med en fungerande inre skänkel och yttre tygel och likadant i höger, så snurrar hjulet även när vi rider rakt fram. Det är dock otroligt lätt att börja dra i tygeln om hästen blir stark och stel i en sida. Så när den inbjudan kommer (och det gör den, som ett brev på posten) så säg nej tack och jobba med samma sidas skänkel istället.
  
De olika personligheterna (betande/flykt) styr träningsupplägget.
Hästen med adrenalinpåslag måste bli betande och den betande tvärtom, men detta måste ske i en kontakt som vi tillsammans har skapat, inte tagit. Det är en väldigt stor skillnad. För mig ska hästen följa kontakten där jag vill ha den, då först har jag en äkta kontakt.
Jag hör ibland typ: – min häst måste in i ramen, eller – min häst måste acceptera att vara mellan skänkel och hand. Jag tycker inte det är konstiga uttryck, men i min värld är det så att hästen är självbärig först när den är i sin egen balans och då är förutsättningarna och målet att förbindelse mellan hand och skänkel bara är runt hörnet.

Sedan kvarstår all kommunikation såsom att med den lilla hjälpen kunna ändra takt och tempo (vilket är det häftiga), och när man känner att man nästan med tanken kan samarbeta (det krävs minst två till dragkamp så säg nej tack till detta och utveckla istället självbärighet). 



Vi måste i vår ridning förmå att involvera ”bryggan”, som är förmedlaren mellan fram- och bakdel och där bålen är involverad. Detta så att bröstben, rygg och manke höjs så att halsen som hästen använder för att balansera kommer ut. 
  
Jag brukar använda lite olika uttryck, t.ex – man kan skära med en trubbig kniv men då måste man ta i, vässar man den så bli det enklare. Eller – det ska vara som att byta bild på sin smartphone – softtouch. Eller fråga med vanlig samtalston och få ett tydligt svar tillbaka. Den lilla hjälpen ska fungera.
  
Då tackar jag för mig. Jag hoppas att ni kommer uppleva min blogg inspirerande och reflekterande, det är väl nästan det som är det viktigaste – att bli inspirerad och att man reflekterar över vad man gör och att sen därifrån fortsätta ”the Journey”.
  
I nästa blogg ska jag tillsammans med er ”nörda” och gå mer på djupet om sits och position.
  
Njut nu av att få vara ute o rida utan dunjacka! 😎
 
Kram Pether
  


Läst 24035 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
24

”Vaktombyte” i bloggen: Fredricson blir Markne

Från Hippson: Vi vill börja med att tacka Jens Fredricson för all den kunskap och erfarenhet vi alla har fått ta del av under flera år här på bloggen – vi vet att Jens blogg, som har möjliggjorts tack vare ett samarbete med Betfor, har varit oerhört uppskattad och har lästs av många. Stort tack för dessa år Jens!
  
Vi är samtidigt mycket glada och stolta över att en annan oerhört erfaren och flitigt engagerad hästmänniska tar över – Pether Markne! Landslagstränare, författare till böcker om hästhantering, oerhört uppskattad clinichållare… Ja, en kraft som vi är övertygade om kommer att ta vid där Jens slutade och föra viktig kunskap och erfarenhet om ridning och hästhållning vidare.
  
Men först – några ord från Jens Fredricson:
 


Pether Markne – ny bloggare på Hippson


Pethers blogg, som även den presenteras i samarbete med Betfor, kommer att handla om hans vardagsnörderi. Markne älskar att vara nyfiken, att lära sig mer och att förstå hästen ännu bättre. Vi kommer få ta del av generella reflektioner om träning, utrustning, biomekanik, exteriör och mycket annat. 
  
Bloggen kommer att handla om både hoppning och dressyr. Om hur folk i ”vardagen” ska hitta inspiration, får mer information och kanske ge en och annan ”aha”-upplevelse utifrån Pethers tankeställning.
  
Vi kommer få många fina tips och filmer med exempel från vardagsträningar hemma på Markne Academy, som håller till hos Ankarcrona Equestrian. Och vem vet, kanske får vi även se Pether själv hoppa upp och rida...?
  
Bloggen med Pether Markne kör igång i början av april och första inlägget kommer att ge oss svar på en fråga många ställer:
”Vad är egentligen en bra kontakt med hästens mun?”
  
Välkommen att hänga med!
  

Om Pether Markne
Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr. Pether verkar som tränare i Sverige och Norge, men har även uppdrag för ryttare och ägare runt om i Europa.
Han har arbetat som tränare för de svenska ungdomslandslagen, som under den tiden vann tre individuella guldmedaljer (senast 2015). I Norge är Pether landslagstränare för juniorer, young rider och seniorer. Seniorerna tränar han både i hoppning och i dressyr.
För övrigt arbetar Pether med att bygga upp Markne Academy, samt på att vidareutveckla sin roll som tränare och coach.

Läst 31274 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10

Tiden går fort när man har roligt

Här kommer en nostalgifilm från 1996, när Sverige var inbjudna med lag till Nordamerika. Det var jag, Rolf-Göran, Peter Eriksson samt en ung och extremt talangfull Malin Baryard. Vi gjorde tre legendariska inomhustävlingar. Hästarna landade på JFK Airport i New York och kördes därefter till Washington, där första tävlingen hölls.

Jag hade med mig Rastell 760 och fantastiska lilla RS Isac, som inledde med att vinna en klass. I nationshoppningen blev vi tvåa efter omhoppning slagna på tid av amerikanarna. Jana Wannius var stolt lagledare. Hästarna vi red i laget var Rastell, Corrmint, Sandbyvillans Paradiso och Flyinge Electro.

Jag och Rastell:

Nästa stopp blev inget mindre än Madison Square Garden på Manhattan där korsningen 7:e avenyn 37:e gatan hade spärrats av. Hästarna lastades ur och stallades upp på fjärde våningen. Det var en fantastisk tävling! Rastell blev femma i världscupen och en ung McLain Ward vann.

Sedan bar det av till Toronto och The Royal Winter Fair, en stor lantbruksmässa med tusentals får, kor, grisar och hästar. Jag och lilla Isac lyckades vinna Big Ben GP, 160-hoppning. Det är en av det absolut roligaste resor jag varit på, med en enorm lagsammanhållning och en Jana Wannius i högform.

Jag och Isac vinner Big Ben GP:

/Jens


Läst 54226 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
07

Repetition är och förblir kunskapens moder

När jag studerar en ryttare och dennes häst läser jag snabbt av hästens kvaliteter, utrustningens tillpassning och lämplighet samt ryttarens ambition i uppgiften. När jag i nästa steg studerar ryttarens inverkan, sits och strategi, går det relativt lätt att läsa av vilken grundskolning som ligger bakom insatsen. Som regel rids det mest runt på volter, större och mindre, i ett tappert försök att hitta den där så kallade känslan som kommer och går likt vädret i april.
  
Den skolade ryttaren rider efter ett system där grunderna repeteras tills hästen ger efter, spårar och ärligt bjuder framåt liksidigt i båda varven. Känslan blir då god till utmärkt.  Det är som ett förlösande moment när hästen börjar arbeta med sin mage och rygg, samtidigt som den eftergivet släpper ner halsen och bär upp framdelen med manken. Tillsammans med bakbenens ökade vinkling, börjar hästen röra sig i jämvikt och gör sig väldigt enkel och angenäm att rida. Momentant tänker då ryttaren att ”rida är ganska enkelt ändå, när allt kommer omkring”.
  
Att lära sig rida handlar om att repetera grunderna för en gediget kunnig och erfaren lärare. En enveten skolning av sitsen med övningar som ökar förståelsen för inverkan. Helst ska det ske på en välskolad äldre häst, via ett väl utvecklat system som vardagligen repeteras som vilken läxa som helst.
  
Lärornas tillkomst har under århundradena styrts av den inhemska hästens ras, temperament, exteriör och biomekanik. Flertalet av ridkonstens högsäten utplånades av krig eller politiska förändringar och bytte då skepnad via landsflykt. Det tydligaste exemplet var ungraren Bertalan de Nemethy, som utvecklade det moderna amerikanska systemet i hoppsporten under 60- och 70-talet. Exemplen är många, men framför allt var det kavalleristerna som förde med sin nationella ridkonst och hästkunskap världen över. I dag är hästarna tydligare avlade för sitt uppdrag. I varje gren är de påtagligt närbesläktade världen över, vilket har lett till ett mer unisont sätt att rida än tidigare.
  
Från oktober till och med mars kommer Heinrich-Wilhelm Johannsmann, även kallad Kaiser, till Strömsholm två dagar i månaden. Vi ska förkovra oss i grundridning på marken och över hinder. Han kommer att lägga extra vikt vid ryttarens sits och inverkan.
Jag hoppas att läktarna fylls och att Mälardalen får ta del av ett klassiskt tyskt, suveränt ridsystem. Man behöver lyssna, se och känna samt diskutera med andra likasinnade ridentusiaster. Då kan man ta steget förbi det som känns rätt och i stället, med en utvecklad sits och inverkan, följa ett system som får hästen att arbeta ändamålsenligt lösgjord och rakriktad med en ärlig framåtbjudning – den känslan glömmer man aldrig.      

/Jens


Läst 79312 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
04

Det är inte lätt att förklara om man inte vill förstå

Renovering av en byggnad kan liknas vid matchandet av ett hoppekipage. Ett trevligt hus kan i spekulantens ögon se ut som ett drömhus, men i hantverkarens ögon betraktas som ett ruckel. Mäklaren uppmuntrar till affär och läser varje minspel hos spekulanten. Likt stallkatten som smyger på musen vet hon exakt när det är dags att slå till. Ofta har vid det här laget spekulanten mer förtroende för mäklaren än för den ingifte morbroders kompis, som är med för att göra en objektiv bedömning. Huset köps och alla är glada och lyckliga, det delas på sociala medier med hjärtan och hejarop från alla avundsjuka kompisar.
 
När euforin har lagt sig och spekulanten sjunker ner i bankens tjusiga fåtölj, sveper en bris av oro genom blodet och glädjen ersätts av funderingar. Har vi kalkylerat och räknat på vad det kostar att lägga om taket, fixa murstocken, byta trekammarbrunnen och värmesystemet?
In kommer en elegant klädd banktjänsteman som ledigt slår sig ner vid det kliniskt städade skrivbordet och gratulerar till köpet. Det känns genast lite bättre, värmen i kinderna torkar bort svetten i pannan och affären kan slutföras.
 
Nu är det dags att flytta in och möblera, med många viljor och stor entusiasm. ”Jag vill måla om i sovrummet! Borde vi inte byta ut köket? Jag vill ha ett badkar, för duschen läcker och vattnet rinner ut i hallen!”
Familjen känner att de behöver hjälp. Den lokala snickaren, med skrovliga händer och spån i ögonfransarna, anlitas och konstaterar att huset har en del fuktskador. ”Men det fixar vi lätt, det är bara att riva upp golvet, byta ut bjälklag och sedan bygga ett nytt golv. Ni kan ju fundera på vilket golv ni vill ha så länge. Taket behöver också läggas om, för det läcker in och vattnet följer fasadens insida. De där gröna partierna i fasadens norrsida är mögel, det måste också åtgärdas omgående. Ni kan ju fundera på vilket tak ni vill ha.”
 
Jobbig snickare det där, vi kanske kan fråga dotterns kompis pappa i stället! Han är visst händig och har ett stort garage med en massa små maskiner. Dotterns kompis pappa konstaterar att det inte är några större fel.
”Köp en duschkabin på Blocket som ni ställer i badrummet, så byter jag ut två trasiga tegelpannor. Då är det här fixat!”
 
Det går som ni märker lätt att applicera scenariot till ett hästköp med uppbyggnad och matchning av ett hoppekipage. Vill man få långsiktig framgång som tränare, med resultatet att de ryttare man jobbar med utvecklas till skickliga hästmänniskor och framgångsrika ryttare, är det noggrannheten i grunderna som kommer att spela avgörande betydelse. Låt er inte lockas till kvickfix och genvägar. Jobba i stället med ryttarens ridskicklighet och att bygga upp hästarnas styrka, spänst och förtroende.   


Foto: Ida Röök
 
/Jens


Läst 78867 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
07

Matchande motstånd – i både tennis och ridsport


Foto: Privat och Tomas Holcbecher
    
Jag spelar tennis på hobbynivå en till två gånger i veckan, ofta på morgonen mellan klockan 06.30 och 08.00. Som regel med, eller emot beroende på hur man tänker, den tidigare svårklassryttaren Ola Torstenson som numera är i hästtransport- och lastbilsbranschen.
 
Likt en tennisboll studsar jag upp ur sängen när det är tennisdags. Att med Ola småprata om livet och ridsporten är en anledning, matchen den andra. Jag är en klart sämre tennisspelare än Ola och vinner ungefär en match på 25. Trots att jag får stryk i princip jämt, utvecklar jag mitt spelsinne och min snabbhet.
Grundslagen är bitvis bedrövliga, men stundtals när jag tror på mig själv kan jag få till en hyfsad toppspinn på min forehand. Serven är lös, men rätt säker. På gruset på banan, som ligger till höger om slottet, är den lösa serven ganska farlig då den nästan inte studsar alls. Banan är Karl XII:s ridbana och kallas i dag kort och gott Karl XII:s tennisbana.
    
Under Falsterbo spelade vi jämnt. Jag vann en match, Ola två. En avslutade vi oavgjort på grund av tidsbrist. Jag var vass och trodde på seger, vilket gjorde att vi krigade om varje poäng.
 
Under de senaste veckorna har jag spelat med mina trevliga grannar Thomas och Daniel. Rollerna har varit ombytta och helt plötsligt har jag varit den bättre spelaren. När bollarna inte kom tillbaka över nätet började jag spela utan tryck. Spelet har blivit försiktigt och tennismatcherna har gått från blodigt allvar till sällskapsspel. Dock inget fel med det, vi har haft det trevligt med underbart sommarväder och har fått hyfsad motion.
 
Efter tre veckors uppehåll från match med Ola så var det i morse dags. Jag var laddad, vaknade klockan 05.45 och studsade upp ur sängen. Jag lagade kaffe, åt frukost, gick ner och preparerade banan för att sedan sätta mig och vänta in Ola.
Under uppvärmningen kände jag att något var fel. Med ett hemmasnickrat rakt slag duttade jag över bollen och fick inte alls en bra känsla. Det blev en enkel match för Ola, som krossade mig i första set med 6-0.
Ola, den gangstern, han hade haft semester i Falkenberg och lirat tennis mot en kille som var något bättre än honom. Ola spelade på toppen av sin förmåga, medan mitt sällskapsspelande hade gjort att jag spelade på botten av min.
 
Det jag vill förmedla överensstämmer så bra med hoppsporten. Vill man bli bra, måste man möta bra motstånd. Att gömma sig på hemmaplan kanske imponerar lokalt, men är av ringa betydelse i strävan mot de ofta högt uppsatta målen. 

/Jens


Läst 74584 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
01

Tankar från veckans trimning med Kyra


  
En klassisk bra kontroll av markarbetet är att avsluta med ett språng, gärna på volt i det varv hästen upplevs svårast i. Om språnget ger gåshud har markarbetet varit utmärkt, vilket dock inte alltid är fallet.
  
När gåshuden uteblir beror det ofta på att hästen inte avspänt bär sig med en ovillkorlig bjudning fram till kontakten, i stället stödjer den sig mot handen utan att bära sig. Om jag då förhåller blir halsen kort och ryggen tycks markant påverkas av jordens dragningskraft, samtidigt som bakbenen trycker hästens kropp framåt i stället för att bära. Skulle jag lätta på handen skjuter inte bara hästen fram underhalsen, den rinner i väg som Kolbäcksån kring Strömsholms slott – vilt, starkt och okontrollerbart. Det är då ingen större idé att ta ett språng till och försöka lösa det undermåliga markarbetet med yviga hjälper i lätt sits. Återgå i stället till markarbetet.
  
Efter att ridpasset har inletts med ett lösgörande arbete, vars utförande jag denna gång snabbspolar förbi, hamnar fokus i att forma hästen kring inner skänkel tills jag känner att den släpper ner mig på ryggen och att den taktmässigt börjar röra sig synkroniserat med fram- och bakben. En felande länk kan här många gånger vara en otillräcklig ryggverkan. Eller för mycket innertygel där bogen försvinner ut, vilket resulterar i spänning och taktfel.
  
Jag ramar in bogarna, känner hästens mekanik igenom sadeln och kontakten. Samtidigt släpper hästen ner halsen strax framför sadeln och lyfter sin bog med magen. Inte sällan frustar den nöjt ett par gången emedan spänningarna släpper. Kontrollen förflyttats från handen till sitsen, en fjädrande kontakt upprättas och jag hinner tänka att ”rida är inte så svårt”. Tills jag byter varv och tappar inverkan för min sits, studsar med en stum och ensidig kontakt och hästen passar på att fly från vårt trevliga valsande (rida är för övrigt väldigt närbesläktat med att dansa).
  
En övergång till skritt för att organisera manövrerandet, gör att jag kvickare är tillbaka till att hästen slappnar av och rör sig genomsläppligt från nos till svans. Påpasslighet och en avspänd koncentration, nästan som ett sjätte sinne, är en bidragande nyckel till att utveckla denna enastående atlet till sin fulla potential.
  
Arbetet i galopp är mer eller mindre detsamma. Jag börjar på volterna för att därefter fortsätta med arbete på rakt spår, med fördel i svag öppna, med känslan av att jag kan rida med tygeln mellan tummen och pekfingret. För sitsen byter jag galopp, helt igenom hästens kropp. När jag förhåller lyfter hästen sin manke med magen samtidigt som den bärigt vinklar sina bakben. Som ett resultat av detta tecknar halsen en vacker, lång siluett.
  
Nu börjar det bli dags att ta det där språnget. Gärna ett kryss på volt, känslan ska vara som att sitta på regnbågens mitt.
  
Ride on vänner!
  
/Jens


Läst 80852 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
28

Allsvenskan – en bra fostran

Jag kommer så väl ihåg när jag packade mitt rostiga tävlingsskåp för att åka till Strömsholm och rida allsvensk final. Det var stort och spännande. Jag skulle rida pappas uppfödning Bona Dea, född 1975 e. Dragon – Nepal. Hon var mörkisabell med helt vit man och svans, som en sagohäst. Att rida var dock långt ifrån en saga, svårare häst att arbeta i form har jag aldrig mött varken före eller efter. När Åke Henriksson, stallbetjänt på Flyinge, skulle hjälpa mig att tömköra henne gick det sådär. Efter ett tag sprang Åke och böjde på nacken, men inte Bona Dea. Hon fick helt enkelt gå med huvudet i vädret. Men hoppa, det kunde hon.

På Strömsholm skulle jag rida som junior i Flyingortens Ryttarförenings lag. Young rider var Ing-Marie Bengtsson, Rolf-Görans lillasyster. Som seniorer red Ragnar Bengtsson, Rolf-Göran Bengtsson samt Jan Jönsson på sin fälttävlanshäst Isolde. Lagledare var Ragnars bror Per-Christer. Vi slutade på en fjärde plats, vilket var lite av en besvikelse då vi vunnit det mesta i kvalen.


Från framgångar i allsvenskan till medalj i internationella mästerskap. Foto: Roland Thunholm
  
Med en svårförklarad skräckblandad förtjusning som bara infinner sig vid laghoppningar, minns jag hur jag längtade efter att få rida. Att i en normalt sett individuell sport vara en del av ett lag och bidra till att det blir en bra prestationsmiljö samtidigt som man ska prestera på toppen av sin förmåga, är inte det lättaste när man är ung och oerfaren. Plötsligt stod Rolf-Göran på framhoppningen och höjde hindren med tips och råd. Jan Jönsson kollade det första ryttarna för att ge tips gällande banan. Vilken support! Den inlevelsen i hjälpen hade aldrig infunnit sig i en vanlig klass.
  
Lagkänslan och tävlingsandan ihop, skapar en härlig sportmiljö som jag tror har varit bidragande till att jag över trettio år senare älskar att träna hopphästar och tävla. Det ger en fostran som inte handlar om att vara bäst i laget, utan bidra så att laget blir bäst. Jag har många gånger ridit i lag där någon medlem inte kunnat låta bli att tänka högt ”jag var alla fall bäst i laget”. Detta händer bara när laget inte uppnått sina målsättningar. I det framgångsrika laget diskuterar man bangång, framhoppning och rundorna - ofta med utvecklingsperspektiv som en avspänd naturlig del i diskussionen.
 
Ridsport.
Anders Högberg, en mycket engagerad och duktig ledare som lotsade Strömsholm till lagseger 2016. Foto: Roland Thunholm
 
Har lagandan verkligen så stor betydelse kan man undra? Enligt min uppfattning så har den det. Jag har ridit i favoritlag som floppat, men också i icke förhandstippade lag som flippat. Ofta är ändå de skickligaste ryttarna bra teamplayers och tillför laget positiv energi och självförtroende.

Lagledaren har en viktig roll. Den viktigaste kanske är att få ryttarna att rida sin bästa häst i laget och inte individuellt, nästa helg eller vilken annan ursäkt hen nu kommer med. Nästa viktiga bit är att få ihop teamet. En bra regel är att parkera respektive, föräldrar och andra besserwissers på läktaren och låta ryttarna göra sitt jobb i lugn och ro. Kan lagledaren dessutom ha en långsiktig preliminärplan som avses att följas om inget oförutsett inträffar, är det riktigt på gång.

Därför är jag glad att Ridsportallsvenskan lever och fortsätter att sportsligt fostra svenska unga ryttare för framtida internationella medaljer.

/Jens


Läst 76076 ggr Kommentarer Kommentera

APR
25

Avla med övertygelse

Att verkligen tro på det man gör är ofta en av nycklarna till framgång. Att sätta upp ett mål och hitta en väg att ta sig dit, är en bra början på vilken resa som helst. När man tittar på svensk halvblodsavel historiskt, blir det otroligt tydligt hur de uppfödare som gått sin egen väg också har blivit de absolut framgångsrikaste.
På 70- och början av 80-talet var Flyinge statligt och väldigt synonymt med Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästen. Man ansåg att en god exteriör med goda gångarter i skritt och trav var vägen även till en framgångsrik hopphästavel. I efterhand kan vi konstatera att Kjellander, Blomquist, Graaf med flera säkert hade rätt om målet var att utveckla en god arméremont. Tyvärr gjorde denna selektionsmetod att svensk hopphästavel hamnade på efterkälken.
    
Som tur var fanns det innovativa kvinnor med känsla för vad internationell hoppsport behövde för hästar, Marianne von Geijer var en av dem. Hon importerade till exempel Mazurka e. Matador – Meisterführer från Holstein, vars avelsförbund då inte var accepterat i ASVH. Tillsammans hade de stora tävlingsframgångar, bland annat ett SM-guld. Efter tävlingskarriären sattes Mazurka i avel och lämnade High-hästarna, som gjorde hennes ägare till en av Sveriges mest framgångsrika hopphästuppfödare.
Marianne var före sin tid och insåg att Holsteineraveln var som gjord för att paras med vårt Trakehnerinfluerade stomaterial. Hon importerade ett antal Holsteiner-hingstar där Cortez blev den som utmärkte sig mest, med avkommor på olympisk nivå men kanske främst som en fantastisk morfarshingst.
    
En annan på sin tid superkontroversiell uppfödare var Ann Gustavii, som verkligen gick emot strömmen och alla avelsexperters rekommendationer. Hon importerade den fantastiska hingsten Irco Marco f. 1971 e. Irco Polo – Sportman, född i Holland med Gelderländer möderne, och red honom själv upp till GP för att sedan erbjuda stilryttaren av rang Leif Nilsson att rida honom.
Individuellt SM-silver, NM-guld i lag och EM-start i Hickstead blev några av ekipagets höjdpunkter. Irco Marco avvek typmässigt från den tidens ideal, vilket gjorde att han först kasserades för användning i svensk varmblodsavel. Ann importerade då några irländska fullblodsston som hennes ”fula hingst” fick betäcka. Resultatet blev strålande med de internationellt framgångsrika avkommorna Irco Mena och OS-hästen Marcoville som flaggskepp. Enligt min uppfattning är Ann Gustavii 1990-talets absolut mest framgångsrika hopphästuppfödare.
    
Vad är då gemensamt för dessa två kvinnor? Jo, de var så starka i sin övertygelse att de inte lät sig påverkas och knäckas av ett konservativt svenskt avelssystem. Jag skulle kunna räkna upp många fler uppfödare som gjort fantastiska insatser för svensk hopphästavel genom att gå sin egen väg. Jag ska dock inte sticka under stol med att det fanns traditionsenligt exteriöravlade hästar som gjorde väl ifrån sig, som till exempel två av mina topphästar RS Isac f. 1984 e. Paroll – Anart samt Lunatic f. 1998 e. Landlord – Utrillo.
    
På den moderna hopphästen har hoppförmåga blivit som en fjärde gångart och det efter bara tre till fem generationers specialavel. På samma sätt som travaren kom att exteriört skilja sig från sin ursprungsras, det engelska fullblodet, kommer det sannolikt att ha utvecklats en internationell hopphästtyp som exteriört tydligt skiljer sig från det ideal som dagens exteriördomare dömer efter. Först då kommer exteriörbedömning att kunna bli en verkligt värdefull selektionsmetod för hopphästaveln.
    
Vem vet, men den som lever får se. 
/Jens
  

Avelsnämndens utlåtande, Irco Marco:

"Ganska oädel hingst med djup bål, grovt ansatt hals, brant bog och kort manke. Mycket grovbent med ganska breda leder och goda inskeningar. Marktrång fram i skritt, god trav."
   

Personligen tycker jag alla hopphästar är snygga när de står på prisutdelningen.
  


Läst 84715 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
23

Tuppen på gödselhögen var ”Daddes” önskehäst


Till vänster Brixton på årets AEG-tävlingar i Norge, hans första internationella meeting där han vann två klasser. Till höger stjärnan Lunatic.   

Kurt Wiksell var vår första ridlärare när Peder och jag red ponny. Han var akademistallmästare i Uppsala och hade sommarstuga bara någon kilometer ifrån Kungshamns gård, där vi växte upp.
På uppdrag av pappa gav han oss en fantastisk hippologisk grundutbildning. Med sin rottweiler i kopplet och pipan i munnen promenerade han ut i granskogen längs Mälaren, med Peder och mig ridandes bakom på våra ponnyer.
  
Vi klättrade, red ikapp, simmade och hoppade över allt som kom i vår väg. Ibland gick han bredvid och tog tyglarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur Primula släppte ner huvudet och skrittade genom hela kroppen under det att Kurt nöjt och belåtet konstaterade, mest för sig själv, att så där ska hon marschera. Han var en flitig hopp- och dressyrdomare vid Mälardalens kvalitetsbedömningar, som var förlagda till Strömsholm. Vår morfar Yngve Holmberg var exteriördomare, vilket gjorde det naturligt för oss att vara med och lyssna till snacket bakom siffrorna. Kanske var det i den här miljön som passionen för avel och unghästar bet sig fast ordentligt.
  
Vid en av ridturerna med hunden och pipan, berättade Kurt om sina erfarenheter från löshoppning.
”Kom ihåg det pojkar, den häst som kan bära huvudet högt under taxeringen och sedan sänka huvudet vid avsprånget och basculera så att svansen står som en kvast rakt upp – är den som blir oslagbar under ryttare. Nu är det så att ni inte alltför ofta stöter på en sådan häst.”
  
Tio år senare tränade jag för Dag ”Dadde” Nätterqvist. Under en samling skildrade han jämförelsen mellan att rida på tuppen och grisen.
”Tuppen står stolt och reslig på gödselhögen och gal, medan grisen bökar i skiten efter ekollon. Vilken vill du rida på?”
Klart jag vill flyga fram på tuppen, tänkte jag.
  
Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan jag fick tupparnas tupp i stallet. Lunatic var svaret på ryttmästarnas skrönor och säkerställandet av deras överlevnad. Han hade förmågan att bära huvudet bekvämt högt och ändå att hoppa igenom sin kropp som ingen annan häst jag ridit. De flesta hästar som bär huvudet så högt tappar sin ryggverkan och får bakbensaktiviteten försvagad och efter sig. Bärigheten och ryggverkan är ju som bekant helt avhängiga av varandra.  
 
Nu har vi ytterligare en tupp i stallet vid namn Brixton, e. Callahan – Pascal, uppfödare Bertil Andersson. Min fru Isabelle har utbildat och tävlat honom upp till 1,40 med den äran. Jag har nu tagit över tyglarna då vi väntar tillökning i familjen. Känslan och ridtekniken han trivs med är påfallande lik Lunatics. Jag galopperar med i rytmen och när han backar av hindret för jag fram höften och stramar tygeln, så att han får plats att använda farten till kraft uppåt. Jag älskar den lätta sitsen, användandet av galoppen och att lita hundra procent till hästens förmåga att lösa hindret.   
 
Det som exteriört förenar dessa två hästar är den korta och starka ryggen, den mycket välutvecklade bakdelen och de något raka hasorna förenat med en framåtanda och dådkraft utöver det vanliga.
 
/Jens

Brixton #interbreedab

Ett inlägg delat av Jens Fredricson (@jensfredricsonofficial)


Läst 99209 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Dagen före tävling!

Therese

Antagningsprov

Hippologbloggen

Massor av träningar!

Saras vardag

Till Husbloggarna