Pether Markne

Hej allihopa, det var ett tag sedan...

Jag är som ni alla vet en hästnörd på 56 år, på tillfrisknande efter en megainfluensa som jag förmodligen dragit på mig då jag har flugit runt överallt och förhoppningsvis inspirerat dem jag tränat att komma vidare i sin sport oavsett disciplin. Under våra träningar har jag fått massor tillbaka, men när man har roligt känner man inte alltid efter hur kroppen mår. Så det blev en oplanerad men välbehövlig paus.
  
Vet inte varför jag alltid under denna tid av året ”trillar” dit på väldigt många saker och uppdrag som måste ske innan jul? En del av er känner säkert igen er i detta… I år tar jag steget och julen ska för oss bli en jul utan en massa stress och måsten.
  
Plötsligt händer det!
Känner mig fortfarande upprymd efter tävlingen i Friends Arena och huvudstaden i början på december. Har alltid tänkt och drömt om toppsport just där...och plötsligt så händer det! Vill ge en megaeloge till alla inblandade som har lyckats få till en härlig matiné kombinerat med sport, världsklass i både dressyr och hoppning! Måste verkligen berömma Patrik Kittel och Malin Baryard som i sina egna sportsatsningar klarar att vara presidenter för sina grenar på ett sätt som gör att vi får möjlighet att ta del av och uppleva fantastisk sport live, TACK!
  
Vill även nämna och berömma allt vad Lövsta Future Challenge gör och hur det har påverkat dressyren och hoppningen i Sverige, underbart och otroligt generöst att dela med sig till fler.


 
Sist men inte minst, kom ihåg GCT i sommar 2019, återigen i huvudstaden. Med Sara Johansson som under många år följde Malin Baryard runt om i världen som groom och nu är en väldigt viktig pusselbit i många av de stora arrangemangen, med härligt drive och mycket kunskap.
 
Investera tid för att utvecklas

Med åldern får man vare sig man vill eller inte mer erfarenhet på gott och ont. Jag har lovat mina nära och mig själv att alltid hålla fast vid att ålder är bara en siffra. Du väljer själv hur du ska uppfattas, det handlar mycket om hur och vad du investerar i för att utvecklas på ett sätt som gör att du är sann med dig själv och din omgivning.
  
Själv får jag otroligt mycket tillbaka när jag investerar tid och engagemang i unga människor, som har energi och ambitioner och förmågan att vara orädda. Sverige har mängder av dessa i vår sport och det är ett sant nöje att vara en liten del av några av dem.

Unga talangen Ellen Hedbys slipar på detaljerna
Unga dressyrtalangen Ellen Hedbys slipar på detaljerna...
 
Det finns alltid två sidor av myntet...
Vägra att vara bitter, felsökande, missunnsam, avundsjuk och döm inte. Jag såg återigen att man på nätet kritiserat och gått starkt fram när en person öppet ville säga sina åsikter (som hen äger) i bästa syfte, vilket slutar i mer personangrepp. Sak och person, äpplen och päron och att tala till någon och inte om. Vi måste alla hjälpas åt så att vi blir bättre på det! 
  
Dressyr
Jag vill verkligen påstå att Sverige ”flåsar” de ledande nationerna i haserna. Ett långsiktigt arbete från landets bästa ryttare tillsammans med övriga inblandade gör att vi nu är ”där”. Det är stabilt och kommer så förbli och detta kan jämföras med att göra ett gediget grundarbete på sin häst – det sitter!
  
Att se Patrik Kittel göra ökad trav och direkt gå in i piaff utan spänning och utan att dra bakåt i tygeln, det inspirerar mig otroligt! Att se hoppryttaren Marlon Modolo Zanotelli rida med en fantastisk förmåga att smälta in i sin häst så att ryttare och häst blir ett, det är för mig dressyr!
 
Marlon frågade vid ett tillfälle i våras om jag kunde komma förbi och ge honom lite input i hans dressyrarbete, varpå jag svarade spontant att jag hade nog inte så mycket att tillföra. Han kontrade med att – alla behöver någon, vi kan alltid bli bättre... Såklart är det så och det är härligt att inte låta prestige få någon plats, det är så begränsande.
  
Träna dressyr med hoppryttarna
Jag är väldigt mycket runt om i hoppvärlden och hjälper hoppryttare just med sitt dressyrarbete. Som landslagstränare i både dressyr och hoppning även i grannlandet Norge, så befinner jag mig ofta i båda grenarna.
  
Vi övar mycket på rakriktning av oss själva och av våra hästar. Kom ihåg att vi som ryttare är mer mobila i kroppen än vår häst, så lägg verkligen tid och intresse på din sits och position för att på ett korrekt sätt kunna bedöma hästens eventuella snedhet. 
  
Vi övar på:

  • Att hitta avspändhet och hästens egen balans.
  • Att hästen kan bära sig själv och även dig, vilket först kan infinna sig när DU kan ”bära dig”.
  • Att få dragspelet/elasticiteten att fungera med små hjälper och reaktioner.
  • Att vår hand skall vara jämnt mjuk och inte låst, spänd och negativ.
  • Att se rörelsen som ett hjul och det ska snurra oavsett vilket varvtal du vill ha.
  • Att fokusera på vad bakbenen gör...eller kanske inte gör.
  • Att hästens hals ska hållas så lång som är möjligt då det är hästens hjälp med balansen.
  • Att rida mycket öppna för att på ett korrekt sätt samla hästen.


 
Vi övar massor som är lika som för dressyrryttarna. Skillnaden är kanske att en hopphäst behöver lite mer av adrenalinpåslaget (även om det på vissa hästar kan vara omvänt). Det kan vara en utmaning för vissa hopphästar eller framförallt för ryttaren att avväga så det inte blir för mycket av den varan.
  
Även en dressyrhäst kan få för mycket adrenalinpåslag av olika anledningar, dock blir det inte lika påtagligt som för en hopphäst då den t.ex. tar i på en stor kombination eller i en snabb omhoppning, där det blir mer kraft och power. På tal om omhoppning, såg ni Steve Guerdat i Top 10? Man kan inte göra en sådan omhoppning utan gediget dressyrarbete, kommunikation, samspel och ett noggrant grundarbete…imponerande. 
  
Skarpt läge och mycket kraft
I hoppning finns det hästar som behöver gå med en väldigt lätt kontakt för att kunna leverera de bästa och jämnaste sprången. Det finns också de som behöver hjälp med att hålla sitt huvud lite högre för att finna den rätta balansen. Denna hjälp tillsammans med val av betsling är oftast till hästens fördel under tävling och under explosiv kraft. Det kanske inte är något man i vardagsjobbet övar jättemycket på även om ryttarna såklart provar olika bett för att veta vad hästen gillar och fungerar bäst på.
Avspändhet, självbärighet och mjuka övergångar där fokus ligger på att hästen tänker framåt mot en ärlig, lätt kontakt med ryttarens hand prioriteras. I dressyr bedöms hur du och din häst kan genomföra olika svåra rörelser i höger och vänster varv, ni blir bedömda i tempoväxling och varvtal på ett sätt som tydligt visar hur balans, självbärighet och samspel fungerar.
 
Jag såg filmer från tävling med en av mina elever nyligen. Hästen flydde, blev spänd av hög musik och publik, blev så stark för ryttaren att hon inte kunde få till den precision som krävdes på den höjden... Byta bett? Nej men dressyrjobb tre timmar innan nästa start för att få tillbaka den fina kommunikation de haft väldigt många starter innan.
Det är här viktigt att tro på det man gör och att inte ändra saker för snabbt. Att hålla kvar vid sin linje skapar långsiktig trygghet både för sig själv och sin häst. Och framförallt, låt inga hjärnspöken göra dig osäker utan fortsätt tänka framåt. När det går dåligt, tänk istället, vad har jag lärt mig för positivt av detta som jag kan göra bättre nästa gång!
  
Snart är det jul och jag hoppas ni alla får tid med nära och kära.
  
God Jul & Gott Nytt År
Kram Pether
 
PS. Ett tips om hästarna kommer att ridas lite mindre under jul- och nyårshelgen är att passa på att ge dem lite annan typ av ridning.


Läst 170590 ggr Kommentarer Kommentera

Jag sitter i vårt hem på Fyn i Danmark, då jag är här för att hjälpa en ny hoppryttare för första gången. Av erfarenhet vet jag att de första träningstillfällena är lite speciella och att det kan vara lite spänt då man inte känner varandra.
  
Från min sida som tränare är det viktigt att börja i rätt ända av tråden när jag ger mina synpunkter, men framför allt att komma med mer direkta instruktioner med vad jag vill ha sagt. På grund av att ryttaren själv har en massa erfarenhet och kunskap så gäller det att fokusera på det mer basala, om allt det jag tidigare har pratat om i mina inlägg, så att man inte åker med därifrån ryttaren befinner sig. Det är viktigt att kolla av checklistan så att kontakt finns, att hästen rör sig med "room" i galoppen, att ryttaren kan samla på ett korrekt sätt och kan bestämma vilket varvtal/energi den vill ha osv osv.
  
I detta första möte ingår dessutom att vi ska planera för se om han med god planering kan nå till mästerskapsnivå.
  
Jag tänker ... oavsett nivå tror jag, och utan att till hundra procent veta, att det där med att ha en plan är en viktig del i en ryttares satsning som måste få ta större plats.
– Var är jag och vart ska jag?
– När och var ska jag hoppa en högre klass?
– Om jag ger mig i väg utomlands kanske det vore bra att på vägen hem ta en tävling till, kanske en som har mindre svårighetsgrad än den som var den viktiga?

 
Så klart måste man spänna bågen för att komma vidare, men det gäller också att vara smart i planeringen, till exempel genom att lägga in lite lägre klasser där hästarna som är på väg upp får känna att det är enkelt.
  
Jag är kanske lite gammalmodig och det är okej om man tycker det, men nu har vi ju fantastiskt fina tävlingar i Sverige för fyraåringar och uppåt, och många ryttare som äger en eller ett par unghästar vill självklart göra dessa fina tävlingar. Jag tycker det är helt okej så länge vi inte glömmer att dessa unghästar är bebisar som ska träna på att resa, sova borta, hoppa på en busy framhoppning och samtidigt lära sig allt. Dessutom ska de växa till en stark och hållbar häst, få tid att vara häst och få återhämta sig i sin hage eller i sin lugna hemmamiljö.
  
Vad jag vill säga med detta är bara att det ställs högre och högre krav på oss ryttare att kunna planera i dag, då det inte finns något glapp mellan ute- och innesäsong … bara en tanke🤷🏻‍♂️. Och en grej kan ju då vara att när vi alla har ont om tid, att be sin tränare om lite avsutten tid och att låta hästarna gå på tur den dagen?
 
Vi snackar ofta om hästarnas inställning och att de ska vilja göra det vi ber dem om. Jag är övertygad om att om vi går mer in och försöker läsa av varje hästs personlighet så kommer även hästens inställning att ”hänga med".
  
Jag kommer att tänka på en fin sexåring vi har hemma, den är lite stor i gången och lite långsam. Det är lätt att tolka den som mer okänslig än en pigg, energisk och lite spänd häst. Denna sexåring är som individ lite blyg, den håller lätt andan och är känslig, den är bara än så länge lite "slow" och behöver lite mer tid.
  
När det gäller vår egen inställning så utvecklas ju den med erfarenhet, men jag är övertygad om att i ju tidigare ålder vi ”fattar” vad våra svenska stjärnor egentligen gör desto bättre, det ÄR så komplext. Tänk själv att samtidigt kunna producera hästar, bedriva business, förvalta sponsorer/hästägare, ha familj, prestera på topp under press, vara tillgänglig för barnen, hålla clinics osv, osv – DET ÄR BEUNDRANSVÄRT!
  
Jag tänker ofta på vårt hopplag, dessa tjejer och killar hade ALDRIG varit där de är om de inte hade ”fattat” tidigt. De har låtit motgångar bli erfarenheter och har intresse för att förstå och kan till stor del anpassa sitt beteende emot sina hästar på ett sätt så att inställningen hos hästarna behålls positiv. Jag njuter varje gång jag är hos Malin Baryard och möter henne i stallet, där hon ofta rycker en man, klipper, eller på ett annat sätt umgås med sina hästar.
  
Under skarpt läge, det vill säga tävling, blir det inte alltid som man tänkt och alla vill så klart ha framgång. Man måste få tycka att det är svårt att inte alltid uppnå det man tänkt och det är viktigt att så fort som möjligt efteråt göra en sanningsenlig analys och inse att det ibland krävs att någon med mer erfarenhet säger hur det är.
  
Man kan säkert själv känna och uppleva att det kanske inte har gått så bra på grund av det ena eller det andra, men ibland är det något helt annat som kan vara orsaken. Något man har svårt att ta in för att det då känns som om man blir ännu mer värdelös och den känslan är den sista man vill ha när man har underpresterat. Det jag menar då är att rundan kanske var orytmisk, eller kanske att man har totalmissat på en distans, eller något annat som gjorde det omöjligt att få ett bra resultat. Är man dålig då? NEJ det är man inte, man vinner ännu en erfarenhet att lägga till i sin säck! Man visste ju redan själv att det blev mindre bra, så då är det lika bra att få höra från en mer erfaren person som kan berätta vad som gick fel. Många väljer i stället att gå lite som katten runt het gröt och bara ”köra på”.
  
Det bygger på förtroende, respekt och mognad att inse att man ibland måste bita ihop och ta in mer information och lärdom. Att inse att ”jag har precis börjat min resa som kommande stjärna och med rätt inställning och en öppen och ödmjuk approach kommer jag framöver att lyckas”.
  
Vi i Sverige har många unga förebilder som trots sin låga ålder har ”fattat”. En jag väljer att omnämna här är Hedda Wallin (som är ett självklart val då hon är med i Markne Academy). Även om Hedda var någon annanstans skulle jag ändå vilja ge henne beröm. När Hedda och jag pratar om inställning och intresse just för stunden kommer det vid ett tillfälle upp att hästen saknar erfarenhet för att hoppa trestjärnig 1,50-hoppning. Detta är dock inget som får Hedda att i dagsläget minska på drivet och ambitionerna och att fortsätt utveckla varje häst utefter deras förutsättningar.  
  
Hatten av för att som tränare få arbeta så nära en så ung förebild och kommande stjärna.
  
Bifogar några klipp från vår senaste träning och även från en tävling där man ser henne i skarpt läge, tävling!
  
/Pether

 






Läst 192871 ggr Kommentarer Kommentera

Hej igen,
  
Vi njuter alla av det magiska vädret, samtidigt som det är intensivt på tävlingsfronten.
  
De som verkligen känner mig vet att jag förstår och respekterar alla olika system som bär frukt. Att ha ett system man följer, men att samtidigt vara öppen för att ändra om man kör på grund.
  
Vi är alla skapta på lite olika sätt. Vi har olika mindset och olika förmåga att kunna läsa av våra hästar så att de kommer till sin absoluta fördel och kan prestera maximalt på deras villkor. Att vi är öppna i våra sinnen och lyssnar in våra hästar gör denna häftiga sport till något helt unikt i min värld. Du slutar aldrig att uppfatta, erfara och uppleva olika situationer med hästar och ridning.
  
Samma sak gäller när det kommer till ryttarens position. Man har ett ideal, en bild, ett tänk och ibland en strävan att hitta den perfekta positionen och balansen som kommer vara den avgörande biten till OM jag kommer lyckas. Det kan handla om att vinna tävlingen med den där känslan –Yes där satt den, vare sig det är dressyr eller hoppning. Eller –Yes där kunde jag kommunicera och göra övergången på det sätt jag tränat på och jobbat så hårt med.
  
Ridning som ridning, absolut, men såklart prioriterar vi olika med olika hästar och discipliner. Vi kämpar alla på att förbättra vår kroppskontroll. Jag själv har aldrig älskat att springa eller styrketräna, men jag har en man som tvingar ut mig att jogga minst tre gånger i veckan. Det och lite balansträning med stor boll börjar vid 56 år kännas som ett måste.

Jag rider mindre nuförtiden och står hela dagar och undervisar, och får därmed aldrig igång blod och puls tillräckligt. Tanken på att vi begär att hästarna skall stärka sig så de får bättre balans och kan gå mer felfritt och i hoppningens värld mer snabbt än för några år sedan, gör att man själv också bara måste jobba för att ha bra styrka och flås.
  
Jag har sett väldigt många olika exteriörer på både hästar och människor som kanske inte är "by the book" men som har en fantastisk förmåga till det den utför. Jag har också upplevt motsatsen, det vill säga den perfekta exteriören men där det ändå fattas något, något som gör att det inte riktigt lyckas.
  
Detta är så komplext, så när man sitter och skriver som jag just gör blir man väldigt eftertänksam. Man vrider och vänder, tänker, reflekterar (vilket i sig bra), men tänker samtidigt att man behöver ju kanske inte krångla till det ännu mer, så nu går vi istället in på lite av mina tankar när det gäller – sits och position. :)


För mycket tillbakalutad ger för mycket driv framåt. Skänkeln på bilden här är bra. 


Räta upp överlivet lite så blir det genast bättre och det blir lättare att kontrollera hästen.
 
Jag är övertygad om att vissa bara gör och själv har jag alltid haft lite kämpigt med sitsen (speciellt i hoppningen). Jag stod själv ofta på tå, drog upp hälen, hamnade för högt ovanför hästarna i luften, ja det var inte svårt att finna fem fel…
Men jag inbillar mig att jag kompenserade det med andra saker, såsom kontakten med hästen och känslan att rida med hästen, vilket gjorde att hästarna köpte det även om jag sprattlade lite mycket däruppe. Tänk om min balans och kroppskontroll hade varit åtminstone 25 procent bättre, då hade jag nog kunnat göra mina hästar ännu mera rättvisa...
  
1987 (tror jag det var), hade jag en fantastisk häst (fråga Jens Fredricson, vi hade förmånen att stå uppstallade i samma stall). Jens och jag, kanske mest jag 😇, var sådana ungtuppar och hade någon slags tävling mot varandra. Det vi båda skrattar åt än idag är att ingen av oss hade anmält sig till denna konstiga prestigekamp. Jens har beskrivit sin syn på mig och min fantastiska häst Maya som att det gick undan, ja att jag red i ett högt tempo. Själv hade jag en bild av att jag satt rak i ryggen, hade kontroll och red en skolad ridning.
  
Fick i dagarna av min vän Mikael Kolind en videoupptagning från en GP som jag och Maya vann i Drammen för länge sedan. Så kul att få och att se, men samtidigt oj… (Eftersom jag jobbar helt prestigelöst, så bjuder jag på att visa filmen från den tiden här.) Och jaaa man hade stora röda jackor på den tiden. En parallell är ett minne från min farmors och farfars stooora trädgård som visade sig (fick jag i dagarna berättat av min syster Lotta) vara en helt normal villatomt… Jag tror att varken för mycket eller för lite är bra.
  
Filmer på mig och hästen Maya från Grand Prix-tävling i Drammen:





Tempot inom sporten blir snabbare och det kräver att vi kan arbeta våra hästar i dressyrarbetet, så att vi har kontroll även i en stor och vägvinnande galopp. Tiden är numera en stor och viktig faktor. På min tid kom man långt med att vara felfri, det gör man inte längre. Vi kanske inte behöver raka av oss allt hår och så vidare, men att rida med korta läder för att avlasta hästarna blir mer och mer vanligt.
Detta kräver ju mycket styrka och balans och det är få som klarar detta utan att vara beroende av att hålla i tygeln. Hos många unga ryttare, speciellt från USA, kan man dock se en stadga i sitsen som är avundsvärd. Jag tror att för att kunna rida framåt i korta läder krävs det mycket dressyr! Det krävs att du kan komma ner i sadeln och kommunicera med din häst!
 
Man ser oftare idag ryttare som skrittar helt utan stigbyglar för att komma ner i sadeln och jag vill berömma många av mina elever som disciplinerat arbetar utan läder i dressyren och markarbetet. Vi övar ofta även på att stå i lätt sits och öppna upp galoppen framåt, för att sedan sakta komma ner i sadeln och räta upp överlivet.
Man får akta så man inte rätar upp för mycket så att överlivet kommer bakom och man får inte driva för starkt med sätet, vilket är ganska vanligt. Tanken ska vara att fånga upp hästarna men under ridning framåt. Eller som Marie Engels säger: 
– Använd magmusklerna vid naveln, tänk lite att du står och lutar dig fram över ett stup och att du håller in magmusklerna mot naveln för att förhindra att du ramlar ner. Prova så förstår ni… 😉

Tänk att du ramlar framåt och håll tillbaks
En bra balansträning och för att komma rätt i sadeln är att stå upp lite framåtlutad i stigbyglarna och sen sakta komma ner i sadeln igen.
  
Vi vill ju inte ha motsatsen, att man hamnar för långt tillbaka med överkroppen och omedvetet börjar driva med sätet. Jag ser ofta ryttare i dressyrsadlar ta för mycket hjälp av knästödet (vulstret), vilket gör att ryttaren inte kommer tillräckligt ”om” med underskänkeln.
Många gånger är nog tanken från ryttaren att hästen ska sätta sig och att ta mer vikt på bakbenen och försöker förtydliga det genom att föra sitt eget överliv mer bakåt. Men det enda som faktiskt sker då är att hästarna trycker ner sitt bröstben och manke och till följd av detta använder den undre delen av halsen för att kämpa emot ryttarens hand. Och vi vill ju inte bröstsimma – vi vill ju crawla!
  
När det gäller stigbygeln så vill vi ha tramp i den eller framförallt vikt och lika mycket i båda. Det händer ofta och speciellt med korta läder att det istället blir lite waterskiing, dvs att underskänkeln hamnar för långt fram och blir spänd. I detta läge finns det bara ett alternativ till att kontrollera hästen och det är att dra i tygeln.
Vi vill och vi strävar istället efter att kunna kontrollera hästen genom att komma ner i sadeln och att genom skänkeln få hästen att sätta och samla sig… Detta går inte med waterskiing. 


Bra tramp i stigbygeln.


Felaktigt skänkelläge, s.k."Waterskiing".

Den stora frågan är nu:

  • Hur kan vi bli bättre på att få den lilla hjälpen att fungera och att få hästarna att vänta trots att vi samtidigt ber dem springa fort?

Jo svaret är – öva, öva och öva… Dra inte bara i snörena utan utmana dig själv och bli bäst på det 😊. Ta en, max två detaljer och träna på dessa. Gör inte för svåra övningar och fokusera på att förbättra max två saker per ridpass.
  
Jag vet att de flesta av oss hästmänniskor är otroligt arbetsvilliga, men som det står på en skylt jag köpte för några år sedan: Don't just work hard. Work smart!

Vi ses snart igen,
Kram Pether 🤗
  
PS. Lämnar snart dressyr-SM på Strömsholm, min tidigare arbetsplats och måste passa på att ge alla som är engagerade i detta ställe ett stort fång megarosor 💐. Så fint skött, så trevligt bemötande och så mycket kultur bevarad på bästa sätt. Vi i Sverige skall vara glada över att vi har ett ställe som detta, men framförallt ska vi vara tacksamma till alla de som gör det möjligt för stället att leva. Och lever gör det, mer än på länge ... hatten av!
 

Läst 232633 ggr Kommentarer Kommentera

Hej alla, då var det äntligen dags för mig att börja blogga! 😃

När jag skriver det här sitter jag i Danmark på vårt underbara ställe på Fyn. Solen värmer, fåglarna kvittrar och havet glittrar... Ska bara träna på att säga till mig själv – JA jag är värd det. Att slappna av är inte min starka grej, men här är det plötsligt så enkelt…

När man börjar skriva så här bara väller det upp tankar och idéer man vill dela med sig av. Detta första inlägg blir därför lite spretigt, med både tips och idéer men även med en del gamla minnen och egna erfarenheter som jag vill dela med mig av. Framöver kommer jag gå in mer på djupet punkt för punkt inom den vackra konsten – ridning.
  
Tillsammans når vi framgång…
Jag har jobbat som tränare så länge jag kan minnas och jag älskar mitt jobb och de människor jag har förmånen att få arbeta tillsammans med. Imorgon reser jag med Mikael Kolind, (förbundskapten i Norge) till Belgien för att träna de norska ryttarna som är baserade där.
 
Efter hand i träningen skapar man relationer och i en relation händer det saker. Man når framgång, men man stöter också på problem i takt med att det sker förändringar. Man blir även äldre, förstår mer och blir kanske säkrare på det man gör. Det viktigaste är att ha ett öppet sinne så att man tillsammans utvecklar varandra och blir ännu bättre, och starkare.
 
Att få vara en person som många söker sig till för att utveckla sig själv och sin häst är för mig väldigt mycket ett privilegium. Såklart ställs jag inför att ta olika val i vardagsträningen, det är inte alltid hugget i sten om det är rätt att göra si eller så. Erfarenhet och det öppna sinnet hjälper även mig, och att vara prestigelös… Jag tänker och har ofta tänkt att det finns alltid de med ännu mer erfarenhet som man kan bolla idéer med, eller kanske är det någon som bara är väldigt klok?
 
Jag älskar hästar och ja, jag är en nörd!
Personligen tycker jag det är coolt med nördar. 😄 Jag känner än idag och faktiskt varje dag det där vackra och mäktiga en häst har att ge. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha så många omkring mig med ”know how”. Jag har tränat Malin Baryard och vill verkligen nämna det, då jag känner få som har förmågan att läsa av en häst som hon gör.
  
Ridning är en konst? Eller blir en konst när den görs rätt?
Att förstå att hästen inte har valt oss, utan att vi har valt hästen, det är viktigt. Och det är otroligt många små delar att skriva check på innan man kommer till att det blir enkelt att rida. Ibland är det bra att titta tillbaks på sin checklista (även på de punkter man skrivit check på) och dubbelkolla att det fortfarande känns ok och enkelt. Enkelt är ett tänk jag vill använda då jag är övertygad om att vi som ryttare, i en ambition att göra bättre/mer avancerat fastnar i olika problem som egentligen är sekundära och frågan är då – vad är hönan o vad är ägget? (Detta kommer vi gå in på mer framöver.)
  
Håll sinnena öppna, så lär du dig mer!
Jag är väldigt glad över att ha förmånen att arbeta ihop med en norsk kvinna som heter Maria Engell. Maria har gjort massor av forskning om hur ryttarens sits och balans påverkar hästens rörelsemönster där Ulla Håkanson har varit en otrolig stöttning, för hon skulle kunna ta sig tid och ha ekonomisk möjlighet att forska om detta. Senast när Maria och jag tränade de norska landslagsryttarna i dressyr fick jag bekräftat hur viktigt detta med sits och balans är (vi tränar även hoppryttarna).
  
Vi pratar mycket om rakriktning och jag tycker vi är duktiga på att förstå detta rent teoretiskt. Men det är fastställt genom forskning att hästen generellt sett är mindre mobil än oss människor och därmed måste vi alltså träna vår egen rakriktning desto mer, och även förstå hur viktigt detta är! Jag ser exempel nästan varje dag när jag själv sitter upp på en häst som känns lite stram och stark i sin högra sida. Det kan väl ändå inte vara så att flera av de hästar jag rider är oarbetade i sin högra sida? Är det kanske så att det är jag som behöver rakriktas? Jo, jag är självlärd och jag är inte akademiker, så med risk för att någon tycker/tänker eller har något mer förnuftigt att tillägga, så tas det emot med öppna sinnen. Med öppna sinnen lär man sig något nytt varje dag. 😉
  
Kommer även ihåg en dag i Norge på dressyrträningen då vi tränade slutor (Maria var också med). Höger sluta var väldigt bra, vänster däremot såg mindre gymnastiserad ut och hästen släppte inte igenom i kroppen. Maria gick fram och korrigerade ryttaren som satt för mycket på det yttre sittbenet och i och med det blev sned i bäckenet... Sim-sala-bim så blev vänster sluta direkt mycket bättre!
  
Nu när jag fått chansen vill jag i detta då ställa en mycket viktig fråga; Hur ska vi som ryttare bli trovärdiga när vi säger; – min häst är så stark i höger tygel/sida? Eller – min häst känns ofta framtung. Eller – min häst spänner sig när vi ska göra byten eller – what-so-ever… Detta är ju en känsla och något man upplever, vilket det ju kanske kan vara... Men kanske blir hästen vad vi gör den till? – och... vad är hönan?
  
En häst är en häst, och dom flesta är helt underbara.
Men faktum kvarstår att hästen är ett flyktdjur, den springer ifrån det den känner obehag av eller inte förstår. Vi är hästens ledare och hästen är, när den känner förtroende, väldigt följsam och formbar. Tänk bilden av total avspänning, med lång hals, inget adenalinpåslag och trygghet. Så är hästen när den står i hagen och betar. Men vi ser också den motsatta bilden, hästen som i hagen höjer halsen, är beredd att fly, full av adrenalin och power för att kunna springa iväg från det som upplevs som skrämmande. Båda dessa tillstånd är något vi måste kunna hantera i vår ridning, för båda dessa tillstånd behövs. Jag tror inte att den betande hästen kommer vinna OS-medalj, men inte heller den flyktbenägna. Såvida vi inte kan kommunicera med varandra och därmed reglera hur mycket och hur lite energi som behövs och var och när.
  
En bra regel kan vara att vi med de hästar som är mer den betande varianten blir mer fysiska. Jag tänker ofta att man kan ju lära en häst otroligt mycket så det måste bara gå, att den lilla hjälpen ska räcka. Såklart inbjuder en del hästar till att man ska hänga och bära dom eller att man ska klämma oavbrutet med skänkeln för att de ska gå fram. Till motsats med de flyktbenägna är då att vi inte ska hålla om med skänkeln utan mer tänka – om jag inte rör dig så rör inte du mig. Detta är utmaningen och det som är början till resan man gör med sin häst.
  
En del hästar vill ha mer stöd och andra mindre.
Det kommer ofta nya bekantskaper/elever till mig och det första vi gör är att snacka ihop oss för att höra ryttarens syn på sig själv och sin häst. Vi är för det mesta överens, lite för ofta så är vi det inte, men när vi väl skalat av så blir det ofta kvar det som jag vill påstå är så otroligt viktigt – KONTAKT.
  
Hästar är olika i temperamentet, det har vi redan skrivit check på så en del hästar vill ha mer stöd och en del mindre. Men man har alltid ett val att vägra hänga tillbaka. De hästar som undandrar sig kontakt måste man jobba på att få till en jämn kontakt. Många gånger vid övergångar kan man se att halsen höjs och att hästen går emot handen, i och med det sänker manken och därmed förhindrar bakbenen att komma in under magen. Mitt råd är då att alltid följa hästens huvud med handen.
  
Jag har haft nöjet att se George Morris träna under flera tillfällen i Florida och han sa en gång till mig med sin stämma; – Pether it’s all about the hindlegs. När hans häst höjde huvudet följde han med med handen samtidigt som han gav små impulser med underskänkeln för att engagera bakbenen. När hästen sökte bettet neråt så sänkte han handen och följde med, dock inte så mycket så det blev glappt...
  
Jag minns även vad i mina och många andras ögon den bästa dressyrryttaren i världen sa till mig; – Hästen skall själv sträcka efter kontakt, vi kan inte hålla huvet på plats. Min och Jens Fredricsons citat är: eftersom hästens huvud är 10 procent av hästens kropp – då ska också dina händer vara 10 procent av din ridning så det harmonierar. Resten sker från sätet och skänkeln som ger hästen impulser t.ex när vi vill reglera farten.
  
Jag vill också nämna när jag var med min häst i Tyskland för att träna för Isabell Werth (det var ett tag sedan men jag bjuder på detta). För att göra en lång historia kort så red vi GP och jag hade lite problem med att hästen ibland blev lite långsam (hade stor gång). Jag beskrev detta och att jag ville få hjälp med att göra den snabbare osv.
Isabell tittade och gjorde snabbt en analys att den var lite ”slow” men att den måste bli mer självbärig INNAN jag kunde påverka och be min häst att förändra sig. I två veckor fick jag sedan sitta ner och träna på att rida i öppna och att min inre skänkel formade och att min yttre tygel var den bestämmande tygeln. Jag lovar er att jag fick byta skjorta efter varje ridpass första veckan...😥
Omedvetet hade jag klämt med knäet samt fuskat med inre tygeln och vad jag vill ha sagt med det är väl uppenbart? Min häst hade lite av en gummihals och blev ofta alltför kort i halsen, speciellt mot samling. Men efter dessa två intensiva veckor kunde jag samla min häst så att kroppen blev kort och halsen lång. Jag blev inte mindre ödmjuk efter dessa veckorna. 🙏
  
Det som ofta sker är att man blir för intensiv med sin inre tygel, vilket gör att hästen många gånger tiltar sin nacke inåt och får sin nos snett utåt. Halsen är och ska vara en förlängning av ryggen och min erfarenhet är att så blir det inte om ryttaren inte är i balans och har hästen igenom på den utvändiga sidan, utan glömmer detta och fokus istället hamnar på vad huvud o hals gör.
För mig ska inre handen vara ställande och vägvisande. Är man observant på detta kommer man också tydligt se och känna om inre skänkeln är med i matchen eller ej.

Illustrationer Markne
Jag har tecknat några bilder för att sätta ljuset på vad jag tycker är viktigt att hela tiden komma ihåg.
  
Jag är övertygad att om hjulet snurrar i vänster varv/sida med en fungerande inre skänkel och yttre tygel och likadant i höger, så snurrar hjulet även när vi rider rakt fram. Det är dock otroligt lätt att börja dra i tygeln om hästen blir stark och stel i en sida. Så när den inbjudan kommer (och det gör den, som ett brev på posten) så säg nej tack och jobba med samma sidas skänkel istället.
  
De olika personligheterna (betande/flykt) styr träningsupplägget.
Hästen med adrenalinpåslag måste bli betande och den betande tvärtom, men detta måste ske i en kontakt som vi tillsammans har skapat, inte tagit. Det är en väldigt stor skillnad. För mig ska hästen följa kontakten där jag vill ha den, då först har jag en äkta kontakt.
Jag hör ibland typ: – min häst måste in i ramen, eller – min häst måste acceptera att vara mellan skänkel och hand. Jag tycker inte det är konstiga uttryck, men i min värld är det så att hästen är självbärig först när den är i sin egen balans och då är förutsättningarna och målet att förbindelse mellan hand och skänkel bara är runt hörnet.

Sedan kvarstår all kommunikation såsom att med den lilla hjälpen kunna ändra takt och tempo (vilket är det häftiga), och när man känner att man nästan med tanken kan samarbeta (det krävs minst två till dragkamp så säg nej tack till detta och utveckla istället självbärighet). 



Vi måste i vår ridning förmå att involvera ”bryggan”, som är förmedlaren mellan fram- och bakdel och där bålen är involverad. Detta så att bröstben, rygg och manke höjs så att halsen som hästen använder för att balansera kommer ut. 
  
Jag brukar använda lite olika uttryck, t.ex – man kan skära med en trubbig kniv men då måste man ta i, vässar man den så bli det enklare. Eller – det ska vara som att byta bild på sin smartphone – softtouch. Eller fråga med vanlig samtalston och få ett tydligt svar tillbaka. Den lilla hjälpen ska fungera.
  
Då tackar jag för mig. Jag hoppas att ni kommer uppleva min blogg inspirerande och reflekterande, det är väl nästan det som är det viktigaste – att bli inspirerad och att man reflekterar över vad man gör och att sen därifrån fortsätta ”the Journey”.
  
I nästa blogg ska jag tillsammans med er ”nörda” och gå mer på djupet om sits och position.
  
Njut nu av att få vara ute o rida utan dunjacka! 😎
 
Kram Pether
  


Läst 155257 ggr Kommentarer Kommentera

Från Hippson: Vi vill börja med att tacka Jens Fredricson för all den kunskap och erfarenhet vi alla har fått ta del av under flera år här på bloggen – vi vet att Jens blogg, som har möjliggjorts tack vare ett samarbete med Betfor, har varit oerhört uppskattad och har lästs av många. Stort tack för dessa år Jens!
  
Vi är samtidigt mycket glada och stolta över att en annan oerhört erfaren och flitigt engagerad hästmänniska tar över – Pether Markne! Landslagstränare, författare till böcker om hästhantering, oerhört uppskattad clinichållare… Ja, en kraft som vi är övertygade om kommer att ta vid där Jens slutade och föra viktig kunskap och erfarenhet om ridning och hästhållning vidare.
  
Men först – några ord från Jens Fredricson:
 


Pether Markne – ny bloggare på Hippson


Pethers blogg, som även den presenteras i samarbete med Betfor, kommer att handla om hans vardagsnörderi. Markne älskar att vara nyfiken, att lära sig mer och att förstå hästen ännu bättre. Vi kommer få ta del av generella reflektioner om träning, utrustning, biomekanik, exteriör och mycket annat. 
  
Bloggen kommer att handla om både hoppning och dressyr. Om hur folk i ”vardagen” ska hitta inspiration, får mer information och kanske ge en och annan ”aha”-upplevelse utifrån Pethers tankeställning.
  
Vi kommer få många fina tips och filmer med exempel från vardagsträningar hemma på Markne Academy, som håller till hos Ankarcrona Equestrian. Och vem vet, kanske får vi även se Pether själv hoppa upp och rida...?
  
Bloggen med Pether Markne kör igång i början av april och första inlägget kommer att ge oss svar på en fråga många ställer:
”Vad är egentligen en bra kontakt med hästens mun?”
  
Välkommen att hänga med!
  

Om Pether Markne
Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr. Pether verkar som tränare i Sverige och Norge, men har även uppdrag för ryttare och ägare runt om i Europa.
Han har arbetat som tränare för de svenska ungdomslandslagen, som under den tiden vann tre individuella guldmedaljer (senast 2015). I Norge är Pether landslagstränare för juniorer, young rider och seniorer. Seniorerna tränar han både i hoppning och i dressyr.
För övrigt arbetar Pether med att bygga upp Markne Academy, samt på att vidareutveckla sin roll som tränare och coach.

Läst 118875 ggr Kommentarer Kommentera

Här kommer en nostalgifilm från 1996, när Sverige var inbjudna med lag till Nordamerika. Det var jag, Rolf-Göran, Peter Eriksson samt en ung och extremt talangfull Malin Baryard. Vi gjorde tre legendariska inomhustävlingar. Hästarna landade på JFK Airport i New York och kördes därefter till Washington, där första tävlingen hölls.

Jag hade med mig Rastell 760 och fantastiska lilla RS Isac, som inledde med att vinna en klass. I nationshoppningen blev vi tvåa efter omhoppning slagna på tid av amerikanarna. Jana Wannius var stolt lagledare. Hästarna vi red i laget var Rastell, Corrmint, Sandbyvillans Paradiso och Flyinge Electro.

Jag och Rastell:

Nästa stopp blev inget mindre än Madison Square Garden på Manhattan där korsningen 7:e avenyn 37:e gatan hade spärrats av. Hästarna lastades ur och stallades upp på fjärde våningen. Det var en fantastisk tävling! Rastell blev femma i världscupen och en ung McLain Ward vann.

Sedan bar det av till Toronto och The Royal Winter Fair, en stor lantbruksmässa med tusentals får, kor, grisar och hästar. Jag och lilla Isac lyckades vinna Big Ben GP, 160-hoppning. Det är en av det absolut roligaste resor jag varit på, med en enorm lagsammanhållning och en Jana Wannius i högform.

Jag och Isac vinner Big Ben GP:

/Jens


Läst 124956 ggr Kommentarer Kommentera

När jag studerar en ryttare och dennes häst läser jag snabbt av hästens kvaliteter, utrustningens tillpassning och lämplighet samt ryttarens ambition i uppgiften. När jag i nästa steg studerar ryttarens inverkan, sits och strategi, går det relativt lätt att läsa av vilken grundskolning som ligger bakom insatsen. Som regel rids det mest runt på volter, större och mindre, i ett tappert försök att hitta den där så kallade känslan som kommer och går likt vädret i april.
  
Den skolade ryttaren rider efter ett system där grunderna repeteras tills hästen ger efter, spårar och ärligt bjuder framåt liksidigt i båda varven. Känslan blir då god till utmärkt.  Det är som ett förlösande moment när hästen börjar arbeta med sin mage och rygg, samtidigt som den eftergivet släpper ner halsen och bär upp framdelen med manken. Tillsammans med bakbenens ökade vinkling, börjar hästen röra sig i jämvikt och gör sig väldigt enkel och angenäm att rida. Momentant tänker då ryttaren att ”rida är ganska enkelt ändå, när allt kommer omkring”.
  
Att lära sig rida handlar om att repetera grunderna för en gediget kunnig och erfaren lärare. En enveten skolning av sitsen med övningar som ökar förståelsen för inverkan. Helst ska det ske på en välskolad äldre häst, via ett väl utvecklat system som vardagligen repeteras som vilken läxa som helst.
  
Lärornas tillkomst har under århundradena styrts av den inhemska hästens ras, temperament, exteriör och biomekanik. Flertalet av ridkonstens högsäten utplånades av krig eller politiska förändringar och bytte då skepnad via landsflykt. Det tydligaste exemplet var ungraren Bertalan de Nemethy, som utvecklade det moderna amerikanska systemet i hoppsporten under 60- och 70-talet. Exemplen är många, men framför allt var det kavalleristerna som förde med sin nationella ridkonst och hästkunskap världen över. I dag är hästarna tydligare avlade för sitt uppdrag. I varje gren är de påtagligt närbesläktade världen över, vilket har lett till ett mer unisont sätt att rida än tidigare.
  
Från oktober till och med mars kommer Heinrich-Wilhelm Johannsmann, även kallad Kaiser, till Strömsholm två dagar i månaden. Vi ska förkovra oss i grundridning på marken och över hinder. Han kommer att lägga extra vikt vid ryttarens sits och inverkan.
Jag hoppas att läktarna fylls och att Mälardalen får ta del av ett klassiskt tyskt, suveränt ridsystem. Man behöver lyssna, se och känna samt diskutera med andra likasinnade ridentusiaster. Då kan man ta steget förbi det som känns rätt och i stället, med en utvecklad sits och inverkan, följa ett system som får hästen att arbeta ändamålsenligt lösgjord och rakriktad med en ärlig framåtbjudning – den känslan glömmer man aldrig.      

/Jens


Läst 122155 ggr Kommentarer Kommentera

Renovering av en byggnad kan liknas vid matchandet av ett hoppekipage. Ett trevligt hus kan i spekulantens ögon se ut som ett drömhus, men i hantverkarens ögon betraktas som ett ruckel. Mäklaren uppmuntrar till affär och läser varje minspel hos spekulanten. Likt stallkatten som smyger på musen vet hon exakt när det är dags att slå till. Ofta har vid det här laget spekulanten mer förtroende för mäklaren än för den ingifte morbroders kompis, som är med för att göra en objektiv bedömning. Huset köps och alla är glada och lyckliga, det delas på sociala medier med hjärtan och hejarop från alla avundsjuka kompisar.
 
När euforin har lagt sig och spekulanten sjunker ner i bankens tjusiga fåtölj, sveper en bris av oro genom blodet och glädjen ersätts av funderingar. Har vi kalkylerat och räknat på vad det kostar att lägga om taket, fixa murstocken, byta trekammarbrunnen och värmesystemet?
In kommer en elegant klädd banktjänsteman som ledigt slår sig ner vid det kliniskt städade skrivbordet och gratulerar till köpet. Det känns genast lite bättre, värmen i kinderna torkar bort svetten i pannan och affären kan slutföras.
 
Nu är det dags att flytta in och möblera, med många viljor och stor entusiasm. ”Jag vill måla om i sovrummet! Borde vi inte byta ut köket? Jag vill ha ett badkar, för duschen läcker och vattnet rinner ut i hallen!”
Familjen känner att de behöver hjälp. Den lokala snickaren, med skrovliga händer och spån i ögonfransarna, anlitas och konstaterar att huset har en del fuktskador. ”Men det fixar vi lätt, det är bara att riva upp golvet, byta ut bjälklag och sedan bygga ett nytt golv. Ni kan ju fundera på vilket golv ni vill ha så länge. Taket behöver också läggas om, för det läcker in och vattnet följer fasadens insida. De där gröna partierna i fasadens norrsida är mögel, det måste också åtgärdas omgående. Ni kan ju fundera på vilket tak ni vill ha.”
 
Jobbig snickare det där, vi kanske kan fråga dotterns kompis pappa i stället! Han är visst händig och har ett stort garage med en massa små maskiner. Dotterns kompis pappa konstaterar att det inte är några större fel.
”Köp en duschkabin på Blocket som ni ställer i badrummet, så byter jag ut två trasiga tegelpannor. Då är det här fixat!”
 
Det går som ni märker lätt att applicera scenariot till ett hästköp med uppbyggnad och matchning av ett hoppekipage. Vill man få långsiktig framgång som tränare, med resultatet att de ryttare man jobbar med utvecklas till skickliga hästmänniskor och framgångsrika ryttare, är det noggrannheten i grunderna som kommer att spela avgörande betydelse. Låt er inte lockas till kvickfix och genvägar. Jobba i stället med ryttarens ridskicklighet och att bygga upp hästarnas styrka, spänst och förtroende.   


Foto: Ida Röök
 
/Jens


Läst 121419 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat och Tomas Holcbecher
    
Jag spelar tennis på hobbynivå en till två gånger i veckan, ofta på morgonen mellan klockan 06.30 och 08.00. Som regel med, eller emot beroende på hur man tänker, den tidigare svårklassryttaren Ola Torstenson som numera är i hästtransport- och lastbilsbranschen.
 
Likt en tennisboll studsar jag upp ur sängen när det är tennisdags. Att med Ola småprata om livet och ridsporten är en anledning, matchen den andra. Jag är en klart sämre tennisspelare än Ola och vinner ungefär en match på 25. Trots att jag får stryk i princip jämt, utvecklar jag mitt spelsinne och min snabbhet.
Grundslagen är bitvis bedrövliga, men stundtals när jag tror på mig själv kan jag få till en hyfsad toppspinn på min forehand. Serven är lös, men rätt säker. På gruset på banan, som ligger till höger om slottet, är den lösa serven ganska farlig då den nästan inte studsar alls. Banan är Karl XII:s ridbana och kallas i dag kort och gott Karl XII:s tennisbana.
    
Under Falsterbo spelade vi jämnt. Jag vann en match, Ola två. En avslutade vi oavgjort på grund av tidsbrist. Jag var vass och trodde på seger, vilket gjorde att vi krigade om varje poäng.
 
Under de senaste veckorna har jag spelat med mina trevliga grannar Thomas och Daniel. Rollerna har varit ombytta och helt plötsligt har jag varit den bättre spelaren. När bollarna inte kom tillbaka över nätet började jag spela utan tryck. Spelet har blivit försiktigt och tennismatcherna har gått från blodigt allvar till sällskapsspel. Dock inget fel med det, vi har haft det trevligt med underbart sommarväder och har fått hyfsad motion.
 
Efter tre veckors uppehåll från match med Ola så var det i morse dags. Jag var laddad, vaknade klockan 05.45 och studsade upp ur sängen. Jag lagade kaffe, åt frukost, gick ner och preparerade banan för att sedan sätta mig och vänta in Ola.
Under uppvärmningen kände jag att något var fel. Med ett hemmasnickrat rakt slag duttade jag över bollen och fick inte alls en bra känsla. Det blev en enkel match för Ola, som krossade mig i första set med 6-0.
Ola, den gangstern, han hade haft semester i Falkenberg och lirat tennis mot en kille som var något bättre än honom. Ola spelade på toppen av sin förmåga, medan mitt sällskapsspelande hade gjort att jag spelade på botten av min.
 
Det jag vill förmedla överensstämmer så bra med hoppsporten. Vill man bli bra, måste man möta bra motstånd. Att gömma sig på hemmaplan kanske imponerar lokalt, men är av ringa betydelse i strävan mot de ofta högt uppsatta målen. 

/Jens


Läst 115607 ggr Kommentarer Kommentera


  
En klassisk bra kontroll av markarbetet är att avsluta med ett språng, gärna på volt i det varv hästen upplevs svårast i. Om språnget ger gåshud har markarbetet varit utmärkt, vilket dock inte alltid är fallet.
  
När gåshuden uteblir beror det ofta på att hästen inte avspänt bär sig med en ovillkorlig bjudning fram till kontakten, i stället stödjer den sig mot handen utan att bära sig. Om jag då förhåller blir halsen kort och ryggen tycks markant påverkas av jordens dragningskraft, samtidigt som bakbenen trycker hästens kropp framåt i stället för att bära. Skulle jag lätta på handen skjuter inte bara hästen fram underhalsen, den rinner i väg som Kolbäcksån kring Strömsholms slott – vilt, starkt och okontrollerbart. Det är då ingen större idé att ta ett språng till och försöka lösa det undermåliga markarbetet med yviga hjälper i lätt sits. Återgå i stället till markarbetet.
  
Efter att ridpasset har inletts med ett lösgörande arbete, vars utförande jag denna gång snabbspolar förbi, hamnar fokus i att forma hästen kring inner skänkel tills jag känner att den släpper ner mig på ryggen och att den taktmässigt börjar röra sig synkroniserat med fram- och bakben. En felande länk kan här många gånger vara en otillräcklig ryggverkan. Eller för mycket innertygel där bogen försvinner ut, vilket resulterar i spänning och taktfel.
  
Jag ramar in bogarna, känner hästens mekanik igenom sadeln och kontakten. Samtidigt släpper hästen ner halsen strax framför sadeln och lyfter sin bog med magen. Inte sällan frustar den nöjt ett par gången emedan spänningarna släpper. Kontrollen förflyttats från handen till sitsen, en fjädrande kontakt upprättas och jag hinner tänka att ”rida är inte så svårt”. Tills jag byter varv och tappar inverkan för min sits, studsar med en stum och ensidig kontakt och hästen passar på att fly från vårt trevliga valsande (rida är för övrigt väldigt närbesläktat med att dansa).
  
En övergång till skritt för att organisera manövrerandet, gör att jag kvickare är tillbaka till att hästen slappnar av och rör sig genomsläppligt från nos till svans. Påpasslighet och en avspänd koncentration, nästan som ett sjätte sinne, är en bidragande nyckel till att utveckla denna enastående atlet till sin fulla potential.
  
Arbetet i galopp är mer eller mindre detsamma. Jag börjar på volterna för att därefter fortsätta med arbete på rakt spår, med fördel i svag öppna, med känslan av att jag kan rida med tygeln mellan tummen och pekfingret. För sitsen byter jag galopp, helt igenom hästens kropp. När jag förhåller lyfter hästen sin manke med magen samtidigt som den bärigt vinklar sina bakben. Som ett resultat av detta tecknar halsen en vacker, lång siluett.
  
Nu börjar det bli dags att ta det där språnget. Gärna ett kryss på volt, känslan ska vara som att sitta på regnbågens mitt.
  
Ride on vänner!
  
/Jens


Läst 122071 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.