Pether Markne
MAJ
22

Ridning ska vara vackert!


Fjädern är spänd! Jag och Colmar 1179 finslipar formen.
Foto: Sara Silfverberg
  
Gymnastiseringen har en avgörande betydelse för hur hästens spänst och fjäder kommer att bibehållas, samt till och med utvecklas med åldern. Rid hästen framåt och håll den rak, är ju en genialisk instruktion. Det är alltför lätt att hästen tappar spårningen och sätter ryttaren på sin starka sida.
  
Detta sker när hästen per automatik förböjer halsen och skjuter ut bogen, samtidigt som ryttaren ivrigt försöker påverka hästens form framifrån. Vilket resulterar i att den starka sidans bakben placeras inunder hästen mot dess medianplan. Det är en konst att påpassligt bibehålla spårning och takt, medan ryttaren letar efter genomsläpplighet i hästens kropp från nos till svans. Samtidigt som hästen under bjudning är helt avspänd. Här somnar man! Var finns det understrukna och kommentarerna i marginalen?
  
Anders Lindgren förklarade för mig att vid instudering av ridlära måste läsaren välja ut en specifik häst, vilken denne föreställer sig rida. Annars kommer inte teorin att omsättas i praktiken, utan blir bara någon form av onödigt vetande. Majoren hade oftast rätt.
Under många av ridpassen spelade han klassisk musik på hög volym. Det var Mozart, Beethoven, Bach och allt vad de nu heter. Själv har jag alltid lyssnat mest på hårdrock, men har fått en aning mindre svart musiksmak sedan Filippa intog Slottsvägen 26.
  
Under ridpassen för Anders kunde jag rida i tio minuter utan instruktion – till dess att han plötsligt stängde av musiken för att börja diskutera sits, övningar, tygeltag och form. Samt en massa annat också förstås, ni vet det som kallas livet. En gång frågade jag honom varför han lyssnade på Mozart när vi skulle träna. Det kändes som att han var i sin egen värld, att han inte engagerade sig i min ridning.
"Men käre Jens, jag rider ju med!"
Det var precis det Anders gjorde, han föreställde sig att han red den häst jag satt på. För att hitta denna djupa fokusering och inlevelse, tyckte han det passande med denna för honom njutningsfulla musik högt i bakgrunden. Han kunde sätta sig in i exakt hur han ville att hästen skulle ridas eller hur jag skulle sitta, allt i enlighet med ridläran.
  
Hans beskrivning av hästens starka respektive svaga sida var så målande och tydlig. Låt oss likna hästen som en banan. Den sida som är konvex, illustrerar utsidan på bananen och upplevs som den starka och stela sidan. Den andra sidan som då mycket riktigt är konkav, är insidan på bananen och upplevs som den svaga och mjuka sidan.
Innan jag träffade Anders fokuserade jag mest på den konvexa sidan. Istället började jag nu alltid med att, under framåtridning, bjuda hästen stöd på den konkava sidan. När hästen väl tar ett ärligt stöd på den svaga sidan är det ganska lätt att ställa den i nacken även åt den starka sidan.
  
Anders uppfattning om oliksidigheten härrörde han till påskjutet. Han menade att om man alltför mycket jobbar med att lösgöra den stela konvexa sidan, då bromsas där påskjutet och hästen kommer bara att försvara sig med att gå på dubbla spår och förböja sig i halsen. Bjud den hellre stöd på den konkava mjuka sidan och aktivera den svaga sidans bakben, tills hästen har ett jämt påskjut. Då kommer den också villigt att ställa i nacken och forma sig i bålen åt andra hållet. Om ni inte är besjälade ryttare och nu valt ut en favorithäst och ridit med, kan ni lika bra kolla på Melodifestivalen, käka chips och vara som vanliga människor en lördagskväll!
  
Anders sa en gång att han trodde att han var född till häst i en människas kropp, då han tyckte sig känna vad hästarna tänkte och ville. Jag kallar det horsemanship de luxe! Han fick mig att förstå att lösningen för de problem jag uppfattade som hästens, bara kan lösas av mig som ryttare. Anders gillade inte att man skyllde på hästen.
"Hästen kommer ju inte att stå i boxen och rätta till problemen. Man gör sina hästar, min lille vän, de är en spegelbild av din ridning, omsorg och kärlek."
  
Bjudning, rakriktning och spänst blev viktigare än nollrundor. Helt plötsligt började mina hästar att dansa och jag kunde hoppa rundor på ett sätt jag tidigare inte hade varit i närheten av. Fortfarande kan jag känna att Anders sitter på min axel och viskar:
"Dra inte i starka sidans tygel!"
Eller:
"Kittla honom mellan revbenen, så kommer magen och ryggen till arbete."
Saknar dig Anders!
  
För er som hör denna beskrivning om hästens rakriktande arbete för första gången, kan detta verka både svårt och obegripligt. Tro mig, jag vet! Nyckeln till förståelse gällande allt rakriktande arbete handlar om inlevelse. Rid med, oavsett om du är i sadeln eller på läktaren!
Att hästen går på tygeln betecknas av en oavlåtlig framåtbjudning, eftergivenhet i mun, nacke och hals, en god ryggverkan och aktiva bakben.
  
/Jens


Läst 83423 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
09

Major Lindgren – ärlighet varar längst


Här är jag och hästen Bona Dea, från allsvenskan i Fjälkestad 1986. 

När jag gick i årskurs nio var Dadde Nätterqvist en flitig gäst på Flyinge. Han var en besjälad häst- och djurmänniska med en tävlingskarriär av högsta rang. Pappa hade bett honom att hjälpa mig med Bona Dea (31) e. Dragon – Nepal – Tokajer, uppfödare familjen Fredricson. Bona Dea kunde hoppa, men att rida henne var inte det enklaste. Hon hade hellre skavt av mig mot ett träd än gett efter i nacken en sekund, om ni förstår.

Dadde startade lektionen och jag fick galoppera mot hinderna med en helt stilla hand, för att sedan räta upp mig sista steget när hästen taxerade. Bona Dea hoppade bättre och bättre. Med sin karakteristiska röst hörde jag Dadde ropa: "Braaa!"
Jag fick mycket beröm och stämningen i manegen var nästintill religiös. Dadde var predikanten, jag var på väg att bli troende och ridläran var bibeln.
"Skritta hästen pojk, långa tyglar och ta den inte i munnen!", avslutade han lektionen och gick därefter upp till chefsbostaden för en drink före middagen.

Vi åt ofta middag i köket, även när det bjöds på lite finare middagar. Jag tror att det var av praktiska skäl eftersom mamma både skulle duka, laga mat, servera och vara värdinna. Det tog helt enkelt för lång tid att dinera i matsalen, som låg en bit bort från köket. Utan mammas förmåga att känna av stämningar och elegant kunna avbryta pappa, när han alltför länge visionerade om Flyinges framtid utan att någon annan kom till tals, hade nog inte alla miljoner från näringslivet rullat in och gjort att Flyinge hade en blomstrande period i sin åttahundraåriga historia.

Jag minns hur jag stod i hallen och försökte få av mig ridstövlarna, när jag hörde pappa och Dadde konversera i köket.
"Hur gick det för Jens?", frågade pappa nyfiket.
"Braaa, men allt han gör är fel, fel, fel."
Mamma ryckte som vanligt snabbt in och sa med sin glada stämma:
"Nu pratar vi om något annat!"
För att slippa passera middagsbordet och de tiotal gästerna, smög jag ut ur i huset i bara strumplästen och gick in via framsidans dörringång istället.
När kaffet sedan serverades på andra våningen, hade min nyfikenhet trängt undan stoltheten. Jag smög in mig i soffan bredvid pappa och lyssnade när de pratade om allt från hästavel till papegojor.
Till slut kunde jag inte låta bli att fråga:
"Dadde, vad var det jag gjorde för fel?"
"Det är du för ung för att förstå. Du red bra idag!"

Tillbaka till Major Lindgren och historien som jag inledde i förra blogginlägget. Dagen efter Anders hade varit och studerat min kunskapsstatus, ringde jag honom för att höra hans åsikter.
"Jag visste att du skulle ringa. Du kommer att få ett brev som jag håller på att skriva."
Några dagar senare kom det mycket riktigt ett handskrivet brev, med en mycket vacker handstil. I brevet stod ungefär samma sak som Dadde hade förmedlat tjugo år tidigare – allt jag gjorde var fel och dessutom hade jag utvecklat ett antal ovanor.

Det bästa med brevet var att Anders erbjöd sig att hjälpa mig. Med glädje, som han uttryckte sig. Vid den här tidpunkten hade Anders tappat intresse för dressyren och jag märkte dessutom att dressyr-Sverige hade tappat intresse för honom. Anders hade dock ett brinnande intresse för ridning och hästens gymnastisering, det var helt enkelt ett utmärkt läge för mig att ta del av hans kunskap. Vårt samarbete utvecklades väldigt snabbt till en vänskap, där hängivenheten för ridkonsten stod i fokus.

I Amerika kallades Anders för "the man with the red cones". Lektionerna började alltid med att jag fick sätta ut koner, som varje gång placerades på olika sätt beroende på vilka övningar han ville jobba med. Vägen, vikthjälperna och blicken fick en helt ny innebörd när jag skulle manövrera hästarna mellan konerna utan att tappa takten. Vikthjälpernas betydelse och funktion, i syfte att både lösgöra och ersätta en alltför dominant hand, var alltid i fokus. Anders älskade verkligen hästar och såg undervisningen som ett sätt att, via ett klassiskt system med hundraårig tradition, skapa lyckliga hästar. Allt på ett vackert, moderniserat vis.

Jag hade gett mig på att tolka Ridhandboken många gånger tidigare och gett upp lika många gånger som jag hade börjat. Om jag inte somnade, smög sig hjärnan iväg på andra äventyr och när det var dags att vända blad hade jag inte förstått någonting. Nu började vi tolka Ridhandboken ihop, vilket gav mig en helt annan förståelse för momentens innebörd. Det blev enkelt och logiskt och för första gången läste jag innehållet med intresse. Anders försåg mig med mycket litteratur, där han hade strukit under viktiga avsnitt samt skrivit kommentarer i marginalerna. Ett äkta intresse för ridkonsten hade fötts.

Anders och jag började nu jobba på funktioner och detaljer som repeterades vecka efter vecka. Arbetsmetoden var att lära hästen rätt, repetera och berömma. Till en början upplevde jag detta som att vi inte gjorde någonting. Jag hade alltid strävat efter att nå målbilden så fort som möjligt och nu skulle jag istället följa ett system, med korrekta repetitioner i syfte att nå ett fulländat resultat.

Till en början blev det dock inte mycket till fulländning. Jag kände mig passiviserad och hade ibland svårt att leta efter svaren via det som jag egentligen visste var en korrekt grundridning. Med detaljer som att ställa hästen i nacken, böja den i bålen, att ställningen skulle ha en sådan ringa grad att ryttaren kunde ana nosvingen och så vidare. Det var svårt när jag hade invanda sitsolater och alltid hade korrigerat hästens form mer eller mindre framifrån.

Anders tålde inte hjälptyglar. Han ville att hästarna skulle ridas bakifrån fram till handen.
"Var glad om hästen går emot, då har den vilja. Gör den rak, forma den korrekt och förför hästen med en stilla fjädrande hand", var en typisk instruktion från Anders.
Det som skulle utveckla min ridning allra mest, var synen på hästens starka och svaga sida. Mer om detta i nästa blogg!

För mycket eller för lite skämmer allt!

/Jens


Läst 80624 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv