Pether Markne
JUN
22

Hoppade allt – men sprang som en älg i en mosse


En ung Jens Fredricson med Rebecca B utanför Vita ridhuset på Strömsholm. FOTO: Privat
  
Rebecca B var familjen Fredricsons egen uppfödning, e. Robin Z u. Beth Chick ue. Wedekind – Nepal – Tokajer. Hon kom till världen 1989 när vi bodde på Flyinge och redan efter ett par dagar kunde vi se att hon hade något extra. Det bruna stofölet utstrålade kraft och mod när hon ständigt galopperade och lekte med de andra fölen bakom stostallet. Jag visste direkt att hon skulle bli något alldeles speciellt som tävlingshäst.
 
Mamman Pandora var undan det folkilskna fuxstoet Beth Chick, som Stig Nordkvist hade letat upp som avelsmärr till pappa. Hon kunde hoppa, men hade ett väldigt tufft temperament och egentligen var hon bara snäll när hon var brunstig. Pandora var det första stofölet i Sverige som tillkom genom insemination med fryst sperma.
  
Pappa hade hållit föredrag för varmblodsuppfödare i Örebrotrakten och kom hem dagen efter med influensa och hög feber. Mamma sade till honom att ligga i sängen och absolut inte gå ner i stallet för att undersöka Beth Chick som var brunstigt. Men när hon åkte till affären smög han sig naturligtvis direkt ner och undersökte stoet, och konstaterade att hon var öm i ena äggstocken efter ägglossning.
  
Det ansågs då helt fel att inseminera ett sto som hade haft ägglossning. Pappa, som var jättesjuk och förmodligen lite yr, struntade i det och bad mig följa med som seminassistent.  För säkerhets skull använde vi på en gång alla de tre strån med fryst sperma som Celle hade levererat, vi värmde dem i mjölk till rumstemperatur, seminerade och gick och lade oss.
I dag vet man att det är just efter ägglossningen som man ska inseminera med fryst sperma för att ha bäst chans till befruktning. Dessutom visade det sig att Celle på den tiden hade tre gånger för lite fryst sperma i sina strån. Tala om tur. Trots att pappa gjorde allt fel blev det till hundra procent rätt.
  
Stående i hagen hemma på Kungshamn i Uppsala fölade Beth Chick ett vackert fuxsto med fyra vita strumpor. Hon döptes till Pandora, sattes i avel och fölade bland annat 1989 ett vackert brunt stoföl efter Robin Z som döptes till Rebecca B.
Första gången vi löshoppade henne i Flyinges lilla ridhus blev Peder och jag helt chockade över hennes medfödda talang att taxera och enkelt komma upp i luften. Hon behövde aldrig något hjälphinder, utan hade en naturlig förmåga att balansera sig med full koncentration på hindret. På kvalitetsbedömningen fick hon 9-10 i hoppning, och trots hennes ringa ålder kändes det som att jag med lätthet kunde hoppa vilket hinder som helst.
  
Rebecca B var stor, en bit över 170 centimeter, med långa bakben som inte var helt enkla att vinkla. Med en typisk Robin Z-mekanik fylld av kraft och vilja, såg hon lite ut som en dragster. Eller en älg som travar genom en mosse, ni förstår! Under ridpassen var jag mest fokuserad på att få ner hennes huvud i någon typ av strävan efter ryggverkan. När hon galopperade åkte rumpan bara lite upp och ner, utan att hon satte under sig och arbetade genom kroppen.
  
Rebecca B var med mig till Strömsholm när jag blev anställd som hopplärare där. Jag har ett minne från röda ridhuset när Lasse Bilock stod och betraktade min ridning. Det enda jag hade i huvudet var att visa vilken fin häst jag hade. Vid ridpassets slut skrittade jag ner och pratade med Lasse, som såg lite bekymrad ut.
”Det kommer inte att bli så bra det där”.
Han sade bara det, ingenting om vad som var fel eller hur jag skulle göra. Lasse kände nog att det inte var någon idé att hjälpa mig. Jag som nyss hade vunnit svår hoppning för första gången, med Rastell i Kungsbacka, utstrålade en självsäkerhet och kaxighet där jag inte var mottaglig för hjälp.
  
Ridskolan Strömsholms alltid lika hurtiga dressyrlärare Marianne Essen erbjöd sig mycket elegant att hjälpa mig med Rebecca, men jag nappade tyvärr inte.
”Skyll dig själv, för du är inte på rätt väg med den hästen!” sade hon helt riktigt.  
Tävlingarna med Rebecca gick bra. Hon var i final i Falsterbo som fem- och sexåring och vid åtta års ålder hoppade hon SM med placering, samt deltog i svenska laget i två nationshoppningar. Med åldern blev hon dock alltmer oelastisk samt kort i gången och intresset för hoppning avsvalnade. Hon hoppade i alla lägen, men det där hindersuget jag känt hos många hästar avtog långsamt och då även aktsamheten.  
  
Jag ställer mig ofta frågan hur Rebecca hade utvecklats om jag på allvar lyssnat på Lasse, samt tagit hjälp av Marianne. Hade jag kunnat förvalta hennes medfödda hopptalang genom en utvecklad gymnastisering där fokus legat på ett lösgörande arbete, rakriktning och genomsläpplighet – eller var hon för oelastisk och styv sedan födseln?  
Det lär jag aldrig få något svar på, men jag vet i alla fall att jag skulle ha utbildat henne helt annorlunda i dag. Förr var det tävlingarna som styrde träningen, i dag är det utbildningen som styr vilka tävlingar jag gör med hästarna.
  
Man gör sina hästar! (Och ”Festina Lente” – skynda långsamt …)
  
/Jens


Läst 68070 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
07

It’s all about basics


Jens och Flyinge Phaeton x. 

  
Flyinge Phaeton x var en franskfödd angloarabhingst e. Le Grégol x – Courlis x. Han var en ädel mörkfux med något ljusare man. I temperamentet var han mer lik en katt än en häst och ovanpå det – hingstarnas hingst!
  
Professor Torsten Gårdlund hade importerat honom till Sverige och sålt honom till Flyinge, där han dock inte riktigt passade in. Stallbetjänterna var nämligen mer vana vid ridbara halvblod och Phaetons arabmanér föll dem inte i smaken. Phaeton hade en fenomenal talang för hoppning, något som han tyvärr inte förärvde på de alltför ädla och trakehnerinfluerade svenska halvblodsstona. Han hade passat bättre som förädlare med hoppförmåga i Holstein, eller i Sverige 2015.
  
Nåväl, det slumpade sig så att jag som sistaårsjunior blev ombedd att rida Phaeton. Jag kommer fortfarande ihåg de korta öronen och den välutvecklade halsen. Han var makalöst snygg och personlig, med ett temperament jag inte mött på någon annan häst. Lade jag till benen slickades öronen bakåt. Om jag sedan understödde lite försiktigt med sporren, försökte han kasta av mig eller bita efter skänkeln. Ni fattar, mer katt än häst!
  
George H. Morris skulle komma till anrika Flyinge och hålla kurs. Jag anmälde mig med Phaeton, till Birgitta Bentzer som anordnande kursen. Någon månad tidigare hade jag sensationellt vunnit den årliga hingsthoppningen på Flyinge. Jag hade slagit inga mindre än Rolf, Ragge och Peter – vilket hade gett mig en kaxighet jag inte direkt kunnat skryta med tidigare.
  
Jag minns hur jag längtade och drömde om kursen. Jag såg framför mig hur Phaeton flög över hindren och hur jag fick massor av beröm för att jag var så duktig. Slutligen fantiserade jag om att George högt och tydligt frågade om han kunde köpa hingsten och jag svarade förstås teatraliskt att han inte var till salu. Varje kväll före kursen somnade jag till den scenen.
  
George kom och min kaxighet var som bortblåst. Ryktena sade att han var väldigt sträng och jag minns känslan av lätt illamående när jag skulle sadla upp. Vi skrittade omkring som vanligt, skämtade och skrattade, tills George samlade oss och lugnt sade:
”I am going to learn this Swedish cowboys some discipline!”
And so he did.
  
Träningen inleddes med att vi skulle öva uppsittning på stillastående häst. Var det något som Phaeton inte kunde, så var det att stå still. Dessutom hade han skaftat ut och gnäggade konstant, han ville betäcka alla hästarna i gruppen samtidigt.
Efter en stunds försök utan att lösa uppgiften, sa George med sin strängaste ton:
“Take that dangerous stallion out of here. That is not a good junior horse!”
  
Jag trodde att han skämtade, men det gjorde han inte. Det var bara att lämna manegen, lätt generad. Vid utgången mötte jag nu bortgångne stallbetjänten Åke Henriksson. Då han varken talade eller förstod engelska särskilt bra, frågade han mig varför jag hade avbrutit träningen.
Med ögonen fulla av tårar berättade jag vad som hade hänt.
”Du kan ta Rommel i stället”, sade Åke.
Rommel var en åttaårig hingst e. Nepal – Ciceron, som Åke utbildade i körning. Han var oklippt och det gick att se hur draglinorna hade ruggat upp den tjocka pälsen längs hästens sidor. Det kändes som en förnedring, men vad hade jag för val.
  
Vi sadlade snabbt upp Rommel och jag begav mig tillbaka till manegen. De andra hade fortfarande inte lyckats sitta upp så att George var nöjd. Rommel stod blickstilla på lång tygel, vilket gjorde att jag elegant både kunde sitta upp och av.
Då utbrast George:
”That is a schooled horse!”
  
Åke hade skolat Rommel att stå still, han var dessutom väldigt fin att rida på. Rommel kunde skänkelvikning, fram- och bakdelsvändning, förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så fint i balans att hoppningen blev enkel. George övningar visade sig innehålla precis detta, det vill säga basics. När kursen var slut sade han inför hela gruppen:
“This stallion is well behaving and very niced schooled. All of you should have a horse like this!”
Mina drömmar hade gått i kras, men jag hade fått en väldig respekt för Åke Henrikssons kunnande.
Året efter hoppade jag young rider-SM på Rommel, som i veckorna fungerade som skolhäst på stallchefsutbildningen samtidigt som han betäckte på morgnarna samt ingick i Åkes både par-och fyrspann. Helt otroligt!
    
Det jag vill berätta med denna lilla historia är att kunskap kan finnas mycket närmare än du tror. Det som för den erfarna hästmänniskan är enkelt och självklart, kan förefalla helt betydelselöst för den unga ryttaren. Det är de små detaljerna och en ständig strävan efter fulländning som skapar framgång. Hästarna kommer alltid vara svaret på om du är på rätt väg.
  
Jag avslutar med att citera George H. Morris:
“Every second, you're either schooling or un-schooling your horse. There's no in between.”
  
/Jens


Läst 84339 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv