Pether Markne
JUL
20

Unghästar = framtidstro


Jens och Primula II på en träning 1980.
  
I går var vi och tävlade på Sigtunaortens Ryttarförenings regionala hopptävlingar. Sist jag var där var 1981 med min C-ponny Primula II, född 1972 e. Knightwood Rocketer. Tävlingen måste ha gått ganska bra, för jag minns så tydligt hur jag spikade upp en stallplakett i vårt lilla stall på Kungshamns gård strax söder om Uppsala. Den var svart med en röd orm och skilde sig tydligt från de övriga plaketterna, som dock inte var vidare värst många. Jag kommer ihåg hur jag tittade på plaketterna och drömde om att stallväggen så småningom skulle bli helt full.
  
Stjärnorna i närområdet var på den tiden Mats Berglund, Anette Johansson, Lotta Sjöberg, Helena Persson, Anette Stuborn, Susie Anger, Micke Schultz med flera. Fortfarande träffar jag dem flitigt på tävlingar. Vi dricker kaffe och pratar gamla minnen, men framför allt berättas det passionerat om någon ny unghäst som har kommit in i stallet. Visst är det fantastiskt, det finns inget som är så engagerande som en talangfull unghäst!
  
På gårdagens tävling var det just unghästar vi åkte med. När jag lastade på morgonen, undrade jag i mitt stilla sinne varför jag skulle åka på regional tävling en vacker söndagsmorgon mitt i sommaren. Vi hade ju kunnat rida och hoppa hemma, med bättre hindermaterial och på ett modernare underlag. 
  


Från gårdagens tävling. Hard Rock, fem år e. Heartbeat – Dutch Capitol. Foto: 
Louise Hellberg
  
Väl på plats lastade vi av första hästen, som hoppade av rampen och blåste upp sig som en stridshingst trots att han kastrerades för tre år sedan. När jag sedan satt upp fick han lätt sadeltvång och var märkbart på tårna för minsta ljud och rörelse. Då påmindes jag om vikten av att lasta, åka fram och tillbaka, höra ljud från högtalarna och alla de andra så viktiga nya upplevelser som den unga hopphästen måste erfara för att få tävlingsrutin och glädje för det den har avlats och utbildats för.
  
Att hästen utvecklar hoppvilja och utför uppgiften med glädje, det är det primära. Med känsla och timing i form av bjudning, balans och rytm – samt med stilla händer och bra anridningsteknik – utvecklas tävlandet till hästens kall och glädje. Själva resultatet inne på banan är sekundärt.
  
När vi hade hoppat klart låg det ett märkbart lugn kring lastbilen. Hästarna var tillfreds och avslappnade, någon stod och åt medan en annan sadlades av och en tredje lastades. Jag kunde känna hur mycket hästarna hade lärt sig under dagen, de hade givits erfarenheter som de inte hade kunnat få genom att hoppa på hemmaplan. På hemvägen tittade vi på video från rundorna, som diskuterades in i detalj. Det formligen sjöd av passion för dessa unghästar, i dag var de världsstjärnor i Sigtuna på 110 centimeter. Det är så vi är, det är det vi lever för.
  
Ny unghästar – nya stora förhoppningar! 

/Jens


Läst 56671 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
06

Om målet är att delta är det sällan man vinner


Glad Jens efter vinsten i Falsterbo Grand Prix 2013.
  
Rätt fokus är en helt avgörande faktor för att uppnå framgångar i sport, så är det och så har det alltid varit. Det krävs en förmåga att kunna skala bort allt oväsentligt och bara fokusera på prestationen, likt en bra fågelhund som väntar på avance. 

För den som uteslutande kan se möjligheter där någon annan bara ser problem och hinder, skapas en mental styrka som i kombination med en utvecklad skicklighet blir svårslagen. Det är viktigt att skapa rutiner där man med självinsikt analyserar sina prestationer. Då ges möjlighet att förändra och utveckla sig själv, sin häst eller sitt team.
För kanske är det just utveckling som är den starkaste faktorn för framgång? Handen på hjärtat är det mycket enklare att skylla motgångar på någon eller något, men ingetdera bidrar till förbättring.
  
1997 var jag uttagen att rida i Aachen tillsammans med Rolf-Göran Bengtsson, Malin Baryard, Maria Gretzer och Maria Bäckström. Ingen annan tävling hade jag hört så många historier om – Aachen var lilla VM med ett dubbelvatten, likt långa gravar med små hus över, och en bana så stor att alla hästarna fick panik. Dessutom var alltid världseliten på plats.
  
Framme i Aachen inspekterade jag stallar och banor samtidigt som jag andades in atmosfären. Tävlingsplatsen var mäktig, banan var faktiskt stor och året 1997 var alla de absolut bästa där. På väg tillbaka till stallet mötte jag Jan-Olof ”Jana” Wannius, som då var Sveriges Chef d’Equipe.
Jag har alltid hyst väldigt stor respekt för Jana. Dels för att han har tävlat på högsta nivå med en mängd olika hästar, men kanske ännu mer för hans raka nästintill provokativa sätt att framföra sin åsikt. När jag på den tiden skulle konversera med honom kändes det därför som att jag var bedövad i munnen, som efter ett tandläkarbesök.
  
När Jana nu stod där framför mig, liten och självsäker, upplevde jag det som att han inspekterade mig från topp till tå. Jag kände verkligen att jag borde säga något. I slow motion öppnade jag munnen och ut kom orden:
”Kul att vara här!”
Det blev tyst. Väntan på svar kändes som en evighet och jag funderade på om jag skulle säga något mer.
”Sa du kul? Du är inte uttagen att representera svenska hopplandslaget i Aachen för att det ska vara kul, du är uttagen för att jag tror att du kan göra bra ifrån dig!”
Jag glömmer aldrig de orden. Från att vara där som en turist infann sig plötsligt en liten förhoppning om att jag kanske skulle kunna knipa någon placering. Jana hade förstås rätt i det han sade, mitt fokus var inte inställt på att optimera min prestation. I stället hade jag hade kommit till Aachen med en ryggsäck i form av berättelser om hur stor, mäktig, svår och tuff tävlingen var.
I dag hade jag förberett mig själv, mina hästar och mitt team på att ”vi ska prestera precis så bra vi bara kan”. För mer kan vi ju faktiskt inte göra, eller hur?
  

Med Rastell under Grosser Preis von Aachen 1997.
    
Att våga tro och drömma om mål är för mig nyckeln till att prestera på toppen av min förmåga. Så fort hjärnan börjar tänka begränsande – som till exempel att mina hästar inte har tillräcklig kapacitet, rutin, rätt ålder eller vad det nu är som hjärnan hittar på för att försvara sin förmodade motgång – då blir det direkt svårt att optimera prestationen.
  
Jag har Jana att tacka för mer. Han utvecklar Falsterbo till en tävlingsplats i världsklass, hatten av för det, mina största framgångar i karriären har jag upplevt på denna gräsbana inför världens bästa publik.  
Jag minns också ett betydande samtal, när han ringde mig för cirka tio år sedan. Han hade en allvarlig ton i rösten. Det var inte tonen ”Kan du vara med på en mediaträff i Falsterbo” utan mer ”Du har blivit stämd”, jurist som han är. Samtalet gällde dock inget juridiskt ärende, utan han sa:
”Jens, du hade fantastiska internationella framgångar på RS Isac med mängder av segrar. Varför rider du inte den typen av hästar längre?”
Han avslutade samtalet utan att lyssna på mitt svar, då han visste att budskapet hade nått fram. Att höra på mina ursäkter låg inte i hans intresse.
Man kan faktiskt tacka Jana för att jag köpte Lunatic, även om det var Peder som upptäckte honom och trodde att han skulle passa mig.
  
Nog om det, i Falsterbo 2013 var jag i mitt livs form med Lunatic. På lördagskvällen sprang jag, sen som vanligt, med lätta och förväntansfulla steg upp till sekretariatet. Maria Gudmundsson satt kvar och väntade på min anmälan, som var den sista innan hon kunde börja färdigställa startlistorna.
Plötsligt tog mina ben mig bort till ljudkillarna, som satt och gjorde iordning söndagens jinglar. Utan att hinna tänka, utbrast jag:
”När jag vinner Grand Prix i morgon, spela TNT med ACDC så högt ni törs!” Sedan gick jag.
Det var liksom förutbestämt. Jag var inte i Falsterbo för att ha kul, jag var där för jag var redo att prestera på toppen av min förmåga.  Är det detta som kallas för flow?
  
/Jens


Läst 60023 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv