Pether Markne
AUG
15

Ett sjätte sinne för hästar


Till vänster Diorissimo under en av skrittövningarna för Majoren. Till höger 1,60-hoppning i Arezzo. Frambenstekniken utvecklades, precis som Leif Hall förutspådde.
  
Att hitta felen hos en häst är inte så svårt, men att upptäcka kvalitéer som skall blomma ut om fem år kräver ett tränat öga och ett sjätte sinne. Royne Zetterman har jag många gånger hört säga ”A good horse never lets you down”. Jag gillar det, det säger allt. Det är så lätt att döma ut en häst som avviker i sin teknik, galopp eller ridbarhet. Den kan visa sig ha en vilja som kompenserar avvikelserna med råge, det finns många exempel på topphästar med denna utveckling.
  
När man ser en världsklassryttare på en välutbildad, toppmatchad häst under prisutdelningen i Göteborgs World Cup, då tror man ofta att framgångarna skulle sprudla om man bara fick en sådan stjärna i sitt stall. Bakom varje topphäst ligger dock tusentals timmar av träning, tävling och tankar om hur just denna individ ska matchas för att utvecklas långsiktigt på bästa sätt.
  
På hösten som fyraåring kom Diorissimo till mig, ett sto född 1996 e. Dagomba – Amani – Raphael Praefectus xx, som var uppfödd och då ägd av familjen Wengberg i Bålsta. Hon hade gått kvalitetsbedömning på Strömsholm och erhållit hela 9-9 för sin hoppning och 9 för sin galopp. Fantastiska poäng givna av Leif Hall, som jag har stort förtroende för när det gäller att bedöma unghästar.
  
Jag kommer ihåg när jag hoppade henne första gången nere på Henriksdals gård i Skåne. Det fullständigt small i marken när hon stampade av, känslan var hisnande och jag tänkte att mitt livs häst var funnen. Till min förvåning såg Ragnar Bengtsson och de andra åskådarna helt oberörda ut, varpå jag frågade om de inte såg vilken fantastisk häst hon var. Ragnar, som alltid har haft lätt att gå i trans, sa lugnt och utan eufori:
”Bra stamp, men benen hänger rakt ner på hon!”
  
Jag ringde Leif Hall och frågade hur han kunde ge 9-9 till ett sto som hade så dålig teknik.
”Det var den som hoppade bäst av alla hästarna, och frambenen var inte sämre än att hon kommer lära sig hantera dem”, svarade han säkert.
   
Det visade sig att tekniken fram var märkbart bättre under löshoppning än när hon hoppades uppsutten. Förklaringen var hennes exteriör och påskjut, i kombination med en extrem gålust och nerverna utanpå kroppen. Den välutvecklade bakdelen med de långa benen tryckte på, utan att bära mot de korta frambenen och den outvecklade och låsta bogen. Halsen var mycket välutvecklad på undersidan, men utan någon tecknad överlinje. Därtill gick hon konstant emot bettet. Detta gjorde att hennes framknän hängde mer eller mindre rakt ned vid hoppning, vilket hon kompenserade genom att hoppa högt över hindren.
  
För att hon skulle utvecklas till en användbar häst förstod jag att hon behövde jobbas i en bra form, men det var svårt och kändes ibland hopplöst. Jag tog hjälp av en rad olika tränare, vilka försökte få henne att ge efter via ett normalt lösgörande arbete. Oftast gav de upp, när Diorissimo efter en stund blev tydligt uppe i varv och utochinvänd.
  
Jag tog också hjälp av Anders Lindgren. Träningarna innefattade skrittarbete på ganska lång tygel, där vi jobbade med konövningar som Anders noggrant ställt upp. När Diorissimo till slut slappnade av och gav efter, fick jag korta upp tygeln och känna kontakt med bettet samt göra framdelsvändningar i syfte att gymnastisera hennes bog. Det var så trögt och frustrerande, jag ville ju trava och galoppera! Varje gång Anders kom ut till mig på Kumlatofta var det skrittarbete som gällde och det pågick i sex månader.
  
Någonstans kände jag att Anders hade rätt. Långsamt började jag kunna påverka Diorissimo för vikthjälperna och sittbenen, fram till kontakten med bettet. Hon började tugga och löddra i munnen, bitvis kunde hon också sträcka nosen nästan hela vägen ned till marken.
”Unge man, du måste förstå att det tar tid. Det kvalitetsarbete du stoppar in kommer du att få tillbaka”, minns jag att Anders sa.
  
När Diorissimo blev fem år hade jag fortfarande ingen aning om hon var fågel eller fisk. Championaten var bara att glömma. Som sexåring började hon vinkla sig i bakbenen utan att studsa. Ibland kunde jag nästan galoppera ett helt varv utan att hon gick emot bettet, bytte till korsgalopp eller bröt av till slängtrav. Jag började nu tävla henne lite mer och det gillade hon, inne på banan var hon förvånansvärt lätt att rida. Frambenstekniken var tillfredställande när hon slappnade av och gav efter, vilket inträffade med tre sekunders intervall då och då. Resultatet var väldigt varierande, men känslan i språnget var fortfarande fantastisk.
  
Åren gick och hon började bli en riktigt kapabel häst med många nationella 1,50-placeringar och landslagsuppdrag i sikte. Första nationshoppningen blev i Poznan, där hon hoppade dubbelnolla. Samma år var hon femma på SM, placerad i Falsterbo Grand Prix, hoppade 0-4 i Dublins nationshoppning med mera. Hennes frambensteknik hade blivit bra, tyvärr kom svagheten istället att bli hållbarheten.
Jag tänker på Leif Hall och hur rätt han hade, när han stod där och bedömde henne i Gula ridhuset på Strömsholm. Ett sjätte sinne?
  
/Jens Fredricson
  

Här syns tydligt Diorissimos långa bakben. Hon är 6 år och tävlingen är i Mörbylånga på Öland.
  

Här syns hennes outvecklade frambensteknik som 6-åring.


Läst 58261 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv