Pether Markne
SEP
25

Less is more

Bowmore
Bowmore under treårsfinalen på Flyinge 2014.
FOTO: Yvonne Karlsson
  
I helgen anordnades semifinal i 4-årschampionatet på Strömsholm. Jag hade uppdraget att döma tillsammans med Hans Wallemyr, en trevlig ny bekantskap med stort hästkunnande. Alla unghästchampionat ser jag som en utbildningskontroll där hästen inhämtar bra erfarenheter, om den är färdig för uppgiften.
Om hästen inte är redo att i sitt dressyrarbete rytmiskt kunna bära sig i galopp även när ryttaren mjuknar i handen, ledigt kunna byta galopp vid varvbyte, vara reglerbar på linjerna och samtidigt avspänt hoppa alla hindertyper – då är frågan om tävlingen utvecklar hästen positivt. Många av helgens ekipage hade haft större möjlighet att briljera i en kvalitetsbedömning, där svårighetsgraden är en helt annan.
  
I våras köpte vi fyraåriga Bowmore e. Internet – Pascal av Bertil Andersson, Ängagården. Bowmore är en stor och rörlig häst med ett vackert halvblodshuvud. Fortfarande är han valpig och säkert växer han lite till. När han kom till oss började jag rida ut honom i vårvädret. Strömsholm och Österängarna klär sig vackert denna tid på året, innan flugorna tränger sig på och den leriga jorden bli hård och stum.
  
Bowmore utvecklade en härligt naturlig framåtbjudning, när vi travade med näsan framme medan jag styrde med vikthjälperna. När jag började skola honom på ängarna kände jag en tydlig oliksidighet, som blev den andra utmaningen efter framåtbjudningen. Han var tydligt svag och mjuk till höger. Jag jobbade honom på stora volter med fokus på spårning, samt bjudning fram till höger tygel. Detta med en stilla och mjukt fjädrande hand, i samverkan med en sits som aktivt arbetade på att bli kvar mitt i sadeln, taktmässigt drivande hästen fram till höger tygel.
  
I vänster varv fick han röra sig något utåtställd, med högerhanden bjudandes stöd. Vänsterhanden hölls mjukt kramandes, likt den rörelse som sker när man gröper ur en halv melon med en tesked. En liknelse som kommer från Majoren, förstås.
  
”Gör en halvhalt i vardagen, andas och föreställ dig att du i högerhanden har en melonhalva. Med vänsterhanden gröper du sedan långsamt ur melonen. Denna rörelse kommer att lossa hästen i nacken och så småningom ställa den till vänster, så att högerhanden kan reglera graden av ställning när innerskänkeln kramar vid jorden och ytterskänkeln taktmässigt manar fram och ramar in yttersidan”.
  
Så ansåg min fantastiske mentor och ridlärare, major Anders Lindgren, att den högersvaga hästen skulle ridas.
  
Det metodiska arbetet med Bowmore fick honom plötsligt att sväva fram. Genast förstod jag varför min passion för hästar och ridning är så stark. Jag fick dock inte mer än ett par steg innan proceduren åter behövde upprepas för att hitta bjudning, liksidighet, spänst och kraft. Bowmore hade tydligt lättare att vika in nacken än att lyckas trampa de älgiga bakbensrörelserna igenom rygg och buk fram till kontakten med eftergivenhet i mun, nacke och hals. Tydligt nöjd kunde jag efter ridpassen skritta hem på lång tygel, med hästen härligt arbetandes från nos till svans.
  
Ideligen uppmärksam på omgivningen, hoppade han över solkatter och tvärstannade varje gång han skulle kliva över en stock eller bom. Ivrigt iakttagande, utan att släppa hindret med blicken, kunde han ta ett kort steg framåt och överväga att kliva över. Sedan backade han hastigt tillbaka. Med spetsade öron och lång hals, tog han ett jättesprång och landade på alla fyra. Trots sina lustiga hopp, kände jag att han besatt en enorm atletisk förmåga.
  
Efter sex veckor kunde Bowmore galoppera på en trettiometersvolt, utan att byta till korsgalopp. På rakt spår travade han taktmässigt med bibehållen bjudning. Med sina lustiga språng kunde han hoppa en liten bana över små hinder, inkluderande vattenmattor med mera. Efter denna inlärningsperiod fick han en sensommarvila deluxe på gräs.

 

Min fru Isabelle och Bowmore på Strömsholm.
   
Vi återupptog hans utbildning för en vecka sedan. Som så många gånger tidigare förbluffas jag över hur hästen på något sätt har utvecklats av vilan. Framåtbjudningen är tydligt förbättrad. Hoppglädjen har övergått i att han i stället för att tvärstanna tar tag i allt man styr på. Han taxerar och trycker avspänt av från marken, som om stocken vore 150 centimeter hög. Vid landningen sänker han huvudet, unghästbockar tafatt och söker efter nästa uppgift att ta sig an.
  
Jäkta inte. Går det inte idag, så går det nog i morgon.
  
/Jens


Läst 55092 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
09

Att var bäst när det gäller


Jag själv tillsammans med lagkamraterna Henrik, Angelica och Rolf-Göran efter EM-finalen i Herning 2013. FOTO: Roland Thunholm
  
Att vara bäst när det gäller är ett klassiskt påstående, som inte alltid är lätt att leva upp till. Den senaste tiden har jag följt många ungdomar som tävlat under press i laghoppningar och mästerskap. Till min glädje kan jag konstatera att fenomenet mental träning äntligen har krupit ur garderoben, att ta hjälp är inget att skämmas över.
Alla människor blir mer eller mindre nervösa. Det är först när man kan hantera nervositeten som den mentala förmågan kan utvecklas och nå sin maximala kapacitet.
  
När jag var i deras ålder och fick frågan om jag var nervös, då ljög jag och försökte låta oberört kaxig när jag svarade:
”Nej, jag blir inte nervös”.
I själva verket undrade jag i mitt stilla sinne hur jag kunde utsätta mig för något så psykiskt påfrestande. En ruggig höstkväll hade ju i stället kunna spenderats på ett mer avslappnat vis framför öppna spisen, tillsammans med goda vänner och familj, för att spela kort. I och med denna självförnekelse var det omöjligt att förbättra den mentala förmågan eller för någon annan att ens närma sig ämnet.
  
Jag har under det senaste halvåret också blivit imponerad över att många ungdomar tränar sin egen fysiska förmåga, äter nyttigt och klokt, samt är uppe på morgonen utan alltför tunga ögonlock. För mig är detta avgörande faktorer för att kunna vara bäst när det gäller.
  
På EM i Herning 2013 låg jag sexa efter första hoppningen. Nöjd och en aning exalterad väntade jag på att klassen skulle avslutas och presskonferensen dra igång. Därefter hade jag för avsikt att äta middag och komma i säng tidigt, då första rundan i laghoppningen skulle börja klockan åtta dagen efter.
Den pågående klassen ville dock aldrig sluta. Jag tänkte att jag borde strunta i presskonferensen, men var samtidigt lite för sugen på att glänsa i framgångens ljus även om mästerskapet bara hade börjat.
  
Tiden rann iväg och presskonferensen började inte förrän klockan tio. Sedan fick jag vänta på shuttlebussen in till hotellet, där jag lyckades få i mig en pizza vid tolvtiden. Äckligt pizzamätt anlände jag till rummet en timme senare. Lätt illamående kastade jag mig i sängen och kände genast hur klibbigt, statiskt och varmt det var under täcket. Jag öppnade fönstret, plockade ut filten ur påslakanet och tog en kall dusch.
Klockan gick, men sömnen ville inte infinna sig när jag låg där uppspelt, svettig, mätt och ångestfylld. Vetskapen om att alarmet skulle ringa klockan fem underlättade inte mitt försök till sömn.
  
Vid fyrasnåret somnade jag till slut. En timme senare väcktes jag av alarmets gälla ton, samtidigt som gårdagens pizza direkt gjorde sig påmind genom känslan av lätt illamående. Frukosten lockade inte alls, men jag tvingade ändå i mig lite gröt.
Vid halv sju satt jag på Lunatic. Jag kände mig irriterad, trött och stressad över insikten att min fysiska förberedelse varit en smärre katastrof. Lunatic kände direkt av min sinnesstämning och blev spänd som ett spett. Jag fick inte alls till trimningen, skrittade tillbaka till stallet alldeles för sent och fick springa runt banan vid bangången.
  
Jag kommer ihåg ångesten över att ha gått banan utan att minnas antalet språng, eller ens hur den gick. Bara att skriva om händelsen gör mig alldeles svettig. Utgången minns ni säkert. Jag hittade aldrig den där magin som vanligtvis infann sig mellan mig och Lunatic. Fem nedslag blev resultatet, som vi varken tidigare eller senare varit i närheten av.
Laget försattes under stor press i vår strävan mot medalj. Jag kände mig urusel och tankarna for igenom mitt huvud. Kan någon ta mig härifrån, så att jag slipper möta en endaste människa på vägen hem? Jag borde nog aldrig sitta på en häst igen, för sämre ryttare existerar inte i denna värld. Så kändes det!
  
Veterinärer kollade Lunatic, som travade upp likt en treåring. Att han var frisk visste jag redan, det var ju ryttaren som inte fungerade. Utmattad och med en hjärna som spelade mig så många spratt, saknade jag helt enkelt förmågan att plocka fram det jag kunde.
  
Vår dåvarande mentala coach Esther Müller sa åt mig att gå och vila. Helt utslagen sov jag i fem timmar. Därefter red jag Lunatic, som var fantastisk. Själv kände jag mig fortfarande rätt värdelös, men Esther hjälpe mig ur de negativa tankarna på ett lysande sätt. Utsövd och revanschsugen satte jag en nollrunda dagen efter, och var starkt delaktig i att Sverige tog ett lagbrons.
  
Slutsats:
Sov, ät, träna och fokusera på prestationen – då kommer resultaten.  
  
/Jens


Läst 54531 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv