Jag och RS Isac under Speed Derbyt i Hickstead.
  
Nobody is perfect, hästar likaså. Alla har sina styrkor och svagheter. Jag läste en gång en intervju med Nelson Pessoa där han fick frågan: ”Vilken är hopphästens viktigaste egenskap?” Hans svar var: ”Number one, the mind. Number two, the mind. Number three, the mind.”
  
Inställning är dock svårt att mäta på en unghäst. Det är lätt att imponeras av galopp och språng som är lite kryddade med spänning och stallmodighet. Den kända uppfödaren Luc Henry i Belgien berättade en gång hur han selekterade sina 2,5-åringar. Han löshoppade dem tre dagar i rad och sista dagen var de tillräckligt avspända för att han skulle kunna se vad som dolde sig bakom spänningen. Han poängterade också att man måste vara aktsam och inte hoppa för högt med sina talangfulla unghästar.
  
Hästens inställning är till viss mån självklart genetiskt, men växer också fram och utvecklas i samspel med en skicklig ryttare. Mina två underbaraste kämpar hittills i karriären, RS Isac och RS Lunatic, hade båda ett hjärta av guld. I sina karaktärer var de däremot totalt olika.
Isac var lat och egensinnig, på gränsen till istadig. Hemma var han grinig och sur, vävde och bet efter mig när jag ryktade eller bara ville klappa honom. I samma stund han steg på lastbilen spetsades öronen och hästen blev som förbytt. Inne på tävlingsbanan gav han allt. Att rida Isac var som att köra bil med handbromsen i. Släppte jag gasen stannade han helt sonika.
  
Ståendes vid insläppet, blickstilla med blodkärlen tecknade på sin hals, tittade han alltid på ekipaget innan. När applåderna började ljuda travade han självmant in på banan. Hade ekipaget innan fått ett stopp eller nedslag vilket Isac uppfattat som otäckt, blev han genast spänd och stel. Ett flertal gånger resulterade detta i att han rev ettan. Jag införde sedan rutinen att inte låta honom titta på ekipaget före honom, om det var grova fel att vänta.
  
Jag minns tävlingarna i Hickstead när Isac var 18 år. Vi startade näst sist i Speed Derbyt, före John Whitaker som hade vunnit kvalet där vi blev tvåa. Hickstead Speed Derby är en erkänt snabb klass med många naturhinder, vilket var Isacs specialitet. Strax bortom insläppet låg sista hindret, som var en trippelbarr i nedförsbacke. Trots att jag hade ridit i princip full galopp hela banan blev Isac aldrig lång. Släppte jag lite på skänkeln balanserade han sig vackert utan att jag behövde möta upp med handen – och i full fart kunde jag då stå på i nedförsbacken.
  
John red i samma höga tempo och ungefär samma vägar. I nedförsbacken mot sista hindret gjorde han ett par tydliga förhållningar, balanserade hästen och avslutade med ett vackert språng. Han galopperade i mål, slagen "by the flying Swede". På eftermiddagens presskonferens frågade en journalist varför han tog tillbaka så mycket på sista hindret. John svarade lugnt med sin typiska Yorkshire-dialekt: ”Well, I lost the class but it saved my life!”
  

Isac blev "Speed horse of the year" och vann tre klasser under tävlingen.
  
Jag tror att Isacs karaktär formades av perioden som skolhäst på Strömsholm, med upprepade ryttarbyten och en något enahanda träning för ett geni som honom. Han hade en fantastisk inställning och hoppade många 1,60-klasser i hela världen trots sina 158 centimeter över marken.
  
Lunatic är helt annorlunda i sin karaktär. I boxen stod han kungligt och betraktade omgivningen, alltid lika självsäker och intelligent. Med ett sinne för lek och en trofasthet jag aldrig har upplevt hos en häst, undrade jag om han hade en hunds själ.
Ridmässigt var han Isacs motsats. Lunatic var het, på gränsen till galen. Det var en helt ny erfarenhet för mig att utbilda en häst som absolut inte tålde att jag slöt om med skänkeln. Jag fick lära mig att använda vikthjälperna och bara ha skänkeln lätt intill.
  

Foto: Tomas Holcbecher
  
Det bästa sättet att få Lunatic att slappna av var att låta honom springa av sig på morgonen. Jag höll längst ut på tygeln och lät honom galoppera så fort han ville, tills han självmant saktade av till trav. Det blev en rutin som pågick många tidiga morgnar, då vi kunde vara själva eftersom det ibland gick så fort att tårarna rann.
  
Tipset fick jag från den legendariske australiensiske hoppryttaren Cris Chugg, som tyckte att Lunatic påminde om en fullblodshäst han hade tävlat som hette WS Scandal. På morgonen visade han mig hur jag skulle göra och under eftermiddagen vann vi vår första rankingklass i 1,50.
  
Inställning har inte bara en färg eller form utan kan växa fram med bra ridning, omsorg och klok matchning.
   
/Jens