Pether Markne
MAJ
28

Hur ska man kunna tävla med framgång om man inte har en bra häst?

Efter det senaste blogginlägget kom påtryckningar om att jag blivit väl poetisk och i ett sms fick jag höra att jag liknade Ranelid i mina utsvävningar. Good or bad? Kanske var det våren som förförde mig och fick mina sinnen att sprudla. Existerar den äkta kärleken till hästen, finns också en kärlek till naturen, grönskan, fåglarna, vinden och livet.

För att nu istället sammanstråla denna bloggs huvudrubrik med gamla historier, vill jag minnas året 1998 när jag red Hamburgs legendariska Derby på RS Isac. Via min gode vän Harm Thormählen hamnade jag på samma middag som Paul Darragh och Prinsessan Haya, dit han sålt hästarna Cera och Come on. Snacksalig som jag är, hade jag innan kvällens slut blivit en del av ett lag som bestod av just oss tre. Laghoppningen var någon sorts stafett och jag red Muscot, f. 1991 e. Little Boy- Robin Z, som då ägdes av inga mindre än Sylve Söderstrand och Ragnar Bengtsson. Muscot såldes senare till Britt och Jan-Ove Hallgren, för att tävlas upp till ungdoms-EM av dottern Linda. Han såldes vidare till USA där han sköttes av Patrice Ljung, en av mina bästa hästskötare under min karriär.

Patrice hade en osedvanlig förmåga att få hästarna att må bra, faktiskt så bra att de knappt gick att känna igen. Första tävlingen vi åkte till var Falsterbo. Jag hade ett tidigt startnummer och sprang banan för att sedan skynda mig till framhoppningen. Väl där kunde jag inte hitta min häst. Det var före mobiltelefonernas tid och jag fullständigt skenade till stallet som givetvis var tomt. Jag skenade tillbaka (tur att man var ung) och letade efter Rastell som fortfarande inte kunde skymtas. Plötsligt hörde jag ett blygt ”Jens”. Jag tittade dit och där stod Rastell, så snygg att jag trodde det var Nelson Pessoas häst. Vilka magiska fingrar hon hade, Patrice.

Vid lagtävlingen i Hamburg 1998, slutade vi i mitten på resultatlistan. Vi hade ändå väldigt trevligt, vilket jag tror var orsaken till att Paul Darragh några år senare ringde mig och sökte hästar. Under de kommande åren reste han till Sverige med en skotte, Gavin Russel, som köpte ett antal svenska hästar. Tragiskt nog så avled Paul den 3 januari 2005. Han var en riktig hästkarl, må han vila i frid. När Gavin Russel vid ett senare tillfälle letade nya hästar, hörde han direkt av sig till mig. Med familjen kom han till Sverige, men utan Paul blev det inga affärer trots att vi provade mängder av hästar. Innan hemresan ville han tala enskilt med mig. Jag trodde att jag skulle få skäll för att jag visat för dåliga hästar, men så var inte fallet. ”Jens, I like you. Find a good horse and I will buy it for you.”

Jag trodde knappt att det var sant, men letade upp två hästar. Den ena var Lunatic e. Landlord – Utrillo, uppfödare familjen Dyrendahl. Den andra hästen var Carisma e. Cardento – Maraton, uppfödare Gunilla Persson Berg. Han köpte båda, Lunatic var då åtta år och Carisma sju. Peder hade tipsat om Lunatic, en eloge till honom! Carisma, som jag hade sett i Trolleholms ridhus, hade både en stam och utpräglad spänst som jag fastnat för. Åren gick och hästarna utvecklades till två blivande stjärnor. Gavins tanke var att hans dotter skulle kunna tävla en av hästarna. Hon var över och provade, men de var alldeles för vassa. En skulle då säljas. Jag visade båda för Ludo Phillippaerts och han köpte Carisma, som samma år blev Europamästare för juniorer med Olivier.

Lunatic blev kvar och vi utvecklade ett sällan skådat partnerskap. Hösten 2011 tyckte Gavin att det var dags att sälja Lunatic. Jag fick ett ultimatum att sälja eller köpa honom före årsskiftet, annars skulle han flyttas till en ung skotsk ryttare vid namn Scott Brash. Tiden gick och det blev dags för Stockholm International Horse Show i Globen. Lunatic och Cavat BTB var i toppform. Jag hade idel topp tre-placeringar fram till Grand Prix. När jag satt på läktaren och memorerade banan hamnade jag bredvid en god vän vid namn Marcus Lindblom samt hans dotter. Min gode vän Per-Erik Kjellberg var den som introducerat mig för Marcus familj. Per-Eriks talangfulla dotter Amanda hade tidigare köpt Kurage av mig. Hon och Kurage vann junior-SM, deltog i JEM och var placerade i internationell Grand Prix. Kurage, som var född 1995 e. Rivage du Poncel – Robin Z, uppfödare Flyinge AB, ägdes av Wenche Håkansson under den tid jag red honom. Ännu en fantastisk hästägare jag har haft genom åren! Jag berättade för Marcus om mitt dilemma och sa: ”Om du köper Lunatic, satsar vi på OS i London.”

Marcus köpte Lunatic, som en timme senare var tvåa i Grand Prix. Vi vann meetingpriset och därmed min första segerbil. Resten kan ni nog. Det ni inte vet är att torsdagskvällen före nationshoppningen i Falsterbo, ringde Marcus för att meddela att Lunatic skulle säljas direkt efter OS. Jag blev iskall i kroppen och frågade om inte jag borde ha en förköpsrätt. Marcus tänkte snabbt efter och svarade att det lät logiskt. För att jag skulle kunna prestera på nationshoppningen, kände jag att detta måste lösas innan. Jag ringde Jan-Ove Hallgren och frågade om han kunde hjälpa mig, vilket han gjorde med bravur. Samma kväll hade Jan-Ove med familj samt Matthias Bewerstorff med familj köpt hästen med äganderätt efter OS. Vi var trippelnolla i nationshoppningen och det svenska laget vann. På måndagen hade jag en fruktansvärd tandvärk efter att jag i all stress bitit ihop tänderna under hela helgen.

Jag vill tacka alla fantastiska människor som supporterat mig i tuffa tider. En bra hästägare är nästan lika viktig som en bra häst.

/Jens


Läst 92119 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
07

Positive reinforcement


Cavat BTB och jag under ett gymnastiseringspass.

Våren har knackat på dörren ett tag, men nu kan gräset och träden inte längre hålla in grönskan. Hästarna njuter av detta smörgåsbord. De stannar upp, tar en tugga på en kvist och drar med sig en gren. Alternativt tvärstannar, låtsas lyssna på något för att därefter rutinerat rycka tyglarna ur händerna och börja beta. Det går blixtsnabbt och jag blir fintad, men det gör ingenting för det är ett vårtecken som heter duga.

Efter vinterns gymnastisering är det härligt att känna hur hästarna har blivit starkare, rakare, smidigare och befäst sin arbetsform. Jag känner en inre optimism gällande utvecklingen av stallets hästar. Det känns som en vårknopp som precis skall brista ut till ett vackert blad.

Jag har tagit tid på mig, grundridning och gymnastisering har varit mitt fokus. Jag är hyffsad på att hoppa på hästarnas talang, så långt det räcker och solen skiner. Jag har segrat med unghästar såväl på Breeders i Flyinge som i Falsterbo, men det lockar inte alls längre. Jag brinner för den vardagliga grundliga ridningen av de äldre tävlingshästarna, där ingenting lämnas åt slumpen. Som regel kommer hästarna i min träning relativt unga, fyra till sex år, men det händer att vi satsar på en och annan äldre häst.

De äldre hästarna jag får i träning har ofta så invanda ridrelaterade rörelsestörningar, snedheter eller befäst oärlig framåtbjudning att de inte kommit i närheten av sin fulla potential. Jag vet att det inte är något nytt och jag vet att mina hästar under åren inte alla varit några mästerverk. Snart femtio år gammal ser jag det så tydligt, som sägnen säger:

”Ryttarens högt ställda mål kan ej påskynda naturens gång.”

Detta känns mer aktuellt än någonsin. När jag påbörjar arbetet med en ny äldre häst, jobbar jag med utgångspunkten att hästens hoppvilja utgår från inre glädje och bjudning. Jag har som mål att rida hästen så att den blir avspänd och lösgjord i balans, för att sedan ge den vackra anridningar där den hoppar genom sin kropp. Att hästen är sund är en förutsättning och något jag är noga med. Förr eller senare kommer hästen då att få en gålust och hoppglädje. Om inte, så är det ingen hopphäst.

Efter ett antal förfinade anridningar spetsar hästen förhoppningsvis öronen och intresserar sig förtroendefullt för hindren, samtidigt som den mer eller mindre balanserar sig själv under en rytmisk framåtridning. Då blir hoppningen enkel och hästarna älskar sin atletiska uppgift. Jag vet att det kan låta förenklat, men jag skriver som jag tänker och känner. 

Framgång över tid kräver alltid ett ömsesidigt förtroende.

/Jens


Läst 76448 ggr Kommentarer Kommentera



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen




Arkiv




Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

Bli prenumerant!
Tecknar du en prenumeration skickar vi specialnumret till dig direkt, utan extra kostnad. Därefter får du ytterligare sex utgåvor. Allt som allt sparar du 198 kronor jämfört med lösnummerpris.

Till erbjudandet




Galleriet på Hippson Market