Karmel vd Watering 1332. Foto: Roland Thunholm
  
Hästar och ryttare i vinterskrud är Mälardalens vardag minst fem månader om året. Långkalsonger, broddar, ländtäcken, snösulor och annat som 90 % av världens ryttare inte vet existerar. Det är minst sagt en fostrande tillvaro att vara ryttare vintertid i Mellansverige, för att inte tala hur det är i norra Sverige. Det är en hård selektering där endast de riktigt motiverade ryttarna övervintrar med motivationen intakt.
  
Akademistallmästare Kurt Wiksell, som var vår första ridlärare, sa alltid att det inte blir något av ”vackert väder-ryttare”. Jag kan nog instämma. Vad är det då som gör att jag längtar efter att lasta hästarna och åka till Södertälje första helgen i december för att tävla i tre dagar? Det är förstås passionen för hästarna, ridningen och sporten. Längtan efter att hitta nycklarna i ridningen för respektive häst som gör att den utan ansträngning, avspänt och smidigt hoppar en sådan där riktigt härlig runda som gör att man blir helt salig och glömmer bort minusgrader, is och att man inte har någon känsel i tårna.
 
En annan aspekt för en snart femtioårig ryttare har John Whitaker elegant beskrivit när han svarade på en journalists fråga:
”Är det inte jobbigt att åka världen runt helg efter helg?”
Han svarade med sin underbara Yorkshire-dialekt:
”Well, it beats working!”
  
Södertälje erbjöd goda förutsättningar för att tävla på nationell nivå. Bra underlag, banbyggnation och hyfsat hindermaterial gjorde att mina tre hästar fick väldigt bra erfarenheter med sig hem.
  
Karmel vd Watering, som endast är sex år gammal, imponerar på mig vid varje tävling. Kaxig och fullständigt orädd hoppar han som en gummiboll studsar, med en blixtrande frambensteknik. Han är en riktigt toppmodern hopphäst som på ett utmärkt sätt förenar kapaciteten från Diamant de Semilly med Quick Stars blixtsnabba reaktioner. Min uppgift med Karmel är att hjälpa till med balansen och störa honom så lite som möjligt.
  
Jag har tagit upp honom lite i klasserna i vinter för att ligga något före, då han kommer betäcka fullt ut 2017. Lussan har hjälpt mig med dressyrarbetet under hösten och galoppen är nu bitvis riktigt bra. Jag får göra upprepade övergångar mellan trav och galopp som till en början blir lite kantiga. Men med lite sidförande skänkel vid övergången till trav, för att sedan hitta takt och spårning för ytterligare en fattning, gör honom riktigt smidig samtidigt som en fin och ärlig bjudning till båda tyglarna utvecklas.
  
Jag gillar Lussan, hon plockar på något sätt fram det bästa hos både ryttare och häst utan att ställa alltför små krav under passets gång. Hon gillar Karmel trots att han är långt ifrån någon dressyrhäst, det är respekt! I vinter ska jag fortsätta gymnastiseringen, utveckla den förvända galoppen och förbättra galoppombytena. Längtar redan efter nästa ridpass.
  
Good horses make good riding!
/Jens