När jag studerar en ryttare och dennes häst läser jag snabbt av hästens kvaliteter, utrustningens tillpassning och lämplighet samt ryttarens ambition i uppgiften. När jag i nästa steg studerar ryttarens inverkan, sits och strategi, går det relativt lätt att läsa av vilken grundskolning som ligger bakom insatsen. Som regel rids det mest runt på volter, större och mindre, i ett tappert försök att hitta den där så kallade känslan som kommer och går likt vädret i april.
  
Den skolade ryttaren rider efter ett system där grunderna repeteras tills hästen ger efter, spårar och ärligt bjuder framåt liksidigt i båda varven. Känslan blir då god till utmärkt.  Det är som ett förlösande moment när hästen börjar arbeta med sin mage och rygg, samtidigt som den eftergivet släpper ner halsen och bär upp framdelen med manken. Tillsammans med bakbenens ökade vinkling, börjar hästen röra sig i jämvikt och gör sig väldigt enkel och angenäm att rida. Momentant tänker då ryttaren att ”rida är ganska enkelt ändå, när allt kommer omkring”.
  
Att lära sig rida handlar om att repetera grunderna för en gediget kunnig och erfaren lärare. En enveten skolning av sitsen med övningar som ökar förståelsen för inverkan. Helst ska det ske på en välskolad äldre häst, via ett väl utvecklat system som vardagligen repeteras som vilken läxa som helst.
  
Lärornas tillkomst har under århundradena styrts av den inhemska hästens ras, temperament, exteriör och biomekanik. Flertalet av ridkonstens högsäten utplånades av krig eller politiska förändringar och bytte då skepnad via landsflykt. Det tydligaste exemplet var ungraren Bertalan de Nemethy, som utvecklade det moderna amerikanska systemet i hoppsporten under 60- och 70-talet. Exemplen är många, men framför allt var det kavalleristerna som förde med sin nationella ridkonst och hästkunskap världen över. I dag är hästarna tydligare avlade för sitt uppdrag. I varje gren är de påtagligt närbesläktade världen över, vilket har lett till ett mer unisont sätt att rida än tidigare.
  
Från oktober till och med mars kommer Heinrich-Wilhelm Johannsmann, även kallad Kaiser, till Strömsholm två dagar i månaden. Vi ska förkovra oss i grundridning på marken och över hinder. Han kommer att lägga extra vikt vid ryttarens sits och inverkan.
Jag hoppas att läktarna fylls och att Mälardalen får ta del av ett klassiskt tyskt, suveränt ridsystem. Man behöver lyssna, se och känna samt diskutera med andra likasinnade ridentusiaster. Då kan man ta steget förbi det som känns rätt och i stället, med en utvecklad sits och inverkan, följa ett system som får hästen att arbeta ändamålsenligt lösgjord och rakriktad med en ärlig framåtbjudning – den känslan glömmer man aldrig.      

/Jens