Pether Markne - It’s all about basics
JUN
07

It’s all about basics


Jens och Flyinge Phaeton x. 

  
Flyinge Phaeton x var en franskfödd angloarabhingst e. Le Grégol x – Courlis x. Han var en ädel mörkfux med något ljusare man. I temperamentet var han mer lik en katt än en häst och ovanpå det – hingstarnas hingst!
  
Professor Torsten Gårdlund hade importerat honom till Sverige och sålt honom till Flyinge, där han dock inte riktigt passade in. Stallbetjänterna var nämligen mer vana vid ridbara halvblod och Phaetons arabmanér föll dem inte i smaken. Phaeton hade en fenomenal talang för hoppning, något som han tyvärr inte förärvde på de alltför ädla och trakehnerinfluerade svenska halvblodsstona. Han hade passat bättre som förädlare med hoppförmåga i Holstein, eller i Sverige 2015.
  
Nåväl, det slumpade sig så att jag som sistaårsjunior blev ombedd att rida Phaeton. Jag kommer fortfarande ihåg de korta öronen och den välutvecklade halsen. Han var makalöst snygg och personlig, med ett temperament jag inte mött på någon annan häst. Lade jag till benen slickades öronen bakåt. Om jag sedan understödde lite försiktigt med sporren, försökte han kasta av mig eller bita efter skänkeln. Ni fattar, mer katt än häst!
  
George H. Morris skulle komma till anrika Flyinge och hålla kurs. Jag anmälde mig med Phaeton, till Birgitta Bentzer som anordnande kursen. Någon månad tidigare hade jag sensationellt vunnit den årliga hingsthoppningen på Flyinge. Jag hade slagit inga mindre än Rolf, Ragge och Peter – vilket hade gett mig en kaxighet jag inte direkt kunnat skryta med tidigare.
  
Jag minns hur jag längtade och drömde om kursen. Jag såg framför mig hur Phaeton flög över hindren och hur jag fick massor av beröm för att jag var så duktig. Slutligen fantiserade jag om att George högt och tydligt frågade om han kunde köpa hingsten och jag svarade förstås teatraliskt att han inte var till salu. Varje kväll före kursen somnade jag till den scenen.
  
George kom och min kaxighet var som bortblåst. Ryktena sade att han var väldigt sträng och jag minns känslan av lätt illamående när jag skulle sadla upp. Vi skrittade omkring som vanligt, skämtade och skrattade, tills George samlade oss och lugnt sade:
”I am going to learn this Swedish cowboys some discipline!”
And so he did.
  
Träningen inleddes med att vi skulle öva uppsittning på stillastående häst. Var det något som Phaeton inte kunde, så var det att stå still. Dessutom hade han skaftat ut och gnäggade konstant, han ville betäcka alla hästarna i gruppen samtidigt.
Efter en stunds försök utan att lösa uppgiften, sa George med sin strängaste ton:
“Take that dangerous stallion out of here. That is not a good junior horse!”
  
Jag trodde att han skämtade, men det gjorde han inte. Det var bara att lämna manegen, lätt generad. Vid utgången mötte jag nu bortgångne stallbetjänten Åke Henriksson. Då han varken talade eller förstod engelska särskilt bra, frågade han mig varför jag hade avbrutit träningen.
Med ögonen fulla av tårar berättade jag vad som hade hänt.
”Du kan ta Rommel i stället”, sade Åke.
Rommel var en åttaårig hingst e. Nepal – Ciceron, som Åke utbildade i körning. Han var oklippt och det gick att se hur draglinorna hade ruggat upp den tjocka pälsen längs hästens sidor. Det kändes som en förnedring, men vad hade jag för val.
  
Vi sadlade snabbt upp Rommel och jag begav mig tillbaka till manegen. De andra hade fortfarande inte lyckats sitta upp så att George var nöjd. Rommel stod blickstilla på lång tygel, vilket gjorde att jag elegant både kunde sitta upp och av.
Då utbrast George:
”That is a schooled horse!”
  
Åke hade skolat Rommel att stå still, han var dessutom väldigt fin att rida på. Rommel kunde skänkelvikning, fram- och bakdelsvändning, förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så fint i balans att hoppningen blev enkel. George övningar visade sig innehålla precis detta, det vill säga basics. När kursen var slut sade han inför hela gruppen:
“This stallion is well behaving and very niced schooled. All of you should have a horse like this!”
Mina drömmar hade gått i kras, men jag hade fått en väldig respekt för Åke Henrikssons kunnande.
Året efter hoppade jag young rider-SM på Rommel, som i veckorna fungerade som skolhäst på stallchefsutbildningen samtidigt som han betäckte på morgnarna samt ingick i Åkes både par-och fyrspann. Helt otroligt!
    
Det jag vill berätta med denna lilla historia är att kunskap kan finnas mycket närmare än du tror. Det som för den erfarna hästmänniskan är enkelt och självklart, kan förefalla helt betydelselöst för den unga ryttaren. Det är de små detaljerna och en ständig strävan efter fulländning som skapar framgång. Hästarna kommer alltid vara svaret på om du är på rätt väg.
  
Jag avslutar med att citera George H. Morris:
“Every second, you're either schooling or un-schooling your horse. There's no in between.”
  
/Jens


Läst 82481 ggr





Fler inlägg

APR
14

Ur hjärtat från en hästnörd

Hej alla, då var det äntligen dags för mig att börja blogga! 😃

När jag skriver det här sitter jag i Danmark på vårt underbara ställe på Fyn. Solen värmer, fåglarna kvittrar och havet glittrar... Ska bara träna på att säga till mig själv – JA jag är värd det. Att slappna av är inte min starka grej, men här är det plötsligt så enkelt…

När man börjar skriva så här bara väller det upp tankar och idéer man vill dela med sig av. Detta första inlägg blir därför lite spretigt, med både tips och idéer men även med en del gamla minnen och egna erfarenheter som jag vill dela med mig av. Framöver kommer jag gå in mer på djupet punkt för punkt inom den vackra konsten – ridning.
  
Tillsammans når vi framgång…
Jag har jobbat som tränare så länge jag kan minnas och jag älskar mitt jobb och de människor jag har förmånen att få arbeta tillsammans med. Imorgon reser jag med Mikael Kolind, (förbundskapten i Norge) till Belgien för att träna de norska ryttarna som är baserade där.
 
Efter hand i träningen skapar man relationer och i en relation händer det saker. Man når framgång, men man stöter också på problem i takt med att det sker förändringar. Man blir även äldre, förstår mer och blir kanske säkrare på det man gör. Det viktigaste är att ha ett öppet sinne så att man tillsammans utvecklar varandra och blir ännu bättre, och starkare.
 
Att få vara en person som många söker sig till för att utveckla sig själv och sin häst är för mig väldigt mycket ett privilegium. Såklart ställs jag inför att ta olika val i vardagsträningen, det är inte alltid hugget i sten om det är rätt att göra si eller så. Erfarenhet och det öppna sinnet hjälper även mig, och att vara prestigelös… Jag tänker och har ofta tänkt att det finns alltid de med ännu mer erfarenhet som man kan bolla idéer med, eller kanske är det någon som bara är väldigt klok?
 
Jag älskar hästar och ja, jag är en nörd!
Personligen tycker jag det är coolt med nördar. 😄 Jag känner än idag och faktiskt varje dag det där vackra och mäktiga en häst har att ge. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha så många omkring mig med ”know how”. Jag har tränat Malin Baryard och vill verkligen nämna det, då jag känner få som har förmågan att läsa av en häst som hon gör.
  
Ridning är en konst? Eller blir en konst när den görs rätt?
Att förstå att hästen inte har valt oss, utan att vi har valt hästen, det är viktigt. Och det är otroligt många små delar att skriva check på innan man kommer till att det blir enkelt att rida. Ibland är det bra att titta tillbaks på sin checklista (även på de punkter man skrivit check på) och dubbelkolla att det fortfarande känns ok och enkelt. Enkelt är ett tänk jag vill använda då jag är övertygad om att vi som ryttare, i en ambition att göra bättre/mer avancerat fastnar i olika problem som egentligen är sekundära och frågan är då – vad är hönan o vad är ägget? (Detta kommer vi gå in på mer framöver.)
  
Håll sinnena öppna, så lär du dig mer!
Jag är väldigt glad över att ha förmånen att arbeta ihop med en norsk kvinna som heter Maria Engell. Maria har gjort massor av forskning om hur ryttarens sits och balans påverkar hästens rörelsemönster där Ulla Håkanson har varit en otrolig stöttning, för hon skulle kunna ta sig tid och ha ekonomisk möjlighet att forska om detta. Senast när Maria och jag tränade de norska landslagsryttarna i dressyr fick jag bekräftat hur viktigt detta med sits och balans är (vi tränar även hoppryttarna).
  
Vi pratar mycket om rakriktning och jag tycker vi är duktiga på att förstå detta rent teoretiskt. Men det är fastställt genom forskning att hästen generellt sett är mindre mobil än oss människor och därmed måste vi alltså träna vår egen rakriktning desto mer, och även förstå hur viktigt detta är! Jag ser exempel nästan varje dag när jag själv sitter upp på en häst som känns lite stram och stark i sin högra sida. Det kan väl ändå inte vara så att flera av de hästar jag rider är oarbetade i sin högra sida? Är det kanske så att det är jag som behöver rakriktas? Jo, jag är självlärd och jag är inte akademiker, så med risk för att någon tycker/tänker eller har något mer förnuftigt att tillägga, så tas det emot med öppna sinnen. Med öppna sinnen lär man sig något nytt varje dag. 😉
  
Kommer även ihåg en dag i Norge på dressyrträningen då vi tränade slutor (Maria var också med). Höger sluta var väldigt bra, vänster däremot såg mindre gymnastiserad ut och hästen släppte inte igenom i kroppen. Maria gick fram och korrigerade ryttaren som satt för mycket på det yttre sittbenet och i och med det blev sned i bäckenet... Sim-sala-bim så blev vänster sluta direkt mycket bättre!
  
Nu när jag fått chansen vill jag i detta då ställa en mycket viktig fråga; Hur ska vi som ryttare bli trovärdiga när vi säger; – min häst är så stark i höger tygel/sida? Eller – min häst känns ofta framtung. Eller – min häst spänner sig när vi ska göra byten eller – what-so-ever… Detta är ju en känsla och något man upplever, vilket det ju kanske kan vara... Men kanske blir hästen vad vi gör den till? – och... vad är hönan?
  
En häst är en häst, och dom flesta är helt underbara.
Men faktum kvarstår att hästen är ett flyktdjur, den springer ifrån det den känner obehag av eller inte förstår. Vi är hästens ledare och hästen är, när den känner förtroende, väldigt följsam och formbar. Tänk bilden av total avspänning, med lång hals, inget adenalinpåslag och trygghet. Så är hästen när den står i hagen och betar. Men vi ser också den motsatta bilden, hästen som i hagen höjer halsen, är beredd att fly, full av adrenalin och power för att kunna springa iväg från det som upplevs som skrämmande. Båda dessa tillstånd är något vi måste kunna hantera i vår ridning, för båda dessa tillstånd behövs. Jag tror inte att den betande hästen kommer vinna OS-medalj, men inte heller den flyktbenägna. Såvida vi inte kan kommunicera med varandra och därmed reglera hur mycket och hur lite energi som behövs och var och när.
  
En bra regel kan vara att vi med de hästar som är mer den betande varianten blir mer fysiska. Jag tänker ofta att man kan ju lära en häst otroligt mycket så det måste bara gå, att den lilla hjälpen ska räcka. Såklart inbjuder en del hästar till att man ska hänga och bära dom eller att man ska klämma oavbrutet med skänkeln för att de ska gå fram. Till motsats med de flyktbenägna är då att vi inte ska hålla om med skänkeln utan mer tänka – om jag inte rör dig så rör inte du mig. Detta är utmaningen och det som är början till resan man gör med sin häst.
  
En del hästar vill ha mer stöd och andra mindre.
Det kommer ofta nya bekantskaper/elever till mig och det första vi gör är att snacka ihop oss för att höra ryttarens syn på sig själv och sin häst. Vi är för det mesta överens, lite för ofta så är vi det inte, men när vi väl skalat av så blir det ofta kvar det som jag vill påstå är så otroligt viktigt – KONTAKT.
  
Hästar är olika i temperamentet, det har vi redan skrivit check på så en del hästar vill ha mer stöd och en del mindre. Men man har alltid ett val att vägra hänga tillbaka. De hästar som undandrar sig kontakt måste man jobba på att få till en jämn kontakt. Många gånger vid övergångar kan man se att halsen höjs och att hästen går emot handen, i och med det sänker manken och därmed förhindrar bakbenen att komma in under magen. Mitt råd är då att alltid följa hästens huvud med handen.
  
Jag har haft nöjet att se George Morris träna under flera tillfällen i Florida och han sa en gång till mig med sin stämma; – Pether it’s all about the hindlegs. När hans häst höjde huvudet följde han med med handen samtidigt som han gav små impulser med underskänkeln för att engagera bakbenen. När hästen sökte bettet neråt så sänkte han handen och följde med, dock inte så mycket så det blev glappt...
  
Jag minns även vad i mina och många andras ögon den bästa dressyrryttaren i världen sa till mig; – Hästen skall själv sträcka efter kontakt, vi kan inte hålla huvet på plats. Min och Jens Fredricsons citat är: eftersom hästens huvud är 10 procent av hästens kropp – då ska också dina händer vara 10 procent av din ridning så det harmonierar. Resten sker från sätet och skänkeln som ger hästen impulser t.ex när vi vill reglera farten.
  
Jag vill också nämna när jag var med min häst i Tyskland för att träna för Isabell Werth (det var ett tag sedan men jag bjuder på detta). För att göra en lång historia kort så red vi GP och jag hade lite problem med att hästen ibland blev lite långsam (hade stor gång). Jag beskrev detta och att jag ville få hjälp med att göra den snabbare osv.
Isabell tittade och gjorde snabbt en analys att den var lite ”slow” men att den måste bli mer självbärig INNAN jag kunde påverka och be min häst att förändra sig. I två veckor fick jag sedan sitta ner och träna på att rida i öppna och att min inre skänkel formade och att min yttre tygel var den bestämmande tygeln. Jag lovar er att jag fick byta skjorta efter varje ridpass första veckan...😥
Omedvetet hade jag klämt med knäet samt fuskat med inre tygeln och vad jag vill ha sagt med det är väl uppenbart? Min häst hade lite av en gummihals och blev ofta alltför kort i halsen, speciellt mot samling. Men efter dessa två intensiva veckor kunde jag samla min häst så att kroppen blev kort och halsen lång. Jag blev inte mindre ödmjuk efter dessa veckorna. 🙏
  
Det som ofta sker är att man blir för intensiv med sin inre tygel, vilket gör att hästen många gånger tiltar sin nacke inåt och får sin nos snett utåt. Halsen är och ska vara en förlängning av ryggen och min erfarenhet är att så blir det inte om ryttaren inte är i balans och har hästen igenom på den utvändiga sidan, utan glömmer detta och fokus istället hamnar på vad huvud o hals gör.
För mig ska inre handen vara ställande och vägvisande. Är man observant på detta kommer man också tydligt se och känna om inre skänkeln är med i matchen eller ej.

Illustrationer Markne
Jag har tecknat några bilder för att sätta ljuset på vad jag tycker är viktigt att hela tiden komma ihåg.
  
Jag är övertygad att om hjulet snurrar i vänster varv/sida med en fungerande inre skänkel och yttre tygel och likadant i höger, så snurrar hjulet även när vi rider rakt fram. Det är dock otroligt lätt att börja dra i tygeln om hästen blir stark och stel i en sida. Så när den inbjudan kommer (och det gör den, som ett brev på posten) så säg nej tack och jobba med samma sidas skänkel istället.
  
De olika personligheterna (betande/flykt) styr träningsupplägget.
Hästen med adrenalinpåslag måste bli betande och den betande tvärtom, men detta måste ske i en kontakt som vi tillsammans har skapat, inte tagit. Det är en väldigt stor skillnad. För mig ska hästen följa kontakten där jag vill ha den, då först har jag en äkta kontakt.
Jag hör ibland typ: – min häst måste in i ramen, eller – min häst måste acceptera att vara mellan skänkel och hand. Jag tycker inte det är konstiga uttryck, men i min värld är det så att hästen är självbärig först när den är i sin egen balans och då är förutsättningarna och målet att förbindelse mellan hand och skänkel bara är runt hörnet.

Sedan kvarstår all kommunikation såsom att med den lilla hjälpen kunna ändra takt och tempo (vilket är det häftiga), och när man känner att man nästan med tanken kan samarbeta (det krävs minst två till dragkamp så säg nej tack till detta och utveckla istället självbärighet). 



Vi måste i vår ridning förmå att involvera ”bryggan”, som är förmedlaren mellan fram- och bakdel och där bålen är involverad. Detta så att bröstben, rygg och manke höjs så att halsen som hästen använder för att balansera kommer ut. 
  
Jag brukar använda lite olika uttryck, t.ex – man kan skära med en trubbig kniv men då måste man ta i, vässar man den så bli det enklare. Eller – det ska vara som att byta bild på sin smartphone – softtouch. Eller fråga med vanlig samtalston och få ett tydligt svar tillbaka. Den lilla hjälpen ska fungera.
  
Då tackar jag för mig. Jag hoppas att ni kommer uppleva min blogg inspirerande och reflekterande, det är väl nästan det som är det viktigaste – att bli inspirerad och att man reflekterar över vad man gör och att sen därifrån fortsätta ”the Journey”.
  
I nästa blogg ska jag tillsammans med er ”nörda” och gå mer på djupet om sits och position.
  
Njut nu av att få vara ute o rida utan dunjacka! 😎
 
Kram Pether
  


Läst 19365 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
24

”Vaktombyte” i bloggen: Fredricson blir Markne

Från Hippson: Vi vill börja med att tacka Jens Fredricson för all den kunskap och erfarenhet vi alla har fått ta del av under flera år här på bloggen – vi vet att Jens blogg, som har möjliggjorts tack vare ett samarbete med Betfor, har varit oerhört uppskattad och har lästs av många. Stort tack för dessa år Jens!
  
Vi är samtidigt mycket glada och stolta över att en annan oerhört erfaren och flitigt engagerad hästmänniska tar över – Pether Markne! Landslagstränare, författare till böcker om hästhantering, oerhört uppskattad clinichållare… Ja, en kraft som vi är övertygade om kommer att ta vid där Jens slutade och föra viktig kunskap och erfarenhet om ridning och hästhållning vidare.
  
Men först – några ord från Jens Fredricson:
 


Pether Markne – ny bloggare på Hippson


Pethers blogg, som även den presenteras i samarbete med Betfor, kommer att handla om hans vardagsnörderi. Markne älskar att vara nyfiken, att lära sig mer och att förstå hästen ännu bättre. Vi kommer få ta del av generella reflektioner om träning, utrustning, biomekanik, exteriör och mycket annat. 
  
Bloggen kommer att handla om både hoppning och dressyr. Om hur folk i ”vardagen” ska hitta inspiration, får mer information och kanske ge en och annan ”aha”-upplevelse utifrån Pethers tankeställning.
  
Vi kommer få många fina tips och filmer med exempel från vardagsträningar hemma på Markne Academy, som håller till hos Ankarcrona Equestrian. Och vem vet, kanske får vi även se Pether själv hoppa upp och rida...?
  
Bloggen med Pether Markne kör igång i början av april och första inlägget kommer att ge oss svar på en fråga många ställer:
”Vad är egentligen en bra kontakt med hästens mun?”
  
Välkommen att hänga med!
  

Om Pether Markne
Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr. Pether verkar som tränare i Sverige och Norge, men har även uppdrag för ryttare och ägare runt om i Europa.
Han har arbetat som tränare för de svenska ungdomslandslagen, som under den tiden vann tre individuella guldmedaljer (senast 2015). I Norge är Pether landslagstränare för juniorer, young rider och seniorer. Seniorerna tränar han både i hoppning och i dressyr.
För övrigt arbetar Pether med att bygga upp Markne Academy, samt på att vidareutveckla sin roll som tränare och coach.

Läst 26678 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
10

Tiden går fort när man har roligt

Här kommer en nostalgifilm från 1996, när Sverige var inbjudna med lag till Nordamerika. Det var jag, Rolf-Göran, Peter Eriksson samt en ung och extremt talangfull Malin Baryard. Vi gjorde tre legendariska inomhustävlingar. Hästarna landade på JFK Airport i New York och kördes därefter till Washington, där första tävlingen hölls.

Jag hade med mig Rastell 760 och fantastiska lilla RS Isac, som inledde med att vinna en klass. I nationshoppningen blev vi tvåa efter omhoppning slagna på tid av amerikanarna. Jana Wannius var stolt lagledare. Hästarna vi red i laget var Rastell, Corrmint, Sandbyvillans Paradiso och Flyinge Electro.

Jag och Rastell:

Nästa stopp blev inget mindre än Madison Square Garden på Manhattan där korsningen 7:e avenyn 37:e gatan hade spärrats av. Hästarna lastades ur och stallades upp på fjärde våningen. Det var en fantastisk tävling! Rastell blev femma i världscupen och en ung McLain Ward vann.

Sedan bar det av till Toronto och The Royal Winter Fair, en stor lantbruksmässa med tusentals får, kor, grisar och hästar. Jag och lilla Isac lyckades vinna Big Ben GP, 160-hoppning. Det är en av det absolut roligaste resor jag varit på, med en enorm lagsammanhållning och en Jana Wannius i högform.

Jag och Isac vinner Big Ben GP:

/Jens


Läst 49635 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Pether Markne »



Pether Markne

Pether har själv tävlat hoppning upp till 1,60 internationellt, samt internationell dressyr upp till OS-nivå (Sydney 2000). Han är dessutom Sveriges enda A-tränare i både hoppning och dressyr.
Porträttfoto: Erik Rundelius

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen bjuder Pether Markne på erfarenheter och tips från sin långa karriär inom ridsporten, samt på "vardagsnörderi" kring hästar och ridning.

Till bloggen


Pethers senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Tvådagarsträning för Henrik Ankarcrona!

Therese

Yrkeschaufförens uppmaning till hästägare

Gästbloggen

Nya hästkrafter på gården!

Stalldrömmar

Till Husbloggarna