Om målet är att delta är det sällan man vinner

Glad Jens efter vinsten i Falsterbo Grand Prix 2013.
  
Rätt fokus är en helt avgörande faktor för att uppnå framgångar i sport, så är det och så har det alltid varit. Det krävs en förmåga att kunna skala bort allt oväsentligt och bara fokusera på prestationen, likt en bra fågelhund som väntar på avance.

För den som uteslutande kan se möjligheter där någon annan bara ser problem och hinder, skapas en mental styrka som i kombination med en utvecklad skicklighet blir svårslagen. Det är viktigt att skapa rutiner där man med självinsikt analyserar sina prestationer. Då ges möjlighet att förändra och utveckla sig själv, sin häst eller sitt team.
För kanske är det just utveckling som är den starkaste faktorn för framgång? Handen på hjärtat är det mycket enklare att skylla motgångar på någon eller något, men ingetdera bidrar till förbättring.
  
1997 var jag uttagen att rida i Aachen tillsammans med Rolf-Göran Bengtsson, Malin Baryard, Maria Gretzer och Maria Bäckström. Ingen annan tävling hade jag hört så många historier om – Aachen var lilla VM med ett dubbelvatten, likt långa gravar med små hus över, och en bana så stor att alla hästarna fick panik. Dessutom var alltid världseliten på plats.
  
Framme i Aachen inspekterade jag stallar och banor samtidigt som jag andades in atmosfären. Tävlingsplatsen var mäktig, banan var faktiskt stor och året 1997 var alla de absolut bästa där. På väg tillbaka till stallet mötte jag Jan-Olof ”Jana” Wannius, som då var Sveriges Chef d’Equipe.
Jag har alltid hyst väldigt stor respekt för Jana. Dels för att han har tävlat på högsta nivå med en mängd olika hästar, men kanske ännu mer för hans raka nästintill provokativa sätt att framföra sin åsikt. När jag på den tiden skulle konversera med honom kändes det därför som att jag var bedövad i munnen, som efter ett tandläkarbesök.
  
När Jana nu stod där framför mig, liten och självsäker, upplevde jag det som att han inspekterade mig från topp till tå. Jag kände verkligen att jag borde säga något. I slow motion öppnade jag munnen och ut kom orden:
”Kul att vara här!”
Det blev tyst. Väntan på svar kändes som en evighet och jag funderade på om jag skulle säga något mer.
”Sa du kul? Du är inte uttagen att representera svenska hopplandslaget i Aachen för att det ska vara kul, du är uttagen för att jag tror att du kan göra bra ifrån dig!”
Jag glömmer aldrig de orden. Från att vara där som en turist infann sig plötsligt en liten förhoppning om att jag kanske skulle kunna knipa någon placering. Jana hade förstås rätt i det han sade, mitt fokus var inte inställt på att optimera min prestation. I stället hade jag hade kommit till Aachen med en ryggsäck i form av berättelser om hur stor, mäktig, svår och tuff tävlingen var.
I dag hade jag förberett mig själv, mina hästar och mitt team på att ”vi ska prestera precis så bra vi bara kan”. För mer kan vi ju faktiskt inte göra, eller hur?
  

Med Rastell under Grosser Preis von Aachen 1997.
    
Att våga tro och drömma om mål är för mig nyckeln till att prestera på toppen av min förmåga. Så fort hjärnan börjar tänka begränsande – som till exempel att mina hästar inte har tillräcklig kapacitet, rutin, rätt ålder eller vad det nu är som hjärnan hittar på för att försvara sin förmodade motgång – då blir det direkt svårt att optimera prestationen.
  
Jag har Jana att tacka för mer. Han utvecklar Falsterbo till en tävlingsplats i världsklass, hatten av för det, mina största framgångar i karriären har jag upplevt på denna gräsbana inför världens bästa publik.  
Jag minns också ett betydande samtal, när han ringde mig för cirka tio år sedan. Han hade en allvarlig ton i rösten. Det var inte tonen ”Kan du vara med på en mediaträff i Falsterbo” utan mer ”Du har blivit stämd”, jurist som han är. Samtalet gällde dock inget juridiskt ärende, utan han sa:
”Jens, du hade fantastiska internationella framgångar på RS Isac med mängder av segrar. Varför rider du inte den typen av hästar längre?”
Han avslutade samtalet utan att lyssna på mitt svar, då han visste att budskapet hade nått fram. Att höra på mina ursäkter låg inte i hans intresse.
Man kan faktiskt tacka Jana för att jag köpte Lunatic, även om det var Peder som upptäckte honom och trodde att han skulle passa mig.
  
Nog om det, i Falsterbo 2013 var jag i mitt livs form med Lunatic. På lördagskvällen sprang jag, sen som vanligt, med lätta och förväntansfulla steg upp till sekretariatet. Maria Gudmundsson satt kvar och väntade på min anmälan, som var den sista innan hon kunde börja färdigställa startlistorna.
Plötsligt tog mina ben mig bort till ljudkillarna, som satt och gjorde iordning söndagens jinglar. Utan att hinna tänka, utbrast jag:
”När jag vinner Grand Prix i morgon, spela TNT med ACDC så högt ni törs!” Sedan gick jag.
Det var liksom förutbestämt. Jag var inte i Falsterbo för att ha kul, jag var där för jag var redo att prestera på toppen av min förmåga.  Är det detta som kallas för flow?
  
/Jens