Hej allihopa, det var ett tag sedan...

Jag är som ni alla vet en hästnörd på 56 år, på tillfrisknande efter en megainfluensa som jag förmodligen dragit på mig då jag har flugit runt överallt och förhoppningsvis inspirerat dem jag tränat att komma vidare i sin sport oavsett disciplin. Under våra träningar har jag fått massor tillbaka, men när man har roligt känner man inte alltid efter hur kroppen mår. Så det blev en oplanerad men välbehövlig paus.
  
Vet inte varför jag alltid under denna tid av året ”trillar” dit på väldigt många saker och uppdrag som måste ske innan jul? En del av er känner säkert igen er i detta… I år tar jag steget och julen ska för oss bli en jul utan en massa stress och måsten.
  
Plötsligt händer det!
Känner mig fortfarande upprymd efter tävlingen i Friends Arena och huvudstaden i början på december. Har alltid tänkt och drömt om toppsport just där...och plötsligt så händer det! Vill ge en megaeloge till alla inblandade som har lyckats få till en härlig matiné kombinerat med sport, världsklass i både dressyr och hoppning! Måste verkligen berömma Patrik Kittel och Malin Baryard som i sina egna sportsatsningar klarar att vara presidenter för sina grenar på ett sätt som gör att vi får möjlighet att ta del av och uppleva fantastisk sport live, TACK!
  
Vill även nämna och berömma allt vad Lövsta Future Challenge gör och hur det har påverkat dressyren och hoppningen i Sverige, underbart och otroligt generöst att dela med sig till fler.

 
Sist men inte minst, kom ihåg GCT i sommar 2019, återigen i huvudstaden. Med Sara Johansson som under många år följde Malin Baryard runt om i världen som groom och nu är en väldigt viktig pusselbit i många av de stora arrangemangen, med härligt drive och mycket kunskap.
 
Investera tid för att utvecklas
Med åldern får man vare sig man vill eller inte mer erfarenhet på gott och ont. Jag har lovat mina nära och mig själv att alltid hålla fast vid att ålder är bara en siffra. Du väljer själv hur du ska uppfattas, det handlar mycket om hur och vad du investerar i för att utvecklas på ett sätt som gör att du är sann med dig själv och din omgivning.
  
Själv får jag otroligt mycket tillbaka när jag investerar tid och engagemang i unga människor, som har energi och ambitioner och förmågan att vara orädda. Sverige har mängder av dessa i vår sport och det är ett sant nöje att vara en liten del av några av dem.

Unga dressyrtalangen Ellen Hedbys slipar på detaljerna...
 
Det finns alltid två sidor av myntet...
Vägra att vara bitter, felsökande, missunnsam, avundsjuk och döm inte. Jag såg återigen att man på nätet kritiserat och gått starkt fram när en person öppet ville säga sina åsikter (som hen äger) i bästa syfte, vilket slutar i mer personangrepp. Sak och person, äpplen och päron och att tala till någon och inte om. Vi måste alla hjälpas åt så att vi blir bättre på det! 
  
Dressyr
Jag vill verkligen påstå att Sverige ”flåsar” de ledande nationerna i haserna. Ett långsiktigt arbete från landets bästa ryttare tillsammans med övriga inblandade gör att vi nu är ”där”. Det är stabilt och kommer så förbli och detta kan jämföras med att göra ett gediget grundarbete på sin häst – det sitter!
  
Att se Patrik Kittel göra ökad trav och direkt gå in i piaff utan spänning och utan att dra bakåt i tygeln, det inspirerar mig otroligt! Att se hoppryttaren Marlon Modolo Zanotelli rida med en fantastisk förmåga att smälta in i sin häst så att ryttare och häst blir ett, det är för mig dressyr!
 
Marlon frågade vid ett tillfälle i våras om jag kunde komma förbi och ge honom lite input i hans dressyrarbete, varpå jag svarade spontant att jag hade nog inte så mycket att tillföra. Han kontrade med att – alla behöver någon, vi kan alltid bli bättre... Såklart är det så och det är härligt att inte låta prestige få någon plats, det är så begränsande.
  
Träna dressyr med hoppryttarna
Jag är väldigt mycket runt om i hoppvärlden och hjälper hoppryttare just med sitt dressyrarbete. Som landslagstränare i både dressyr och hoppning även i grannlandet Norge, så befinner jag mig ofta i båda grenarna.
  
Vi övar mycket på rakriktning av oss själva och av våra hästar. Kom ihåg att vi som ryttare är mer mobila i kroppen än vår häst, så lägg verkligen tid och intresse på din sits och position för att på ett korrekt sätt kunna bedöma hästens eventuella snedhet. 
  
Vi övar på:

• Att hitta avspändhet och hästens egen balans.
• Att hästen kan bära sig själv och även dig, vilket först kan infinna sig när DU kan ”bära dig”.
• Att få dragspelet/elasticiteten att fungera med små hjälper och reaktioner.
• Att vår hand skall vara jämnt mjuk och inte låst, spänd och negativ.
• Att se rörelsen som ett hjul och det ska snurra oavsett vilket varvtal du vill ha.
• Att fokusera på vad bakbenen gör...eller kanske inte gör.
• Att hästens hals ska hållas så lång som är möjligt då det är hästens hjälp med balansen.
• Att rida mycket öppna för att på ett korrekt sätt samla hästen.

 
Vi övar massor som är lika som för dressyrryttarna. Skillnaden är kanske att en hopphäst behöver lite mer av adrenalinpåslaget (även om det på vissa hästar kan vara omvänt). Det kan vara en utmaning för vissa hopphästar eller framförallt för ryttaren att avväga så det inte blir för mycket av den varan.
  
Även en dressyrhäst kan få för mycket adrenalinpåslag av olika anledningar, dock blir det inte lika påtagligt som för en hopphäst då den t.ex. tar i på en stor kombination eller i en snabb omhoppning, där det blir mer kraft och power. På tal om omhoppning, såg ni Steve Guerdat i Top 10? Man kan inte göra en sådan omhoppning utan gediget dressyrarbete, kommunikation, samspel och ett noggrant grundarbete…imponerande. 
  
Skarpt läge och mycket kraft
I hoppning finns det hästar som behöver gå med en väldigt lätt kontakt för att kunna leverera de bästa och jämnaste sprången. Det finns också de som behöver hjälp med att hålla sitt huvud lite högre för att finna den rätta balansen. Denna hjälp tillsammans med val av betsling är oftast till hästens fördel under tävling och under explosiv kraft. Det kanske inte är något man i vardagsjobbet övar jättemycket på även om ryttarna såklart provar olika bett för att veta vad hästen gillar och fungerar bäst på.
Avspändhet, självbärighet och mjuka övergångar där fokus ligger på att hästen tänker framåt mot en ärlig, lätt kontakt med ryttarens hand prioriteras. I dressyr bedöms hur du och din häst kan genomföra olika svåra rörelser i höger och vänster varv, ni blir bedömda i tempoväxling och varvtal på ett sätt som tydligt visar hur balans, självbärighet och samspel fungerar.
 
Jag såg filmer från tävling med en av mina elever nyligen. Hästen flydde, blev spänd av hög musik och publik, blev så stark för ryttaren att hon inte kunde få till den precision som krävdes på den höjden... Byta bett? Nej men dressyrjobb tre timmar innan nästa start för att få tillbaka den fina kommunikation de haft väldigt många starter innan.
Det är här viktigt att tro på det man gör och att inte ändra saker för snabbt. Att hålla kvar vid sin linje skapar långsiktig trygghet både för sig själv och sin häst. Och framförallt, låt inga hjärnspöken göra dig osäker utan fortsätt tänka framåt. När det går dåligt, tänk istället, vad har jag lärt mig för positivt av detta som jag kan göra bättre nästa gång!
  
Snart är det jul och jag hoppas ni alla får tid med nära och kära.
  
God Jul & Gott Nytt År
Kram Pether
 
PS. Ett tips om hästarna kommer att ridas lite mindre under jul- och nyårshelgen är att passa på att ge dem lite annan typ av ridning.

Jag sitter i vårt hem på Fyn i Danmark, då jag är här för att hjälpa en ny hoppryttare för första gången. Av erfarenhet vet jag att de första träningstillfällena är lite speciella och att det kan vara lite spänt då man inte känner varandra.
  
Från min sida som tränare är det viktigt att börja i rätt ända av tråden när jag ger mina synpunkter, men framför allt att komma med mer direkta instruktioner med vad jag vill ha sagt. På grund av att ryttaren själv har en massa erfarenhet och kunskap så gäller det att fokusera på det mer basala, om allt det jag tidigare har pratat om i mina inlägg, så att man inte åker med därifrån ryttaren befinner sig. Det är viktigt att kolla av checklistan så att kontakt finns, att hästen rör sig med "room" i galoppen, att ryttaren kan samla på ett korrekt sätt och kan bestämma vilket varvtal/energi den vill ha osv osv.
  
I detta första möte ingår dessutom att vi ska planera för se om han med god planering kan nå till mästerskapsnivå.
  
Jag tänker ... oavsett nivå tror jag, och utan att till hundra procent veta, att det där med att ha en plan är en viktig del i en ryttares satsning som måste få ta större plats.
– Var är jag och vart ska jag?
– När och var ska jag hoppa en högre klass?
– Om jag ger mig i väg utomlands kanske det vore bra att på vägen hem ta en tävling till, kanske en som har mindre svårighetsgrad än den som var den viktiga?
 
Så klart måste man spänna bågen för att komma vidare, men det gäller också att vara smart i planeringen, till exempel genom att lägga in lite lägre klasser där hästarna som är på väg upp får känna att det är enkelt.
  
Jag är kanske lite gammalmodig och det är okej om man tycker det, men nu har vi ju fantastiskt fina tävlingar i Sverige för fyraåringar och uppåt, och många ryttare som äger en eller ett par unghästar vill självklart göra dessa fina tävlingar. Jag tycker det är helt okej så länge vi inte glömmer att dessa unghästar är bebisar som ska träna på att resa, sova borta, hoppa på en busy framhoppning och samtidigt lära sig allt. Dessutom ska de växa till en stark och hållbar häst, få tid att vara häst och få återhämta sig i sin hage eller i sin lugna hemmamiljö.
  
Vad jag vill säga med detta är bara att det ställs högre och högre krav på oss ryttare att kunna planera i dag, då det inte finns något glapp mellan ute- och innesäsong … bara en tanke🤷🏻‍♂️. Och en grej kan ju då vara att när vi alla har ont om tid, att be sin tränare om lite avsutten tid och att låta hästarna gå på tur den dagen?
 
Vi snackar ofta om hästarnas inställning och att de ska vilja göra det vi ber dem om. Jag är övertygad om att om vi går mer in och försöker läsa av varje hästs personlighet så kommer även hästens inställning att ”hänga med".
  
Jag kommer att tänka på en fin sexåring vi har hemma, den är lite stor i gången och lite långsam. Det är lätt att tolka den som mer okänslig än en pigg, energisk och lite spänd häst. Denna sexåring är som individ lite blyg, den håller lätt andan och är känslig, den är bara än så länge lite "slow" och behöver lite mer tid.
  
När det gäller vår egen inställning så utvecklas ju den med erfarenhet, men jag är övertygad om att i ju tidigare ålder vi ”fattar” vad våra svenska stjärnor egentligen gör desto bättre, det ÄR så komplext. Tänk själv att samtidigt kunna producera hästar, bedriva business, förvalta sponsorer/hästägare, ha familj, prestera på topp under press, vara tillgänglig för barnen, hålla clinics osv, osv – DET ÄR BEUNDRANSVÄRT!
  
Jag tänker ofta på vårt hopplag, dessa tjejer och killar hade ALDRIG varit där de är om de inte hade ”fattat” tidigt. De har låtit motgångar bli erfarenheter och har intresse för att förstå och kan till stor del anpassa sitt beteende emot sina hästar på ett sätt så att inställningen hos hästarna behålls positiv. Jag njuter varje gång jag är hos Malin Baryard och möter henne i stallet, där hon ofta rycker en man, klipper, eller på ett annat sätt umgås med sina hästar.
  
Under skarpt läge, det vill säga tävling, blir det inte alltid som man tänkt och alla vill så klart ha framgång. Man måste få tycka att det är svårt att inte alltid uppnå det man tänkt och det är viktigt att så fort som möjligt efteråt göra en sanningsenlig analys och inse att det ibland krävs att någon med mer erfarenhet säger hur det är.
  
Man kan säkert själv känna och uppleva att det kanske inte har gått så bra på grund av det ena eller det andra, men ibland är det något helt annat som kan vara orsaken. Något man har svårt att ta in för att det då känns som om man blir ännu mer värdelös och den känslan är den sista man vill ha när man har underpresterat. Det jag menar då är att rundan kanske var orytmisk, eller kanske att man har totalmissat på en distans, eller något annat som gjorde det omöjligt att få ett bra resultat. Är man dålig då? NEJ det är man inte, man vinner ännu en erfarenhet att lägga till i sin säck! Man visste ju redan själv att det blev mindre bra, så då är det lika bra att få höra från en mer erfaren person som kan berätta vad som gick fel. Många väljer i stället att gå lite som katten runt het gröt och bara ”köra på”.
  
Det bygger på förtroende, respekt och mognad att inse att man ibland måste bita ihop och ta in mer information och lärdom. Att inse att ”jag har precis börjat min resa som kommande stjärna och med rätt inställning och en öppen och ödmjuk approach kommer jag framöver att lyckas”.
  
Vi i Sverige har många unga förebilder som trots sin låga ålder har ”fattat”. En jag väljer att omnämna här är Hedda Wallin (som är ett självklart val då hon är med i Markne Academy). Även om Hedda var någon annanstans skulle jag ändå vilja ge henne beröm. När Hedda och jag pratar om inställning och intresse just för stunden kommer det vid ett tillfälle upp att hästen saknar erfarenhet för att hoppa trestjärnig 1,50-hoppning. Detta är dock inget som får Hedda att i dagsläget minska på drivet och ambitionerna och att fortsätt utveckla varje häst utefter deras förutsättningar.  
  
Hatten av för att som tränare få arbeta så nära en så ung förebild och kommande stjärna.
  
Bifogar några klipp från vår senaste träning och även från en tävling där man ser henne i skarpt läge, tävling!
  
/Pether

Hej igen,
  
Vi njuter alla av det magiska vädret, samtidigt som det är intensivt på tävlingsfronten.
  
De som verkligen känner mig vet att jag förstår och respekterar alla olika system som bär frukt. Att ha ett system man följer, men att samtidigt vara öppen för att ändra om man kör på grund.
  
Vi är alla skapta på lite olika sätt. Vi har olika mindset och olika förmåga att kunna läsa av våra hästar så att de kommer till sin absoluta fördel och kan prestera maximalt på deras villkor. Att vi är öppna i våra sinnen och lyssnar in våra hästar gör denna häftiga sport till något helt unikt i min värld. Du slutar aldrig att uppfatta, erfara och uppleva olika situationer med hästar och ridning.
  
Samma sak gäller när det kommer till ryttarens position. Man har ett ideal, en bild, ett tänk och ibland en strävan att hitta den perfekta positionen och balansen som kommer vara den avgörande biten till OM jag kommer lyckas. Det kan handla om att vinna tävlingen med den där känslan –Yes där satt den, vare sig det är dressyr eller hoppning. Eller –Yes där kunde jag kommunicera och göra övergången på det sätt jag tränat på och jobbat så hårt med.
  
Ridning som ridning, absolut, men såklart prioriterar vi olika med olika hästar och discipliner. Vi kämpar alla på att förbättra vår kroppskontroll. Jag själv har aldrig älskat att springa eller styrketräna, men jag har en man som tvingar ut mig att jogga minst tre gånger i veckan. Det och lite balansträning med stor boll börjar vid 56 år kännas som ett måste.

Jag rider mindre nuförtiden och står hela dagar och undervisar, och får därmed aldrig igång blod och puls tillräckligt. Tanken på att vi begär att hästarna skall stärka sig så de får bättre balans och kan gå mer felfritt och i hoppningens värld mer snabbt än för några år sedan, gör att man själv också bara måste jobba för att ha bra styrka och flås.
  
Jag har sett väldigt många olika exteriörer på både hästar och människor som kanske inte är "by the book" men som har en fantastisk förmåga till det den utför. Jag har också upplevt motsatsen, det vill säga den perfekta exteriören men där det ändå fattas något, något som gör att det inte riktigt lyckas.
  
Detta är så komplext, så när man sitter och skriver som jag just gör blir man väldigt eftertänksam. Man vrider och vänder, tänker, reflekterar (vilket i sig bra), men tänker samtidigt att man behöver ju kanske inte krångla till det ännu mer, så nu går vi istället in på lite av mina tankar när det gäller – sits och position. :)


För mycket tillbakalutad ger för mycket driv framåt. Skänkeln på bilden här är bra. 


Räta upp överlivet lite så blir det genast bättre och det blir lättare att kontrollera hästen.
 
Jag är övertygad om att vissa bara gör och själv har jag alltid haft lite kämpigt med sitsen (speciellt i hoppningen). Jag stod själv ofta på tå, drog upp hälen, hamnade för högt ovanför hästarna i luften, ja det var inte svårt att finna fem fel…
Men jag inbillar mig att jag kompenserade det med andra saker, såsom kontakten med hästen och känslan att rida med hästen, vilket gjorde att hästarna köpte det även om jag sprattlade lite mycket däruppe. Tänk om min balans och kroppskontroll hade varit åtminstone 25 procent bättre, då hade jag nog kunnat göra mina hästar ännu mera rättvisa...
  
1987 (tror jag det var), hade jag en fantastisk häst (fråga Jens Fredricson, vi hade förmånen att stå uppstallade i samma stall). Jens och jag, kanske mest jag 😇, var sådana ungtuppar och hade någon slags tävling mot varandra. Det vi båda skrattar åt än idag är att ingen av oss hade anmält sig till denna konstiga prestigekamp. Jens har beskrivit sin syn på mig och min fantastiska häst Maya som att det gick undan, ja att jag red i ett högt tempo. Själv hade jag en bild av att jag satt rak i ryggen, hade kontroll och red en skolad ridning.
  
Fick i dagarna av min vän Mikael Kolind en videoupptagning från en GP som jag och Maya vann i Drammen för länge sedan. Så kul att få och att se, men samtidigt oj… (Eftersom jag jobbar helt prestigelöst, så bjuder jag på att visa filmen från den tiden här.) Och jaaa man hade stora röda jackor på den tiden. En parallell är ett minne från min farmors och farfars stooora trädgård som visade sig (fick jag i dagarna berättat av min syster Lotta) vara en helt normal villatomt… Jag tror att varken för mycket eller för lite är bra.
  
Filmer på mig och hästen Maya från Grand Prix-tävling i Drammen:

Tempot inom sporten blir snabbare och det kräver att vi kan arbeta våra hästar i dressyrarbetet, så att vi har kontroll även i en stor och vägvinnande galopp. Tiden är numera en stor och viktig faktor. På min tid kom man långt med att vara felfri, det gör man inte längre. Vi kanske inte behöver raka av oss allt hår och så vidare, men att rida med korta läder för att avlasta hästarna blir mer och mer vanligt.
Detta kräver ju mycket styrka och balans och det är få som klarar detta utan att vara beroende av att hålla i tygeln. Hos många unga ryttare, speciellt från USA, kan man dock se en stadga i sitsen som är avundsvärd. Jag tror att för att kunna rida framåt i korta läder krävs det mycket dressyr! Det krävs att du kan komma ner i sadeln och kommunicera med din häst!
 
Man ser oftare idag ryttare som skrittar helt utan stigbyglar för att komma ner i sadeln och jag vill berömma många av mina elever som disciplinerat arbetar utan läder i dressyren och markarbetet. Vi övar ofta även på att stå i lätt sits och öppna upp galoppen framåt, för att sedan sakta komma ner i sadeln och räta upp överlivet.
Man får akta så man inte rätar upp för mycket så att överlivet kommer bakom och man får inte driva för starkt med sätet, vilket är ganska vanligt. Tanken ska vara att fånga upp hästarna men under ridning framåt. Eller som Marie Engels säger: 
– Använd magmusklerna vid naveln, tänk lite att du står och lutar dig fram över ett stup och att du håller in magmusklerna mot naveln för att förhindra att du ramlar ner. Prova så förstår ni… 😉

En bra balansträning och för att komma rätt i sadeln är att stå upp lite framåtlutad i stigbyglarna och sen sakta komma ner i sadeln igen.
  
Vi vill ju inte ha motsatsen, att man hamnar för långt tillbaka med överkroppen och omedvetet börjar driva med sätet. Jag ser ofta ryttare i dressyrsadlar ta för mycket hjälp av knästödet (vulstret), vilket gör att ryttaren inte kommer tillräckligt ”om” med underskänkeln.
Många gånger är nog tanken från ryttaren att hästen ska sätta sig och att ta mer vikt på bakbenen och försöker förtydliga det genom att föra sitt eget överliv mer bakåt. Men det enda som faktiskt sker då är att hästarna trycker ner sitt bröstben och manke och till följd av detta använder den undre delen av halsen för att kämpa emot ryttarens hand. Och vi vill ju inte bröstsimma – vi vill ju crawla!
  
När det gäller stigbygeln så vill vi ha tramp i den eller framförallt vikt och lika mycket i båda. Det händer ofta och speciellt med korta läder att det istället blir lite waterskiing, dvs att underskänkeln hamnar för långt fram och blir spänd. I detta läge finns det bara ett alternativ till att kontrollera hästen och det är att dra i tygeln.
Vi vill och vi strävar istället efter att kunna kontrollera hästen genom att komma ner i sadeln och att genom skänkeln få hästen att sätta och samla sig… Detta går inte med waterskiing. 

Bra tramp i stigbygeln.

Felaktigt skänkelläge, s.k."Waterskiing".

Den stora frågan är nu:

• Hur kan vi bli bättre på att få den lilla hjälpen att fungera och att få hästarna att vänta trots att vi samtidigt ber dem springa fort?

Jo svaret är – öva, öva och öva… Dra inte bara i snörena utan utmana dig själv och bli bäst på det 😊. Ta en, max två detaljer och träna på dessa. Gör inte för svåra övningar och fokusera på att förbättra max två saker per ridpass.
  
Jag vet att de flesta av oss hästmänniskor är otroligt arbetsvilliga, men som det står på en skylt jag köpte för några år sedan: Don't just work hard. Work smart!