SVT intervjuade dressyrens förbundskapten Bo Jenå efter söndagens sensationella dubbelseger i världscupsküren.
- Det här ger verkligen hopp för framtiden inför London, säger Bo.

Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel red i det svenska dressyrlaget. Foto: Tomas Holcbecher

  
Hej!

Så var världsmästerskapet över för den här gången. Jag tänkte summera lite hur mina tankar kring de svenska prestationerna går. Och så lite kring vilka minnen jag bär med mig framåt.
Om vi börjar med dressyren så tycker jag att det var väldigt roligt att Tinne fick göra en så fin uppvisning i Grand Prix Special. I Specialen gick Anton bättre än någonsin och det är verkligen kul att få till det på ett mästerskap. Patrik Kittels Scandic kom inte upp i sin bästa nivå, det fattades helt enkelt tävlingar eftersom han har varit borta på grund av skada. Det man kan säga om laget är ju att det inte räcker att bara en ryttare rider på topp, som Tinne – när fler och fler av våra konkurrenter kommer upp över 80 procent. Vill vi nå målen att kvala till OS och även ha medaljchans på mästerskapen framöver måste vi börja tänka mer utanför boxen.  Det är roligt att vi börjar få allt fler ekipage att välja bland som kan gå i ett lag, alla andra länder utvecklar sig ständigt och det måste även vi göra för att hänga med.

Jag har förresten redan nämnt en annan av mina dressyrfavoriter men gör det igen – det unga holländska paret Diederik van Silfhout och hingsten Arlando. De imponerade stort på mig och även om de inte slog sig in i toppen ska det bli oerhört spännande att se hur de kan utvecklas.

För fälttävlanslaget del har man ju som ni vet haft ett år som man bara vill glömma. Hästar har varit skadade, ryttare som inte har kunnat rida och ja – avbräcken har varit gigantiska. Eftersom ett OS-kval stod på spel förstår jag att Staffan Lidbeck kände en stor press att skicka ett svenskt lag, och troligen hade han fått mycket kritik om han hade valt att låta Sverige avstå lagtävlingen. Men man kan ändå fundera på det, i en så tuff sport som fälttävlan gäller det att ha slagkraftiga ryttare för att nå sina mål. Den negativa trenden förföljde oss verkligen, och även om Ludwig Svennerstål kommit till start hade det troligen ändå inte varit tillräckligt för det svenska lagets del.
Om man tittar på de som toppar i resultatlistorna har de länderna otroligt starka ekipage som är bra i alla grenar. Terrängritten har förändrats de senaste åren och det gör att man måste vara med efter dressyren och sedan inom/nära maxtiden och felfri i terrängen för att ha en chans. Vi kan inte ligga så långt efter när dressyren är avklarad, så är det bara. Det såg vi redan under VM i Kentucky att de som låg på topp tio hade riktigt bra resultat även i dreyssyren.
Jag tror att vi har mycket att lära av andra länder. Se på Holland till exempel som tog lagbrons i år. De har inte varit i närheten av medalj med laget tidigare, men har det senaste året gjort en jättesatsning. Vi behöver snegla mer på Tysklands upplägg, de abonnerar ju på guldmedaljen. Man måste titta på helheten, vilka har hästar som håller, hur tränar de och vad gör de som inte vi gör? Inte minst är jag imponerad av Michael Jung som rider terrängen i ett så jämnt tempo, i balans utan att bli för mycket av och på. Det sparar på hästarna – de blir inte trötta på samma sätt och har krafter kvar till hoppningen sedan. Det är också så att flera av våra fälttävlansekipage behöver komma ut och tävla mot de tuffaste konkurrenterna i ännu större utsträckning, det gör att man kan mäta sig på ett annat sätt.
Vill vi fortsätta ta medalj som under EM i Malmö bör dressyren förbättras avsevärt, om man utgår från 50-55 i straff efter dressyren är man liksom avhängd från början.

Hopplaget hade stora förhoppningar på medalj, och de kände själva att de kunde ta den. Så här i efterhand kan man bara konstatera att den säkrade OS-platsen känns oerhört skön att ha, det blir ett helt annat lugn nu fram till OS i Rio. Och så får man inte glömma att det var hela 33 lag som startade, Sverige var med till dag två, vilket flera av de stora nationerna inte var. Det är en framgång i sig.
Att det sedan blev som det ändå, ja – det är väldigt små marginaler som spelar in.
Sibon, som ju var en av hästarna i det svenska laget som mästerskapsdebuterade, gjorde ett jättebra jobb. Synd att det blev för många nedslag i mittenrundan, Peder hade inte Sibon tillräckligt mycket på bakbenen efter tidshoppningen. I den tredje rundan visade han dock att Sibon är en mästerskaphäst.
För Henrik var det svårt att inleda med en tidshoppning på känsliga Gotha. Han fick lite sota för det dag två och så fick han känna på de små marginalerna dag tre. Gotha har presterat riktigt fin hela säsongen, i det här mästerskapet hade de inte riktigt marginalerna på sin sida.  
Vad gäller Alexander kan man ju bara säga – vilken debut han genomförde! Jag tycker absolut att han gjorde rätt som gick in i semifinalen, det är bra att han vet som krävs för att ta det sista steget upp i de största klasserna. Det har gått väldigt fort för Cafino att utvecklas, och de kommer absolut att kunna ta det där sista klivet också.
Och så avslutades hela alltet med Rolf-Görans trista fjärdeplats. Det är verkligen tråkigt att han inte fick med sig en medalj, det var fruktansvärt att se honom så besviken. Det gjorde ont ända in i själen. Så som han har slitigt och matchat Casall in i minsta detalj.
Samtidigt så kan jag fortfarande känna hur huden knottrar sig på armarna när jag tänker tillbaka på hur Jeroen Dubbeldam tog sig an alla fyra hästar så himla fint. Jag satt så att jag såg hela framridningen och Jeroen tog sig verkligen tid att känna in varje häst och få dem med sig med ett stort självförtroende och lugn. Det kommer jag att bära med mig länge – även om det bara skillde ett tidsfel ner till silvermedaljören Patrice Delaveau så var Jeroen en riktigt värdig vinnare.

Det jag tror att alla discipliner nu måste fundera över är upplägget inför nästa mästerskap. Där har hoppningen kommit längre – de är kvalade till OS och de har till stor del redan ”vidgat vyerna”. Men för dressyren och fälttävlan gäller det nu att brainstorma sig fram till nya lösningar. Och så är inte senhösten och vintern tid för vila utan för träning och matchning. Det går fort fram till jul, sedan springer tiden på och så vips är det bara ett halvår kvar till nästa mästerskap. Det är på vintern vi kan förbättra hästarna, när tävlingssäsongen drar igång på allvar ska det arbetet i princip vara klart. Det är lätt att bli lite bekväm efter ett mästerskap men det gäller att inte låta det gå för lång tid innan man tar sikte på nästa, särskilt inte när man har piskan på sig att klara av att kvala till OS.

Så, det var allt för mig, jag hoppas att ni har tyckt att det har varit roligt att följa med på mitt VM-äventyr.
/Maria

Malin Petersen och Sofarsogood gjorde sitt bästa i fälttävlan.
Foto: Anki Yngve

Rolf-Göran Bengtsson hade en tung söndag i Caen.
Foto: Ida Röök
   

Har just gått finalbanan och är faktiskt nästan chockad över att det är så STORT idag igen...

Följ mina bilder här:

Jag får lov att gå banan!


Längden på oxrarna VÄL TILLTAGEN idag...

Funktionärerna med ringmaster Pedro i mitten, är på hugget.

Del av framridning som idag sker inne på arenan framför publiken, lägg märke till speciell "hage" för sadling.

Som ni ser är det inte så lågt idag heller...
 

Maffig oxer, lägg märke till detaljer med bilarna på bron, så fina hinder.
 

Trekombinationen, obs man ser knappt att insprånget är en oxer...

Blir tufft idag!


Framhoppningen, inne på arenan.
 

Varje ryttare får ta max 2 språng, ett på räcket ett på oxer, eller två på samma hinder. 3 min från det man sitter upp.

Rolex har bangång med sina kunder.

Som sagt, oxrarna är större än vad jag trodde i dag.

Och jag poserar vid ett av de fräckaste hindren!

Rolf-Göran Bengtsson på Casall Ask. FOTO: Ida Röök

Hej!

Jag har funderat en del inför dagens Final Four-final. Det är en helt öppen historia, med fyra otroligt skickliga ryttare som ställer upp. Det ska bli väldigt spännande att välja upplösningen på plats här i Caen.

Hur går det för Casall Ask?
Om vi börjar med att titta på hur de andra ryttarna kommer att ta sig an Casall, så tror jag att han och Rolf kommer att klara den lite mindre banan galant. Sedan undrar jag inte om Casall börjar tycka att det är lite nog nu.
Han är försiktig och han vill inte riva, samtidigt har han många rundor i kroppen och jag kan inte låta bli att fundera om han inte tycker att det räcker nu, han är nog inte jättesugen på att springa runt med tre ryttare till.
Rolf är ju verkligen riktigt duktig på att motivera Casall även när han blir lite hingstig och står emot, då är Rolf där direkt och hjälper till. Men det handlar om fingertoppskänsla. Jag tror inte de andra ryttarna har råd att göra några misstag med Casall och även om han är otroligt välriden tror jag inte att han är den enklaste hästen att sitta upp på i den här formen av tävling.
Roffe och Casall är ett så bra team, frågan är om de andra kan lyckas lika bra med honom.

Orient Express
Den häst som jag tror är knepigast att rida är Patrice Delaveaus Orient Express. Särskilt under gårdagen syntes det att den tappade galoppen när Patrice blev nervös, den travade nästan mellan hindren på några av distanserna. Den hästen kan nog vara lite udda för de andra att rida, särskilt när man inte har så lång tid på sig.

Cortes 'C' 
Jag träffade Beezie Madden i går eftermiddag och hon sa att hon nästan skäms över hur lättriden hennes Cortes 'C' är. Hon har ju ridit VM-final innan så hon är väl luttrad, men den hästen tror jag inte blir några problem för Rolf eller de andra.

Zenith
Med Jeroen Dubbeldams Zenith har jag lite funderingar över hur mycket bensin den kan ha kvar i kroppen efter så många dagars tävlande. Det kan vara en nackdel för de ryttare som rider den sent, den är ung och har inte så mycket erfarenhet. Den är otroligt välriden, men blir den trött så blir den. De äldre hästarna har gjort många tävlingar med flera rundor på raken och omhoppningar dessutom.

Fyra arbetsberidare och fullblodsproffs
Det ska bli oerhört spännande att se finalen. Alla fyra ryttare är riktiga arbetsberidare, fullblodsproffs. Ingen av dem är varken bättre eller sämre än Rolf. Visst, Rolf har en vana av att rida många olika hästar, att bara sitta upp på dem och känna sig för direkt. Men det har de andra också – på precis samma sätt.
Det är det som gör den här finalen så oerhört spännande och helt öppen – det går inte att förutspå alls hur det ska gå. Det jag tror kommer att avgöra i slutändan är den som har mest flyt med hästarna.
Men å andra sidan är Rolfs stora styrka i ridningen att han motiverar hästarna, att han får dem att ta i lite till. Han pratar med dem på ett speciellt sätt.
Dessutom är det ju så med Patrices häst – att bara för att jag tycker mig se att den kanske kan bli lurig behöver inte det betyda att det blir så. Jag minns att alla var oroliga inför att rida Mynta i VM-finalen i Jerez 2002, men sedan visade det sig att de flesta tyckte att hon var enklast.

Ni hänger väl med i eftermiddag? Klassen startar klockan 15.00!

Hej så länge!
/Maria 

Beezie Madden på Cortes 'C'. FOTO: Ida Röök

Patrice Delaveau på Orient Express. FOTO: Ida Röök

Jeroen Dubbeldam på Zenith. FOTO: Ida Röök