Saras vardag - Fysio
JAN
15
2022

Fysio

Hej! Nu har jag varit hos fysio igen, två gånger till och med. Jag träffade en fysioterapeut direkt dagen efter operationen för att få en bedömning, gå igenom vad jag skulle göra för sjukgymnastik hemma samt visa mig hur ortosen fungerade. Sedan skulle jag göra denna sjukgymnastik i två veckor innan jag skulle tillbaka.

Var väldigt nervös inför det besöket, som var i fredags förra veckan. Jag är extremt otålig och vill att saker ska hända NU! Kände att sjukgymnastiken gick lättare för varje dag, men var extremt besviken att jag fortfarande inte kunde gå utan kryckor. Var rädd att fysio skulle säga att jag låg efter, att jag inte var där jag borde vara.

Som tur var blev det inte så. Han sa att jag hade jättebra rörlighet och muskelkontroll för att bara vara två veckor efter operation. Att gå utan kryckor efter mitt ingrepp skulle inte vara normalt nu. Vi gick igenom min sjukgymnastik och han tyckte att jag gjorde den helt utan problem, så fick två övningar till för att utmana mer. Vi gick sedan in i gymnastiksalen för att träna på att gå.

Gick först med båda kryckorna och fick verkligen vara noga med att gå korrekt. Sedan tog vi bort vänster krycka så att jag bara gick med en, och det gick också jättebra. Så då testade vi att gå i den där "korridoren" med räcken på sidan. Fick släppa kryckorna och gå fram och tillbaka i korridoren och hålla i räcket. Sedan fick jag släppa räcket. Så läskigt!! Tog några korta, stapplande steg. Kände att det faktiskt inte gjorde ont?! Fick testa några steg till och det blev bättre. Självklart halt fortfarande, men han sa att detta var jättebra och att jag verkligen skulle vara nöjd!

Fick en ny tid på onsdagen, så körde mitt program plus de nya övningarna lördag-tisdag och gick nästan bara med en krycka hemma. Han sa att jag även kunde testa några få steg här och där utan kryckorna, men bredvid en bänk eller liknande så jag hade något att ta tag i om det skulle behövas.

Allt gick bra de dagarna och i onsdags var det alltså dags för nytt besök. Det var även under detta besök dags att ändra läget på ortosen. Den har tidigare varit inställd på max 90 grader och nu ändrade han till 120 grader. Vi tog av ortosen och stödstrumpan (den behöver jag inte ha längre då svullnaden är borta) och jag fick böja mitt ben så mycket jag kunde. Böjde det till cirka 110 grader, vilket var 18 grader mer än besöket innan, fem dagar tidigare! Kändes så bra!

Körde lite övningar igen och fick ytterligare två att lägga till på mitt program. Han sa även att när jag gör min sittande sjukgymnastik kan jag ta av ortosen och göra utan. Annars ska den alltid vara på, dygnet runt.

Gick in i gymnastiksalen och fick gå i korridoren igen utan kryckor. Fortfarande väldigt halt, men ändå mycket bättre än på fredagen. Jag måste lära mig gå korrekt igen. Jag gick trots allt med ett böjt knä i nästan åtta veckor, pga av att jag inte kunde räta det, så dels har jag vant in det rörelsemönstret, plus att det sitter mentalt. Jag tror att det ska göra ont att räta ut benet, men det gör det inte längre. Träna, träna, träna!

Fick även testa på crosstrainer, vilket fungerade bra. Nämnde att vi har en hemma, så nu har jag fått lägga till det i programmet också. Tanken är att jag ska köra 10 minuter tre gånger om dagen, men eftersom jag inte gjort någon fysisk aktivitet på två och en halv månad så sa han att jag får börja lugnt och sedan trappa upp. Nämnde jag att jag är otålig? Så det gick inte så bra, så klart. Testade direkt samma kväll efter fysion. Tänkte att nu kör jag bara fem minuter och en gång. Det gick bra, jag var så klart svettig efter dessa fem minuter, men nöjd. Det kändes i knät när jag trampade på, men jag skulle inte säga att det var smärta. Gick i alla fall över direkt när jag var klar.

Så i torsdags var jag supertaggad och tänkte att nu kör jag fullt ut. För som den idiot jag är så tycker jag att lugn upptrappning är ett pass på fem minuter. Så konstigt. Jag skulle ALDRIG göra så med mina hästar när de är under igångsättning, så varför gör jag så mot mig själv?

Körde tio minuter crosstrainer på morgonen och sedan mitt program med sjukgymnastik (som är ganska långt nu). Efter lunch körde jag tio minuter crosstrainer igen och min sjukgymnastik. På eftermiddagen började jag få ont och jag insåg att jag kört på för hårt. Riktigt besviken på mig själv. Så igår vilade jag HELA dagen. Ingen crosstrainer, ingen sjukgymnastik. Det kändes bra hela dagen, så på kvällen testade jag några steg utan kryckor och det gick bra. Så idag kör jag igång igen, men LUGNT. Jag är extremt tålmodig när det gäller mycket, men inte det här. Får träna på det :)

Tog även bort stygnen i torsdags. Det har inte blött igenom plåstret någon gång, så jag har inte sett hur det ser ut under. Inte haft en aning om hur många stygn det är. Både sköterskan och jag blev lika förvånade när hon drog bort plåstret. TRE små stygn fanns där under. Två på vänster sida om knäskålen och ett på höger. Pyttesmå och fina! Hon sa att det såg jättefint ut :) Skönt! Fick på stripes och vattentäta plåster, så nu får jag äntligen duscha och bada igen.

Ska tillbaka till fysio nästa vecka och om cirka tre veckor ska jag träffa läkaren igen. Då ska han så klart titta på hur allt ser ut, om vi kan ta av ortosen eller inte, och så ska vi prata om korsbandsoperation. Känns jobbigt att veta att jag ska behöva gå igenom det här igen, men nu har jag ändå ställt in mig på det och vet att det är bäst i långa loppet. Men det här är väldigt tufft för mig mentalt. Från att vara fysiskt aktiv, hitta på massor med saker och träffa människor varje dag, till att nu sitta hemma ensam. Alla andras liv fortsätter medan mitt är på "paus". Ska inte gnälla, för det finns så klart de som har det mycket värre, men vill ändå säga att det är tufft. Är extremt tacksam för de vänner som har hört av sig och även människor som jag inte ens känner som skickar stöttande meddelanden <3

På måndag ska jag i alla fall gå tillbaka till jobbet. Egentligen sjukskrev han mig till 20 februari, men jag sa att det kommer jag absolut inte må bra av, så då kompromissade vi. Jag var tvungen att vara hemma till jag hade tagit bort stygnen, sedan kunde jag få gå tillbaka på två villkor. Första villkoret att jag är 100% ärlig med mig själv och känner att jag klarar av det och att benet känns bra. Andra villkoret att jag endast sitter i kassan och att jag där har möjlighet att variera ställning. Det har jag. Kan både stå och sitta, och när jag sitter kan jag ändra höjd för fötterna så att jag ibland kan ha benet böjt och ibland sträckt. Så händer inget oväntat i helgen så ska jag ääääntligen börja jobba på måndag igen. Håll tummen så hörs vi när jag har något nytt att berätta :)




Läst 13310 ggr




Fler inlägg

JAN
05
2022

Hej! I söndags och måndags har hästarna tränat för Nina Fox Stark. Hon kommer var tredje vecka till Lerbergs Equestrian och då kan man båda tömköra och rida för henne. Den här gången hade även Lerberg anordnat en clinic för henne i tömkörning vilket var toppen! Det var många som kom och tittade. Hon hade två hästar på clinicen som hon tömkörde och den ena var Ratzia :) Hon skötte sig fint!

Innan clinicen red mamma ett dressyrpass för henne på Bill. Mamma har inte ridit Bill speciellt många gånger och bara ridit dressyr på honom en gång tidigare. Hon brukar klaga på att han är så stor och att han inte står still när hon ska sitta upp, så hon brukar aldrig vilja rida på honom, men den här gången fick hon för sig att hon skulle göra det. Det gick jättebra och Bill såg verkligen fin ut, så det var roligt att se. Har lagt upp en video på min Instagram (aamaziingsara) om ni vill kika. Mamma sa efteråt att han var riktigt trevlig att rida och att hon kan tänka sig att rida dressyr på honom lite oftare, så det var ett gott betyg :)

Efter clinicen åkte vi hem för att hämta Marco då mamma skulle rida ett dressyrpass även på honom. Jag stannade kvar hemma då Thiago från Golden Teeth kom för att ta en titt i Bills mun. De andra hästarna kollas upp var tionde månad, men Bill har haft en större hake som Thiago har jobbat med för att få ner, så han har blivit kollad lite oftare, men nu är den äntligen borta, så nu kan han också kollas var tionde månad :)




Thiago är jättefin med hästarna <3 De andra sköter sig toppen, men Bill är rätt brötig och jobbig, men han har enormt tålamod och löser det jättebra!

Fick sedan meddelande från mamma att Marco hade kastat av henne på träningen! Eller ja, de hade knappt hunnit börja träna. Han hade varit väldigt spänd och på tårna och när hästen som hade tränat innan skulle gå ut så tänkte mamma att nu kommer han väl äntligen lugna ner sig. Tji fick hon! Då hade han gjort ett bocksprång och sedan vänt på en femöring direkt när hästen innan lämnade manegen, så då flög hon som en vante. Som tur var gick det bra och hon hoppade upp och red hela lektionen. Hon sa att det hade gått bra men att han var väldigt laddad hela tiden.

På måndag morgon var det dags igen. Mamma började med att rida lektion på Ratzia. Det såg jättefint ut! Blivit stor skillnad sedan de började träna för Nina. Roligt att se :) Ratzia gör alla skolor fint och är väldigt arbetsvillig, vill alltid göra rätt.

Sedan var det dags för Marco att bli tömkörd av Nina. Han var lite småbusig, men höll sig för det mesta på mattan och jobbade på fint och avslappnat. Riktigt bra för honom att bli jobbad på töm, så när jag kan gå igen ska jag absolut fortsätta med det. Längtar!

Sist ut var Bill som idag reds av Lovisa. Det gick jättefint även för dem och det var kul att se Bill så avslappnad och tillfreds båda dagarna. Börjar komma ut lite mer med halsen och upp med ryggen. Jättetrevligt!



Mamma och Marcobus <3



Lovisa och Billieboy <3

Ni anar inte hur mycket jag längtar till jag kan rida igen! Idag har det gått två veckor sedan operationen och det går såååå seeegt! Jag trodde att det skulle kännas mycket bättre vid det här laget, men jag måste fortfarande gå med kryckorna. Igår testade jag att röra mig runt inne med bara en krycka och det gick ändå hyfsat. Hoppas att jag snart kan släppa dem, för då kan jag gå tillbaka till jobbet.

På fredag ska jag träffa fysio igen och då hoppas jag att hon tycker att jag ligger "i fas". Jag gör min sjukgymnastik varje dag och tycker att det blir lättare och lättare att utföra övningarna, så det känns positivt.

Nästa vecka på torsdag ska jag till vårdcentralen och ta bort stygnen och då även ändra inställning på ortosen så att jag får full rörlighet i benet. Nu är den inställd på max 90 grader. Ska bli spännande att se hur det ser ut, men det borde se bra ut. Sköterskan efter operationen sa att det eventuellt kan blöda lite och jag kan behöva lägga om "plåstret" (jätteplåster), men plåstret har suttit fint hela tiden och varit helt och rent så jag har inte behövt byta. Om allt går som det ska så är det en månad kvar med ortosen på benet.




Marco <3

Och det går jättebra för Cooper hos Frida. Väldigt glad att han hamnat där! De tränar uppsittningar både från pall och från backen. Ridningen går jättebra och de har ridit ut själva och nu när det har tinat ska de börja hoppa lite. Så roligt! Har bett henne visa honom på fyraårs om hon tycker att han är redo, så det siktar de på :)


Läst 21033 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
27
2021

Hej! I onsdags var det dags för operation av min menisk. Jag har ju skadat mig ganska mycket genom åren, men aldrig så att jag har behövt opereras, det har alltid läkt av sig självt. Så det var lite nervöst, men jag var också väldigt taggad!

Jag anlände till Mölndals sjukhus 9:30 och fick först prata med en sköterska, svara på en del frågor osv. Sedan fick jag byta om till sjukhusskjortan och lägga mig i en säng med ett täcke direkt hämtat ifrån värmeskåpet. Mysig början!

Sedan kom sköterskan tillbaka och skulle ge mig dropp. Jag tycker inte att det gör ont att ta sprutor osv, men jag tycker det är väldigt obehagligt att se på, så att se den där infarten i armen gjorde mig lite illamående till en början, men det gick över. Hon kom sedan med en mugg med massor av piller och sa att det var smärtstillande och bedövning som jag skulle få precis innan det var dags för operation. Jag hade ännu inte fått någon information om jag skulle vara sövd eller inte, så när hon sa "bedövning" tolkade jag det som att jag skulle vara vaken under operationen (jag frågade henne alltså inte). Fick lite panik men tänkte att det är ju bara att göra.

Jag låg sedan i sängen och pillade med mobilen och bara väntade. Då visar det sig att en annan läkare på avdelningen hade testat positivt för corona under morgonen, så då blev det lite hey baberiba då alla som hade varit i kontakt med honom var tvungna att gå och göra snabbtest. Hon som låg mittemot mig i rummet skulle ha opererats av den här läkaren, så den stackaren fick åka hem istället :(



Jag var då ensam kvar i rummet och låg längst in och timmarna gick, så jag blev lite orolig att de hade glömt bort mig. Ringde på klockan för att dubbelkolla, och som tur var hade de inte glömt bort mig, men det blev väl lite mer väntan än vanligt med tanke på det som hade hänt på morgonen. Efter 4,5 timmar kommer narkossköterskan Martin. När han presenterar sig som NARKOSsköterska känner jag en otrolig lättnad. Jag ska få sova mig igenom detta, hurra!

Min läkare, Sebastian, kommer också in och vi går igenom vad som ska hända nu. Han säger återigen att det är inte säkert att det går att laga menisken då den kan vara alldeles för trasig, men han ska göra vad han kan. Jag får ta min mugg med piller, gå och kissa och sedan rulla iväg för operation. Jag frågade Martin om han någonsin hade hoppat fallskärm eller bungyjump. Nej, det hade han inte, men jag sa att det är precis den känslan jag har i kroppen nu. Innan man kastar sig ut. Hjärtat slår i 110 och det är skräckblandad förtjusning som rusar genom kroppen.

Vi rullar in i operationssalen och tre andra som ska hjälpa till under operationen är där. Eftersom jag som sagt har lite svårt för att se på sånt som har med operationer m.m. att göra så har jag ju aldrig kollat på sjukhusserier, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men det var TOPPEN! De fick mig att känna mig helt lugn, de snickesnackade, spelade julmusik i bakgrunden och allt var bara så trevligt!

De tog mitt blodtryck, kopplade på EKG och sedan skickade de in lite smärtstillande samtidigt som de desinficerande hela benet. Jag frågade hur lång tid operationen skulle ta och de sa ungefär 30 minuter. Klockan var nu strax 14:30. Fick lite lustgas och Martin sa att jag skulle bli lite gött lullig. Efter en stund frågade han hur jag kände mig, men jag kände mig precis som vanligt, så då sa han att nu kör vi och efter det minns jag inget förrän jag vaknade.



Jag vaknade upp och det första jag frågade var "vad är klockan?". 15:30! Snabbt jobbat, svarade jag! Jag har hört att väldigt många mår illa när de vaknar upp efter att de blivit sövda samt att man kan vara väldigt groggy, och det värsta jag vet är att må illa så det hade jag sagt innan och när jag vaknade upp mådde jag hur bra som helst och var helt klar i huvudet! Ena sköterskan sa "herregud, du sprudlar verkligen".

Sedan kom min läkare och berättade att han var jättenöjd med operationen, att han faktiskt hade lyckats sy ihop menisken ändå. Eftersom han lyckats med det så sa han att han verkligen, verkligen vill att vi opererar mitt korsband också, och jag inser ju också att det är det bästa i längden, så jag kommer att göra det. När det blir vet jag dock inte än, för nu måste menisken få tid att läka helt först, men jag ska på återbesök om sex veckor till läkaren och då kommer vi väl bestämma när nästa operation blir.



Nu har jag på mig en ortos på benet (en jätteställning) som är inställd på 0-90 grader. Den ska jag ha i tre veckor 0-90 grader, sedan om tre veckor ska jag plocka bort stygnen och då även ställa in ortosen på fri rörlighet och ha den i ytterligare tre veckor. Jag frågade läkaren givetvis när han tror att jag kan rida igen och förhoppningsvis, om allt går som det ska, så kanske jag kan sitta upp igen om sex veckor när vi plockat bort ortosen.

Nu är jag 100% sjukskriven och han sa först att jag skulle vara det till 20 februari (!!!!) men då fick jag panik och då sa han att jag måste i alla fall vara det dessa tre veckor innan jag tar stygnen, sedan KANSKE jag kan få gå tillbaka om det ser bra ut. Hoppas!

Eftersom jag mådde så bra direkt efter operationen åkte jag hem på studs. Fick först en genomgång av en sköterska om vilka mediciner jag ska ta (tre olika smärtstillande, lösning för magen och blodförtunnande sprutor) och en tid till fysio redan dagen efter.

Så dagen efter operationen, i torsdags, åkte jag tillbaka till sjukhuset för att träffa en fysioterapeut. Jag fick massor med olika övningar som jag ska göra 3-5 gånger om dagen.

Innan operationen kunde jag inte räta mitt ben helt, eftersom menisken låg i kläm, och jag kände direkt efter operationen att jag kunde räta det, vilket är fantastiskt. Sedan känner jag så klart att de varit inne och "grävt" och stundtals gör det ganska ont, men tabletterna jag har fått hjälper verkligen! Nu är det också svullet efter operationen, vilket gör att rörligheten är sämre än innan, men jag kyler i princip all min vakna tid och jag märker redan skillnad i min sjukgymnastik.

Jag har fått mängder med lyckönskningar, hejarop och folk skriver att jag är bland de starkaste de känner så att jag kommer greja detta galant. Det värmer verkligen mitt hjärta <3 Jag hoppas verkligen att allt kommer läka som det ska nu och att jag inte kommer bli galen av att vara sjukskriven. Jag uppdaterar dagligen på min InstaStory om ni vill följa med där (aamaziingsara). Nu dröjer det ju innan jag kommer rida igen, men Ratzia, Marco och Bill är anmälda för kurs nästa vecka för Nina Fox Stark där de kommer att tömköras ena dagen och ridas andra dagen (mamma och Lovisa rider), så självklart kommer jag att uppdatera er om det här i bloggen :)

Ha nu ett fantastiskt avslut på 2021 och så hoppas vi att 2022 blir TOPPEN! Kram


Läst 25684 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
21
2021

Hej Kan med glädje meddela att rubriken gäller mig och ingen häst. Dagen efter mitt förra inlägg, för drygt sju veckor sedan, skadade jag mitt vänstra knä. Samma knä som jag skadat tidigare (drog av mitt främre korsband och en liten bit av menisken 2016 och opererade inte). Det har fungerat bra och jag har levt som vanligt, men nu blev det ett ordentligt vridningsmoment i knät och knäskålen hoppade ur led (givetvis var detta hästrelaterat, vad annars ;)). Åkte direkt till akuten och gjorde slätröntgen där allt såg bra ut. Fick remiss till magnetröntgen och fysio. När jag skadade mitt knä sist gjorde det så klart redigt ont, men det blev ändå successivt bättre hela tiden, men nu har det stått still. Därför har jag inte velat blogga, för jag har velat invänta svar så jag kan berätta exakt vad som är fel.

De sa först att väntetiden för magnetröntgen skulle vara cirka fyra veckor, men det slutade med sex veckor. Sist fick jag vänta tre månader, så detta var snabbare än jag hoppats på i alla fall. Fick tid hos fysio efter två veckor. Pratade med en jag känner och förklarade mina "symptom" och hon tyckte det lät som att menisken var i kläm då jag inte blev bättre. Föreslog detta för fysio innan han skulle undersöka mig.

Han klämde, kände, slet och drog i benet. Han tyckte att det ändå kändes stabilt och han trodde inte menisken var i kläm då han menade på att jag skulle flyga i taket av smärta av det han gjorde. Sa att jag har en väldigt högsmärttröskel, men han var ändå skeptisk. Han trodde att det var svullnad inne i knät som tog emot och gjorde att jag inte kunde räta på det. Däremot var han 100% säker på att ligamenten på insidan knät som håller knäskålen på plats var helt sönderslitna, men att de opererar man sällan utan de brukar läka av sig själv på cirka 6-8 veckor.

Min fysio var toppen och jätteengagerade och höll koll på när jag fick remissen till magnetröntgen. Direkt när han såg att jag hade fått tiden så bokade han in mig hos en ortoped några dagar senare för att gå igenom svaren från MR.

Så lördag den 11 december var det dags för magnetröntgen. I kallelsen stod det att de jobbade extra denna lördag för att korta ner köerna. Han som tog hand om mig på MR var också toppen. Jag hade ju gjort det en gång innan och tycker inte att det är obehagligt. 20 minuter och sedan var det klart. Hur smidigt som helst.

Torsdag den 16 december var det dags att träffa läkaren och få veta domen. För mig fanns det två mardrömsscenarion och ett drömscenario.

Mardrömsscenario 1:
Att det endast skulle vara dessa ligament runt knäskålen som var trasiga som ska läka av sig själva och att rehab skulle göra det bättre. När det blivit så himla lite bättre på sju veckor så känns det som att det skulle ta år av rehab för att bli som förut.

Mardrömsscenario 2:
Att det skulle vara heltrasigt där inne så det skulle krävas mängder med operationer och ta hur lång tid som helst att bli bra.

Drömscenario:
Att menisken är i kläm och att de "bara får den ur kläm".

Kommer in till läkaren och vet ni vad han meddelar mig? Att menisken är trasig OCH I KLÄM. Jag grät av lycka. Mamma var med mig och hon sa att läkaren först såg alldeles förskräckt ut, som att han hade meddelat mig något alldeles fruktansvärt, men jag förklarade att jag grät av lättnad och glädje.

Han sa att detta måste opereras (titthålsoperation). Jag tänkte att väntetiden är säkert jättelång och frågade vad han trodde. Nej nej, detta måste göras snart säger han, så här kan jag inte gå längre. Funderade på om jag skulle kunna ha sådan tur att få göra detta i början på januari. Han säger nej nej igen, detta måste vi göra nästa vecka, nu är det brådis. Pratar med operationskoordinatorn och får tid på ONSDAG! VILKET ÄR IMORGON I SKRIVANDE STUND!

Börjar lipa igen och en sköterska kommer in i rummet. Hon tittar med medlidande blick på mig och frågar om jag har mycket ont. Återigen säger jag att det är glädjetårar. Äntligen ska detta bli bra och snart ska jag kunna rida igen (hoppas jag verkligen).

Idag har jag varit på ortopedimottagningen och tagit covidtest, och det visade som tur var negativt. När jag kom hem gjorde jag min första descutanskrubb och ska göra en till ikväll och en imorgon bitti. Ska infinna mig imorgon kl 9:30 för att påbörja förberedelserna. Jag är såååå taggad och hoppas verkligen att operationen blir av (kan bli uppskjutet om någon kommer in akut t.ex.)

Så vad ska läkaren göra imorgon? Det vet vi inte exakt än. Först och främst ska de ju fixa så att menisken inte ligger i kläm, men vad som händer sedan är ett beslut de får ta där och då. Läkaren sa nämligen att på magnetröntgen ser man att menisken är ordentligt trasig, så han vet inte om det kommer gå att laga den eller om den måste tas bort, det ser de först när de går in. Jag sa att jag litar 100% på dem och att de får göra vad de tror blir bäst.

Vi pratade även om mitt korsband och han sa att eftersom jag levt utan det i fem år och det har gått bra så behöver jag inte ta något beslut om det nu. Skulle jag vilja operera det så är det ändå inget de gör samtidigt som det de ska göra imorgon, utan det skulle ändå få bli i ett senare skede. Men han sa att jag får känna efter och det är bara att säga till om jag skulle uppleva instabilitet, men både han och fysio tycker ändå att det är bra stabilitet, så det känns positivt.

Och hästarna då? Mamma har fått hålla igång Marco åt mig och Lovisa har fått hålla igång Bill. När det blev världens snöoväder passade vi på att ge dem lite vintervila, men annars är de igång. Och lilleman Cooper har fått åka till fälttävlansryttaren Frida Andersén för fortsatt utbildning och det går jättebra! Han har varit där några veckor nu och häromdagen la Frida ut en film hur hon galopperade på ett fält med Cooper och hoppade över en stock! Är det en framtid fälttävlanshäst tro? Han har trots allt fina gångarter :)

Ha en riktigt fin jul nu allihopa så hörs vi av efter operationen och förhoppningsvis är jag tillbaka i sadeln snart igen, redo för 2022!



Bill längtar efter hoppning och tävling igen <3


Instagram: aamaziingsara


Läst 23682 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Saras vardag »



Saras vardag

Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.



Maila Sara

Till bloggen


Saras senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

När är vaccinet mot eksem på marknaden?
Mälaren Hästklinik svarar
Är det farligt att spruta igång stoets brunst?
Mälaren Hästklinik svarar
Rutinerad häst som plötsligt vägrar hoppa vattengrav
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.