Hej vänner! Jag ska hoppa Hedda lite ikväll tänkte jag. Jag gjorde ju oxerövningen i onsdags kväll med henne och idag tänkte jag göra om hindren till räcken och hoppa några gånger. Film på det kommer senare ikväll eller imorgon..
Så länge tänkte jag dela med mig lite av min Bucket List. Det finns såååååå mycket jag vill göra och se innan jag dör, så jag hoppas jag får leva länge, haha!
Saker jag vill göra before I die:
Åka till Bora Bora
Antingen se OS live eller vara med, hehe ;)
Fira nyår i New York
Hur coolt???
Måste prova bungee jump!!
Safari i Afrika
Här är några saker som jag redan gjort:
Jag har simmat med vilda delfiner i havet utanför Hawaii :)
Jag hoppade fallskärm i Las Vegas 2012
Hedda och jag var med på Eurosport efter Falsterbo Hunting förra sommaren
Hela familjen besökte Isreal för många år sedan
Ja, det har blivit några hopptävlingar genom åren!! :)
Hawaii besökte jag 2011
Det var på Hawaii jag simmade med vilda sköldpaddor :)
Några saker som jag ska göra snart:
18 dagar kvar!!
Iguazu Falls ska vi besöka i Brasilien :)
Pappa och jag ska först prova på rappel i Iguazu...
.. för att sedan prova på forsränning!! :)
För att se hela min Bucket List (som fylls på hela tiden) kan ni gå in här:
http://aamaziing.blogg.se/category/bucket-list.html
Läst 8480 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Goder afton, goder afton! Mitt i sommar'n och här sitter jag och smånynnar på julsånger. Klockan är elva och jag kom precis in från stallet. Det blev en sen ridtur ikväll! Mamma och jag åkte bort till Bunketorp med Hedda och Rivica halv tio och red i klätterbacken. Tre gånger i skritt, tre gånger i trav, fem gånger i galopp och sedan två gånger i trav innan vi skrittade av. Skönt när man kan rida så sent på kvällen och det fortfarande är ljust ute. Inte t-shirtvarmt så sent, men kunde i alla fall rida i långärmad tröja utan att frysa. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Pretty Little Liars, dricka min kopp te som står och ryker framför näsan på mig samt äta en rad Marabou Schweizernöt. Imorgon är det jobb igen :)
Sommarfin i håret har jag varit idag :)
Läst 4966 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej underbara fredag! :) Mamma är med i Agrias sommarbildtävling med bilden på Hedda och Fia i sjön. Rösta gärna om ni gillar bilden :)
Tryck på länken för att rösta:
http://www.agria.se/tavling/Sommar-sommar-sommar/hem?OpenDocument&utm_source=bildtavling&utm_medium=confirmmail&utm_campaign=Sommar-sommar-sommar#gly-date;1;NOTE-99JD4C-0
Nu ska jag fortsätta att jobba till klockan åtta ikväll. Jag var nere och pantade massor med burkar på ICA innan. Vi dricker alldeles för mycket läsk och energidrycker här på jobbet, så det blev en hel kasse med burkar och för pantpengarna köpte jag en kanelbullelängd som vi kan festa på här i eftermiddag :)
Läst 4165 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Go'kväll! Jag har jobbat 10-20 idag och mamma var snäll och red ut i skogen på Hedda i eftermiddags. Hon hade ridit ner till sjön och gått i med Hedda och Fia hade som vanligt hoppat ner i plurret också och badat :)
När jag kom hem svirade jag om till ridkläder för att sedan göra i ordning Rivica och hoppa samma övning som jag gjorde med Hedda igår. Nyttigt för henne också att bli lite kvickare. Hedda kommer lätt av från backen, men är lite oförsiktig, medan Rivica däremot är ganska försiktig, men ibland blir lite seg av från backen, speciellt om hindren kommer fort efter varandra. Perfekt med tre oxrar på raken.
Läst 4260 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Marco är den sötaste som finns. I natt hade han haft sönder ett spänne på sitt flugtäcke, så när jag gick ut i hagen för att byta till ett annat täcke så tog jag på mig foppatofflorna. Det är något med Marco och dessa skor alltså. Han är besatt av dem. Så fort han ser dem så måste han ha en. I munnen! Han är en liten knäppskalle! :) Efter lite lek med foppatofflorna blev han trött och gick och la sig. Återigen, han är den sötaste som finns!
Läst 4512 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Det blev lite kvällshoppning med Hedda ikväll. Hoppade den övningen från boken med fyra oxrar med ett galoppsprång i mellan, men eftersom vår paddock är 20x40 så fick det bara bli tre, men det var jobbigt nog ändå :) Hedda är inte den försiktigaste hästen, så sådana här kvickhetsövningar är bra att göra lite då och då. Marco går i en av gräshagarna som ligger bredvid paddocken, så han lämnade Rivica för att ställa sig vid staketet och studera Heddas hoppning. Han såg allt lite sugen ut! :)
Läst 4192 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Idag är det dags för Sydsvenskan Falsterbo Hunting. Jag kommer följa på Equipe och håller tummarna för Silver-Sara. Hade väl varit kul om det var en Sara som vann i år igen?! Jag jobbar idag, men ikväll efter jobbet har jag tänkt hoppa Hedda hemma i paddocken. Ska göra någon av övningarna ur senaste Hippson-boken. Massor med bra hoppövningar i den! :)
Update!!!!
Missade ju att Pontus ska vara med i huntingen i år igen. Klart jag håller en extra tumme för honom!:) Vi är ju klubbkamrater och förra året när jag vann kom han tvåa. Heja Pontus!
Update igen!
Grattis Anna Hassö som blev årets segrare i huntingen! :D
Här kommer en bildbomb från förra året :)
Foto: Peter Zachrisson
Foto: Hippson
Foto: Hippson
Foto: Hippson
Glad segerpappa!
Foto: Hippson
Foto: Hippson
Foto: Hippson
Läst 4146 ggr | Kommentarer | Kommentera |
För några månader sedan blev min lillebrors moped stulen. Den var låst med kätting vid Lindome station, och när han på kvällen skulle åka hem var mopeden puts väck. Han är 21 år och har kört mopeden sedan han var 15, så den var riktigt risig och nu fick han äntligen en anledning till att ta tag i körkortet. Med andra ord, inga tårar fälldes. Mopeden var inte värd en spänn i dagsläget.
Varför berättar jag detta kanske ni undrar? Jo, för vad tror ni inte mamma och jag ser när vi är ute och rider i Bunketorp idag? En kille som kör omkring på Henriks gamla moped! Vi hade varit ute och ridit en promenad och var på väg tillbaka mot transporten. När vi skrittar på grusvägen mellan golfbanorna ser vi en moped komma mot oss. Jag säger till mamma att den där ser ju ut som Henriks moped. Han hade nämligen en vit Honda Zoomer, och de mopparna skiljer sig en hel del i uteseendet mot andra mopeder. När killen såg oss körde han in på en mindre väg vid sidan om och väntade på att vi skulle gå förbi. Istället för att gå förbi rider mamma in med Natalie på den lilla grusvägen och fram till killen. Mycket riktigt är det Henriks moped, för inte nog med att utseendet är speciellt så hade Henrik massor med stripes på sin moped, så den känns igen med lätthet. Dessutom hade killen Henriks moppehjälm på huvudet (smartass). Mamma frågade varifrån han fått mopeden, och han påstod att han hade haft den länge, men började lite nervöst vrida på gasen. "Nähä du, den mopeden har du stulit från Lindome station, den är vår och det kan jag garantera" säger mamma, varpå killen flyr iväg på moppen. Förmodligen redigt nervös att polisen ska knacka på inom kort. Mohaha!
Nåväl! För det första så undrar jag hur man överhuvudtaget kan sno något? Varför är det så många människor i denna värld som inte kan skilja på mitt och ditt? Och om man nu måste sno något, till exempel en moped, kan man då inte använda de få hjärnceller man har och dra bort stripsen och måla om skiten?
Eftersom mamma jobbar på Honda MC så hade jag också en Honda Zoomer på den tiden då jag körde moppe. Jag hade garanterat den häftigaste mopeden någonsin, som hade känts igen på mils avstånd! Den var specialdesignad för en MC-mässa och kallades för "Hot Chick", då den var stripad med den texten och chickens on fire ;)
Jag kände mig redigt tuff när jag brummade omkring på denna!
Läst 4944 ggr | Kommentarer | Kommentera |
I och med att Falsterbo är i full gång blir man så klart lite nostalgisk. I år ska jag varken vara med och rida eller åka ner och titta. Jag vann två biljetter till valfri dag från Folksam, men så här innan semestern känner jag att jag inte har råd att ta ledigt från jobbet. Tacka gudarna för Internet!
Tänkte i alla fall än en gång publicera inlägget som jag skrev förra året efter att Hedda och jag vann Sydsvenskan Falsterbo Hunting. Mest för min egen skull, men även om någon annan vill slå ihjäl lite tid och läsa min toklånga roman.
Enjoy!
_______________________________________________________________________________
Okej, här kommer min egna lilla roman om onsdag den 11 juli 2012, bästa dagen i mitt liv!
Jag hade ställt klockan på strax efter fyra på morgonen. Ville absolut inte riskera att försova mig, och när klockan ringde var det bara att sätta sig käpprätt upp i sängen. Klädde på mig, packade ihop alla kläderna som skulle med, datorn, kameran och allt annat kraffs. Sedan ut till stallet, borsta lite på Hedda, sätta på transportskydd och hela den biten. Checka av så att jag inte glömt något.
Vi hade siktat på att åka klockan sex, och strax innan sex dök kära grannen Therese upp som skulle följa med och agera moraliskt stöd (fungerade ju super!). Catrine skulle också åka med oss ner, och strax efter sex började bilen rulla med mamma som chaufför, Catrine i andra framsätet och Therese, pappa och jag inklämda i baksätet. Pappa hade fixat frukost och det var ju bara att börja proppa i sig, för jag visste att senare skulle ingen mat komma ner i magen utan att komma upp igen. Han hade givetvis köpt massa godis också, och Therese hade med sig Sourcream & Onion chips. Vilken frossa, vilken uppladdning! Det får bli mitt bästa tips, skit i allt vad proteinshake heter och ät massa godis och chips istället. Perfekta uppladdningen, som uppenbarligen funkade?!?
Väl nere i Falsterbo checkade vi in Hedda i sin box. Jag hade satt över boxpengarna för drygt en vecka sedan på deras konto. Egentligen skulle man betala på plats, men jag hade frågat Boel, som håller i boxarna, om jag inte kunde få föra över pengar istället för att ha det avklarat. Det var helt OK, men givetvis blev det lite strul när mamma skulle checka in Hedda. Hennes box fanns, men inte min betalning. När jag sa till mamma i telefonen att jag hade pratat med honom, Boel, flera gånger om detta, och mamma stod med Boel mitt emot sig så blev det ju lite pinsamt. Boel var nämligen inte en han, utan en hon. Hoppsan! Men då kom Boel ihåg att hon hade mailat med mig. Problem solved alltså.
Eftersom jag började bli nervös så ville jag byta om till mina tävlingskläder direkt. Klockan var tio på förmiddagen och jag skulle rida strax efter halv fyra på eftermiddagen, men det kan ju vara skönt att gå in sina ridbyxor och ridstövlar, eller vad säger ni? Vi kollade på hoppklasserna på förmiddagen, gick omkring lite på mässan, försökte andas i djupa, lugna andetag. När klockan var 12 var det dags för lite lunch. En ceasarsallad, där jag vågade mig på bladen och krutongerna. Någon kycklingbit slank med ned. Nervositeten kom krypandes och mat var inget jag ville tänka på.
Klockan slog ett och det var dags för briefingmöte. Alla som skulle rida huntingen samlades vid framhoppning och vi fick banskisser utdelade och en del information. Sedan började vi gå terrängbanan. Den var nästan identisk med förra årets, förutom att denna var lite längre med några extra hinder. Jag kände mig relativt lugn, säkert för att mitt moraliska stöd Therese gick banan med mig! Jag visste att terränghindren inte skulle vara några problem för Hedda, men man vet ju aldrig, olyckor kan hända.
Efter att vi gått terrängen satt jag och repeterade den om och om igen. Sedan gick jag hoppbanan. Den som jag drömt mardrömmar om. Inte för att hindren är läskiga eller stora, utan för förra årets missöde. När Hedda och jag hoppar in på hoppbanan igen, rider i full fart, har två hinder kvar, och jag tror att det bara är ett, och glatt svänger upp snävt och fint mot sista hindret medan publiken och speakern förtvivlat skriker "FEL HINDER". Tror ni man känner pressen på att komma ihåg banan eller? Det har liksom aldrig hänt innan, och så händer det på just DEN tävlingen. Det var helt klart det som jag var mest nervös för i år. Att göra om samma misstag. Hade jag gjort det hade det varit skott i pannan på mig. Punkt.
Jag repeterade hela banan i mitt huvud säkert 300 gånger och för de som var med mig minst lika många. Jag skulle INTE glömma den.
Klockan tre började jag leda runt Hedda på framridningen. Visade henne för veterinären som tyckte allt såg bra ut. Kvart över hoppade jag upp och fortsatte skritta. Halv fyra gick startskottet för Sydsvenskan Falsterbo Hunting och första ryttaren susade iväg. Jag började trava så smått och visste att jag hade fyra ryttare på mig innan min tur. Travade och galopperade, sedan tog jag två språng på räcket och två språng på oxern. Det räckte gott och väl. Sedan blev det lite till galopp. Nu var det dags för ryttaren innan mig. Då var det alltså 5 minuter kvar till min tur. Nu började hjärtat lite smått komma igång, när plötsligt en funktionär skriker att jag ska gå in på banan. Eh, va? Ryttaren innan hade alltså blivit utesluten inne på hoppbanan. Okej, det var bara att trava i full karriär mot insläppet. Detta var nog det bästa som kunde hända faktiskt. Att hastigt bli inkastad på banan. Då hann liksom inte den riktiga nervositeten komma.
Hedda visste direkt var det var frågan om. Öronen spikrakt fram och jätteglad att få komma in på stora gräsbanan med all publik. Jag själv satt säkert och log som ett fån.
Startsignal given. Galopp fattad. Nu kör vi!
Inne på hoppbanan var det sju hinder. Bland annat var den gigantiska vattengraven med, men som tur var fanns det ett alternativ till den. Hedda och jag hoppade ju vattengrav för första gången för knappt en månad sedan. Hon gjorde det galant och hade bergis hoppat den i Falsterbo också. Jag litar på henne till 110%, men på mig själv 50%, och jag ville så gärna bara att vi skulle ta oss runt felfritt, så att välja chicken-hindret var ett självklart val!
Vi hoppade ut från gräsbanan och satte fart mot terräng hindren. Jag stod upp i lätt sist och lät Hedda gå i precis vilket tempo hon ville. Jag bara styrde. Eftersom vi inte har tränat någon speciell kondition så ville jag inte pressa på henne. Nu har Hedda en förbaskat bra grundkondis, blir aldrig trött och skulle springa till hon stupar. Det var underbart att bara sitta där, på hennes rygg, medan hon galopperade på snabbt, sökte hinder, flög över och bara hade the time of her life.
Vi hoppade in på hoppbanan igen, publiken jublade och jag hörde hur speakern pratade exalterat. Vad han sa har jag ingen aning om, man hör, men man hör inte. Nu hade jag stenkoll på hindren och vi hoppade de sista hindren felfritt och susade i mål. En snabb ritt, visade det sig, och dessutom helt felfria på hinder. Åh vad lycklig jag var, och fortfarande är! Travade ut till framridningen och travade av henne. De andra ryttarna gav oss massa beröm och jag var så, så glad att vi genomförde huntingen på bästa sätt.
Heddas gamla ägare, Petra, som också tog hem henne från Irland och red in henne, var så klart där och kollade och hejade på oss. Hon och hennes dotter kom utspringandes till framridningen, och likaså våra vänner Lena och Sara! Mamma och Therese kom också i full fart! När jag skrittat av henne började jag gråta av lycka, att vi faktiskt genomfört huntingen felfritt och till och med låg i ledningen. Visserligen var det många ryttare kvar, men jag var sååå nöjd! Vi stod och snyftade allihopa en stund med stora leenden på läpparna.
De andra gick sedan tillbaka till läktaren för att hålla koll, medan jag, Hedda, Petra och Linnea stod kvar på framridningen. Jag pratade hela tiden med pappa i mobilen, eftersom jag inte såg jumbotronen från framridningen. Ekipage efter ekipage var långsammare eller rev massa hinder.
Plötsligt var det bara fyra ryttare kvar och hoppet om en placering tändes! Jag var ju redan kanonnöjd med vår ritt, men tänk att kanske få en liten rosett och gå in på prisutdelning framför all publik? Fjärde sista ryttaren var långsammare och det stod klart att Hedda och jag skulle bli sämst 4:a, och dessutom minst 5000 kronor rikare! Nästa ryttare var också långsammare. Sämst 3:a! Likadant näst sista ryttaren var också långsammare och vi skulle bli sämst 2:a! Fantastiskt! Sist ut var Ellen Brunes och när hon hoppade ut från hoppbanan ropar speakern att hon ligger på samma mellantid som Hedda och mig. Otroligt spännande! Dock sker olyckan redan på andra hindret ute i terrängen, på spetsen, precis där vi står. Hästen får inte upp ena frambenet och stupar över hindret, och landar halvt på Ellen! Jag och många andra skriker av fasa! Hästen reser sig ganska snabbt och verkar helt okej, Ellen blir dock liggandes. Ambulans är snabbt på plats och även om Ellen var vid medvetande så fick de åka till sjukhuset. Allting liksom stannade till där, när jag plötsligt inser att "Shit, det var ju sista ryttaren?!".
Helt plötsligt var alltså tävlingen slut, och Hedda och jag stod som segrare?! Omöjligt?! Ofattbart! Fantastiskt!!!!
En funktionär kommer med det vackra, underbara, fina segertäcket. Ljusblått med gul kant och med texten Falsterbo Horse Show. Hur många äger ett sådant liksom?! WOW! En megastor rosett blev dessutom påsatt på Heddas träns.
Lugnt och sansat skrittade vi in på stora gräsbanan för prisutdelning. Hedda i täten och hur lugn som helst. De andra hästarna var stissiga av jublet och applåderna. När Hedda och jag ställt upp i mitten av pelarna stod hon där på halvlång tygel, hur cool som helst, som om hon inte gjort annat. En riktig superstar alltså! :)
Speakern snackar, jag får blommor och en bok, fotograferna klickar hej vilt, publiken jublar, och plötsligt kommer det. Frågan som man alltid drömt att få svara på. Som man fantiserat om hur svaret skulle lyda.
"Hur känns det?"
Jajjemen, jag har mitt svar på film. Inte riktigt som jag föreställt mig alla gånger när jag fantiserat om vinsten. Men ja, det var i alla fall helt äkta från hjärtat. Jag var halvt mållös, ville storgråta och skratta samtidigt, och fick inte fram speciellt mycket egentligen, mer än det viktigaste, att Hedda är bäst!
Sedan fick vi sätta fart runt banan i ärevarv. Sara Ekman & Dream Purple Music i täten på ett ärevarv inne på Falsterbo Horse Show. Vem hade trott det liksom?!
Direkt efteråt blev jag inkastad i värsta mediabubblan. Mamma fick ta Hedda, och folk hade jublat när mamma ledde ut Hedda till framridningen, och en italiensk ryttare hade lyft på hatten.
Först fick jag göra en TV-intervju för Falsterbo. PÅ ENGELSKA! Tror ni jag var förberedd på den eller? Och hög på lycka dessutom. Kan ju inte bli annat en fiasko, men vad sjutton gör det när man precis vunnit Sydsvenskan Hunting?! Jag har inte sett den intervjun än, men bett dem skicka den till mig. Jag hoppas jag inte låter allt för knackig :)
Sedan blev det ännu en TV-intervju för Sydsvenskan, och det klippet kommer jag länka här i nästa inlägg. Där är jag fortfarande helt uppe i varv och superglad! Sedan in på presskonferens och svara på frågor. Fortfarande superlycklig och fattar knappt vad som händer efttersom allt är så overkligt. Journalisterna måste tyckt att jag var hur flamsig och knäpp som helst, men jag tror att jag inte svor i alla fall. Måste ju göra mamma stolt! :) Det enda olämpliga jag sa var nog att det skulle vara skott i pannan på mig om jag hade glömt ett hinder i år igen. Det var det några som snappade upp direkt och använde i sina artiklar, men det är ju bara hur kul som helst! :)
Förresten tänkte jag länka till alla artiklar jag hittat, och om ni har hittat några som jag inte hittat kan ni väl länka dem också?
Nu tappade jag tråden ju, måste ju fortsätta berätta! Fick massor av samtal, gratulationer, sms och Facebook höll på att sprängas av överbelastning! Så fantastiskt många människor som unnade mig detta och som verkade minst lika lyckliga och glada som mig över detta! En sådan härlig känsla med all denna support! Och visst finns det hopp för mänskligheten när så många andra också börjar lipa av lycka för att JAG och HEDDA har vunnit, och för att de är glada för VÅR skull! Fantastiskt!
Hedda blev avspolad och fick gå in i sin box och äta massa havre och morötter. Vi andra gick in på området igen för att äta mat innan den långa resan hemåt. Inte för att den kändes lång, när vi alla satt där i bilen, glada, lyckliga, och lite trötta efter dagens äventyr.
Väl hemma i Lindome var det bara att tacka Therese och Catrine för att det följt med och stöttat. Sedan lastade jag in alla grejer från transporten och bilen. Hedda fick gå in och lägga sig i sin box.
Sedan var det in för mig och ta en snabbdusch och svira om. Malin kom och hämtade mig vid elva och så åkte vi hem till Alexandra, där Veronica också var, och korkade upp skumpan. Både Malin och Alex var nere i Falsterbo och hejade som galningar på Hedda och mig. Efter några glas med bubbel och klockan strax efter ett åkte jag hem och somnade som en stock. Dagen efter när jag vaknade blev jag överlycklig över att det inte var en dröm. Det var sant. Det ÄR sant!
LYCKLIGASTE DAGEN I MITT LIV!
PS: Stor eloge till de som orkade läsa allt detta (om ens någon??). Måste tagit en halv evighet!
Läst 5649 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Go'kväll! Pensionären sitter här med en kopp te och har precis tittat på Nyheterna. Hur sjukt är inte det med killen som sprang omkring i Varberg och knivhögg människor? Snart kommer jag inte våga mig utanför dörren. Finns allt för många galenpannor där ute.. Förr var jag mest rädd för att vara ute och gå själv sent på kvällar och nätter, men nu för tiden känns det minst lika lurigt att gå mitt på ljusa dagen bland mängder med människor. Hua! Nog pratat om tråkigheter..
Mamma och jag åkte bort med Hedda och Rivica till Strekered. Nya bilen tog oss upp för den branta grusbacken utan minsta slir. Helt otroligt! Vi red först på ridspåren och istället för att vända och rida tillbaka så red vid ut på den hårda grusvägen för att variera underlag. Finns en lång och bra klätterbacke inte långt från parkeringen, så vi tänkte att vi skulle ta den innan vi åkte hem. När vi gick in på stigen till backen var Fia plötsligt puts väck. Hon springer alltid före eller bakom hästarna, men nu hade hon visst tagit en avstickare in i skogen utan att vi hade märkt något. Vi stannade och ropade på henne, men ingen hund syntes till. Mamma valde att rida tillbaka och kolla efter henne medan Hedda och jag tog klätterbacken. Efter att vi hade klättrat kom vi ut på grusvägen igen och där skulle vi möta mamma. Hon syntes dock inte till. Jag misstänkte att hon hade ridit bort till transporten, så Hedda och jag travade iväg dit. När vi kommer fram till transporten sitter Fia bredvid bilen och väntar, men ingen mamma. Fia måste alltså missat när vi svängde in på stigen till klätterbacken och sprungit allt vad hon orkat på grusvägen för att komma i fatt oss. Ganska smart hund ändå som satte sig vid bilen och väntade :) Jag tog upp mobilen ur fickan och ringde till mamma för att säga att jag hittat Fia, men vem svarar då? Pappa. Som är hemma. Jaha, då var det bara att rida tillbaka på grusvägen igen.. Tog inte lång tid innan man hörde Rivicas hemska gnäggningar. Finns ingen häst som gnäggar så fult som henne. Det gör liksom ont i öronen! I vilket fall som helst.. Återförenade skrittade vi tillbaka till transporten, lastade in hästar, hund och oss själva och åkte hem. The end.
Hedda i full karriär framåt
Marco, kärleken i mitt liv
Läst 5543 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Här får du följa Sara Ekmans vardag. Det är hästar, resor och allt däremellan.
Här hittar du alla våra husbloggare
Arkiv
- November 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Juni 2023
- April 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- Maj 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juli 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014
- Februari 2014
- Januari 2014
- December 2013
- November 2013
- Oktober 2013
- September 2013
- Augusti 2013
- Juli 2013
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- December 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
- Maj 2009
- April 2009
- Mars 2009
- Februari 2009