Hej! I torsdags var det dags för första hoppträningen sedan jag skadade mig. Sist vi hopptränade var i oktober, så gissa om både Marco och jag var taggade! :) Jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle orka/klara av, men det gick jättebra och vi var med på hela träningen. Visst kändes det i knät ibland, men jag skulle inte direkt säga att det var smärta, men kan inte riktigt förklara känslan. Det kändes bra efter träningen också, var lite mör på kvällen men det är inte så konstigt. Mör och lycklig :)



Marco var som sagt superpigg och taggad, bjöd på lite bocksprång och levde livet. Ska bli så kul att komma igång med honom igen. Förhoppningsvis kommer jag nog kunna tävla lite med honom i vår och sommar innan nästa operation. Säkert inte på samma höjd som innan, men det gör inget så länge vi kan hoppa <3





I fredags åkte mamma och jag bort till manegen med Bill och Ratzia för att hoppa lite med dem. Byggde upp en serie med kub - studs - kub - ett galoppsprång - räcke - ett galoppsprång - oxer. Det gick bra och Bill tyckte det var superkul. Han är dock inte lika hoppvänlig för mitt knä (än så länge) eftersom han gör en mycket större grej av det än Marco. Blir så stor rörelse, men det kändes ändå bra i fredags. Ingen smärta då heller, och jag tänker att jag får bara hoppa igång honom lite lågt för att "avdramatisera" lite. Hoppas kunna komma igång med honom också <3 Film på honom finns på min Instagram - aamaziingsara



Jag har jobbat både lördag och söndag, så igår fick mamma rida ut på Bill och efteråt när jag kom hem från jobbet red jag dressyr på Marco i manegen. Idag red mamma ut på Marco och när jag kom hem från jobbet blev det dressyr på Bill i manegen. Så roligt att fortsätta träna på det som vi gjorde på träningen för Nina sist och både Marco och Bill kändes riktigt fina och mjuka. Båda frustade och verkade nöjda och avslappnade <3

Just nu är det snöstorm utanför fönstret. Jag hoppas det är lugnare imorgon förmiddag då jag har planerat att tömköra båda grabbarna innan jag ska till jobbet.

Hej! ÄNTLIGEN har jag fått träna igen!! Nina var på Lerbergs Equestrian i måndags och tisdags och jag hade anmält mig både måndagen och tisdagen. Anmälde mig långt innan jag visste om jag skulle kunna rida, för hade jag inte kunnat rida hade Nina fått tömköra istället :)

Men nu hade jag ridit i cirka en och en halv vecka så jag tänkte att nu testar jag att träna i alla fall på måndagen och om det känns bra i knät rider jag på tisdagen också.

På måndagen red jag en riktigt laddad Marco. Åh, han tyckte det var lika kul som mig att träna tillsammans igen! Han undrade nog var hindren var till en början, men sedan insåg han att det inte var hoppning på schemat och då taggade han ner och blev riktigt fin <3

Nina sa att jag bara skulle säga till om jag behövde pausa för knät, men jag körde på hela lektionen och det kändes riktigt bra, både under lektionen och efteråt. Ingen smärta eller obehag. Så himla skönt!

Marco var som sagt laddad till en början, men efter en stund slappnade han av och vilade lite mer på steget. Fick rida mycket öppna, sluta och förvänd sluta. Så roligt och han var så duktig!

Eftersom det kändes bra i knät så red jag igår också och då tog jag Bill. Lovisa red honom för Nina på måndagen, så han var uppvärmd åt mig. Han kändes också fin och fick verkligen jobba igenom sin stora kropp <3 Ska bli så kul att fortsätta jobba båda grabbarna på samma sätt till nästa träningstillfälle om tre veckor.

Filmklipp på både Marco och Bill finns på Instagram, aamaziingsara :)



Mamma tränade Ratzia båda dagarna och igår tömkörde hon Marco. Han är rolig, men svår, att tömköra. Han är snabb och slingrig, så man får vara 110% fokuserad :)

Hoppas verkligen det ska gå fortsatt framåt med knät så jag kan rida hela våren och sommaren. Och skulle det inte kännas stabilt när jag hoppar så får jag helt enkelt sadla om till dressyr till jag är färdigopererad och rehabiliterad. Det är ju himla kul det också! :)

Hej! För drygt en vecka sedan, förra tisdagen, var jag på återbesök hos läkaren. Han var mycket nöjd och tyckte att jag också skulle vara nöjd med hur långt jag hade kommit. Det hade då gått sex veckor sedan operationen och han sa att jag kunde börja fasa bort ortosen (vilket jag i smyg redan hade börjat göra, i samråd med fysio). Så nu har jag bara ortosen på jobbet, då det ibland kan bli lite snabba svängar i scanningen. Så tänker att jag kanske har den någon vecka eller två till där.

Vi diskuterade nästa operation, när den ska göras. Då är det mitt främre korsband som ska lagas. Han sa att jag kan få en tid rätt så snabbt, men jag undrade om det skulle vara okej att vänta ett tag. Nu när jag äntligen är utan kryckor och förhoppningsvis får börja rida. Han sa att det är inte akut, men att han vill inte att vi väntar så länge som ett år då varje dag utan är en risk. Han föreslog att vi skulle göra det innan sommaren. Dålig idé tyckte jag, sommaren är ju härligaste hästtiden. Frågade om vi inte kunde vänta till oktober. Det slutade med att vi kompromissade och kom fram till september ;) Han sa att han har aldrig haft en patient som förhandlar så mycket som jag gör.

Jag frågade om jag fick lov att börja rida, för annars kan jag lika gärna operera mig direkt, det är ridningen och hästarna jag längtat så himla mycket efter. Han gav mig klartecken och sa att jag måste bara vara försiktig. Sa att jag kommer 100% vara försiktig, sedan hoppas jag bara att hästarna förstår att de måste vara rädd om matte.

Nu har jag satt en tidsgräns för mig själv. Att under en månad rida och köra på flitigt med sjukgymnastiken (sjukgymnastiken kommer jag förmodligen hålla på med resten av livet). Om jag efter en månad inte känner att det känns stabilt (stabilare) och att jag gör framsteg med ridningen, då kontaktar jag min läkare och ber om nästa lediga tid för operation.

Men nu till ridningen!! På onsdagen, dagen efter läkarbesöket, var det så klart dags för premiärtur! Första ridningen sedan 31 oktober! Över tre månader sedan. Givetvis var det min vapendragare Hedda, 23 år ung, som fick ta hand om mig. Själva ridningen var jag inte speciellt orolig för. Tänkte att det kommer säkert göra ont, kännas konstigt och att jag inte kommer orka så länge, men att det är fullt normalt. Däremot var jag lite orolig över uppsittningen, eftersom det är vänster ben som ska böjas och tryckas ifrån när jag sitter upp. Testade att sitta upp från höger sida istället och visst, jag kom upp, men det var långt ifrån smidigt och jag tänkte att hade det varit Marco eller Bill hade de nog undrat vad jag höll på med.

Ridningen kändes mycket bättre än väntat! Travade runt och red lätt en bra stund och det kändes bättre ju längre jag red. Som att jag behövde värma upp maskineriet. Hade lite längre läder än normalt så att benet inte skulle behöva vara för böjt. Hade på mig ett knäskydd under ridbyxorna för extra stabilitet. Galopperade också och det kändes bra och givetvis kunde jag inte låta bli att galoppera över en liten sockerbit en gång åt båda håll. Var inte trött eller överansträngd i knät efteråt, vilket var en lättnad.



Efteråt skulle Lovisa rida på Bill, och då blev jag ju extremt sugen att rida på honom också. Så hon red honom i skritt och trav och han var lugn och avspänd, inte på något bushumör, så då kunde jag inte låta bli att sitta upp. Gjorde så att jag längde ut lädret rejält och satt upp från vänster sida och det gick bra. Kortade det sedan när jag kom upp. Red honom lite i trav och sedan en del i galopp, vilket var underbart.




På torsdagen red jag på Hedda igen i manegen och jag tränade på att stå i lätt sits i galoppen. Galopperade på fyrkanten och stod i lätt sits på långsidorna och satte mig ner på kortsidorna för kort vila. De första långsidorna gick bra. Även om det kändes "konstigt" så gick det, men efter fem-sex långsidor märkte jag att knät inte orkade mer. Travade och red lätt en stund till och nöjde mig sedan. Efteråt kändes det återigen bra och ingen smärta.

I lördags red jag på Marco första gången. Det blev en lugn tur i skogen, mest skritt men även lite trav. På måndagen red jag ut på honom igen och både skrittade, travade och galopperade :) På kvällen skrittade Lovisa och jag ut en runda på Hedda och Bill (jag på Hedda) och då höjde jag mina läder till mina normala hoppläder. Skrittade som sagt bara, men det kändes ändå okej att ha benet så pass böjt.




På tisdagen red jag mitt första markarbetspass på Marco i manegen. Kände redan då stor skillnad bara mot hur det hade känts på lördagen. Har ju liksom inte full kontroll i det benet och orkar inte riktigt trampa ner ordentligt, men tycker ändå att det blivit bättre och bättre!

På onsdagen red vi ut och då tog jag Bill. Hade mina hoppläder och den här gången red vi en "riktig" runda och höll igång ordentligt i både trav och galopp. Stod i lätt sits i alla backar i galoppen och försökte verkligen ha kontroll och stabilitet i knät.

Igår, torsdag, åkte vi med Bill och Marco till manegen. Satte upp två stycken sockerbitar och ett räcke på samma höjd. Hästarna har hållit igång hela tiden som jag har varit skadad, men de har inte hoppat något, så vi får komma igång tillsammans igen och börja försiktigt. Började med Bill och det kändes bra. Han hoppar ju med mer scoop än Marco, så med honom kommer jag nog ett tag få hoppa lite lägre till mitt knä blir starkare och mer stabilt. Hade räcket på cirka 70cm med honom som högst.

Hoppade sedan Marco och det var som sagt bekvämare. Inte att det gjorde ont när jag hoppade Bill, men det kändes stadigare med Marco eftersom det inte blir så stor rörelse över hindret. Hoppade räcket på 90cm innan vi avslutade. Båda grabbarna tyckte det var jättekul att få hoppa igen och jag är så taggad på att komma igång, men jag tar det lugnt och försöker inte gå för fort fram <3

Idag var jag hos fysio på morgonen och körde ett hårt pass på drygt en timma. Det går verkligen bättre vecka för vecka och hon tycker att jag svarar väldigt bra på rehaben, så hon var tveksam till en korsbandsoperation. Jag vet inte om jag skrev det, men min andra fysio sa också för några veckor sedan att han var tveksam till om en korsbandsoperation var nödvändig för mig. Gaah, det sätter griller i huvudet på mig. Men eftersom vi nu har satt september för operation så är det bara att köra på med rehab och stärka så mycket som det bara går, så får jag träffa läkaren innan och få en ny bedömning. Vill han operera så gör vi det!

Och för Cooper går det jättebra hos Frida! Hon har hoppat både vanliga hinder och terränghinder med honom och är detta en blivande fälttävlansstjärna tro?! Har fått film när de bara susar över stockar ute i skogen. Så himla kul!! Och i banhoppningen får han jättemycket beröm. Frida säger att han är ett riktigt hoppgeni som har lätt för att taxera, är kvick i fötterna och hoppar alltid genom kroppen och väl över ryggen. Så roligt <3 Hon ska visa honom på fyraårs, vilket ska bli väldigt spännande!

Håll nu en tumme att det fortsätter gå åt rätt håll och att allting kommer att gå bra <3 Filmer och bilder hittar ni som vanligt på Instagram - aamaziingsara