Portugal-bloggen - Mitt åttonde Golega
NOV
20

Mitt åttonde Golega

Det känns helt sjukt, men jag började räkna och detta var mitt åttonde år i Golega. Sedan jag kom till Portugal har jag inte missat en enda feira. Jag blir fortfarande lika fascinerad av atmosfären och dessa fantastiska hästar som är så långt ifrån deras naturliga miljö och ändå är så coola. Iår var det en hel del diskussioner då det kommit en regel om att man inte får rida mellan 2.00 till 7.00 på natten. Många var upprörda över detta och tyckte att det var deras rätt att rida vilken tid som helst. En del tyckte det var bra då det kan vara en hel del fulla ryttare som rider i timmar på sina hästar. Jag tycker varken för eller emot, men jag tycker att de skulle kunna fokusera på de verkliga problemen. Denna regel var till för hästarnas välfärd, men jag såg vid ett flertal tillfällen under dagtid/eftermiddag hästar som blödde av serreta (används främst i den spanska utrustningen, en taggig metalldel som man spänner under nosgrimman. Ibland är de klädda i läder och blir som en kapson, men när det inte är klädda och dessutom hårt spända trycker det in i hästens nosrygg. Vidrigt enligt mig. Hamnade nästan i bråk med en spanjor då jag försökte plocka bort den då hans häst nästan blödde för den var så hårt spänd.) och en häst som drog vagn och blev piskad av kusken. Dessa problem är vad organisationen borde ta tag i, oberoende av vilken tid det är på dygnet. Istället för att ha massor med extra poliser skulle de kunna ha ett par veterinärer som patrullerar i skift och kan ta tag i dessa problem för att jobba med hästarnas välfärd. Dessutom fungerade deras regel sådär. Första kvällen respekterade alla det ganska bra men under veckan gömde de sig när polisen kom och när de var utom synhåll kom de tillbaka. Förbjuda taggiga serretas borde också införas! 
  
Nu ska jag inte skrämma upp er som inte varit i Golega med de dåliga sakerna. Det är som att vara i en annan värld. Jag var där i 10 dagar med Altivo och det tar några dagar innan man kommer tillbaka till verkligheten när man väl är hemma. Jag bodde för andra året i rad tillsammans med Nuno och Catarina (ägare av Fandi och Indio) och typ 15 andra personer. Det är världens bästa gäng, äldsta är Amilcar som är runt 65-70 år och yngsta Ana är 17 år. Alla kommer så bra överens, det blir som en stor familj. Alla hjälps åt med matlagning, städning osv. Ibland kommer det vänner över på middag eller lunch och det kan vara 25 personer vid matbordet. En av kvällarna hade vi fadokväll och det var nästan 40 pers i huset! Det var en underbar kväll med fantastisk musik. Sök på youtube om ni undrar vad fado är.
  
Så över till ridningen och tävlandet. Första helgen var det typ portugisiska mästerskapen. Det var 6 portugiser, 6 spanjorer och jag i min klass. Altivo var jättefin i dressyren där vi kom 4a på 68 % så jag var väldigt glad. Lördag i tekniken red vi när det var mörkt så strålkastarna var på. Jag vet inte om det var därför eller om det var för den stökiga uppvärmingen i mangan (ett spår runt arenan) som han var så spänd. Vi tog oss igenom helt okej och vi fick 68 % men hamnade på 7:e plats vilket kändes onödigt då vi låg så bra till efter dressyren. Söndag regnade det rätt ordentligt när vi skulle rida speed. Återigen fick vi rida med strålkastare och han vägrade faktiskt på hindret vilket chockade mig. Jag fumlade bort mycket tid också, det är rätt stor skillnad när allt blir blött och halkigt. Men det var lika för alla så jag kan inte klaga. Vi blev 10a i speeden och slutade på 7:e totalt. Inte så illa när det var 13 ryttare men jag var ändå lite besviken då jag ville ha en bättre slutplacering. Andra helgen var det final i det nationella championatet då det bara var jag och portugiserna. Jag hade höga förhoppningar i dressyren då han varit så fin helgen innan. Det var 5 domare och alla hade varsitt solparasoll som fladdrade på bra då det blåste mycket. Altivo var helt hysterisk och det var det värsta performance vi någonsin gjort. Jag kunde inte kommunicera med honom även om jag försökte. Jag tänker inte ens skriva vilken procent vi fick, det är skämmigt. Vi kom sist, men nästan alla hästar var spända och en utgick till och med. På lördagen red vi på en annan bana, spänningarna satt i från gårdagen men jag kunde rida igenom det på framridningen. Inne på banan var han lite spännig, men jag var väldigt nöjd med vår ritt då vi nästan inte hade någon miss och stundvis fick jag riktigt bra känsla. Domarna höll inte riktigt med då vi fick 64 %. Jag hade förväntat mig högre, men vi kom 6:a av 7 då nästan alla andra red på 70 %. Jag gissar att domarna hade dressyren fortfarande på näthinnan och att det påverkade vårt resultat. På söndagen regnade det massor. Jag valde att stryka mig då jag låg näst sist och vi hade en lång resa hem och vi kunde passa på att åka tidigare. Med mig hem tar jag första helgens dressyr och andra helgens teknik. Nu ska vi träna på i vinter och förhoppningsvis vara väl förberedda för nästa säsong.
  
Jag träffade många svenskar, tänk vad hästar kan föra ihop människor. Jag tycker alla borde uppleva Golega iallafall en gång i livet. Se till att boka resa till nästa års feira ;)
  
Kram,
Astrid
  
Instagram astridhedman

En del av vårt husgäng till häst <3

Anna på sin hingst i grimma och barbacka. Jepp...

Första helgen red vi i vår svenska outfit.

Piteå är överallt i världen. Eva, Maggan och Ulla-Carin var på plats i Golega och det var så roligt att träffas <3

Jag var otroligt dålig på att fota men jag har gjort en del korta filmsnuttar som jag ska ladda upp och lägga ut i nästa inlägg.


Läst 28431 ggr





Fler inlägg

FEB
08

Gästinlägg av Anna Lindberg

Hej hej,

 

Jag heter Anna Lindberg och jag har idag fått äran att gästblogga på min allra bästa Astrids fantastiska Portugalblogg.

 

Precis som Astrid är jag också baserad i Portugal, men det blir inga Lusitanos, dressyr eller WE för mig, utan bara hoppning. Jag jobbar som beridare på heltid och har tillsammans med min pojkvän just nu ca 12 hästar i träning. Vi tar emot allt från helt o-inridna unghästar, problemhästar till redan välutbildade hästar som ska ut och tävlas. Av alla dessa hästar har jag just nu 4 stycken som är ’mina’ superstars och som jag tävlar regelbundet på olika nivåer från 1.20m till internationell 1.60m GP. Resten är antingen min pojkväns superstars eller tillhör olika elever som de själva tävlar, men som vi tränar dagligdags.

 

Jag flyttade hit för lite över 6 år sedan efter att först kommit hit på en ridsemester tillsammans med min mamma, och fallit pladask för detta underbara land. Vill man rida på heltid året om är detta helt klart ’the place to be’!

 

Hoppning är som sagt min passion i livet och jag har haft den enorma turen att jobba och träna med en av Portugals absolut bästa hoppryttare, Antonio Portela Carneiro.

 

Innan jag åkte hit på min första ridsemester hade jag inte rört en häst på 7 år, inte ens klappat en. Min sista häst jag hade i Sverige fick jag avliva pga. en väldigt allvarlig ryggskada och jag tappade helt stinget för ridningen. Jag spenderade 7 år på resande fot, tog en Bachelor i Marketing och jobbade inom modebranschen i London.

Innan jag tog min paus från ridningen red jag på 1.40m nivå i Sverige, men inte särskilt bra. Jag var glad om jag bara kom igenom banan och var inte alls redo att rida så högt då.

Såå jag var minst sagt rostig när jag började rida igen, men Antonio har hjälpt mig otroligt mycket, och jag rider nu stadigt på 1,60m nivå med min bästa häst Tresor du Dalot.

 

Jag tänkte att jag här i bloggen skulle berätta lite mer varför vi (jag, Astrid och ett gäng andra Skandinaver) valt att bo här, och hur livet som hoppryttare fungerar.

 

För oss i Sverige tror jag att Portugal, iaf inom hoppvärlden, fortfarande är väldigt okänt och de flesta tänker ungefär så långt som Tyskland, Holland, Belgien eller kanske Frankrike om man överväger att fortsätta sin ridning, eller skicka sin häst på utbildning i ett annat europeiskt land. Men man ska inte underskatta Sydeuropa!

 

Det de flesta associerar Portugal med är bra väder, och det är helt klart en av de största anledningarna att bo härnere. Jag har precis kommit tillbaka från en 10 dagars semester hemma i Sverige och jag säger bara hatten av till er alla som orkar hålla igång era hästar och er ridning under den otroligt låånga, kalla, mörka, isiga och snöiga vintern! Ni förtjänar en medalj allihopa. Personligen är jag absolut inget fan av vinter och kyla, och att helt obehindrat kunna hålla igång hästarna året om är en de många förmånerna med att bo här. Visst har vi några månader på vintern med lite regn, men kommer solen fram kan det fortfarande bli upp emot 20 grader i januari, och med vår 75-30m täckta ridbana kan vi hålla hästarna i toppform 12 månader om året (om vi vill, de måste ju såklart få vila lite ibland också).

 

En annan positiv sak med att bo här är prisnivån i landet generellt. Det är helt enkelt mycket billigare att leva och bo härnere, och vad det gäller priser för uppstallning, träning av häst etc. kan man nästan inte jämföra det med Sverige. Ett exempel är att kostnaden för att ha en häst i träning hos mig kostar ca 3000kr per månad jämfört med upp mot 12 000kr+ hos svenska ryttare på samma nivå. Kostnaden för stallhyror, skoningar etc. är också mycket lägre.

 

Nivån på ridningen, och framförallt hoppningen, var något jag inte hade en aning om när jag kom hit. I ärlighetens namn hade jag verkligen aldrig kunnat tänka mig att de hade så många duktiga ryttare och fantastiska tävlingar som de gör. Portugals poster girl, och kanske den enda vi i Sverige nånsin hört talats om vad det gäller portugisiska hoppryttare på toppnivå, har länge varit Luciana Dinis. Luciana är absolut helt fantastisk, men det finns så många fler duktiga ryttare här, som för oss i norr fortfarande är helt okända.

 

Vidare har vi helt otroligt bra tävlingar härnere. Du kan i princip tävla nästan varje helg året om på fantastiska anläggningar (mycket finare än många av de svenska). Och eftersom det är ett så geografiskt litet land jämfört med Sverige är det lätt att ta sig till alla tävlingar landet om. Vi har över 20 internationella tävlingar per år, de flesta 1,2 och 3* så alla kan anmäla sig och vara med så länge man har en licens och ett FEI pass, och inte bara 4 eller 5* tävlingar som Falsterbo eller Sweden Horse Show, som bara är öppna för speciellt inbjudna. Vi har även stora internationella meetings som Nations Cuptävlingarna i Lissabon och Global Champions Tour i Estoril. En annan favorit är Vilmoura touren som nu drar igång igen i februari. Till denna 6 veckor långa touren kommer ofta många svenskar ner som bla. Douglas Lindelöw, Erika Lickhammer, Irma Karlsson, Alexander Zetterman mfl.

 

Och eftersom antalet ryttare fortfarande inte är lika många som i Sverige har man ofta tävlingar med alla olika nivåer på samma tävling, allt från 50cm-1.45m GPs, och t.o.m. upp till 1.60m på de största internationella tävlingarna.  Detta är otroligt bra för oss som alltid har hästar på olika utbildningsnivåer och kan då ta med dem allihopa till samma tävling.

 

Slutligen är det en väldigt glad och avslappnad stämning mellan oss ryttare härnere. Det är fortfarande en relativt liten hästvärld där alla känner alla, och det är väldigt lite prestige inblandat. Även de allra bästa ryttarna är otroligt down to earth, och rider ofta sida vid sida av ryttare på nybörjarnivå utan några som helst problem.  Det roliga är också att ridsport härnere är framförallt en kill-sport vilket gör saker och ting betydligt mer avslappnat och easy going än hemma.

 

Nu känner jag att jag babblat på alldeles för mycket, och får väl hoppas att jag får gästblogga igen och berätta allt jag inte hunnit här;). Men om det är någon som har frågor eller skulle vilja veta mer om livet härnere, hör bara av er! Lättast är kanske via min instagram @annashowjumping.

 

Kämpa genom vintern nu, och om någon är sugen på att byta ut snön mot solsken är det bara att höra av sig!


GP i Nations Cup med Tresor i Lissabon.


Utsikten mellan klasserna i Vimeiro. En av Portugals klart bästa internationella tävlingar!


Bor man i Portugal måste man passa på att rida dessa underbara lusitanos.


Tresor i vår första 1,60-hoppning, Grand Prix, i Vilamoura.


Xanana (som lärde mig allt efter min paus från ridningen) i Vimeiro.


En av de allra bästa sakerna med vår nya anläggning är dessa underbara galopper på stranden i solnedgången.


Geronimo, en av mina superstars som jag ridit in själv och som nu hoppar stadigt i 1,30-klasser.


Billy en annan av mina up coming superstars i Lissabon.


Tresor på väg mot en fin placering i GP:n i Pedras Salgadas, en annan favorittävling härnere med en alldeles underbar publik.


Min nyaste stjärna Véron hoppar lite hemma i vår helt fantastiska arena.


Xanana i Golega.


Läst 9881 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
05

Provridning, lite tips från en säljares perspektiv

Nu när vi har flera hästar till salu har det börjat ramla in några klienter som har/ska provrida. Att köpa häst är en stor sak och har man möjlighet är det givetvis bra att åka och provrida hästen man är intresserad av. Jag har även sålt flera av våra hästar osedda och det har också blivit bra. Det kan vara svårt att få fantastisk känsla första gången man sitter upp på en ny häst och hitta rätt kemi. Därför tror jag ibland det kan vara lika bra att köpa osett om man har en bra relation till säljaren. Har man däremot inga referenser på säljaren rekommenderar jag att åka och se hästen för att kontrollera att allt verkar som det ska. Efter att ha hört så många historier skulle jag nog även ta ett blodprov vid besiktningen för att kontrollera att hästen inte har fått smärtstillande eller lugnande.

Något som jag tycker är tråkigt och faktiskt blir väldigt irriterad på, är när köpare kommer och direkt börjar leta fel på hästen. Detta är vanligt här i Portugal, men även utländska köpare har fått för sig att det är ett bra sätt för att få ner priset. De kommenterar allt som inte är bra hos hästen och försöker sedan att pruta. Säljarna vet om hästens svagheter och har oftast anpassat priset efter dessa. Jag sänker mycket hellre priset till en klient som kommer och är positiv till hästen, berömmer för att den är fin att rida och är allmänt glad och trevlig. Jag kan ta att någon kritiserar min ridning eller säger att jag har en ful mössa, men att förolämpa mina hästar, där går gränsen!

Tycker man inte om hästen kan man artigt säga att det inte var det man letade efter och åka hem. Jag föredrar att klienterna är ärliga när man rider och avstår från att sitta upp om de redan vet att de inte kommer köpa hästen. Men är man intresserad ska man givetvis rida. Jag förstår att många blir nervösa när de ska sitta upp på en helt ny häst inför människor de inte känner. Extra mycket om man inte har så mycket erfarenhet av att rida andra hästar och då kan det vara skönt att ha med någon man litar på. En tränare, en familjemedlem eller en kompis som mentalt stöd och rådgivare. Gärna om någon mer kan sitta upp på hästen och ge ett andra utlåtande. Sedan får man komma ihåg att en provridning inte är ett tillfälle att flasha runt och testa olika rörelser. Det är till för att känna om hästen är något som kan passa en. Visst kan man testa någon rörelse, speciellt om det är en högt utbildad häst. Men de svåra grejerna kan man jobba på när man har köpt hästen. Några övergångar/tempoväxlingar, flytta undan för skänkeln, någon volt för att kontrollera styrningen och länga formen för att se om hästen är i balans brukar vara min checklista. Tar inte mycket mer än 20 minuter.

Nu kanske jag låter ganska hård, men det är levande djur vi håller på med och i slutändan vill alla att hästarna ska komma till rätt hem. Men ni vågar komma och provrida hos mig, jag är väldigt snäll. Så länge ingen förolämpar mina hästar... ;)

Ha en bra vecka!

/Astrid

Instagram astridhedman

Har gjort några nya filmer på 5-åringarna. Mejla astrid_hedman@hotmail.com ifall ni skulle vara intresserade.


Läst 12974 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
31

Årets första tävling

I söndags var det äntligen dags för årets första tävling! Det var rätt spännande med många debuter. Fandi skulle göra sin första start i working equitation. Vi red debutantklass (motsvarande medelsvår i Sverige, alltså tvåhandsfattning och galoppombyten). Min elev Ana och hennes häst Falcao gjorde debut båda två i we. De har tävlat dressyr tidigare så de är inte helt gröna på en tävlingsbana. Men att tävla we är lite annorlunda mot för dressyr, speciellt när vi red alla 3 moment på samma dag. Sedan var det även debut för mig att ha en elev att tävla. Det var jätteroligt och väldigt nervöst! Jag förstår bättre nu när alla säger att man är mer nervös när man står på sidan och tittar. Ana red preliminar (en klass som funnits ett par år, motsvarar LA i Sverige och innehåller enkla byten istället för i språnget) då hennes häst inte är så befäst i bytena ännu. Jag är så glad över vårt grymma team som gjorde det möjligt för mig att hjälpa Ana till 110 % och även ha tid att fokusera på mina egna ritter. Nuno och Catarina är inkluderade i det såklart och även Anas familj är helt fantastiska. När jag skulle in på dressyren hade jag en person på varje ben som tog av benskydd. Värsta rallyteamet!

Ana gjorde en strålande debut, hon fick 63 % i dressyren och 60 % i tekniken (vilket jag tyckte var lågt) och vann speeden så hon vann sin klass totalt. Det bästa var att hon tyckte det var så roligt, vilket för mig är det viktigaste. Hon kommer bli grym dendär tjejen.

Jag var även supernöjd med Fandi. När vi red på banan lördagkväll så var han helt prillig och jag var lite orolig över hur det skulle gå. Dressyren gick riktigt bra. Givetvis fanns det en hel del att förbättra och jag tog inga risker. Men han var med mig och inga missar. Vi fick 64,75 % och 3:a utav 10 stycken ryttare. Roligt när det är några fler i klassen, då kan det hända rätt mycket i resultatlistan. I tekniken, som jag trodde skulle bli vår största utmaning, var han så fin! Jag tror verkligen han tyckte det var roligt och även om vi hade några mindre missar så var jag så glad. Vi fick 65 % och en delad andraplats! Ägaren Catarina var så lycklig. Det blir såklart en annan press när man tävlar andras hästar, man vill inte göra någon besviken. Jag tror att det är viktigt att ha en öppen kommunikation så hästägarna vet vad de kan förvänta sig. Catarina var väl medveten om att hästen har mycket huvud så det kunde lika gärna gå åt skogen, men det är klart det är roligare när man kan prestera ett bra resultat. Det är dock något jag försöker att inte tänka på under tävlingsdagen, utan istället fokusera på uppgiften och hålla sig till planen.

Inför speeden var min plan att försöka vända snabbt, men inte öka på för mycket utan känna av hästen så att han inte skulle bli för spänd. Det gick väldigt bra, han blev lite lost ibland så jag fick verkligen hålla om honom och visa att jag var där. Jag vet faktiskt inte vilken plats vi hamnade på i speeden, men det måste ha varit bra för vi kom tvåa totalt :) Det började bli mörkt när vi red speeden så alla fick inte rida och direkt efteråt var det prisutdelning så jag missade helt enkelt att fråga placering i speeden.

Här kommer lite bilder och ett filmklipp på Fandi från tekniken.

Dressyren

Bangång med Ana

Tekniken. Det var för mörkt för att fota i speeden. Som ni ser hoppar han dubbelt så högt som han behöver. Det är varje gång!

Jag tycker vi säger att det var meningen att vi skulle göra en liten levad på framridningen ;)

Ha en fortsatt bra vecka!

Instagram astridhedman


Läst 15742 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Portugal-bloggen »



Portugal-bloggen

Astrid Hedman skriver om sina dagliga äventyr i Portugal, där hon arbetar som beridare och tävlar dressyr samt WE.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

Astrid Hedman skriver om sina dagliga äventyr i Portugal, där hon arbetar som beridare och tävlar dressyr samt WE.

Till bloggen


Astrids senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

JUST NU – bok på köpet!
Tecknar du en prenumeration får du just nu inte bara vårt specialnummer skickat till dig direkt, utan även succéboken "Träna hästen från marken" utan extra kostnad. Starta året med en riktig inspirationsboost!

Till erbjudandet

Redan prenumerant? Köp Träna hästen från marken för halva priset.




Galleriet på Hippson Market