Portugal-bloggen - Reflektioner om dressyren i Falsterbo

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

I februari tävlade jag sist i dressyr med Enjeitado. Han kändes jättefin och var på hugget, han är inte den mest spektakulära gångartshäst, men går i fin form och takt. Jag fick nästan ont i magen när jag såg ett par av de andra ekipagen vi skulle tävla mot. Kort i halsen, stenhårt åtdragen nosgrimma, vevande framben men bakbenen hängde inte med utan fick en egen takt.
Ryttarna satt och pumpade på så att hästarna var helt löddriga innan de gick in på banan. Jag och Ernst gjorde absolut inte vår bästa ritt, men det kändes rätt bra. Vi fick 62 % medan den som satt och härjade värst på framridningen vann klassen på 69.
Det var inte att jag tyckte mina poäng borde varit högre, men den som vann red inte hästen i en korrekt form, takten som är först på utbildningsskalan verkar domarna ha missat och hästen (trots hårt åtspänd nosgrimma) gick ganska ofta och gapade då trycket i stången blev för mycket.

 
Efter fyra dagar i Falsterbo är jag förtvivlad över att se att det är tio gånger värre än ryttaren som vann min klass i februari.  Det kom några ritter där ryttaren satt i lodrät sits, hade mjuk kontakt i tyglarna med hästar som såg avspända och glada ut. Tyvärr var de inte fler än vad jag har fingrar. Jag har fotat nästan alla ekipage (ej Gina tricot-klasserna eller söndagens klasser) och har tänkt publicera de flesta av bilderna. Jag vill inte hänga ut eller kränka någon så därför har jag klippt huvudet på ryttarna och i många fall är det bara på hästen huvud och hals. Jag har inte tagit med bilder som har varit i ett "dåligt" moment där hästen tex står på frambenet i galoppen eller liknande. Det är bilder, men de talar sanning om hur majoriteten av ryttarna red på Falsterbo. Jag vill inte att detta ska bli ett hat-inlägg, utan öppna ögonen på de som kanske inte vet hur man ser om det är korrekt eller inte. När nästan alla ryttare på tävling rider såhär blir det till slut normalt. Vissa hobbyryttare kanske börjar tänka att de gör fel och borde hålla i lite mer och sätta mer tryck i hästana för att vinna MSVC. Det blir en norm att hästarna ska gå med huvudet bakom lod och att ryttarna ska sitta bakåtlutade (diagonal sits?).

Vi såg en clinic med en välkänd dressyrryttare som hjälpte unga ryttare på olika nivåer. Det jag reagerade mest på var att denne enbart pratade om hästens framdel. Jag tror bakben nämdes en gång under 45 min - 1 h. Ingen korrigering av ryttarnas sits, utan det handlade mest det om vad hästen skulle göra/acceptera/lyssna. Det är ju vi ryttare som måste göra en massa saker och inverka och sitta för att hästen ska gå bra och utföra det vi vill. Uttryck som "Du kan inte bara lyfta huvudet på hästen, du måste även lyfta bogen" har jag aldrig läst i någon bok. Hur i hela friden ska man lyfta bogen på hästen? Något som var väldigt viktigt för sporten var att vi måste tänka på att hela tiden producera nya grand prix hästar, detta kommer ta sporten framåt. Hur vore det om vi istället för att producera började försöka få det vi har att hålla längre genom vettig träning och upplägg.

Innan bilderna vill jag visa er vad som står i TR om ryttarens sits och hästens form. Detta är inte hela texten, men gå gärna in på SVRFs hemsida där kan ni hitta dressyrens TR. Det står väldigt utförligt om hur alla rörelser ska ridas m.m.

I TR står det såhär om ryttarens sits:

 "Axlar, höfter och hälar ska vara i ungefär samma lodlinje. Ryttaren ska sitta väl ned i sadelns mitt över hästens mittlinje och med höfterna lodrätt över sätet. Lår och underben ska vara sträckta nedåt och måttligt om-vridna. Händerna hålls med tummarna som högsta punkt och med cirka en handsbredds mellanrum i sidled. Händerna ska vara låga, fria och burna så att underarmarna bildar i det närmaste raka linjer med tyglarna till hästens mun."
Det är jättesvårt att lära sig rida och dessutom bli riktigt duktig. Det tar åratal av träning att få en korrekt och följsam sits. Tyvärr är vissa hästar så otroligt tåliga och generösa att de accepterar det mesta, även att gå ett grand prix program med någon som håller i sig i tyglarna och sitter tungt och emot rörelsen. Tänk att sitsen ska följa, inte sitta emot eller trycka fram. Du kan göra så otroligt mycket med sitsen. Tex vinkla om bäckenet för att piaffera, dra bak ytterhöften och vrida in axlarna för att få böjning/sluta eller ta fram händerna en halv centimeter och hästen suger tag framåt i en ökning. Det är så hjälperna blir näst intill osynliga och det blir vackert att titta på.
 "Den huvudsakliga kontakten med hästens mun måste, vid ridning på kandar, vara med bridongbettet."
   Ni kommer själva se på bilderna att riktigt så var det inte... En enkel lösning till förändring vore att ta bort nosgrimman i grand prix klasserna. Eller åtminstone införa det mätinstrument som är framtaget, två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma. Men det lär ju inte hända imorgon. Nosgrimman finns där för att utbilda hästens mun. När den gapar ska nosgrimman ta emot och när den har munnen stängd ska den knappt kännas. Syftet är alltså inte att hålla munnen stängd, men det är hur den oftast används idag.
    
"En god form kännetecknas av att halsen reses upp utan tvång och bildar en välvning från manken till nacken, som blir halsens högsta punkt, samt att nosen kommer något framför lodplanet. I det ögonblick ryttaren anbringar hjälperna för att uppnå en tillfällig och övergående samlande effekt, kan nosen komma i lodplanet. Välvningen av halsen står i direkt proportion till samlingsgraden."
Formen verkade inte ha någon betydelse för domarna. Jag såg 5-åringar gå i grand prix form eller bakom lod och många fulhalsar som ett resultat av dålig träning. Hästarna ska bli vackrare med träning, inte se tarmiga ut med bruten hals och rygg som en hängmatta. Jag tror att ett av de stora problemen är stressen med unghästklasser. Vissa hästar är inte redo att gå st georg när de är 7 eller göra rena byten när de är 6. Här i Portugal ligger nivån ett snäpp under för varje ålder och det finns inga ridna klasser för 3-åringar.

Vad som händer hos många som rider "modern dressyr" är att de sätter en jäkla fart på hästarna. De ska kuta på framåt. Sedan håller man i dem i tyglarna samtidigt som man driver på framåt. Med all den spänning och energi man har satt så kommer hästen så småningom att börja kasta fram frambenen och få denna spektakulära trav som ibland kallas för balanstrav. Men eftersom man håller så mycket i tyglarna kan inte hästen komma in med sina bakben under kroppen utan bakbenen går i en långsammare takt. Bakbenen ska skjuta på och bära upp samt vara aktiva. Det man kan titta på för att se om det är en korrekt trav eller inte är givetvis hästens form, ser den ut att ha sin egen balans eller kommer den stå på näsan om ryttaren släpper i tyglarna. Takten, går fram och bakben i samma takt eller ser det ut som att hästen är i två delar. I ökad trav ska de diagonala benparens skenor vara parallella och hästen ska visa påskjut. Alltså inte framben rakt ut och oförändrad stegläng bak. Hästen ska täcka mark!

Piaff

"Allvarliga fel:

Oklar diagonal fotflyttning

Oregelbundna eller konstlade steg med bak- eller framben (inte

i jämnhöjd) eller dubbelsteg.

Hästen rör sig bakåt i samband med piaffen.

Breddade steg med fram- eller bakben.

Korsande fram- eller bakben.

Svängande fram- eller bakdel.

Överbelastning av frambenen (bakbenslyftet högre än fram

-benslyftet).

Överilad och/eller oregelbunden rörelse utan spänst.

Alltför mycket framåtgående i piaffen, obetydlig rörelse framåt

räknas som mindre straff."

Det var inte många ryttare som gjorde korrekt piaff. Detta beror helt enkelt på att hästarna som rids på detta vis går på bogarna vilket är motsatsen till samling. Vissa talagfulla hästar lär sig att trava på stället, men det avslöjas alltid i någon av ovanstående punkter. I piaffen kan man tänka att hästen ska se ut att kunna gå upp i levad och att ryttaren bör kunna lätta av helt i tyglarna eftersom piaff är högsta grad av samling så hästen har mest vikt på bakdelen (som ska sänkas, inte höjas i piaffen). Var förvånad över att två helt olika piaffer kunde få samma poäng av domarna. Vad är det de vill ha egentligen?

Det har blivit en ond cirkel hela dressyrsporten. Tävlingsarrangörer fixar sponsorer som i sin tur har sina profilryttare med på tävlingen som vill ha bra poäng. Arrangörer väljer ut domare som vill behålla sitt namn och fortsätta dömma (även fast det inte är enligt TR). Publik betalar inträde och vill ha show (fast jag tror att det är mindre publik idag för att det ser ut så som det gör. Hade dressyren varit vackrare slår jag vad om att det varit nästan lika fullsatt som på hoppningen). Ryttare som får höga poäng fortsätter med samma ridning och nya talanger tar efter sina idoler. Veterinär tjänar massa kosing på att åka runt och behandla hästar som inte pallar den tuffa träningen. Hästägare och uppfödare förväntar sig resultat av ryttarna. Hästar säljs och köps och det ska hela tiden produceras nya. Jag vet inte riktigt vad som ska till för att det ska bli förändring, det är så ingrott i hela systemet. Jag tror knappast att mitt jättelånga inlägg kommer göra skillnad, men nu kan jag iallafall sova med gott samvete. För de som drabbas i slutändan är hästarna.

Jag har lovat mig själv en sak och jag skulle vilja att alla som läser detta lovar sig själva också. Jag vet att det inte är lätt och det tar tid, men låt oss försöka bli så bra ryttare det bara går enligt de klassiska principerna. Vi ska jobba med vår sits, korrekt inverkan och inte bli för fokuserade på att vinna rosetter. Vi ska ha roligt när vi rider, le och lyssna på hästen. Det ska se harmoniskt och vackert ut när vi rider och det ska aldrig gå att ta ett endaste kort där hästen ser ut som på de bilder jag visat er.

Kram

Astrid


Läst 82273 ggr



Fler inlägg

Hej på er! 

Så mycket som har hänt sen jag skrev sist i april (jag vet...) och vilken resa det har varit. I april hade jag och Fandi en riktig dipp och vi funderade på om vi skulle lägga ner målet med VM. Men vi kämpade på, ändrade på några grejer i ridningen, jag sänkte kraven på mig själv och försökte att bara ha kul. Tävlade i princip ingenting i maj och tränade mycket ute i skogen. Till slut hittade vi tillbaka till varandra och Fandi började leverera resultat efter resultat. Han är en otroligt känslig häst och jag har lärt mig så mycket om mig själv och hur jag reagerar i vissa situationer. Lyssnat på jag vet inte hur många poddar om mental träning. I slutet av juni fick vi besked om att vi hade plats i laget och det kändes helt rätt att åka. Vi hade inte kunnat toppa formen bättre än vad vi gjorde till Frankrike. Helgen innan vi åkte tävlade vi i Ponte de Lima och det var över 40 grader. Fandi gick så jäkla bra och var nästan för het i dressyren. Då kände jag mig rätt säker på att vi skulle klara att göra bra resultat på VM, det var en perfekt självförtroendeboost. VMet gick i Les Herbiers, södra Frankrike ca 3 h från Paris. Jag och Fandi fick åka med Mafalda Galiza Mendes och hennes fina Isco i hennes lastbil. Med på resan upp var även fotografen och vår vän Carlos Hernani. Vi hade så himla roligt på resan, vi körde de ca 1400 kilometrarna på två dagar. Hästarna tog värmen och resan superbra! Vi kom några dagar innan själva tävlingen började och tror det var en perfekt uppladdning för både oss och hästarna. Vi stod på ett mysigt stall 20 min från Les Herbiers, bodde på ett fint hotell och det kändes som att vi var på semester med häst. Staden var urmysig och alla människor som vi träffade var väldigt trevliga och hjälpsamma. När jag var och tävlade i Paris 2017 var jag inte så imponerad av invånarnas service mind och några var rätt otrevliga. Men i en småstad där alla känner alla är det en annan stämning. Vi var framme torsdag eftermiddag och söndag morgon fick vi komma in på tävlingen. Underlaget på banan där vi blev hänvisade till att rida (inte tävlingsbanan) var rätt djupt så jag red inte särskilt mycket varken söndag eller måndag. Alla har olika upplägg, men såg många som satt och trimmade in i det sista. Min plan var att känna av energinivån och försöka hålla den på den magiska "lagom" nivån till första tävlingsdagen. Tisdag var det vet check, de svenska hästarna dansade igenom! De andra svenska ryttarna i laget var Åsa Cidh Lundberg med Algarve, Idamaria Johansson med Hoxi samt Julia Wittsell med Hercules. Med oss hade vi vår chef d'equipe Kajsa Ekedahl och Linn Ericsson som är elitsamordnare för we på svenska ridsportförbundet. Efter vet checken fick vi 20 minuter till att rida inne på banan och göra sound check. I working equitation rider vi en kür i dressyren, dock så måste övningarna vara i ordning så man har inte samma frihet att lägga upp programmet som i en vanlig kür. Fandi kändes väldigt fin inne på banan och avspänd. Jag satte inget tryck, utan bara såg till att hålla honom mjuk och lugn inför nästa dags dressyr. På kvällen fick vi alla lag åka häst och vagn från anläggningen till en park mitt i staden. Invigningscermoni och presentation av alla ryttarna. Det var rätt coolt, lite spännande färd då några av hästarna var något laddade. Men vi överlevde och kom hem i tryggt förvar för att ladda inför onsdagens dressyr. 

IdaMaria, Åsa, Julia och jag

På väg mot invigningen

Det är klart att de hade ett eiffeltorn

Foton av Linn Ericsson

Foto Carlos Hernani

Onsdag började allvaret! Jag red som tredje ryttare i laget vilket gjorde att jag fick starttid runt 17. Det var galet varmt de första dagarna, men från tisdag gick temperaturen ned och det var riktigt behagligt ridväder. Fandi kändes toppen på framridningen, min tränare Maria Eriksson var inte på plats, men hon var med i mitt öra och mamma filmade videosamtal. Det fungerade riktigt bra och trots att han var så fin kände jag mig lite pirrig när det var vår tur att trava in på banan. Fandi var helt med mig, blev lite het mot slutet av programmet, men inom ramarna och höll sig ridbar hela vägen. Musiken stämde helt perfekt och det var häftigt att få till sista halten och veta att vi gjort riktigt bra ifrån oss. Det är klart att man aldrig är 100 % nöjd och det fanns absolut saker jag hade kunnat göra bättre. Men när jag kom ut och alla kom fram för att gratulera till den fina ritten släppte alla spänningar jag haft från det senaste halvåret. De som känner mig vet att jag sällan gråter, men då blev det ett riktigt gråtkalas och jag var så lättad att ha haft en så fin känsla efter vårens berg och dalbana. Poängen hade jag hoppats på lite högre, men man får komma ihåg att det är ett VM. 67,65 % och en 16:e plats kändes som ett helt ok resultat utav 49 ryttare.

Kramkalas efter ritten. Så skönt med bra support i båda mina fantastiska hästägare Catarina och Nuno samt bästa mamman <3

Carlos Hernani har fotat dessa bilder.

Dagen efter var det dags för teknik och jag kände mig mycket lugnare efter att ha gått banan. Det var många tekniska svårigheter och olika valmöjligheter när det gällde vägar. Men jag var glad att det var schysst byggt och inte för att hästarna ska titta till. Kände mig faktiskt inte alls nervös, utan gårdagens ritt hade gett mig självförtroende och förtroende för att Fandi skulle göra sitt jobb. Han gjorde det faktiskt ännu bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppats på. Han var något spänd när vi kom in, men ju längre ritten gick, ju mer slappande han av och lät mig guida oss runt. När vi var klara var jag så stolt och glad över vår prestation. Alla svårigheter fixade vi utan några större svårigheter och jag hade ett stort leende på läpparna när jag kom ut från banan. Ännu större blev det leendet när poängen kom ut, 70,58 % och 13:e plats. 

Förberedelser innan start. 

Jag och Julia kollar in banan.

Såhär glad var jag efter den ritten! 

Dessa personer har varit så stöttande hela resan, Mafalda och hennes pappa Mario samt såklart Nuno och Catarina. 

Fredagen var det speed och jag kände lite nervositet smyga sig på. Fandi hade gått så bra, men jag ville verkligen ge allt och rida snabbt. Risken för att något går snett eller att Fandi ska tappa fokus blir desto större. Min plan fick bli att rida så fort som Fandi lät mig rida. Det var en händelserik speed med flera som blev uteslutna, det är lätt hänt i we om man kommer av sig i banan och jag hade lite adrenalinpåslag när det var dags. För er som inte har så bra koll på working equitation är det ungefär som att gå in och rida en omhoppning. Och du ska kunna stanna i mitten av banan för att öppna/stänga en grind eller göra halt mellan två pinnar och flytta en kopp. Dessutom komma ihåg banan som var lång och inte rida igenom några hinder du inte redan utfört. Solklart! Fandi kändes full av förtroende och vi hade så roligt. Vi hade tyvärr ner en bom i sidepassen vilket gav oss 7 sekunder i straff. Onödigt och i efterhand kände jag att jag borde pushat och ridit snabbare. Vi kom på 26:e plats i speeden och 17:e totalt. När jag började irritera mig på vår placering i speeden och tänka att vi hade kunnat klättra någon plats i totalen fick jag stoppa mig själv. Ingen kommer att komma ihåg ifall vi kom på 17:e eller 14:e plats, det viktigaste var att ta sig igenom mästerskapet med en harmonisk och glad häst vilket vi uppnådde. Påminde mig själv om vilken resa vi gjort med denna häst, att fått avsluta VMet med en sista bra runda och ha den fina känslan med sig är det som spelar roll. Hade det handlat om en pallplats hade jag tillåtit mig själv att vara irriterad. Den typen av mål hoppas jag ha på framtida mästerskap. Mina hästägare var överlyckliga och det var en speciell känsla att ha så mycket stöd från två länder. Fick många fina meddelanden både från svenskar och portugiser som hejade, samt alla människor som var på plats. Vårt lag var grymt! Dock så var det en del dramatik med oturliga uteslutningar, men också en historisk sjätteplats för Ido och Hoxi. Så häftigt att se svenska flaggan inne på den individuella prisutdelningen. Trots ups and downs i laget under veckan var det fin sammanhållning och många skratt. Det blir helt klart en vecka som jag kommer minnas för resten av livet och är så tacksam för allt jag lärt mig på vägen. Min plan med dagens inlägg var inte att skriva ett tacktal, men vill skriva här och tacka svenska ridsportförbundet. Vet att de får ta en hel del skit för olika beslut som tas, men jag har bara bra erfarenheter och saker att säga. Vi har fått så otroligt mycket stöd och support i olika former och man representerar Sveriges färger med stolthet. Tycker även deras inställning till komomentet är helt rätt och hoppas att det kommer försvinna i framtiden. För er som inte vet avgörs lagtävligen i ett fjärde moment där man ska urskilja en ko från en flock och fösa in den i en inhägnad på andra sidan av banan. Sverige deltar inte i detta moment då förbundet följer FEIs regler där det inte är tillåtet pga djurskydd. Trots att vi inte ens deltog i detta moment var vårt lag på en sjätteplats totalt utav 10. Min och mångas förhoppning för framtiden är att we kommer in under FEI och då måste korna bort. Vi får se vad som händer i framtiden, men jag är glad att min häst inte behöver gå ut och göra ett fjärde moment efter att ha presterat under tre dagar. 

Såhär snygga täcken kan man få om man rider i landslag för ridsportförbundet. 

Det såg nog ut som jag vunnit OS-guld när jag var klar med min speed! 

Underbar känsla att komma ut från banan och mötas av denna enorma support. 

Grymma Ido som kom sexa!!!! Kajsa som är vår lagledare längst till höger.

Bästa laget

Kramar en lycklig hästägare 

Mera lagbilder! Här med grymma Linn från förbundet.

Två av mina favoritportugiser! Mafalda kom tvåa individuellt och Luis var med i Portugals lag som tog guldet. 

Vilken resa vi har gjort vi fyra. Vilken grej! Efter 7 år är Fandi är nu till salu så ifall någon skulle vara intreserad och vill ha mer info kan ni mejla mig astrid_hedman@hotmail.com eller skriva på sociala medier (instagram astridhedman / facebook Hedman Horses). 

Lovar att inte ta lika lång tid på att skriva nästa inlägg.

Kram på er! 

/Astrid


Läst 2196 ggr Kommentarer Kommentera

Förra gången inledde jag inlägget med att det hade varit en hektisk period och att jag var rätt trött. Nu tog kroppen saken i sina egna händer och blev sjuk. Åkte på en ordentlig feber och hosta, så sitter hemma och försöker kurera mig så gott det går. Längtar efter att få tillbaka styrkan i kroppen och kunna köra på med hästarna. Men det är bara att vila och ta det lugnt, inte min starkaste sida... Tajmingen hade dock inte kunnat vara bättre. I fredags åkte Nasoni ner till Alter Real för att visas som hingst på premieringen om ett par veckor. Blir spännande att se hur det ska gå. Lördag åkte mitt favoritgäng Icaro, Levis och Oeste med Marcel Jordan mot Sverige. Tre jättefina hästar som jag kommer sakna, men samtidigt ska det bli roligt att följa deras resa tillsammans med nya ägarna. Att ha gått från 12 till 7 hästar gör att jag inte känner mig lika stressad över att sitta hemma. 

Håller tummarna att allt går bra för Nasoni. Grymt fin häst! 

Fina Oeste som är på väg mot Sverige. I skrivande stund står han i övernattningsstall i Norra Frankrike. Marcel Jordan kan jag verkligen rekommendera som transportör. Jätteduktiga på att skicka uppdateringar och väldigt fina i hanteringen av hästarna.

Innan dess har jag hunnit ha mamma på besök i 10 dagar. Hon fyllde 60 år den andra april så vi tog firade i förväg med att åka iväg på en utflykt till Geres. Bodde på fint hotell, tog massage och åt gott. Dagen efter körde vi omkring i nationalparken och vi fick till och med syn på de vilda hästarna som går lösa uppe i bergen. Jag slutar aldrig att förundras över hur mycket Portugal har att erbjuda. Det är så stor skillnad på landskapet om man åker norr eller söderut. Även fast jag har bott här i över 10 år och att det är ett väldigt litet land, så finns det många häftiga platser kvar att upptäcka. Det är tur att mamma kommer ibland så jag kommer mig ut för att göra och se andra saker än hästar. 

Mamsen funderar på att köpa hus i Portugal, vad tycker ni? Lättstädat...

Vi fick se många olika djur när vi körde genom den enorma nationalparken.

Tänk vilken tur jag har som fick denna kloka, roliga, vackra och modiga kvinna till mamma. Älskar dig! 

Sent fredag anlände nästa superwoman, Maria Eriksson som är min svenska tränare. Slut på semestern och på med ridbrallorna! De hade lyckats klämma in en hopptävling på anläggningen just denna helg, så vi lastade Fandi och Renoir och åkte för att träna på ett annat ställe ca 30 min från Esposende. Det var väldigt bra träning, banan som vi red på är rätt öppen och Fandi hade en hel del att titta på. När vi är på tävling är min största utmaning att hålla hans fokus på mig. Vi har kommit fram till att han är otroligt vaken och uppmärksam, fast det gäller att han inte får all uppmärksamhet på omgivningen istället för ryttaren. Det vi tränade mycket på var att rida honom mer för samsidiga innerhjälperna. Att han blir lydig för innerskänkel och hans väg framåt är på ytter. Annars har jag försökt stötta upp honom på ytter, men då blir han lätt spänd och tittig. Målet är givetvis att jag ska kunna ha honom superlätt i båda tyglarna och kunna rida runt i princip på långa tyglar. Med en avspänd häst som går för säte och skänkel. Fandi har rätt mycket spänningar i sig så vi har mycket att jobba på. Men det kändes som ett bra verktyg att ta till där jag kan lösa det och där jag kan fortsätta driva honom framåt. Sista dagen red vi på hemmaplan och tränade lite svängar på en hand. Det var ovant att rida mer på inner än ytter, men vi får båda hitta balansen och att jag blir ännu mer om honom med mina skänklar för att guida. Men det kändes riktigt bra i slutet och jag hoppas vi kan överkomma våra hinder inne på banan när han spänner sig. 

Renoir fick som sagt också följa med och vilken häst jag har! Han är bara helt fantastisk. Första gången jag red på bortaplan och han tittar runt lite första varvet, sen pumpar han på precis som vanligt och ger 110 % i allt. Maria tycker han är jättefin vilket är kul att höra. Vi fick börja "vuxenrida" lite försiktigt. Jag har mest blåst på efter fyrkanten med rak hals på yttertygeln och bara gjort någon övergång då och då. Nu fick vi börja jobba med böjningen på volt, ta någon halvhalt och leka med steglängden. Hemläxa var att jobba mycket vid hand. Skritt, halt, trav, rygga, gå åt sidan osv. Att han blir kvick och lätt samt kan jobba med röstkommandon. Så taggad på att se hur långt vi kan gå, allting känns så lätt med Renoir.

Min fina Renoir TH

Trevligt fik med god tonfiskmacka som är Marias favorit.

Sträng ridfröken! Ginnie var också med och red sina hästar under helgen.

Vi fick snabbt prova vår nya verktygslåda då det var tävling i lördags. Jag fick som sagt feber under natten till lördag, så var inte i toppform. Men trots det gick det riktigt bra. I dressyren var han jättefin, bra bjudning och flyt. Några onödiga småmissar som jag helt tar på mig, men trots det fick vi 69,4 %. Inför tekniken trasslade vi på framridningen, men kom igenom det och lyckades få till en av våra bästa rundor. Supernöjd med bytena, han var helt med mig och enda missen var att jag missade ringen. Vi fick grymma 75,3 %! Denna domare har sett oss på många tävlingar och han brukar inte ge bort gratispoäng. I speeden provade jag rida på och Fandi var helt med, det var en snabb och kontrollerad runda. Hade inte kunnat begära mer av Fandi, så roligt när man känner att allt sitter. 

Alla fina foton är tagna av Carlos Hernani.

Imorgon vill jag vakna och känna mig pigg, stark och utan hosta. Kan ni hålla tummarna för det? 

Kram på er,

Astrid

Instagram: astridhedman


Läst 48542 ggr Kommentarer Kommentera

Hej på er! 

Det har varit några galna veckor och tid för bloggande har fått läggas åt sidan. Idag har jag min första lediga dag på en månad så den har spenderats i soffan med hundarna trots att solen skiner där ute. Jag tycker verkligen att jag har världens bästa jobb, men det blir ibland lite mycket när man jobbar med något man brinner för. Jag tycker personligen att jag har blivit bättre på att prioritera under åren och vara mer flexibel med min plan för dagen. Vet inte om människorna i min omgivning håller med, tror de flesta tycker jag är dålig på att gå hem i tid och lämna sista hästen till nästa dag. 

Februari rullade på och jag fick en liten minisemester när jag åkte till Spanien och överraskade min pappa som fyllde 60 år. Han hade ingen aning om att jag skulle komma när han var på semester en vecka i Almuñecar. Han blev väldigt förvånad och glad över att se mig kliva in i huset. Det var underbart att få lite miljöombyte och ta det lugnt ett par dagar. Ibland behövs det inte mer än så för att man ska känna sig motiverad och få energi. 

Jag och pappa på en morgonpromenad

I mars började tävlingssäsongen. Första helgen red jag en mindre tävling här i norr. Jag hade med mig Fandi och debutanten Litri. Litri är en 7-årig hingst som ägs av Carola Hellstedt. Han ska få prova på livet som tävlingshäst och om han trivs med det så kommer vi att satsa på honom. Nästa år hoppas jag kunna rida nationellt om han utvecklas i bra takt. Han är inriden i slutet som 5-åring, så även om han är 7 är han bara riden i drygt ett år. Denna gång testade vi att rida motsvarande LA och han skötte sig så fint. Otroligt bra temperament och han verkar gilla we. Vi fick 66,5 % i dressyren, 66 % i tekniken och tog det rätt lugnt i speeden. Ska bli så roligt att se framtiden med denna fina häst. 

Fandi var i storform! I dressyren har vi fortfarande många detaljer att slipa på, men hade en fin känsla och bra energi. Det blev 67,6 % och i tekniken slog vi till med personbästa på 77 %. I speeden red jag kontrollerat, men vi fixade att galoppera över bommen. 

Foton tagna av Beatrice Werder

Helgen efter åkte vi ner med Fandi till Vimeiro. Det var dags för årets första nationella tävling och alla ryttare var på plats för att slåss om platseran till VM i sommar. Det är galet hård konkurrens och förra gången när vi var där och tävlade var Fandi väldigt spänd. Denna gång var jag full av självförtroende då han har varit så fin och fokuserad. Vi hade dålig tajming med vädret i dressyren. Vi fick rida i hällregn och jag valde att värma upp kortare än vanligt för att undvika att bli helt genomblöt. Det resulterade i att han kanske var något öppen i formen, men jag var väldigt nöjd i det stora hela. Tävlingen var på gräs, men höll bra för regnet. Jag satsade inte fullt ut i längningarna och behöver jobba på att ha honom mer avspänd i ryggningarna. Poängen blev inte vad jag hoppats på då en domare drog ner oss rätt rejält. Jag tycker det är viktigt att prata med domare om man har funderingar, vilket jag gjorde denna gång. Han tyckte Fandi var lite för spänd och hög i formen. Jag tyckte ändå att det var snålt för vad vi presterade och hoppas han dömer annorlunda nästa gång. Vi fick 65,9 % totalt i dressyren. 

I tekniken började det väldigt bra och han kändes helt med på noterna. Efter hinder nummer 4 satt det ett par personer med en hund inne på banan vilket gjorde att Fand spände till rejält. Vi kom även mot dessa personer en gång till och fick problem. Poängen blev långt ifrån mina förväntningar och jag var självklart besviken. Det är inte så många bedömningspunkter i tekniken, så får man ett par låga siffror samt lågt på de nedre punkterna till följd av dessa spänningar, åker man långt ner. Men trots att vi bara fick 62 % var jag ändå nöjd över att vi kunde hitta tillbaka till varann. Tidigare om Fandi spänt till och inte velat gå förbi något har jag haft svårt att få honom lugn och fokuserad igen. Nu kan vi snabbt komma i fas med varandra igen och fortsätta banan. Men vi har fortfarande mycket att jobba på och dessa stora banor med mycket rörelse runtom är inte Fandis bästa. Det är bara hem och jobba vidare helt enkelt. Vi får ta vår revansch i slutet av april då det kommer vara en internationell tävling på samma ställe. I speeden försökte jag bara rida lugnt och ha honom på plats. Han började rätt spänd, men slappnade av mer och mer. Vi fick väldigt fina bilder av Catarina Pedro Photography.

Efter Vimeiro var jag bara hemma några dagar innan det var dags att packa och åka till Örebro. Det var previs 2 år sedan jag var dit sist och hade träningar. Bästa Linnea Lycke är det som fixar och organiserar, underbar tjej som brinner för working equitation! Det var ett fullt schema med många nya ekipage samt elever som ridit sedan första gången för 4-5 år sedan. Det blev en total av 36 lektioner och jag var ganska snurrig i huvudet söndagkväll. Men oj så roligt det var och jag blev varm i hjärtat av att se så mycket fin ridning. WE har växt snabbt och det blir tydligt att det främjar god ridning. Att få ett mål, rida från A till B och fokusera på vägen gör underverk. Alla ryttarna hade så fin attityd till sina hästar och kämpade på hela passet. Det gjorde att timmarna flög iväg och det ska bli kul att komma tillbaka i höst. 

Gogo och hennes fina connemarasto har varit med sen jag började åka till Örebro. Då höll de på att tjorva med galoppombyten. Idag gör de piaff och passage och har börjat med serier. Så roligt att följa ett så fint och harmoniskt ekipage.

Therese Edlund och hennes fina hingst Aragorn GE kom och red två pass. De är också med i spetstruppen för we och ska åka och rida i München i maj. 

Nytt ekipage för mig som kört 2,5 h för att vara med. Malin Blomquist och supertrevliga halvblodsstoet Carisma. 

Maria Lindén och lusitanon Unico har också varit med och ridit innan coronan slog till. De har utvecklats massor och rider på msv nivå. 

Denna vecka har jag haft svenskt besök i några dagar. Jeanette Persson köpte Icaro vid årsskiftet och kom för att lära känna honom innan hans avfärd till Sverige. Det var ett känslosamt första möte och det gick super med ridningen. Hon hade även med sig sina vänner Anne och Susanne som red lektion och hängde med på utflykt när jag tränade för Mafalda. Härlig trio och många skratt blev det. Det kommer fortsätta med besök då mamma kommer imorgon kväll. Hon kommer fira sin 60-årsdag här nästa helg och även min tränare Maria Eriksson kommer några dagar för att trimma mig och hästarna. Så ni hör att det är fullt upp. Har även en ny häst i stallet som är sååå fin! Det är Anna och Erik Böhme Graneskog som har köpt Levis. En 7-årig fux som rör sig suveränt. Det ska bli en we-stjärna av honom är det tänkt, kommer bli så roligt att följa. Han står här några veckor innan det blir avresa till Sverige så jag ser fram emot att jobba med denna grabb. 

Levis!

Avslutningsvis har jag ett par hästar till salu. Det är två 5-åringar som letar nytt hem. Nilo är en valack, 163 cm. Han är känslig men snäll. 

Napoleao är fortfarande hingst, men går att få kastrerad inkl i priset. Han är 159 cm och även om han är något grön i sin utbildning är han väldigt cool. Tror han skulle vara perfekt för we. 

Skulle någon vara intresserad kan ni höra av er till mig för mer info, astrid_hedman@hotmail.com

Ha en fortsatt fin söndag! 

Kram,

Astrid

Instagram: astridhedman


Läst 57074 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Portugal-bloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Astrid Hedman skriver om sina dagliga äventyr i Portugal, där hon arbetar som beridare och tävlar dressyr samt WE.

Till bloggen

Astrids senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.