När olyckan inträffar

Jag red en 3-åring efter Johnson som är en av mina absoluta favorithästar. Snygg, svart och stadig som tåget. Jag hade precis pratat med min bästa vän Sofie Lexner som var på väg till tävlingarna i Åstorp med sin häst Disney för att känna på banan. Sedan minns jag bara sekvenser.

Hästen är lös....jag ligger på marken.

Jag inser att jag ramlat av och har sand överallt. Jäkla häst.

Jag försöker ställa mig upp...det går inte. Skriker på hästtjejerna att ta hästen.

Sitter på en bänk framåtlutad. Väldigt yr och illamående.

Har ont i nacken.

Får hjälp av hästskötaren Marlene att gå till bilen. Jag mår illa om jag pratar så jag är tyst.

-Hur kör jag till sjukhuset, frågar hon? Jag kan inte svara.

Sitter framåtlutad i en rullstol på sjukhuset. Det gör väldigt ont nu.

Det kommer en sköterskasom börjar att ställa en massa frågor. Men jag får så illa när jag pratar så jag svamlar bara till svar för att inte spy.

I efterhand får jag höra en annan historia än den jag minns.

Läkaren sa att jag inte kunde uppge mitt personnummer och hade smärtor i rygg och nacke. Jag fixerades därför på en brits i väntan på röntgen och svar på om rygg och nacke är intakt.

Stressen är total och jag känner mig rädd och ängslig. De ger mig lugnande vid 3 olika tillfällen då jag inte får röra mig, gråter, svamlar och skakar tänder.

Efter att ha legat fixerad i 4,5 h får vi resultatet från röntgen att det inte finns frakturer på rygg eller nacke men ett brutet vänsterben. Gips och ingen belastning under 4-6 veckor beroende på hur stilla jag lyckas hålla benet.

Kul, inför kommande 3-årstest!

Man kan känna sig väldigt frustrerad när man jobbar, sliter och har fått ruljans på företaget och vardagen, men så sätter ens egen kropp stopp. Ridstopp!
Men jag kommer tillbaks. Jag får acceptera min "tvångsvila" och hinna ta ifatt saker jag annars inte hunnit med. Nu får jag fokusera på andra delar än själva ridningen ett tag.

Bäst av allt: Nu har jag mer tid till bloggen ;)