Falsterbo Horse Show 2015

Här samlar vi allt från årets hästfest på Falsterbonäset. Resultat, bakom kulisserna, bildspel, intervjuer och mycket mer.

FHS-Kollen

JUL

2015

Först Falsterbo – sedan Paralympics

Felicias och Anna Hassös clinic i Falsterbo har temat "Ingenting är omöjligt, vägen tillbaka efter en svår olycka".

För fyra år sedan förlorade Felicia Grimmenhag, 20 år, båda benen i en mopedolycka. Men bara ett par månader senare var hon tillbaka i sadeln. I dag drömmer hon om Paralympics men först ska hon, tillsammans med Anna Hassö, hålla clinic inför fulla läktare i Falsterbo.

Text: Annika Grundberg
Foto: Marinette Ask

Vad ska ni prata om på clinicen?
– Jag ska rida som en uppvisning och så ska Anna Hassö prata. Jag vet inte alla detaljer än, det kan ju hända att jag sitter av och pratar jag också, vi får se. Sen ska jag även vara med i tv-programmet Unbridled på torsdag klockan 12.

Har du med dig egen häst till Falsterbo?
– Ja, jag har med mig mitt sexåriga sto Purissima, hon är efter El Amin ox. Det är en ung häst och det är på gott och ont, men det har fungerat väldigt bra så här långt. Hon är väldigt ridbar, men sen har hon så klart sitt temperament som alla ston. Hon är dock lättlärd och jag trivs jättebra med henne. Purissima är liten också, det passar mig bra, för jag vill klara av att göra allting själv.

Vad har du för mål?
– Nu är det först och främst Falsterbo, sedan ska jag åka på en tävling i slutet av juli och sedan är det SM i augusti. Där hoppas jag på att det går så bra som möjligt, kanske inte att jag vinner, men att jag rider på bra procent. Inför framtiden har jag stora planer, jag vill komma med i landslaget och så småningom även rida Paralympics.

Du har gett råd åt Håbo RK när de arrangerade tävling för ryttare med funktionsnedsättning. Vad behöver arrangörsklubbarna tänka på?
– Vad som behövs beror ju på vad man behöver. En del funktionshindrade går med käpp, jag sitter i rullstol till exempel. Men tillgänglighet är viktigt. Att man kan komma upp på läktaren, ta sig till sekretariatet, kafeterian och toaletterna. Jag vill kunna klara mig själv och inte behöva bli lyft överallt. Det ska vara nära till allt så att man inte behöver ta sig långa sträckor. Och det ska vara lugnt vid transporterna så att hästarna inte blir skrämda när vi ska sitta upp, för då kan det bli tokigt. Det är mycket som är självklart för andra, som att kliva upp för ett trappsteg, men det är inte självklart för mig.

Läst 19105 ggr

Fler inlägg

SEP

2014

Maria Gretzer summerar sina VM-intryck

Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel red i det svenska dressyrlaget. Foto: Tomas Holcbecher

Hej!

Så var världsmästerskapet över för den här gången. Jag tänkte summera lite hur mina tankar kring de svenska prestationerna går. Och så lite kring vilka minnen jag bär med mig framåt.
Om vi börjar med dressyren så tycker jag att det var väldigt roligt att Tinne fick göra en så fin uppvisning i Grand Prix Special. I Specialen gick Anton bättre än någonsin och det är verkligen kul att få till det på ett mästerskap. Patrik Kittels Scandic kom inte upp i sin bästa nivå, det fattades helt enkelt tävlingar eftersom han har varit borta på grund av skada. Det man kan säga om laget är ju att det inte räcker att bara en ryttare rider på topp, som Tinne – när fler och fler av våra konkurrenter kommer upp över 80 procent. Vill vi nå målen att kvala till OS och även ha medaljchans på mästerskapen framöver måste vi börja tänka mer utanför boxen. Det är roligt att vi börjar få allt fler ekipage att välja bland som kan gå i ett lag, alla andra länder utvecklar sig ständigt och det måste även vi göra för att hänga med.

Jag har förresten redan nämnt en annan av mina dressyrfavoriter men gör det igen – det unga holländska paret Diederik van Silfhout och hingsten Arlando. De imponerade stort på mig och även om de inte slog sig in i toppen ska det bli oerhört spännande att se hur de kan utvecklas.

För fälttävlanslaget del har man ju som ni vet haft ett år som man bara vill glömma. Hästar har varit skadade, ryttare som inte har kunnat rida och ja – avbräcken har varit gigantiska. Eftersom ett OS-kval stod på spel förstår jag att Staffan Lidbeck kände en stor press att skicka ett svenskt lag, och troligen hade han fått mycket kritik om han hade valt att låta Sverige avstå lagtävlingen. Men man kan ändå fundera på det, i en så tuff sport som fälttävlan gäller det att ha slagkraftiga ryttare för att nå sina mål. Den negativa trenden förföljde oss verkligen, och även om Ludwig Svennerstål kommit till start hade det troligen ändå inte varit tillräckligt för det svenska lagets del.
Om man tittar på de som toppar i resultatlistorna har de länderna otroligt starka ekipage som är bra i alla grenar. Terrängritten har förändrats de senaste åren och det gör att man måste vara med efter dressyren och sedan inom/nära maxtiden och felfri i terrängen för att ha en chans. Vi kan inte ligga så långt efter när dressyren är avklarad, så är det bara. Det såg vi redan under VM i Kentucky att de som låg på topp tio hade riktigt bra resultat även i dreyssyren.
Jag tror att vi har mycket att lära av andra länder. Se på Holland till exempel som tog lagbrons i år. De har inte varit i närheten av medalj med laget tidigare, men har det senaste året gjort en jättesatsning. Vi behöver snegla mer på Tysklands upplägg, de abonnerar ju på guldmedaljen. Man måste titta på helheten, vilka har hästar som håller, hur tränar de och vad gör de som inte vi gör? Inte minst är jag imponerad av Michael Jung som rider terrängen i ett så jämnt tempo, i balans utan att bli för mycket av och på. Det sparar på hästarna – de blir inte trötta på samma sätt och har krafter kvar till hoppningen sedan. Det är också så att flera av våra fälttävlansekipage behöver komma ut och tävla mot de tuffaste konkurrenterna i ännu större utsträckning, det gör att man kan mäta sig på ett annat sätt.
Vill vi fortsätta ta medalj som under EM i Malmö bör dressyren förbättras avsevärt, om man utgår från 50-55 i straff efter dressyren är man liksom avhängd från början.

Hopplaget hade stora förhoppningar på medalj, och de kände själva att de kunde ta den. Så här i efterhand kan man bara konstatera att den säkrade OS-platsen känns oerhört skön att ha, det blir ett helt annat lugn nu fram till OS i Rio. Och så får man inte glömma att det var hela 33 lag som startade, Sverige var med till dag två, vilket flera av de stora nationerna inte var. Det är en framgång i sig.
Att det sedan blev som det ändå, ja – det är väldigt små marginaler som spelar in.
Sibon, som ju var en av hästarna i det svenska laget som mästerskapsdebuterade, gjorde ett jättebra jobb. Synd att det blev för många nedslag i mittenrundan, Peder hade inte Sibon tillräckligt mycket på bakbenen efter tidshoppningen. I den tredje rundan visade han dock att Sibon är en mästerskaphäst.
För Henrik var det svårt att inleda med en tidshoppning på känsliga Gotha. Han fick lite sota för det dag två och så fick han känna på de små marginalerna dag tre. Gotha har presterat riktigt fin hela säsongen, i det här mästerskapet hade de inte riktigt marginalerna på sin sida.
Vad gäller Alexander kan man ju bara säga – vilken debut han genomförde! Jag tycker absolut att han gjorde rätt som gick in i semifinalen, det är bra att han vet som krävs för att ta det sista steget upp i de största klasserna. Det har gått väldigt fort för Cafino att utvecklas, och de kommer absolut att kunna ta det där sista klivet också.
Och så avslutades hela alltet med Rolf-Görans trista fjärdeplats. Det är verkligen tråkigt att han inte fick med sig en medalj, det var fruktansvärt att se honom så besviken. Det gjorde ont ända in i själen. Så som han har slitigt och matchat Casall in i minsta detalj.
Samtidigt så kan jag fortfarande känna hur huden knottrar sig på armarna när jag tänker tillbaka på hur Jeroen Dubbeldam tog sig an alla fyra hästar så himla fint. Jag satt så att jag såg hela framridningen och Jeroen tog sig verkligen tid att känna in varje häst och få dem med sig med ett stort självförtroende och lugn. Det kommer jag att bära med mig länge – även om det bara skillde ett tidsfel ner till silvermedaljören Patrice Delaveau så var Jeroen en riktigt värdig vinnare.

Det jag tror att alla discipliner nu måste fundera över är upplägget inför nästa mästerskap. Där har hoppningen kommit längre – de är kvalade till OS och de har till stor del redan ”vidgat vyerna”. Men för dressyren och fälttävlan gäller det nu att brainstorma sig fram till nya lösningar. Och så är inte senhösten och vintern tid för vila utan för träning och matchning. Det går fort fram till jul, sedan springer tiden på och så vips är det bara ett halvår kvar till nästa mästerskap. Det är på vintern vi kan förbättra hästarna, när tävlingssäsongen drar igång på allvar ska det arbetet i princip vara klart. Det är lätt att bli lite bekväm efter ett mästerskap men det gäller att inte låta det gå för lång tid innan man tar sikte på nästa, särskilt inte när man har piskan på sig att klara av att kvala till OS.

Så, det var allt för mig, jag hoppas att ni har tyckt att det har varit roligt att följa med på mitt VM-äventyr.
/Maria

Malin Petersen och Sofarsogood gjorde sitt bästa i fälttävlan.
Foto: Anki Yngve