Att de svenska ryttarna får genrepa inför OS på banor byggda av de kommande olympiska spelens egen banbyggare Guilherme Jorge är unikt. Vi har tagit reda på hur detta gick till. Och så undrar vi – kommer landslaget få veta hur den kommande hinderparken i Rio är designad?
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Guilherme Jorge har ett rykte om sig att bygga klassiska banor, utan några större konstigheter. Hans avstånd är normala, men han fokuserar på att hålla ryttarna ständigt uppmärksamma inne på banan.
– Jag tycker om att ha alla avstånd relaterade, inte bara där det är räcke till en oxer på fyra galoppsprång. Min uppgift som banbyggare är bland annat att testa ryttarens precision och hästens ridbarhet, plus deras samspel, berättar han.
  
OS-banan har tagit ett år att skissa fram
Att ta fram en mästerskapsbana är inget man gör kvällen innan. Guilhemre berättar att han har fokuserat på de kommande banorna i drygt ett år, både för den renodlade banhoppningen och för fälttävlans hopprov.
– Jag har ett team bakom mig med teknisk delegat och assistenter, som kommer med sina åsikter om vad de tycker kan förbättras. Totalt är vi drygt 30 personer som arbetar med banorna, jag har kämpat för att få med så många assistenter som möjligt. Just för att de ska få vara med och lära, förklarar han.
Är du nervös?
– Stundtals blir jag nervös. Men jag vet att jag har ett bra team och bra banor till Rio.
  
Samtliga hinder har blivit godkända
Arrangören har sedan en tid tillbaka godkänt de hinder som Guilhemre och hans team planerar att använda inne på banan, skisserna är sedan länge skickade till en fabrik i Storbritannien för tillverkning. Vilken typ av design hindren har vill han inte avslöja, men både han och Sylve Söderstrand vet att det är en hemlighet som är svår att bevara.
– Även om banbyggarna har tystnadsplikt så har inte hindertillverkaren det på samma sätt. Ryktet sprider sig snabbt i stallarna, vill man veta hur hindren kommer att se ut ska man gå ner till hästskötarna, säger Sylve med ett leende.
  
Viktiga lärdomar från OS i London
En snackis 2012 var att väldigt många ekipage var felfria första dagen, något som dåvarande banbyggaren Bob Ellis och hans team inte hade räknat med.
– Vi tar med oss lärdomar därifrån och vet att svårighetsgraden ska vara hög, men samtidigt vill vi inte begära för mycket av hästarna. Det är ett av mina viktigaste mål.
Banmåttet är 108 x 80 meter, något av ett standardmått när det kommer till olympiska mästerskap. Och som alltid är det underlag av sand som gäller.
Här i Falsterbo inleddes Guilhermes uppdrag med en blöt gräsbana. Även om underlaget höll var det stundtals mer vatten än han önskade, även om just vatten är lite av en favorit för banbyggaren – att dekorera med.
– Att hästarna hoppar vatten vet vi. Men när man lägger vatten vid sidan av hindret, eller som en liten sjö på banan, märker man vilka hästar som fortfarande kan fokusera på hindren och hoppa felfritt.
   
Jana lade bud på Guilhermes banor i Florida
Det är alltså en banbyggare med många bollar i luften, inför sitt kommande uppdrag i Rio, vi träffar i Falsterbo. Men ändå står han på banan inför samtliga klasser och samtalar med funktionärerna.
– Jag lade ett bud vid en välgörenhetsauktion i Wellington, Florida, i vintras. Tillsammans med familjen Zetterman var målet att vinna ett par träningsbanor designade av Guilherme, men sedan tänkte jag att han kanske ville bygga i Falsterbo också. Så jag frågade, berättar tävlingspresident Jana Wannius.
Pengarna för de inropade banorna gick till att hjälpa organisationen Just World att bygga skolor och ge barn bättre förhållanden i fattiga länder, något Alexander Zetterman länge har varit involverad i. 
När sista hästen skrittar ut från gräsbanan här i Falsterbo betyder det förresten inte att Guilhemre får ledigt. Redan den 14 juli, alltså på torsdag, sitter han på ett plan till Rio för att kontrollera den levererade hinderparken.

Kristian von Krusenstierna gav Biggles en puss efter ritten.
  
Söndag red Kristian von Krusenstierna sin sista start på Biggles 1015 – efter framträdandet i världscupen fick ekipaget stående ovationer av publiken. Vilket rörde hela teamet kring hästen till tårar.

Text: Annelie Lundkvist
Foto: Annelie Lundkvist och Anki Yngve
  
Som den tävlingsmänniska Kristian är blev han besviken över domarsiffrorna, han tyckte att de var värda lite mer. Men samtidigt var detta sekundärt, känslorna till Biggles – att få pussa honom på mulen och krama om hästskötaren Karin och hustrun Linda var det som verkligen betydde något denna dag.
  
Känslosamt direkt efter ritten
När FEI-veterinären hade gjort den obligatoriska bettkontrollen direkt efter start hoppade Kristian av och torkade tårarna. Även hästskötaren Karin blinkade ordentligt i ett försök att hålla gråten inne, men när chefen kom för att ge henne en kram gick det inte längre.
– Det är väldigt skönt att sista starten gick så bra, jag har knappt kunnat prata om att det är hans sista tävling, berättar hon för Hippson när vi promenerar med Biggles.

Kom till stallet nästan samtidigt
Karin utsågs till Årets hästskötare på Ryttargalan i onsdags och har arbetat hos Kristian i drygt fem år, nästan lika länge som Biggles har varit en del av teamet.
– Han kom till stallet 20 dagar efter att jag hade börjat, för alla dessa år sedan. Biggles är den arbetskamrat jag kommer att sakna mest, säger Karin med tårar i ögonen.
Direkt när Biggles hade fått skritta av var det dags att promenera ner till stallet, där det serverades morötter i stora mängder och där många kramar delades ut.
  

Hingsten visade att han fortfarande kan!

Karin tävlingsfilmar ekipaget för sista gången.
  
Planerna är ännu inte klara
Att publiken gav stående ovationer, och överöste ekipaget med applåder, blev för Kristian en perfekt avslutning på en lång karriär tillsammans. När han fick Biggles till sitt stall visste han att Briar-sonen skulle kunna hjälpa honom med hans egen svaghet.
– Jag var dålig på piaff och passage när jag tog över honom från Jan Brink. Biggles har hjälpt mig väldigt mycket i karriären, säger ryttaren.
Kristian berättar att Biggles kommer att bo kvar i stallet på Ågesta ridskola ett tag till, några beslut om vart han ska ta vägen sedan har ännu inte tagits. Kanske flyttar han hem till sin uppfödare och ägare, familjen Lundberg Persson, för att gå i pension. Men Kristian vet samtidigt att Biggles inte är en häst som kommer att trivas med att bara gå i en hage hela dagarna.
– Det kan bli så att han får flytta till en yngre ryttare som han kan hjälpa i de lättare klasserna.
  
Fortfarande fräsch och motiverad
Beslutet om framtiden kommer inte att stressas fram, men en sak är säker. Kristian ville sluta när Biggles fortfarande var på topp.
– Jag har lyckats hålla honom motiverad för den högsta nivån i fem år, nu vill jag sluta medan han fortfarande tycker att det är roligt och är fräsch i kroppen, avslutar han.
  

Puss och kram direkt efter ritten.

Kristian applåderar sin fina häst...

... och de får stående ovationer av publiken.

Tack för allt, fina Biggles!

Lorenzos hästshow bygger på ett unikt samspel mellan hästar och människa.
I de natursköna omgivningarna i Camargue i södra Frankrike lever och tränar han med sina hästar. Lorenzo lever mitt ibland dem i ett litet hus omgärdat av en rad boxar med konstant öppna dörrar. Hästarna går ut och in som de vill och Lorenzo är alltid närvarande.
Under tävlingarna i Friends Arena har hästartisten gjort ett antal framträdanden. Upplev ett av dem i bildspelet ovan!
  
Läs mer om Lorenzo på SIHS:s sajt
  
Foto: Anki Yngve

  
I söndagens världscup valde Axel Olin att ta in reservhästen Wittstein 2, för att ersätta avlidne Filur. Ett beslut han tog tillsammans med sitt team och med stöd av de andra kuskarna. Vi träffade honom efter tävlingen.
  
Text och foto: Annelie Lundkvist
  
Vid presskonferensen är Axel tystlåten och ser stundtals ut att bli berörd av stunden. I hans tankar finns fortfarande fredagens händelse, där Filur föll ihop efter målgång.
– Jag valde att köra för att hedra "Fille" och för att visa publiken att man måste gå vidare. Hur jobbigt det än är, säger Axel efter att den internationella presskåren har lämnat rummet.
  
Har fått stort stöd i stallet 
När olyckan var framme i helgen fick han genast stöd på plats av veterinärer, funktionärer, de andra kuskarnas hästskötare och förstås av kuskarna själva. Direkt efter olyckan visste Axels motståndare i världscupen att det handlade om en sak, att komma upp i vagnen igen och att inte låta sorgen ta över.
– Samtliga kuskar kom fram och frågade om jag ville låna någon av deras reservhästar till söndagens tävling, berättar Olin.
Han säger att han inte skulle ha varit kvar på tävlingen utan stödet från sitt team. Under fredagen såg han inte publikens hyllning med lamporna, men han fick den återberättad för sig i efterhand. När det var dags för dagens prisutdelning fick Axel dock se hyllningen med egna ögon.
– Jag fick bita mig i tungan när vi skrittade in på banan och såg alla lampor, säger han om publikens tribut.

   

Publikens hyllning under söndagskvällen.