Hästliv - Är du okej? - Nej, det är jag inte.

Hej. 

Strax rullar vi in i den tredje månaden utan vår bästa vän, pappa och make.
Sommaren har varit en mardröm på alla sätt.

Jag kommer aldrig skjuta under stolen med att plötsligt förlora sin närmaste är en mardröm. De som känner mig sedan innan ser att jag både tappat 18 kg, och att leendet inte räcker hela vägen upp längre. Men jag kämpar. Jag såg ett citat häromdagen, som var så himla träffande.

”Being a good mother while my world fell apart was the hardest role I’ve ever played”.


De finaste vi skapade, Per och jag. 

Sommaren är en dimma av sorg, praktiskt lösningar med jurist, begravningen från mina mardrömmar och att försöka komma tillbaka till någon typ av vardag.
Begravningen var ljus, vacker och med kärlek. Kyrkan i Gottröra var fullsatt och temat var sommar. Barnen hade fått välja nya klänningar och var de vackraste jag skådat. Men när en kyrka är knäpptyst och lilla Elwira ropar efter pappa… Sånt sätter spår i hjärtat hos alla som var där.

Men detta är en ridsportsajt, inte en personlig sorghantering. Men för att vara med i min historia framåt måste ni förstå - jag må le på bilderna, men när tystnaden och mörkret faller sträcker jag mig efter hans sida på sängen och saknar något så otroligt. 
Dock är det barnen som driver upp mig varje morgon. Barnen och hästarna. Jag är nog starkare än vad jag trodde också. Det betyder inte att jag inte går i terapi, har tätkontakt med min läkare och faktiskt fick läggas in på psyket några dagar efter Pers bortgång. Saknaden blev för svår, sorgen ohanterlig och jag minns att jag skrek att jag inte ville dö, men att jag inte ville leva utan honom. Så man välkomnade mig för att med hjälp av tabletter få sova. Det är ingen svaghet att erkänna detta - utan hoppas att någon ser att jag öppnar en dörr. Att en lycklig person kan plötsligt bli helt utom sig av sorg att man bara ser mörker och upplever de första ångestattackerna i livet. Men där har de funnits, mina vänner och min fantastiska familj. Alla har lyft, stöttat och hållit i mig. Låtit mig skrika, gråta och skratta. Två tillfällen under sommaren har jag lämnat bort barnen och faktiskt supit mig aspackad. Ena gången grät jag och var arg på världen. Andra gången var jag glad över att jag lever och tog det som ett steg framåt. Men jag är 38 år nu... Så mycket alkohol på en kväll klarar jag inte av, dagen efter blir så jobbig. Så det är färdig supet nu ;-) 


När jag behöver ladda batteriet drar jag ut på en galopprunda med min fyraåring. 

Och hur går det då i stallet?

Här på gården har det börjat rulla in vardag på riktigt. Lilla Elwira är åter på förskolan, och Towe har stolt börjat riktiga skolan. Vilken dag det var, minns själv hur pirrigt det var!

Jag skrev ut på instagram (@stallsteningeby) 17 juli att vi skulle börja släppa in hästar i stallet. Hade tänkt mig en mjukstart med totalt 6 hästar. Har haft 3 kundhästar under sommaren. Sen la jag ifrån mig telefonen. När jag tittade på den en kort stund senare hade jag 26 (!!) Hästar som ville komma. Hej och hå, stopp i galopp!

Så det blev inte riktigt en mjukstart, men det blev inte 26 hästar ;-)


Lastbilen fortsätter att göra sitt jobb!

Det känns skönt att ha fullt i stallet och något att verkligen arbeta med om dagarna. Tyvärr har jag ännu inte återfått korrekt matlust, men min läkare skickade mig till dietist som förstod var jag behövde. Puttar i mig näringsdrycker för att hålla orken uppe och tar powernap för att hålla huvudet på skaft.

Allt går bara man vill. Och jag fick en fråga förra veckan. Frågan löd om jag gjorde det för att visa alla att jag kunde, eller om jag tyckte att det var roligt. Svaret blev ”Från djupet av mitt hjärta, det bästa jag vet”. 


Just denna morgon vet jag inte om det var kul dock... haha!

På ett personligt plan så skrev jag på mina sociala medier för några veckor sedan, vad jag önskade om man ville hjälpa till. Tänkte att jag kanske kunde få in någon tusenlapp som sponsring för höautomater till boxarna. Drömmen är att de släpper foder klockan 06, så att jag kan börja jobba med hästarna när jag lämnat barnen. Och sedan klockan 17, så att jag kan äta middag med tjejerna utan att springa ner till stallet. Har kameror i hela stallet, så kan snabbt se att alla blivit fodrade och äter. 

DÖM MIN FÖRVÅNING!!! När det aldrig slutade plinga i telefonen. På några få dagar hade det trillat in drygt 100.000 kronor. Alldeles för mycket pengar! Men nu när automaterna är betalda så tar jag överskottet till mitt framtida projekt - automatiskt vatten i hagarna <3
En elfirma som jobbat med Per såg insamlingen ”för sent” och erbjöd sig istället att komma hit och dra elen till allt. Det är sånt här som värmer mitt hjärta och ger en skjuts framåt. Fan vad fina människor är. <3 


Uppskruvad och läskig, så även för en polishäst!

Hästarna vi har här rullar på och rullar hemåt. Har en härlig blandning av nyopererade, långtidsvilor och semesterhästar. I veckan ska jag faktiskt göra ett inlägg på min Instagram där jag pratar om vad vi har just nu. Följ om ni vill se! (@stallsteningeby)

Nu är det dags för bad och söndagsfix med barnen, sen ner till stallet igen och göra det sista för dagen. Avrundar bloggen med lite bilder. 

Mvh Annelie


Cattis! Älskad ridskoleponny som fick gå i pension hos oss. Flickorna är så glada!


Mr Wright, min uppfödning. Såld till satsande familj, men får bo kvar här till inridning. 


Sommaren har varit blöt! Här intag i störtskur!


Hönsen... Våra älskade höns! De är verkligen en del i familjen och går runt fritt på gården.


Boxvila hos oss blir aldrig tråkigt ;-)



Läst 48865 ggr



Fler inlägg

Hej!
Nu när vi börjar bli ett stort och riktigt härligt gäng på mina sociala medier så ökar även kommentarer och tankar. Superroligt tycker jag! 🫶🏼😃


En återkommande kommentar är ”vart är hjälmen?”. Det är ju aldrig i en negativ ton, men frågan höjs. Så jag tänkte att jag berättar min syn på det 🤗

Jag litar på mina arbetskamrater! Hästarna har respekt för mig och jag för dem. Vi är alla medvetna om att jag är chef, men på alla arbetsplatser förekommer olyckor. Vi snackar allt från paper cut till större incidenter.

Ni kommer ALDRIG se mig på en häst utan hjälm. Och ni kommer ALDRIG se mig med hjälm när jag hanterar häst i stallet. Svaren på ovan är enkel. Man rider inte utan hjälm. Punkt slut.
Och om jag sätter på mig en hjälm i stallet för att hantera en häst - då finns det noll tanke på sociala medier. Tillfällen då jag tar på mig hjälm i stallet är vid tex bandagebyte på sparkande häst, hovslagararbete på unghäst eller en väldigt rädd och osäker häst som ska hanteras. Vid dessa lägen är telefonen min sista tanke.

Jag äger tre ridhjälmar, min barn har varsin och ni ser dem aldrig på kliniken utan hjälm. (Ser ni dem där så beröm dem gärna för hjälmarna! Personalen har hjälpt mig få in en positiv känsla för hjälm så de vill inte gå in utan 🩷)
En av mina hjälmar ligger alltid i lastbilen, om en trafikolycka med stressad häst händer.



Men hemma i stallet litar jag på mina hästar, så därför ser ni mig utan hjälm.
Hoppas ni förstår och respekterar mitt tankesätt. 🌸

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 


Läst 8656 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Här på gården rullar livet på i en hej dundrande fart! I dag kom två nya hästar, en visste jag om i går, den andra fick jag någon timmes heads up om att den ville komma. Jag gillar snabba puckar, gillar att hjälpa till och känna att jag hjälper verkligen både häst och ägare. Men dagarna just nu blir låååånga. Det är många hästar på gården, och jag säger dagligen att när boxar blir tomma nu så ska de förbli tomma några veckor. Men i dag var en box tom i 10 minuter. Så det failade ju, haha!

Men jag har roligt, jag trivs och trots lite kalla, piskande isvindar så är våren på ingång. Barnen är hemma denna vecka på påsklov. Nu var det inte riktigt tanken men en magsjuka satte stopp för deras vistelse utanför gården. Dock är de så otroligt duktiga, vet att vi måste ta hand om hästarna och Towe är en fena på att hjälpa till med vattenfyllning ute och skrubba vattenkoppar inne, för att nämna något hon alltid ser till sköts. 

Meeeen!

Det var inte detta jag tänkte blogga om i dag, jag tänkte blogga om vad jag surade ur på i mina sociala medier. 

Visste ni att det kommit ett nytt magiskt pulver som får senskador att försvinna, artros att aldrig ens ha existerat och DET BÄSTA AV ALLT!!!! DET MOTVERKAR HÄLTA. 
Kyss mig i arslet och slå mig hårt i huvudet. JAG SMÄLLER AV. 

Ursäkta svenskan, men man går alltså ut med detta i text för att sälja produkten. 

Men vänta! Det blir BÄTTRE!!

Enligt hemsidan konstaterar man: ”Du kan ge det livet ut, ingen anledning att sluta!”
Hahahahahaha!!!

Jag smäller av! Det är så otroligt roligt, tragiskt och provocerande på samma gång. 

Vi tänker alltså inte att miljö, ev avel och kanske trauma kan orsaka skador? Istället säljer vi ett pulver som ser till att senskador, hältor och artros aldrig kommer drabba hästen!

(Nu vill jag vara politiskt korrekt här och säga att jag nämner inte namnet på försäljaren här i bloggen. Och nej, det är inget svenskt företag). Tänker man till så kan man hitta vilket företag det gäller, men det skriver jag inte ut på Hippson :-) 

Men... Det jag verkligen vill skriva är: Snälla, gå inte på sån här reklam.

Ha ett bra grovfoder (hö/hösilage), ta analys och rådgör med en oberoende yrkesperson om en bra foderstat. Därefter tar du din häst på förebyggande veterinärkontroll en-två gånger om året och rider omväxlande, ridbana, skog, klättring och gärna rid för instruktör om möjligheten finns.
En glad häst är frisk häst - men olyckor händer. Skador kommer, så enkelt är det. Finns INGET pulver i världen som kan förhindra detta.
Så. Nu har jag brunnit av. Men blir så ledsen. Lägg pengarna som alla dessa tillskott kostar på bra skoning och träning istället ❤️
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

För att avsluta mitt inlägg får jag väl bli lite positiv igen. Påsken! Min påsk var magiskt bra! Storebror kom upp från Halmstad med fru och deras två hästgalna barn :-) Vi höll på långa dagar i stallet, tackade hönsen för alla ägg vi fick och spontant rev vi lite träd också. Varför inte lixom!

Om ni inte följer mig på instagram så har ni nog missat... Jag älskar våra höns. <3 Varje gång de ser mig kommer de springande. 




Vi skulle in och äta middag, men jag sa "Daniel, jag är så jävla trött på det här trädet". Sen var vi igång och fick upp den med rot och allt!


Edith och Ella, kusinerna med rätt intresse! ;-)

Varje år, de senaste fyra åren överraskar jag barnen på förskolan med ponnyridning i samband med påskfestivalen. Catti gjorde sig snygg och fick 100 av 10 i uppförande. Bästa ponnyn!


Jag brukar gå all in - så även i år ;-) 



Slut för i dag, nu ska jag ner och kvällskolla hästarna. Blir alltid en extra vända första kvällen för nya hästar. 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 

Läst 11187 ggr Kommentarer Kommentera

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!


Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

. 


Läst 19997 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.