Hästliv - Återpublicering: Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?
DEC
03
2020

Återpublicering: Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?

Hej!

Nedan text publicerade jag på vår Facebook för ett tag sedan. Den fångades upp av Gästbloggen här på Hippson, så om ni redan sett den kan ni antingen läsa igen som en påminnelse eller bara gå vidare. :-)

Anledningen till att jag så här i början av bloggandet vill ha med den är ganska enkel. Jag tycker inte det är något konstigt med skadade hästar. Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör stallägare som vill "bli av" med inackorderingar som behöver boxvila eller stå länge i sjukruta. Precis som jag kan slå i tån i vardagsrummet eller trampa snett när jag går till bilen - så enkelt kan ju hästen skada sig. Speciellt eftersom vi ryttare kräver att hästen ska göra vad vi ber den om.

Läs gärna så kör vi ett annat inlägg i morgon.


Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?



Under åren på gården
och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.

Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.

Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!

Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.

1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.

2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.

3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.

4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.

5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.

6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.

Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.

Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.


Mvh Annelie Eriksson

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby


Läst 18535 ggr




Fler inlägg

JUN
14
2021

Hej, 

Mitt förra inlägg var ju väldigt deppigt. Men, som sagt, jag tänkte bjuda in er i både det roliga och det tråkiga i hästlivet. När jag berättade på sociala medier om Cajza kom hjärtan och fina hälsningar åkande från höger och vänster. De flesta vet att Cajza är väldigt speciell för oss <3 Så tack snälla ni!

Den senaste veckan har jag tänkt mycket, tänkt på hästlivet, gårdsjobbet och vad jag gör om dagarna. Någonstans mitt i det mesta har jag tappat bort mig själv. Min egen förmåga att säga nej har nästan varit obefintlig. Så jag ställde mig på stallplan och klurade på hur jag vill att hästlivet ser ut om ett år. Och då är det ju de skadade hästarna jag vill hitta tillbaka till. De har ju funnits med hela tiden, men avelsbiten, som skulle vara ett sidoprojekt har tävlat om första platsen på gården. Det vill jag inte egentligen. 


Vi betar hästar om sommaren, speciellt de som bara får stå i sjukhage.

Så därför kommer vi endast få våra egna föl på gården nästa år. Vi lättar på pressen för mig i samband med fölvak och fölningar. Inte för att det ska bli slarvigt, förstå mig rätt. Men utan för att det är mina ston, mina föl och "bara" Per jag har att rapportera till. Känns som rätt beslut i magen!

Ridsporten är ju rolig på detta vis. Det är ett träd med otroligt många grenar. För mig är ridningen superrolig, men jag kommer aldrig bli en tävlingsmaskin. Jag har det jättegärna som ett sidointresse att få åka på tävlingar, hoppa lite och umgås. Men det är (hur konstigt det kanske låter) de skadade hästarna som jag brinner för. Jag vill med hjälp av hästens veterinär och team laga, klura och fixa för att hjälpa underbara fyrbenta vänner att kunna leva många år till. 

Så det är målbilden - dit ska jag tillbaka :-) 


"DJ" och jag på hans första promenad av många på gården.

Men nu ska vi inte tro att livet på gården är värdelöst just nu. Tvärtom! Vi njuter av fölen i hagen, stallbygget och att visitera de underbara hästarna i sommarhagarna <3 

I morgon tisdag ska jag med Warona för dräktighetskontroll på dygn 45 och Cajsa åker in för att se hur brunsten ser ut, kan det kanske närma sig tid för insemination? 


Under veckan ska det målas, målas och målas på nya stallet. Per förbereder medan jag skakar lite nervös. Höjd är inte min grej...


Avslutar dagens inlägg med en bild på min mörka 2-åring, Rose Bay ( Cascari - Caritano Z - Chellano Z). SNYGG!

Mvh Annelie 

Instagram: @stallsteningeby


Läst 8032 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
08
2021



Där går hon... Längst till vänster i bild promenerar vår älskade Cortzana "Cajza" ut på sommarbetet tillsammans med polarna Chippen och Warona. Det finns ingen anledning att vänta på att Cajza ska sätta juver och släppa sina bäckenband. Det finns nämligen ingen liten kommande stjärna i magen som vill komma ut...

Jag har innerst inne känt det på mig. Dock har jag blundat för verkligheten. Det har varit så mycket med stallbygge och alla kundhästar. Jag har låtit min magkänsla stillas, inte velat se vad jag anade. Dock trodde jag inte att det var tomt i magen. Cajza ser HÖGdräktig ut. Jag trodde snarare att den lille parveln dött i magen. 

Men det hade hen inte. Någonstans på vägen har vi tappat den lilla grodan som skulle växa till sig och bli en ny stjärna. Vi gjorde dräktighetskontroller under förra säsongen och allt har hela tiden sett superfint ut. Men icke. 
Cajza är min Akilleshäl. Hon är mitt hjärtas häst, den som får mig att känna så mycket, får mig att vilja så mycket och den hästen som fått alla mina drömmar att slå in. Så ikväll har jag låtit mig bryta ihop lite. Stått nere i nya stallet och målad ensam och bara fått ladda om.

I morgon är det en ny dag och jag tar med mig en fölsäsong som blev småskalig men ack så intensiv. Jag kommer inte gå in i detalj när det kommer till årets tredje fölning på gården. Men det som blev så bra, en okomplicerad förlossning med glatt videosamtal till ägaren förvandlades på några timmar till hjärtskärande sorg. När jag klockan 03 ringer ägaren för att berätta att fölet tagit sitt sista andetag vet jag att det är nog nu. När jag faller ner i halmen och kippar efter andan inser jag att jag kommer inte ta mig an andra hästägares ston i framtiden. Tiden för kundfölningar är över på gården. Den maktlösheten jag kände mot dessa stora djur och naturens sätt vill jag aldrig uppleva igen.

Om det inte redan märkts i mitt bloggande så är jag en känsloperson, en människa som älskar att finnas där för andra och verkligen går helhjärtat in i att försöka hjälpa andra människor. Jag sätter en otrolig press på mig själv när jag välkomnar hästar i mitt stall. Målet är att hjälpa och leva upp till det stora ansvar som hästägare ger mig när de låter mig ta hand om deras pärlor. Även om jag inte kunnat påverka utgången, så blir jag ledsen för ägarens skull när det blir tråkiga besked, samtidigt som mina investerade känslor och känslan av att jag misslyckats blir för mycket. 



Men jag säger som jag alltid säger här hemma. Den dagen jag inte gråter när vi måste ta farväl till fyrbenta vänner i stallet - den dagen säljer vi gården. Hästlivet är inget jag går halvhjärtat in i - det är mitt liv. 

I helgen och ikväll grät jag. Men i morgon tar vi nya tag och arbetar framåt. 

Tack för att du läste mitt lite konstiga blogginlägg. Men någonstans har jag tänkt bjuda in er i mitt hästliv. Både det roliga och mindre roliga.

Mvh Annelie @stallsteningeby


Läst 17881 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
01
2021

Hej!

I dag var det dags för återbesök av den stora dressyrstjärnan vi har stående i stallet. "DJ" kom hit för 11 veckor sedan. Han har dansat fram på dressyrbanorna med sin ryttare och resultaten började rada upp sig fint. Domarna har gillat vad de sett, men ett bus i hagen satte tvärstopp. 

Efter samtal av både ägare och ansvarig veterinär kände jag att vi kör, fast jag egentligen sagt till mig själv att inga boxvilande rehabfall under byggtiden... Jag åkte och hämtade honom från kliniken. Ordination, stå stilla. Väldigt stilla, helst blickstilla. 

Nu har vi om någon månad bott på gården i 7 år och jag förstår varför jag aldrig tröttnar. Ingen häst är ju den andra lik och allas personligheter är en utmaning att få optimal miljö till läkning. 
Denna man kom i full tävlingskondition, enligt mig med hög smärttröskel och en rejäl vilja att arbeta. Han förstod mig inte i början. Vem var jag som kom och kidnappade honom, stängde in honom och inte lät honom kliva utanför boxen?

Vi har hittills gått igenom flera faser tillsammans. Det, från hans sida, började med nyfikenhet, övergick till irritation följt av ilska för att jämnas ut att vilja göra hyss. Varje dag har jag varit hans vän, försökt vara likadan varje dag, visat att jag är nyfiken på honom och att jag bryr mig. Men det är han som har satt ribban för dagen.

Det var länge sedan vi hade en sådan uttrycksfull häst på boxvila. De flesta är jämna i sitt sätt att vara. Vi har aldrig haft en häst som inte accepterar boxvila, men för "DJ" är jag övertygad om att det är kämparglöden som har drivit honom. Han har inte låtit sig "knäckas" av boxvilan, utan har istället sysselsatt sig med både att bita sönder några täcken till att retas med mig med glimten i ögat (och en räv bakom örat...). Ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att han ändå har njutit lite av att få stå i centrum. För nästan allt har kretsat kring honom. 

Towe vet att i stallet håller man sig lugnare än vanligt, samtliga arbetare med nya stallet som hittills passerat gården vet att ingen gör något oväntat utan att jag vet om det. Skrämmer man den stora svarta innanför dörren får man skäll. Men ju mer som hänt utanför hans fönster - desto roligare har DJ tyckt att det är! Han har med glad blick stått och tittat på spektaklet. <3



I dag var det då dags för vårt andra återbesök, och det förra var väldigt positivt. Kunde man hoppas att det fortsatt på samma väg utan bakslag? Direkt när jag släppte ut honom på volt vid longeringen såg jag öronen klippa, woops - han känner sig fräsch och redo att busa! Men som de flesta vi har räckte det med ett "app app, nej nej" från deras stränga mattant för att han skulle hålla sig på mattan <3
Och vi snackar ohalt på det skadade benet. YAAAASSSS!! Att ringa hans ägare med de glada nyheterna var lätt dagens bästa samtal.

När vi kom hem mötte Towe oss när jag parkerade lastbilen - och hennes ansikte när jag berättade att DJ mådde jättebra och att veterinären sagt att hennes hinkar med gräs och godis hjälpt honom att läka jättefint.
Man ska inte ljuga för sina barn... Men stoltheten i hennes ögon var otrolig! Hon har hjälpt mamma att laga hästen!


Under veckorna som gått har hon varit förste godisleverantör <3

Här hemma händer det så otroligt mycket. I morgon onsdag kommer yttertaket på stallet! På instagram @stallsteningeby har jag gått en liten rundtur i stallet. Spana in!

Nu är det snart midnatt här, jag fölvakar, fixar lite adminjobb och ska nog kanske somna en stund för stoet verkar inte minsta sugen på att släppa ut sin lilla bebis...

Mvh Annelie

Relaterat: "Boxvila - hästens eller hästägarens fiende?"


Läst 30013 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen


Annelies senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar
Hitta suget i bettet för jämnare tempo
Lennart Lindelöw svarar
Rytmen är viktigare än avsprångspunkten
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.