Hästliv - Bygga stall - 10 % roligt 90 % ångest
JAN
13
2021

Bygga stall - 10 % roligt 90 % ångest

Hej, 

Först måste jag nästan inleda med ett stort och gigantiskt TACK! Dels är det superkul att så många tar sig tid att klicka in och läsa vad lilla jag skriver från gården. Men även att ni både är omtänksamma och generösa med era kommentarer på Facebook. Att dela med mig av saker är inget jag är rädd för, även om det är mina svåraste stunder (och kanske inte snyggaste bilder från sjuksängen) ;-) Man blir peppad på att fortsätta skriva, och även att få sitta inne 10 minuter extra nu när kylan tagit ett grepp om Stockholms-området. 

Våra mammor och unghästar klev in en stund i går, halmen var mysig att sova i när kylan bet utanför.


Till dagens ämne – Stallbygget!

Vi har, som jag tidigare berättat, fått klartecken finansiellt att bygga ett nytt stall på gården. Ut med det gamla, inte med det nya lixom. Superkul!!
Roligast är även att vänner och hästfolk runt oss ringt och gratulerat. Vännerna har ju inget val ;-) men de som på eget bevåg grattat, såsom tidigare kunder, veterinärer och folk på Facebook. Då blir jag ännu mer glad. Tänk vad ett glatt hejarop kan göra den kalla vinterdagen betydligt varmare!

När det kommer till bygget är jag väldigt bortskämd med en make som jobbar i branschen. Driva stora byggprojekt har han gjort i många många år, men ändå är han lyhörd till mina tankar. Eller ja, någorlunda i alla fall. Första dagarna efter nyår pratade vi mycket om stallet. Jag sa att jag ska välja dörrar, fönster och utseende på saker. Direkt blev jag nedskjuten med följdfrågor om kvalitet, märkning, kallras, värme etc. Så sjukt tråkigt. :-) Måste man tänka på massa viktiga saker? Kan man inte bara gå på utseende? Vi enades i alla fall om att jag får helt själv välja vilka boxar jag vill ha! Resten vill han ha ett finger med i spelet. Gud tänk att alla beslut man tar i år kommer man få leva med för en lång tid framöver. Därav rubriken på bloggen - ångest!

Förra veckan startade han upp projektet på riktigt. Planen och önskemålet från vår sida är att grävmaskinen ska ta sitt första grävtag efter påsk. Alltså i början av april. Vi fokuserar väldigt mycket på att köpa in allt från Sverige, med kravet att det även ska vara tillverkat i Sverige. Jag vet inte om det är Pandemin eller för att jag är egenföretagare. Jag vill stötta våra svenska företag. Vi undersöker allt från stallbyggnader till elektriker i närområdet. 

Vi har dock ett pågående problem i projektet. Bygglovets vara eller icke vara.
Ridsportmedia har glatt gått ut med att det ska vara lättare för hästföretagare att utveckla verksamheter. Ett uppmärksammat fall gjorde att Boverket uppdaterat sina riktlinjer. (Länk till Hippsons artikel) Men när vi kontaktade vår kommun blev bemötandet inte lika positivt och självklart. Ett bygglov krävs. Detta trots att vi är en befintlig verksamhet, utanför detaljplanen med flera punkter till som gör att vi "kvalar in" att endast behöva göra en bygganmälan. 
När jag mejlade citat ur- och med länk till pressmeddelandet fick jag inget svar. Det var en vecka sedan. Därefter har jag pratat med den aktuella juristen som drev fallet på LRF. Hon höll med mig, vi borde slippa bygglovet. Så just nu står det still där, tiden rinner iväg och det blir betydligt dyrare för oss att ordna ett bygglov istället för en bygganmälan. 

Jag försöker att inte blir upprörd. Men jag känner även mig själv. Rätt ska vara rätt. Vi är beredda att ta en tvist med jurister inblandade om det kan fortsätta göra det lättare för hästföretagare i framtiden att få bevis till att detta är rätt. Dock vet jag att det kan tokförstöra hela tidsplanen. Men det är värt det.


I går när jag kom ner till stallet var det kaos! Under natten hade ett dike svämmat över och det var is/snö/vattenblandning överallt. Jisses, i vår ska det dikas ur lite mer...

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby
(Mitt mål är 1000 följare och vi närmar oss med stormsteg pga mitt tjat här <3)


Läst 12317 ggr




Fler inlägg

JAN
17
2021

Hej, 

Min man säger alltid att jag är otroligt känslosam. Jag försöker tro att det är en av anledningarna till att han lever ihop med mig ;) Men samtidigt som han skrattar med (åt?) mig så påminner han mig om att jag till exempel är den enda han känner som gråter när hon säger upp sig från arbetsplatser. (Men det är så sjukt tråkigt att man måste lämna kollegor när man får nya jobb och uppdrag!)

Men jag erkänner! Jag går alltid in i alla projekt, alla uppdrag och ansvar med över 100 %. När man vill så mycket, har en plan och verkligen, v e r k l i g e n gör allt för att det ska gå precis som vi alla hoppas - då måste man kasta sitt hjärta mot mållinjen och jaga segern. 

Varje dag, inte mellan 8 - 17, utan snarare 7 - 23 gör jag det. Ingen häst på gården gör något utan att jag inte vet om det. Knappt ett enda litet snedsteg kan de ta utan att jag stirrar på dem. Jag är deras chef, sjuksköterska, nanny och bästa kompis. Vi tar oss genom resan tillsammans mot det gemensamma målet - en smärtfri och återigen hel vardag med sin ryttare. 

Är jag så där mesigt känslosam nu? Jo, jag känner det själv. Men det är precis så jag ser min vardag. Att jag har fått ett uppdrag från hästägaren som går ut på att göra mitt absolut och allra bästa när det kommer till att få deras häst på benen. 

Sen är jag ju, och det vill jag att alla förstår, ingen veterinär. Den biten lämnar jag till de som både har pluggat i många många år och har så otroligt stor erfarenhet. Men efter 6,5 år på gården har jag lärt mig att se mönster, känna igen små små detaljer i det stora pusslet och kan väldigt snabbt läsa hästarna. 

I fredags var vi på återbesök med en underbar valack. Han har bott här sedan september. När han kom utmanade han mig i rollen som ledare. Jag fick vara väldigt tydlig med att på min gård är det mina regler som gäller. När han förstod det föll ett lugn över hela honom. Han sover helst upp och ner, och om jag ser att han står i sjukrutan och börjar varva upp sig räcker det med att jag kliver utanför stalldörren och säger hans namn. Då ställer han sig som ett ljus igen. 

Även om det spritter i kroppen på honom under våra promenader så håller han sig alltid på mattan. För mig är det tillit av bästa sorten. Han vill så gärna "bralla", men han accepterar mina tråkiga regler som gör nytta <3


Hästar är kärlek på fyra ben, med en otrolig tillit till människan. Ta den inte för givet.

Och nytta har reglerna gjort. Efter återbesöket i fredags lastade jag honom i lastbilen och kände en euforisk känsla. Även om det betyder att vår resa snart är slut så ser det otroligt ljust ut och som att vi kommer nå det gemensamma målet med bravur. Det är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och dessa stora djur <3 

I fredags tog han första travstegen på väldigt länge (dock skritt här)!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 2100 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
14
2021

Hej, 

Tack för alla tips och råd i samband med gårdagens blogginlägg. För er som missat skrev jag om bygglovets vara eller inte vara. Kommunen och vi kände nämligen olika när det kom till den punkten. 

Jag gjorde verkligen min hemläxa, kontaktade jurist och var beredd på att strida för saken. Men i dag kom beskedet - mannen på kommunen är med oss. Han skrev att han själv ändrat bedömning och håller med. I mejlet citerade han även ytterligare ett fall från tingsrätten där gårdsägaren fått rätt, något som ytterligare stryker under att vi är inne på rätt spår. 

För mig blev det dubbel glädje i detta. Dels för att jag visste att vi hade rätt, men även för att en person i sitt yrke kan gå från hur det "brukar vara" och ändra åsikt. Det är för mig en strimma ljus för flera hästföretagare i landet. Våga ifrågasätt!

I går pratade jag även med Länsstyrelsen och ska skicka in papper till dem. Många papper och dokument att hålla reda på!


Jag och två av våra älskade damer, Cortzana och Chipotle HH.

Vi kommer ni fira både dagens besked, men även lilla Elwiras första födelsedag <3 Båda barnen är födda i januari så det blir mycket tårta. I min telefon dök det upp ett meddelande som jag skickade till en hästägare 13 januari 2020 klockan 23.03. Det lyder: "Tina, om vi kör efter lunch så kanske jag hunnit hem! Ska bara föda ett barn" Med i meddelandet är en bild på mig med lustgasen mot ansiktet och tummen upp!
HA HA HA

Det är så typiskt mig! Och eftersom jag känner kunden Tina (återkommande kund med semesterhäst) så kunde jag skicka det till henne. Två timmar senare fick hon även en bild på den lilla flickan som vi döpte till Elwira <3 Och ja, jag hann hem till lunch och ta emot hennes häst.

Mvh Annelie 

Ps. Den otroligt charmiga bilden från BB ligger på instastory ;-)
@stallsteningeby


Läst 6221 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11
2021

Hej, 

I dag är det fem år sedan allt gick väldigt fel, men samtidigt turligt rätt. Det var också dagen jag beslutade mig för att inte "riskera livet" i hanteringen av andra människors hästar.

Med hänsyn till hur stor denna plattform är, vilka som läser och Sveriges lagar och regler, väljer jag att inte gå in på hur olyckan gick till, vilken häst som var inblandad etc. Men om vi säger så här. Hästen var inte snäll. 

Jag kommer nog aldrig glömma min mans skrikande röst "AKTA!!". Men jag har ingen aning om vad det är jag ska akta mig för. (Det han ser är en häst med bakstrukna öron och två bakben som sparkar mot mig och missar mitt huvud med en hårsmån). Jag har ryggen mot hästen vid detta laget och inser att något kommer gå väldigt illa. Smällen kommer blixtsnabbt och jag kastas framåt, ner i snön. Det går inte att andas. Nästan som att en lastbil valt att parkera på min rygg där jag ligger i snön. 

Det går inte att prata, det går inte att andas in känns det som, utan hela kroppen skakar och luft kommer bara ut. Paniken sprider sig, jag får inte LUFT. Inga tårar kommer, inga ljud hörs, utan hela kroppen bara krampar. 

Per är bredvid mig och det värsta lägger sig. Det går att andas igen. Men jag kan inte prata ordentligt. 
"Ta in hästarna och hjälp mig till huset", får jag i alla fall fram. 
Medan han går iväg med hästarna till stallet sitter jag på knä och väntar. För varje minut som går inser jag att det här går inte. Jag ropar på honom att hämta bilen, jag kommer inte kunna gå den korta biten hem. Men han hör mig inte, så otroligt irriterande tänker jag. Efter en stund inser jag att det kommer inget ljud ur munnen när jag ropar på honom. Det går nämligen inte att ropa. Kroppen klarar inte av ansträngningen. Det var ju typiskt, minns jag att jag tänkte. 

Där sitter jag då alltså, rätt paj. Och vet ni vad min otroligt genomtänkta plan är?

Jag ska ta mig till huset, in i duschen för att värma kroppen. Ta på lite Arnika och sen gå ner till stallet och fortsätta. Per frågar om vi inte ska ringa ambulans? Jag säger TRAMS! Jag har fått en liten spark, tänk om någon där ute får en hjärtattack, inte kan vi ta upp en ambulans när någon kanske dör. 

Men när jag tagit mig upp till huset går det inte längre. Jag lägger mig på mage i soffan, med benen på soffbordet. Känner att jag andas genom ett sugrör och har en cementklump på ryggen. Något är nog väldigt fel på riktigt.
"Du kanske kan ringa vårdguiden?", ber jag honom. 

Jag minns inte mer. Jag hör att han faktiskt ringt 112 och berättar vad som hänt. Vid det här laget är mitt enda fokus på att andas på mitt pekfinger. Jag har satt det mot mina framtänder och tänker att så länge jag känner hur luften strömmar mot fingret, då kan jag i alla fall andas. 



Ambulansen kommer och man börjar undersöka mig. Det gick bra till någon knäppte upp min sport-BH, då svimmade jag nästan. Den knäpptes väldigt snabbt igen och jag fick en cocktail med droger för att de skulle få ut mig i ambulansen. Eller snarare upp från soffan på båren. Här är det rationella tänkandet helt ute ur bilden. 
"Ni kan lämna mig här, det är ingen fara, jag mår bra snart. Rör mig inte är ni snälla"... Jisses. 

Vi behöver inte dra hela historien, för den efterföljs av 10 dagar på sjukhus, vara en vecka på intensivvårdsavdelningen. I 7 dagar har jag Epiduralbedövning. Jag hade tur sa dem gång på gång, hade hästen haft skor bak hade det kunnat gå värre.
Nu blev det "bara" fem frakturer i bröstryggen, en punkterad lunga och blödningar på mjälten. 
Det är anledningen till paniken när hon knäppte upp min BH. Frakturerna låg så illa att på två ställen var skelettet av med två frakturer - dvs "inget" höll de "lösa" bitarna på plats.

Jag minns hur jag låg där på sjukhuset. Ska jag vara ärlig så var jag nog mer drogad än vaken. Men hemma jobbade Per och grannen Maria hårt. Maria, som själv hade fullt stall, hoppade in och hjälpte oss. Hon tog hand om mitt fulla stall och även efter att jag kom hem från sjukhuset hjälpte hon till med hästarna. Många tankar flög genom huvudet och jag funderade på om jag ens ville fortsätta. 

Ville jag hålla på med hästar? Hade första smällen träffat i huvudet hade jag ju kanske (troligtvis) varit död.

När jag kom hem från sjukhuset stannade vi till vid stallet. Jag gick till en av boxarna, där hade vi en senskadad häst som var världens snällaste. Jag klappade hennes mjuka mule, lät henne nosa mig i håret och klappade hennes fluffiga päls. Det var lite sorgligt, för jag var lite rädd. 

Hästen som hade sparkat mig hade redan lämnat gården, den vill jag aldrig mer se. Och den kommande månaden var jag livrädd. Mer rädd än jag erkände för omgivningen. När en semesterhäst bockade i den stora hagen och sparkade bakut frös jag till. Jag stod 30 meter från honom men det svartnade för ögonen. Fy fan vilken kraft.

Det som nog gjorde mig mest rädd av allt var att smällen var oprovocerad. Faller man av kan man ändå sätta in det i ett sammanhang. Typ, man kommer fel på ett hinder, hästen blev rädd i skogen eller något som man rationellt kan dra en slutsats av. Jag stod med ryggen till och den backade och sparkade upprepade gånger med ett mål - jag skulle träffas. 

Att få förtroendet för hästar igen tog tid. Jag är inte rädd i det dagliga arbetet, men jag väljer mina stunder att backa och att hjälpa till. Hästarna som kommer till gården tar jag fullt ansvar för. Skulle man inte känna mig så tror jag inte att man anar det, för jag är den som ofta håller i de vildaste busfröna. Men när det kommer till människor och hästar som jag inte känner. Då håller jag mig undan. Jag hjälper till exempel inte till med att lasta hästar på klinikparkeringar längre. Jag har inga problem med att säga rakt ut till människor att jag inte vill göra något pga att jag känner mig osäker - och vet ni. Ingen har någonsin tyckt det varit konstigt eller märkligt att jag säger ifrån.

Tittar man på min bröstrygg så ser man fortfarande vart smällen satt. Skelettet har läkt ihop, men det är en "grop" där. En påminnelse om hur stora, starka och kraftfulla djur vi hanterar varje dag. 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 32691 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Hästliv
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen


Annelies senaste




Arkiv