Hästliv - Det finns bara en väg - framåt!
SEP
10
2021

Det finns bara en väg - framåt!

Hej, 

Min ambition är helt klart att blogga oftare än drygt 2 gånger i månaden. Men den senaste tiden känns det som att dagarna springer från mig. Jag ser datorn men plötsligt är det kväll och man fullkomligt stupar ner i sängen och somnar innan huvudkudden nuddar kinden. 

Anledningen till att det är ett rejält tempo de senaste veckorna är för att gårdsägare runt om oss åkt på semester. Jag känner deras hästar och har hoppat in för att hjälpa till. Det är egentligen inte så "komplicerat" utan väldigt välordnat. (Synd bara att semesterveckorna tajmade varandra;-) ) Och som alltid med hästar i vår närvaro så blir det inte alltid som man tänkt sig. Per kallar mig numera för Dr Quinn i den blå faran. Det smeknamnet gav han mig 03.00 i natt när jag stöp i säng. Detta efter att blivit uppringd drygt fem timmar tidigare om en häst som mådde dåligt. 

Förutom att ta hand om min egen gård har jag de tre senaste veckorna även pendlat runt på tre andra gårdar. Det har innefattat vanliga gårdssysslor som in- och utsläpp, mockning, vattning och fodring men har även blivit sidospår som sårvård på ytterligare en gård. I natt var en tung natt som inte slutade som vi hoppades på en annan gård. När veterinär anlände kunde jag rabbla listan med saker hon ville veta, efter dessa år på gården och följt så många veterinärer (och ständiga utfrågningar) så börjar rutiner sitta. Ju mer fakta du har till veterinären när hen anländer - desto lättare blir det att direkt finna korrekt behandling. I detta fall handlade det om att korta lidandet för en häst. När jag stod där i stallet efter veterinärens avfärd. När den slutgiltiga sprutan var given kände jag tomhet. Utanför var det kolsvart och nattens kyla kröp in under huden på mig. Fy vad jag hatar när ett liv släcks. Den tröst jag finner är hur hästen respekteras de sista minutrarna av sitt liv. En varm hand över mulen, uppmuntrande och lugnande ord som sveper in i stunden när tid och rum stannar.

Är det bara jag eller kom de mörka kvällarna snabbare än vanligt?

Hästen hos oss som förra veckan fick möta sin bästis på de evigt gröna ängarna bodde här i drygt 1 1/2 år. En glad pensionär som sin sista dag i livet fick både bad, godis och den långa manen trimmad. Hon kände sig som den superstjärna hon en gång varit när sista resan gjordes.
Jag såg henne djupt i ögonen och sa tack, tack för allt, hälsa din bästis med ett glatt gnägg när ni ses. Sen somnade hon in. Just bästisen stod jag även bredvid sommaren innan när hon tog sitt sista andetag. Två hästar med ett band jag sent kommer glömma.

I dag tog jag en paus, satte mig på en sten och såg ut över den betande flocken hästar. Min far ringde och tillsammans gick vi genom mitt senaste dygn. Jag fick prata av mig, prata om känslor, fakta och hopplösheten som infann sig när jag såg hästen, som timmar innan glatt gick i hagen nu plötsligt stå smärtpåverkad och rädd. "Kliv ur din kropp och berätta", så brukar han säga till mig när känslorna tar över. Jag ser mig själv kliva ut och få ett nytt perspektiv på saker, låter den stora kärleken till hästen lugna sig och ser allt med andra ögon för att sedan kunna berätta.

Jag tror att en av anledningarna till att mina vänner och grannar litar på mig, är för att jag gör alltid mitt bästa. Vilken dag det är, vad klockan är eller vad det är för typ av väder ute - det spelar ingen roll. Hästarna lägger hela sin tillit i vår famnar och då måste vi göra vårt yttersta för att bemöta denna gåva med respekt och omhändertagande. Oavsett om det är påfyllnad av vatten i hagen, respekt för fodringstider eller omvårdnad.

Det är också anledningen till att jag är helt slut. Min arbetsdag har inletts strax innan 06 och slutat närmare midnatt varje dag. Jag fick också en fästing i år. Den lilla filuren gav mig borrelia, så mitt i allt får jag mig just nu en kur av doktorn för att få bukt på detta. Trots detta har jag hunnit med allt. Hästarna hemma har nästan alla hunnit med återbesök till kliniken - samtliga med positiva resultat <3

När söndag morgon rullar in gör jag mitt sista utsläpp, sen är alla semesterfirare hemma igen. Då inleds kommande veckas projekt här hemma på gården - sensommarstädning. Det är dags att rensa, klippa och åka någon vända till återvinningscentralen. Jag ska även en sväng till kliniken med häst och ser fram emot att få nya loggan till lastbilen :-) 

För summan av blogginlägget är som rubriken antyder: Det finns bara en väg - framåt!

Jag ser fram emot att få följa Rose inridning under kommande vecka. Hon är hos Stall JE Hästutbildning här i Gottröra. I går satt Josefine upp och skrittade på henne. Min älskade lilla fölunge har blivit stor och klarat att inte tappa sin ryttare vid första ridturen <3 Stolt!


Tänk att det är min lilla häst som travar så fint <3

"Hur kom du upp dit?" Rose undrade lite hur detta gick till :-)

Kommande fredag ser vi fram emot leverans av våra boxar! I dag var rörmokaren här och tittade på hur vi vill ha allt i stallet - när boxarna är uppe tar han över och installerar allt åt oss. Elektrikern är klar med sitt jobb!

Det enda jag verkar ha svårt att få till är en vända till Värnamo. Till vår underbara unghingst. Jag ser fram emot att få åka och besöka honom. Att på vägen hem få stanna till på ett hotell med min familj och bara få njuta av att få sova borta. Om jag fick välja så vore det lyx just nu. Men mitt kontrollbehov gör det svårt för mig att lämna gården och bygget. 

Snart så! En vacker dag står jag och pussar på hans mjuka mule, Concorde, avkomman som är en spegelbild av sin mor, min älskade Cajza. 

Orkade du läsa hela vägen hit? Tack i sånt fall! Detta blev en konstigt inlägg som lugnar mitt behov att få skriva av mig. Ni får stå ut med sådana ibland :-) Jag avrundar med lite bilder för att inte vara för tråkig. Mer bilder och klipp finns på vår Instagram. 

Per och Elwira hälsar på Fiona, Cajsa och Warona.


Hingstar kan vara snabba! Passar man sig inte får man ett blåmärke med framtänder på tutten...


Det går ju inte att hämta en häst från Scint och ignorera skylten om att han är radioaktiv. Fnittrade lite och lät den sitta kvar en dag extra. Han själv var lika glad som alltid och inte självlysande!

Ett litet sår blir snabbt ett stort problem. Denna vecka har jag varit inkallad för att rengöra ett sår. Jag besparar er filmerna, men sånt här kom ut de första dagarna. Numera rent och fint!


Chippen blev halt på betet! Åkte till kompisen/grannen/hovslagaren. En böld funnen. Gips och arg häst på boxvila. Numera glad häst igen ute på betet - till allas lättnad och glädje. 


Frågor på det?


När de upptäcker sin spegelbild i vattnet <3

När elektrikern ger mitt ett rött elskåp. <3

Ha en underbar helg <3

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 14314 ggr




Fler inlägg

NOV
30
2021


Hästen på bilden är min, och har inget med texten att göra... (Och både fel färg, kön och gren)

Hej,

Jag anser mig själv leva ett litet annorlunda hästliv. Det rids just nu inte så mycket på gården. Sedan min tävlingshäst pensionerades och ställdes i avelsboxen så har verksamheten med skadade hästar helt tagit över all min tid. Jag lever alltid efter röda tråden att vi går dit livet erbjuder väg. För oss har det vuxit till en härlig verksamhet där jag lägger ner hela min själ i. 

Men ibland har vägen tagit in mig på lite märkliga vägar och jag tänkte att en blogg är väl till för att dela med sig av livet? Här kommer ett kapitel ur mitt hästliv, tänkte blogga lite om kapitel som format mig. Detta kapitel har gjort mig mer ödmjuk och ansvarsfull. 

Det var en dag för många år sedan då jag blev uppringd av Kronofogden. Först satte jag i halsen, för jag hade minsann betalat alla mina fakturor. Men fallet gällde inte mig, utan jag hade blivit rekommenderad till dem. Man behövde hjälp att hämta ett antal tävlingshästar på högsta nivå. När kronofogden är inblandad så handlar det så klart om obetalda skulder. 

Jag valde att inte fråga vad skulderna innebar eller vem ägaren var, för det har jag inte med att göra. Istället gjorde jag ett kostnadsförslag och la upp en plan på hur jag skulle vilja se till att hästarna kom till min gård och ombesörjdes här på bästa sätt. Fokus och målet var att hästarna mådde så bra som möjligt under tiden de var här. Det var ju självklart inte hästarnas fel att de var satta i denna situation.

Tillsammans med ansvariga för utmätningen gjorde jag en plan och ställde som krav att en veterinär skulle vara på plats när hästarna skulle hämtas. Det fanns inga tvivel från min sida om att hästarna var välskötta, men eftersom jag skulle ha ansvar för hästar i miljonklassen så ville jag ha ett bevis på deras skick när de hämtades. Till exempel ville jag undvika att hämta en häst med svullen sena som vid ett återlämnande sedan få skulden för.

Som alltid blandade jag in min älskade make i detta hämtande av hästar. Han fick köra en av lastbilarna och var väl inte jätteimponerad. Men ärligt så ville jag helst inte blanda in någon utanför familjen. Det var ett sådant känsligt uppdrag att jag höll väldigt tyst om det även till vänner. Anledningen till att han började tvivla på sin frus omdöme var när vi möttes upp, Kronofogden, veterinär och polis. Poliserna klädde på sig skottsäkra västar... Blicken jag fick av honom då var obetalbar. Jag kände mig inte så nervös inför vad som komma skulle, förstod att västarna var en säkerhetsgrej för att de fanns jaktvapen på gården. Men att någon skulle skjuta på mig kändes väldigt otroligt. 

Polisen och kronofogden rullade in först och informerade om varför de var där och berättade för hästägaren vad som skulle ske. Därefter kom vi med veterinär och lastbilar. 
I ett sånt här läge möter man inte en person i sitt rätta jag. Världen har precis rasat och från min sida var det viktigt att visa att jag ville hjälpa till. Även om vi verkligen var de sista de ville se där. 

Jag hade med mig täcken, transportskydd och lädergrimmor, samt tejp som jag skrev hästarnas namn på och fäste på grimmorna. Vi frågade ägaren hur hästarna föredrog att åka i lastbil och om det var något rent matmässigt jag behövde tänka på. Jag fick veta att en drack dåligt och ville ha mycket mash. Tittade ägaren i ögonen och lovade att ordna det. Veterinären gick igenom dem och dokumenterade vad vi såg.

När vi rullade ut från gården och började resan hem ringde min man från andra bilen. Han var orolig över hästägaren, skulle vi bara lämna gården så där. Mitt svar blev att vårt uppdrag nu var att köra så försiktigt vi kunde hem och ge hästarna förstklassig skötsel.

Sagt och gjort, under några dagar gick hästarna i skrittmaskinen, ute i hagarna om dagarna och fick extra mash för magarnas skull. Dagligen hade jag kontakt med Kronofogden som i sin tur rapporterade till hästägaren. Och efter några dagar ringde telefonen. Skulden var betald och hästarna skulle återgå till ägaren. Mitt telefonnummer gavs ut och några timmar senare rullade en lastbil in på gården. 

Där kan man tänka att det skulle kunna bli ett märkligt möte? Men absolut inte. Jag avrapporterade vad hästarna gjort under sin tid här, hur jag matat dem och hur de motionerat. Glädjande nog fick jag ett varmt tack och jag tar med mig från detta uppdrag att hästarna märkte inte mer än att det blev några dagars semester. Personen i fråga har jag mött en gång efter detta, men jag gjorde som ens gynekolog gör - låtsades som att vi inte kände varandra. 

Varför bloggar jag om detta? Någonstans inom mig gnager det att ryktet säger att myndigheter och avdelningar inte respekterar hästar. Jag ville reflektera och ge min syn på hur det var att ta hand om flera hästar för en myndighet utan hästvana. Hur de förstod att djuren måste må bra och att de kräver både omvårdnad och respekt. 

Mvh Annelie


Läst 21196 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
26
2021

Hej, 

Är det bara jag som tänker "tänt var det här", när skottkärran står liiite för långt bort, men man vet att det går att sätta den ändå? Då snackar jag så klart om bajsbollen. Haha!
Otroligt märklig sak att tänka på under fredagsmockningen, jag vet. Men via instagram så kunde jag notera att jag är inte ensam om tanken, så tänkte kolla här också. 

Vad säger ni, visst borde "bajskastning mot skottkärra" vara en egen OS-gren? Vi är många som skulle ha medaljchans!


Läst 23758 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
24
2021


Foto: Hästfotograf Jenna Vainionpää.

Hej!

Efter 229 dagar av hårt arbete och målmedvetenhet arbetar jag nu i vårt nya stall. Det har varit långa dagar, ibland ända in till 3-tiden på natten, med målsättningen att hinna klart innan kylan kommer. Vi hann klart och sista veckan har varit fullt ös. Inte byggmässigt, men jobbmässigt. 

Jag ville bygga mig ett stall som skapar trygghet, ljus och ro för de skadade hästarna. Målsättningen var harmoni och efter en veckas användande så måste jag säga - jäklar vad bra det blev!

De 6 boxarna som ligger i ena änden och 4 boxarna i andra änden ger lugn mellan "stalldelarna". Hästarna som står på box hetsar inte upp sig när de andra går ut. Det är två skötselspiltor, tvättstuga och sadelkammare mellan, så det blir tillräckligt avstånd för att de själva ska se det som "olika stallar".  Bruksbalkens takhöjd ger god lufta och Ydre Grindens boxar med ekplank ger värme. Jag är nöjd att jag valde två boxar i ena hörnet med heltäckande vägg. Så de hästarna får vara i fred och inte känna att de måste försvara sin mat. En av hästarna som står där nu brukar bli jättearg vid matning, han är nu lugn som en filbunke för det finns ingen som vill "sno" hans mat. 

Att stå under taket och göra höpåsar i förrådet är även det en fröjd, när regnet smattrade på taket så fnissade jag lite för mig själv. Så många år jag stått ute i regnet vid hösilagebalen. No more :-)

Vi kan kort och gott säga så här. Jag är N Ö J D. Så nöjd! Och glad. Och lycklig!


Foto: Hästfotograf Jenna Vainionpää.

Länsstyrelsen var ute och besiktigade stallet som fick med beröm godkänt. Jag var ett nervöst vrak innan, men det gick finfint!

I fredags hade vi besök av Get the Galopp som på uppdrag fotade en superrolig sak! Blir extra skoj att se ens stall på en 8 meter lång reklamvepa sen! Även lördagen var till för fotografering, då för oss själva. Hästfotograf Jenna Vainionpää var ute på uppdrag av oss för att ta bilder på stallet. Jag kände att jag ville ha fina bilder innan vardagen sätter in och Jenna är supergullig och har hjälpt mig på lite uppdrag tidigare. Så det blev en superhärlig lördag!

Foto: Hästfotograf Jenna Vainionpää.

För att sedan avsluta en helt fantastisk vecka hade vi bjudit in till Öppet hus. Jag hoppades att det skulle komma kanske 15-20 personer, då grannar och föräldrar. Men vi höll på att ramla omkull när det kom över 70 personer!
Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det. Det var kunder, gamla kunder, följare på instagram, grannar och vänner som tog sig tid att åka ut till oss på en söndag. Stämningen var helt underbar och vi hade så otroligt trevligt! Det blev ett stort mingel där alla pratade med alla, oavsett bakgrund och inriktning på ridsporten. 

Vi bjöd på akoholfri bubbel och mumsiga cupcakes och Towe hade tagit beslut om att hästarna som inte fick följa med på minglet också skulle få cupcakes. Så vi satt tillsammans under veckan och ordnade det <3 (Fyllde helt enkelt hästgodis i fasta muffinsformar och satte snöre runt :-)




När söndag kväll kom var jag helt slut. Det var som att mållinjen var nådd. Nu har takten inte riktigt slagit av, eftersom jag har fullt stall och passade på att skicka iväg min man till Alicante i 5 dagar. Jag tyckte att en golfresa med vänner har han verkligen förtjänat, så i morse åkte han!

Så nu ber vi till VAB-gudarna att barnen håller sig friska och att livet rullar på stadigt här på gården denna vecka. Annars blir det lite svettigt, haha. 

Hoppas ni har en fin dag!

Mvh Annelie


Läst 27457 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen


Annelies senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 6

– TEMA: Kom längre med tekniken
– Porträtt: Louise Romeike
– Hjärngympa för ryttaren

– Tips från fotografen
– När är hästens karriär över?
– Sissela Smiths favoritövning
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Vad kan man göra när en inackorderad i ett kollektivt stall inte sköter sina uppgifter?
Eva Johansson svarar
Ramlade av vid veterinärbesök – vad gäller?
Eva Johansson svarar
"Att kunna rätta in framdelen framför bakdelen är otroligt viktigt"
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.