Hästliv - För fem år sedan gick det riktigt illa
JAN
11
2021

För fem år sedan gick det riktigt illa

Hej, 

I dag är det fem år sedan allt gick väldigt fel, men samtidigt turligt rätt. Det var också dagen jag beslutade mig för att inte "riskera livet" i hanteringen av andra människors hästar.

Med hänsyn till hur stor denna plattform är, vilka som läser och Sveriges lagar och regler, väljer jag att inte gå in på hur olyckan gick till, vilken häst som var inblandad etc. Men om vi säger så här. Hästen var inte snäll. 

Jag kommer nog aldrig glömma min mans skrikande röst "AKTA!!". Men jag har ingen aning om vad det är jag ska akta mig för. (Det han ser är en häst med bakstrukna öron och två bakben som sparkar mot mig och missar mitt huvud med en hårsmån). Jag har ryggen mot hästen vid detta laget och inser att något kommer gå väldigt illa. Smällen kommer blixtsnabbt och jag kastas framåt, ner i snön. Det går inte att andas. Nästan som att en lastbil valt att parkera på min rygg där jag ligger i snön. 

Det går inte att prata, det går inte att andas in känns det som, utan hela kroppen skakar och luft kommer bara ut. Paniken sprider sig, jag får inte LUFT. Inga tårar kommer, inga ljud hörs, utan hela kroppen bara krampar. 

Per är bredvid mig och det värsta lägger sig. Det går att andas igen. Men jag kan inte prata ordentligt. 
"Ta in hästarna och hjälp mig till huset", får jag i alla fall fram. 
Medan han går iväg med hästarna till stallet sitter jag på knä och väntar. För varje minut som går inser jag att det här går inte. Jag ropar på honom att hämta bilen, jag kommer inte kunna gå den korta biten hem. Men han hör mig inte, så otroligt irriterande tänker jag. Efter en stund inser jag att det kommer inget ljud ur munnen när jag ropar på honom. Det går nämligen inte att ropa. Kroppen klarar inte av ansträngningen. Det var ju typiskt, minns jag att jag tänkte. 

Där sitter jag då alltså, rätt paj. Och vet ni vad min otroligt genomtänkta plan är?

Jag ska ta mig till huset, in i duschen för att värma kroppen. Ta på lite Arnika och sen gå ner till stallet och fortsätta. Per frågar om vi inte ska ringa ambulans? Jag säger TRAMS! Jag har fått en liten spark, tänk om någon där ute får en hjärtattack, inte kan vi ta upp en ambulans när någon kanske dör. 

Men när jag tagit mig upp till huset går det inte längre. Jag lägger mig på mage i soffan, med benen på soffbordet. Känner att jag andas genom ett sugrör och har en cementklump på ryggen. Något är nog väldigt fel på riktigt.
"Du kanske kan ringa vårdguiden?", ber jag honom. 

Jag minns inte mer. Jag hör att han faktiskt ringt 112 och berättar vad som hänt. Vid det här laget är mitt enda fokus på att andas på mitt pekfinger. Jag har satt det mot mina framtänder och tänker att så länge jag känner hur luften strömmar mot fingret, då kan jag i alla fall andas. 



Ambulansen kommer och man börjar undersöka mig. Det gick bra till någon knäppte upp min sport-BH, då svimmade jag nästan. Den knäpptes väldigt snabbt igen och jag fick en cocktail med droger för att de skulle få ut mig i ambulansen. Eller snarare upp från soffan på båren. Här är det rationella tänkandet helt ute ur bilden. 
"Ni kan lämna mig här, det är ingen fara, jag mår bra snart. Rör mig inte är ni snälla"... Jisses. 

Vi behöver inte dra hela historien, för den efterföljs av 10 dagar på sjukhus, vara en vecka på intensivvårdsavdelningen. I 7 dagar har jag Epiduralbedövning. Jag hade tur sa dem gång på gång, hade hästen haft skor bak hade det kunnat gå värre.
Nu blev det "bara" fem frakturer i bröstryggen, en punkterad lunga och blödningar på mjälten. 
Det är anledningen till paniken när hon knäppte upp min BH. Frakturerna låg så illa att på två ställen var skelettet av med två frakturer - dvs "inget" höll de "lösa" bitarna på plats.

Jag minns hur jag låg där på sjukhuset. Ska jag vara ärlig så var jag nog mer drogad än vaken. Men hemma jobbade Per och grannen Maria hårt. Maria, som själv hade fullt stall, hoppade in och hjälpte oss. Hon tog hand om mitt fulla stall och även efter att jag kom hem från sjukhuset hjälpte hon till med hästarna. Många tankar flög genom huvudet och jag funderade på om jag ens ville fortsätta. 

Ville jag hålla på med hästar? Hade första smällen träffat i huvudet hade jag ju kanske (troligtvis) varit död.

När jag kom hem från sjukhuset stannade vi till vid stallet. Jag gick till en av boxarna, där hade vi en senskadad häst som var världens snällaste. Jag klappade hennes mjuka mule, lät henne nosa mig i håret och klappade hennes fluffiga päls. Det var lite sorgligt, för jag var lite rädd. 

Hästen som hade sparkat mig hade redan lämnat gården, den vill jag aldrig mer se. Och den kommande månaden var jag livrädd. Mer rädd än jag erkände för omgivningen. När en semesterhäst bockade i den stora hagen och sparkade bakut frös jag till. Jag stod 30 meter från honom men det svartnade för ögonen. Fy fan vilken kraft.

Det som nog gjorde mig mest rädd av allt var att smällen var oprovocerad. Faller man av kan man ändå sätta in det i ett sammanhang. Typ, man kommer fel på ett hinder, hästen blev rädd i skogen eller något som man rationellt kan dra en slutsats av. Jag stod med ryggen till och den backade och sparkade upprepade gånger med ett mål - jag skulle träffas. 

Att få förtroendet för hästar igen tog tid. Jag är inte rädd i det dagliga arbetet, men jag väljer mina stunder att backa och att hjälpa till. Hästarna som kommer till gården tar jag fullt ansvar för. Skulle man inte känna mig så tror jag inte att man anar det, för jag är den som ofta håller i de vildaste busfröna. Men när det kommer till människor och hästar som jag inte känner. Då håller jag mig undan. Jag hjälper till exempel inte till med att lasta hästar på klinikparkeringar längre. Jag har inga problem med att säga rakt ut till människor att jag inte vill göra något pga att jag känner mig osäker - och vet ni. Ingen har någonsin tyckt det varit konstigt eller märkligt att jag säger ifrån.

Tittar man på min bröstrygg så ser man fortfarande vart smällen satt. Skelettet har läkt ihop, men det är en "grop" där. En påminnelse om hur stora, starka och kraftfulla djur vi hanterar varje dag. 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 37781 ggr




Fler inlägg

APR
19
2021

Hej, 

Hoppas ni alla mår bra, håller avstånd och håller ut! <3


Damerna på bilden är mina egna, och har inget med texten att göra. <3

Jag tänkte i dag blogga om lite olika uppdrag genom årens tid. Hur jag har fått dem vet jag inte riktigt, men samtliga har skett, ur min synvinkel, med hästen i fokus. 

Tidigare har jag skrivit om att jag ibland blir ombedd att vara den som är tillsammans med hästen den sista dagen/stunden innan de evigt gröna ängarna tar över. Det är ett uppdrag jag tar på största allvar och med stor respekt. (Inlägget finns att läsa här).

Men det har även hänt att jag åkt och hämtat hästar i pågående tvister som berör reklamation eller återköp. Jag har absolut inga problem att vara den som åker. Hästen är ju helt ovetande om situationen och fokus ska ju ligga på att få den från punkt A till B på ett tryggt sätt. När man är på plats för att hämta hästen handlar det för mig också om att inte lägga någon vikt i vem som har rätt eller fel. Jag är där med ett uppdrag. Sakligt kontrollera att jag har allt som beslutats via ombud och sedan klappa och lasta. 

I ett ärende för många många år sedan blev jag kontaktad av Kronofogden. Det fanns ett case där en flera hästar var inblandade och skulle hämtas upp, förvaras och säljas på auktion. Svår sits. Känslomässig sits för den vi skulle hämta av. Jag ställde motkrav mot Kronofogden, jag hjälper självklart till med detta, men allt ska ske med hästens bästa i fokus. Behöver den till exempel veterinärvård ska det inte vara något tvivel om att jag får ringa samtalet utan att behöva deras godkännande, var ett av kraven jag ställde. 

Sagt och gjort, vi kom överrens om mina krav för att sköta detta på bästa sätt. 

Vi mötte upp Kronofogdens representanter, veterinär och polisen på anvisad plats. Väl där måste jag säga att det kändes supermärkligt att se poliser i skottsäkra västar som skulle eskortera oss och att ingen fick gå någonstans utan någon polis bredvid sig. 

Anledningen till att jag bloggar om detta är dels för att det skedde för så länge sedan så det är i min värld preskriberat och jag vill lysa lite ljus på hur det hanterades av icke hästvana människor från myndigheter. 

Det krävdes flera lastbilar för att få med oss hästarna, men vi väntade med att anlända till stallet där hästarna fanns. Först åkte Kronofogdens representanter och polisen. Efter som varken jag eller ni vet bakgrunden till att vi nu stod där, så ska vi inte döma, vi ska bara konstatera att hästarna skulle omhändertas. Men om vi alla hade rullat in gemensamt hade det blivit en värre chock än vad det redan var. 
Så jag väntade på telefonsamtalet, sen rullade vi in. Jag hade gett mina medhjälpare instruktioner att inte titta någon i ögonen, att inte tilltala dem och att med största respekt genomföra vad vi var där för att göra. 

Tänk om någon rullade in för att ta det finaste du har - dina hästar. 
Så försökte jag tänka när jag förberedde oss. I lastbilarna hade jag lastat mina finaste lädergrimmor, transportskydd, benlindor, täcken och allt för att visa hur respektfull jag var i mitt uppdrag. 

Samtliga hästar kontrollerades av veterinär innan vi åkte.
När vi väl rullade ut ringde det från en av de andra lastbilarna - kan vi verkligen lämna ägaren, var frågan. Får personen stöd i denna chock? Mitt svar var att vi fortsätter rulla hela vägen hem. Sen får vi göra allt i vår makt för att respektfullt ta hand om deras ögonstenar tills detta blir löst. Mer kan vi inte lägga på vårt fat.

På uppdrag förberedde vi dessa hästar några dagar senare för auktion, men den behövde aldrig genomföras - ägaren löste sin skuld och fick då mitt telefonnummer. Över telefon berättade jag att samtliga gått i skrittmaskinen, fått löjligt mycket vatten och mash "just in case" i och med foderbyte och att de hade blivit longerade dagligen, detta eftersom de var i tävlingskondition och inte bara abrupt skulle ställas av.

När hen kom hit kunde vi stå och småprata lite om hästarna innan vi lastade och körde hem dem igen. Vid ett senare tillfälle "ute på stan" i hästsammanhang mötte jag på personen. Men jag valde att göra lite som ens gynekolog gör - låtsas som att man inte känner personen i fråga. (Och ja, jag fnittrar lite åt min jämförelse med gynekologen. Men ni hajar hur jag menar.)

Men ni vet hur man säger i hästvärlden, ingen dag är den andra lik. Och det håller jag verkligen med om!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 464 ggr Kommentarer Kommentera

APR
16
2021

God morgon!

I går var verkligen en glädjens dag! Carnella har fölat och ut kom en frisk, pigg och bedårande hingst. Jag vet inte om ni minns, men vi sålde Nella i januari. Detta efter att jag satt mig ner och sett över verksamheten här på gården. Vart är vi, vart är vi på väg och vad vill vi. Jag var kritisk och försökte verkligen se på detta som ett företag. Inte en rolig hobby för mig att "lalla runt" med.
Eftersom avel gör att 1 häst blir 2, 2 blir lätt 4 som lätt blir 6 - 8 - 12, ja ni hajar... Så behövde vi dra lite i handbromsen. 

Hon kunde inte kommit till ett bättre hem! Och med tajmingen att det redan fanns ett dräktigt sto där som skulle föla med bara någon veckas mellanrum, så bra. 
Efter att ha gått över tiden en vecka så fölade Nella sent onsdag kväll. Det betyder att både nya fölet och vår Rose Bay är födda på samma dag, fast 2 år mellan :-)

Jag hade lovat Lisa att finnas tillgänglig på telefonen om något hände. Med det i åtanke så smsade jag henne när jag skulle somna och sedan la telefonen nära mig. Men som den värdelösa människa jag är (så kändes det när jag vaknade vid 01 och såg missat samtal och sms) så vaknade jag inte!! Till mitt försvar, om man får ha ett sådant, så hade min far precis genomgått en hjärtoperation under dagen, så jag var helt slut av alla känslor som varit all over the place. 

Rätt upp i sängen flög jag dock när jag såg att hon ringt, skrek på Per att nej nu har något gått fel och jag SVARADE INTE. Men när jag skrollade vidare på telefonen så fanns fina bilder och allt hade gått finfint <3

Vi bytte i går kläder till helt "civila" som inte varit i vårt stall och åkte över. Han är ändå en avkomma som vi tillverkat, gjort och planerat för, så det är ju superkul att se resultatet. Och han är SÅ fin! På vägen hem satt vi med stora leenden på läpparna, det här kunde inte blivit bättre. Bästa hemmet, bästa fölningen, bästa resultatet och framförallt - allt har gått så bra! Lisa tog sin första fölning och är nu redo för deras andra sto att föla. Det är så en uppfödare föds och kommer in i ett nytt kapitel i sitt hästliv. Så kul!


Blåa ballonger och morötter till Lisa och Nella <3


Nella lät oss spatsera rätt in i boxen, tryggheten själv <3 



Kan man bli vackrare?


Stämmer av lite "allt går bra här?"


Sweet boy!


Stoltare mor får man leta efter <3


Vad jag och min björnklo gör? Vi har klickat här, jag och den lille. Jag har nämligen hittat EXAKT vart det kliade på honom :-)

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Innan jag avrundar dagens inlägg så känner jag även för att nämna en sak till. När vi ändå pratar om uppfödare. Detta hände förra veckan. 
Min vän och granne Maria, Stall MJ sålde ett superfint 1-årigt sto efter Kjento. Det är egentligen inget märkvärdigt med det. Men det skojiga är att hon sålde till en annan uppfödare. 
Sånt gör mig genuint glad!
Att man öppenhjärtat ser vad som finns hos andra stall och hur det kan komplettera och utöka ens egna avelsträd inför framtiden. Sara på Ekeby Stuteri köpte och kommer, precis som med sina egna uppfödningar sikta på visning vid unghästtest och sedan betäcka.

Varför gå över ån för vatten när det finns här lokalt i Mälardalen, så att säga :-)




Nu får jag sluta skriva, för nu ska det mockas.

Ha en härlig fredag!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby - i helgen lägger vi grundbalkarna för nya stallet.


Läst 2428 ggr Kommentarer Kommentera

APR
14
2021

Hej, 

Det var ett tag sedan jag bloggade, ber om ursäkt för detta. Får skylla på att barnen varit hemma från förskolan pga sjukdomsbortfall i personalen och fullt upp med alla projekt på gården <3

I dag är det två år sedan Carnella Z hade hållit mig vaken hela natten men inte fölat. Min man gick ner på morgonen för att släppa ut alla hästar då hon lugnat sig helt med alla tecken på fölning. Jag slumrade till hemma och fick plötsligt ett samtal. Ut i pyjamas och välkomnade Rose Bay (e. Cascari) i hagen. <3 Grattis på födelsedagen min älskade Rose!


Jag gillar att jämföra bilder, tänk vad den lilla blivit stor fort <3




Vi har en beräknad fölning denna vecka, på söndag. Hon har fyllt ut sina juver fint och släppt bäckenbanden så det gungar på rumpan när hon går. Jag känner mig lugn inför denna fölning. Förra året var hennes första föl, då var det lite kämpigt med ett litet felläge. Men min granne och goda vän Maria kom och hjälpte mig med att hålla stoets bakben (för hon sparkade efter mig, haha) så kom fölet ut när jag gick in för att "trycka tillbaka och lägga till rätta" fölet.
Min erfarenhet är att andra gången (precis som för en själv lixom... Brukar det gå lättare)

Här har lilla fölet precis kommit ut förra året, 02.43 på natten. Vi kommer alltid minnas henne, en liten kämpe som tyvärr fick somna in pga Skolios.

I övrigt har jag släppt hem två hästar denna vecka. En häst som var här på kort besök efter borttagning av inkar. Jag tog den första tiden med sårvård och kontakt med veterinär för att se så allt läkte fint. Tre inkar hade tagits bort, en i ansiktet, en under magen och en insida bakben. Man kan tänka lite trärot när inkarna tas bort, blir en stor yta som lämnas "fri" att läka ihop. 
Men det har gått jättebra och nu är hon hemma för att återgå till vanliga livet samtidigt som det sista läker ihop. 

Den andra hästen är en valack som bott hos oss sedan September pga en senskada. Vid gårdagens veterinärbesök var det idel lovord och glada miner, allt har läkt superfint! Jag körde hem honom till sitt stall och nu är det dags för ägaren att sitta upp och sakta börja rida igång. 
Känns superkul!


Hemma i sin egna box igen <3

Och ska vi avrunda dagens blogginlägg med lite stallbygge?
Vi håller tidsplanen och om drygt 6 veckor kommer stallet. Grannens firma som jobbar nu har två veckor på sig att färdigställa sin del, och de håller sin tid fint. Nu börjar man se hur stort det kommer bli och kan föreställa sig alla sektioner och delar. Kommer bli så bra!



Ha en superfin dag allihop!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 3675 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen


Annelies senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 2

– TEMA: Avel i liten skala
– Reportage: Hästak och André Brandt
– Takt och rytm för unghästen

– Harmoni med halsring
– Piruettens ABC
– En bra start på livet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Övergångar stärker hästens bakdel
Jessica Nordin svarar
Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.