Hästliv - För fem år sedan gick det riktigt illa

Hej, 

I dag är det fem år sedan allt gick väldigt fel, men samtidigt turligt rätt. Det var också dagen jag beslutade mig för att inte "riskera livet" i hanteringen av andra människors hästar.

Med hänsyn till hur stor denna plattform är, vilka som läser och Sveriges lagar och regler, väljer jag att inte gå in på hur olyckan gick till, vilken häst som var inblandad etc. Men om vi säger så här. Hästen var inte snäll. 

Jag kommer nog aldrig glömma min mans skrikande röst "AKTA!!". Men jag har ingen aning om vad det är jag ska akta mig för. (Det han ser är en häst med bakstrukna öron och två bakben som sparkar mot mig och missar mitt huvud med en hårsmån). Jag har ryggen mot hästen vid detta laget och inser att något kommer gå väldigt illa. Smällen kommer blixtsnabbt och jag kastas framåt, ner i snön. Det går inte att andas. Nästan som att en lastbil valt att parkera på min rygg där jag ligger i snön. 

Det går inte att prata, det går inte att andas in känns det som, utan hela kroppen skakar och luft kommer bara ut. Paniken sprider sig, jag får inte LUFT. Inga tårar kommer, inga ljud hörs, utan hela kroppen bara krampar. 

Per är bredvid mig och det värsta lägger sig. Det går att andas igen. Men jag kan inte prata ordentligt. 
"Ta in hästarna och hjälp mig till huset", får jag i alla fall fram. 
Medan han går iväg med hästarna till stallet sitter jag på knä och väntar. För varje minut som går inser jag att det här går inte. Jag ropar på honom att hämta bilen, jag kommer inte kunna gå den korta biten hem. Men han hör mig inte, så otroligt irriterande tänker jag. Efter en stund inser jag att det kommer inget ljud ur munnen när jag ropar på honom. Det går nämligen inte att ropa. Kroppen klarar inte av ansträngningen. Det var ju typiskt, minns jag att jag tänkte. 

Där sitter jag då alltså, rätt paj. Och vet ni vad min otroligt genomtänkta plan är?

Jag ska ta mig till huset, in i duschen för att värma kroppen. Ta på lite Arnika och sen gå ner till stallet och fortsätta. Per frågar om vi inte ska ringa ambulans? Jag säger TRAMS! Jag har fått en liten spark, tänk om någon där ute får en hjärtattack, inte kan vi ta upp en ambulans när någon kanske dör. 

Men när jag tagit mig upp till huset går det inte längre. Jag lägger mig på mage i soffan, med benen på soffbordet. Känner att jag andas genom ett sugrör och har en cementklump på ryggen. Något är nog väldigt fel på riktigt.
"Du kanske kan ringa vårdguiden?", ber jag honom. 

Jag minns inte mer. Jag hör att han faktiskt ringt 112 och berättar vad som hänt. Vid det här laget är mitt enda fokus på att andas på mitt pekfinger. Jag har satt det mot mina framtänder och tänker att så länge jag känner hur luften strömmar mot fingret, då kan jag i alla fall andas. 



Ambulansen kommer och man börjar undersöka mig. Det gick bra till någon knäppte upp min sport-BH, då svimmade jag nästan. Den knäpptes väldigt snabbt igen och jag fick en cocktail med droger för att de skulle få ut mig i ambulansen. Eller snarare upp från soffan på båren. Här är det rationella tänkandet helt ute ur bilden. 
"Ni kan lämna mig här, det är ingen fara, jag mår bra snart. Rör mig inte är ni snälla"... Jisses. 

Vi behöver inte dra hela historien, för den efterföljs av 10 dagar på sjukhus, vara en vecka på intensivvårdsavdelningen. I 7 dagar har jag Epiduralbedövning. Jag hade tur sa dem gång på gång, hade hästen haft skor bak hade det kunnat gå värre.
Nu blev det "bara" fem frakturer i bröstryggen, en punkterad lunga och blödningar på mjälten. 
Det är anledningen till paniken när hon knäppte upp min BH. Frakturerna låg så illa att på två ställen var skelettet av med två frakturer - dvs "inget" höll de "lösa" bitarna på plats.

Jag minns hur jag låg där på sjukhuset. Ska jag vara ärlig så var jag nog mer drogad än vaken. Men hemma jobbade Per och grannen Maria hårt. Maria, som själv hade fullt stall, hoppade in och hjälpte oss. Hon tog hand om mitt fulla stall och även efter att jag kom hem från sjukhuset hjälpte hon till med hästarna. Många tankar flög genom huvudet och jag funderade på om jag ens ville fortsätta. 

Ville jag hålla på med hästar? Hade första smällen träffat i huvudet hade jag ju kanske (troligtvis) varit död.

När jag kom hem från sjukhuset stannade vi till vid stallet. Jag gick till en av boxarna, där hade vi en senskadad häst som var världens snällaste. Jag klappade hennes mjuka mule, lät henne nosa mig i håret och klappade hennes fluffiga päls. Det var lite sorgligt, för jag var lite rädd. 

Hästen som hade sparkat mig hade redan lämnat gården, den vill jag aldrig mer se. Och den kommande månaden var jag livrädd. Mer rädd än jag erkände för omgivningen. När en semesterhäst bockade i den stora hagen och sparkade bakut frös jag till. Jag stod 30 meter från honom men det svartnade för ögonen. Fy fan vilken kraft.

Det som nog gjorde mig mest rädd av allt var att smällen var oprovocerad. Faller man av kan man ändå sätta in det i ett sammanhang. Typ, man kommer fel på ett hinder, hästen blev rädd i skogen eller något som man rationellt kan dra en slutsats av. Jag stod med ryggen till och den backade och sparkade upprepade gånger med ett mål - jag skulle träffas. 

Att få förtroendet för hästar igen tog tid. Jag är inte rädd i det dagliga arbetet, men jag väljer mina stunder att backa och att hjälpa till. Hästarna som kommer till gården tar jag fullt ansvar för. Skulle man inte känna mig så tror jag inte att man anar det, för jag är den som ofta håller i de vildaste busfröna. Men när det kommer till människor och hästar som jag inte känner. Då håller jag mig undan. Jag hjälper till exempel inte till med att lasta hästar på klinikparkeringar längre. Jag har inga problem med att säga rakt ut till människor att jag inte vill göra något pga att jag känner mig osäker - och vet ni. Ingen har någonsin tyckt det varit konstigt eller märkligt att jag säger ifrån.

Tittar man på min bröstrygg så ser man fortfarande vart smällen satt. Skelettet har läkt ihop, men det är en "grop" där. En påminnelse om hur stora, starka och kraftfulla djur vi hanterar varje dag. 

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 41395 ggr



Fler inlägg

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!


Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

. 


Läst 7479 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Jag måste väl ändå nämna det uppenbara... Har ni läst artikeln om mig här på Hippson? :-) 
Läs den här annars, om ni vill <3 

Den är en av flera delar som jag varit med i på senaste tiden. Grand finale (får man väl ändå kalla det), är att jag ska vara med i nästa nummer av tidningen. 
Jag tror och hoppas att in får se en sida av mig där, som ni inte sett tidigare. Men jag har inte läst det själv ännu, så man vet aldrig ;-) 

Fotograf Johan Marklund fångade en härlig bild på mig när han var här, med Lunatic i framkant (nyfiken som alltid) och min älskade Ryana lite skitig bredvid mig. Skrattar gör jag för min uppfödning Mr Wright försöker äta upp min hand lite försynt, men ändå inte. haha


Sååå, vad har jag gjort senaste tiden då? Jag kommer inte ljuga, för det är inte att berätta sanningen. Just nu är jag nere i en svacka. Sorgen blir påtaglig mellan varven. Oftast kan jag lyckas hålla den kontrollerad och vardagen med barnen och gården hjälper mig fokusera framåt. Men sen kommer det vågor när jag inser att han kommer inte tillbaka. Min man kommer aldrig mer gå in genom dörren, kan kommer aldrig komma och krama mig på natten så att man nästan kvävs för att han alltid var så varm. Inte heller kommer han lyfta sina barn till skyarna och få dem att skratta så de nästa kroknar. 
Döden är oåterkallelig och definitiv. Det vet man, men oj så svårt det är att acceptera ibland. 

Men det vackra med döden (eller inte) är att livet forsätter. Man tvingas gå vidare och varje morgon när solen går upp torkar man sina tårar och fortsätter.
Jag har dragits med min skadade arm, men nu börjar vi äntligen få rätsida på det. Två gånger har den sprutats med kortison, en gång sattes det akupukturnålar och i dag blev nerven bedövad för att "nollställas". Om en vecka hoppas jag att den är tillbaka i full fart. 

För det behövs. Om några dagar blir det fullt i stallet igen. Jag har fått hålla lite på boxplatserna eftersom jag haft ont i armen och fått hjälp av vänner med mockningen. Jag hade dock satt en egen tid för min paus och nu är det dags att öppna dörrarna igen.
Denna vecka anländer det snabbt 5 hästar och på måndag en, kanske två hästar. Sen är det fullt ös som vanligt. Superkul!
Hästarna som kommer är tre semesterhästar, en fraktur, en hovrelaterad skada och eventuellt en ligamentskada. 

En som verkligen börjar komma igång här på gården är Albert. Vi tömkör i ur och skur och nu börjar han bli pigg, starkare men det är en bit kvar innan han är snygg och musklad igen. Men vi jobbar på det!

Vågar man lägga in filmer på när man rider utan att man blir kritiserad? Här sitter jag på min femåring, målet är avslappnad och att hon ska kunna ta fram näsan och sträcka ut halsen utan att tappa balansen <3




Jag lämnar dagens blogginlägg med humor! Jag är så fruktansvärt mörkrädd!! Så här gick det igår när jag skulle ner till stallet i mörkret, haha!



Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram 


Läst 16742 ggr Kommentarer Kommentera


Helt klart en ovanlig måndag i stallet!

Hej!

Just nu rullar allt på i en himla fart! I måndags inleddes veckan med att fotograf och reporter var på plats flera timmar med mig på gården. Helt klart en ovanlig dag (och kall!!,haha!) men jag hoppas att utslaget av dagen blir något som ni alla tycker om när ni läser. Det kan nämligen vara så att en viss Annelie Lundkvist ska vara med i tidningen. Så himla märkligt, men rolig! Vad vi pratat om låter jag vara hemlis till tidningen kommer ut. Men hoppas ni alla tycker om det <3


Polishästen "Zvante" njöt av uppmärksamheten! Dagen efter dansade han igenom sitt återbesök också. Hoppas han snart är i tjänst igen :-) 

Utöver stora intervjudagen har veckan varit relativt lugn. Jag har varit på kliniken och hovslagaren har varit här för att byta gips på en fraktur samt slå på en sko på läkt skada. Anledningen till att jag behövt tacka nej till en hel hög hästar är enkel - jag själv är skadad. 
Innan jul började jag känna smärta i armbågen. Det är inget ovanligt för mig på vintern, och när det kommer runt jul brukar jag få hjälp här hemma med mockning och kunna få vila lite. När jag numera är ensam på gården så har det bara varit att bita ihop. 

Flera gånger om dagen har jag haft ultraljud, värmelampa och liniment på armen för att försöka lindra. En omgång med antiinflammatoriskt och två vändor till massör har jag även hunnit med. Det höll på att bli bra, men så hände det som inte fick hända. En häst jag promenerade kastade sig tre gånger i hopp om att få leka vildhäst på vift... Han lyckades inte, för jag höll i. Men istället slet jag upp något i armen som plötsligt gjorde mer ont än någonsin. 

Jag skickades till Idrottsskadecentrum i Uppsala och där kunde vi konstatera skadad och inflammerad ledkapsel i armbågen. Om vi säger så här... AJ, vad ont det gör att få en spruta kortison rätt in i armbågen. Fy fan (ursäkta svenskan).

Han förstod att jag har svårt att inte arbeta, men vänligen, dock bestämt, bad han mig att ta det lugnt. Så jag gjorde något jag sällan gör. Jag har bett om hjälp!
I går var min kompis Maria här och mockade. I dag var kompisen Josefin här och mockade. I morgon kommer Maria igen och under helgen hjälper kompis My mig. På tisdag är det dags för kortisonspruta nummer två. Därefter ytterligare några lugna dagar innan vi hoppas att armen är som ny igen. 
Det är svårt, otroligt svårt, att sitta still... Men jag tog faktiskt fyra timmar i dag när jag la mig på soffan och somnade. Mitt på dagen. Så skönt och v ä l d i g t välbehövligt!


Färre hästar i stallet känns märkligt. Jag har snart hela 6 boxar lediga!

Att ha få hästar i stallet är ganska tråkigt. Men jag fullkomligt vägrar ha fler hästar än vad jag klarar av. Min kropp säger nej just nu och då måste jag lyssna. Min plan är att låta kroppen bestämma lite och kanske blir det 14 dagar lite lugnare nu. Vi närmar oss våren och jag känner mig inte ett dugg orolig för min ekonomi som egenföretagare. Min sommar blev nämligen fullbokad häromdagen. 
Det är otroligt hur snabbt saker går via sociala medier. Jag la ut gällande sommaren och VIPS var det fullt. 



Jag fullkomligt längtar efter sommaren! Våren är ju långt bort, men när stormen Ingunn kommer in över Sverige och blåser bort all is på gården, så får man ju ändå hopp om livet som gårdsägare. <3
I vår hoppas jag på många förändringar här på gården. Jag drömmer om att anlägga en ny ridbana, att hönsen och kaninerna får nya bostäder på baksidan av stallet - och att jag får napp i min tanke om personal. 

Jag är nämligen på jakt efter en gårdskarl/kvinna. Någon som egentligen inte vill arbeta med hästar, men tillbringa sina dagar utomhus för att hjälpa mig på gården. Ni vet allt det där praktiska som jag måste göra, men egentligen skulle jag hellre lägga den tiden på hästarna. 
Vi pratar hagfix, vattenfyllnad, gräsklippning, sandning etc. 
Har börjat lägga ut lite trådar så får vi se vad som händer!

Ha en fin vecka! Och följ mig gärna på instagram @stallsteningeby - där har jag precis passerat 4 100 följare! Superkul för lilla mig :-) 

Mvh Annelie 


Läst 23683 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.