Hej!

Jag är just nu mer aktiv på instagram än blogg tyvärr. Men jag tänkte att jag kastar in lite från instagram är i bloggen. Vi börjar med två inlägg, sen har jag en nyhet längre ner. 

Ridhus, volter och ensidig träning…
Måste man det? Svar nej!
Jag ogillar ridhus, älskar natur och naturlig bjudning!
Om några veckor ska lilla Rose tävlingsdebutera och jag jobbar på kondition, rakriktning och styrka på närliggande rakbana.
Vid varje vändning blir det en volt, där stämmer jag av hur hon känns, sen fokuserar jag framåt, har hästen mellan hand och skänkel och voilà så har jag en väl genomriden häst med glada öron! 🙌🏼
Hösten är här - ut och njut! 🍁

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Sedan skrev jag ett inlägg om att jag har lediga boxplatser på gården, och samma dag fick jag flera samtal, men tre av dem fick jag tacka nej till. 




Lediga boxar betyder inte att alla hästar är välkomna ❤️

🍂 Hösten är här och jag är i ett skifte med att friska hästar ska lämna gården. Det kommer göra att jag får ett gäng boxar lediga i månadsskiftet.

Men i mitt yrke ingår det att ta hästar från kliniker, hästar med sårskador och hästar med speciella behov. Redan denna vecka har jag tackat nej till 3 hästar.
Det är inget personligt menat mot någon eller för att jag inte bryr mig. Det är snarare tvärtom - för att jag bryr mig ❤️

Hästarna som kommer till min gård vill jag ge 110% för. Känner jag att en skada/sårskada är för mäktig så kommer jag tacka nej. Hör jag ordet ”feber” om en häst eller häst som stått nära andra hästar på vårdavdelning så kommer jag också tacka nej.

Hästarna här hemma på gården går före allt! Jag är, ”peppar peppar”, besparad från smittor och tror att det är min magkänsla och envishet att inte tumma på mina egna regler som gör att jag klarat mig.

Det är dumt som egenföretagare att tacka nej till kunder 💸 Men jag har alltid jobbat långsiktigt och litar på mig själv. Så för er- , hästarnas- och min skull tar jag fortsatt endast hästar jag vet jag kan hjälpa ❤️

Mvh Annelie
📸@studioskold

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Nu till nyheten! 

Två nya chipmärkare i stan!

Lördag 16/9 genomförde jag och en av mina bästa vänner Anna Skowron kurs och examen för att få id-märka hästar med chip. Planen är att under 2024 kunna hjälpa hästägare med passtillverkning och tilläggsregistrering av hästar. Bor ni på norra sidan av Stockholm så finns jag - bor ni på södra sidan så finns Anna. Hur bra? :-)


Jag och Anna efter en rolig kursdag!


Det får vara nog av tankar från mig i dag. Hoppas ni alla har en härlig vecka. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hej. 

Strax rullar vi in i den tredje månaden utan vår bästa vän, pappa och make.
Sommaren har varit en mardröm på alla sätt.

Jag kommer aldrig skjuta under stolen med att plötsligt förlora sin närmaste är en mardröm. De som känner mig sedan innan ser att jag både tappat 18 kg, och att leendet inte räcker hela vägen upp längre. Men jag kämpar. Jag såg ett citat häromdagen, som var så himla träffande.

”Being a good mother while my world fell apart was the hardest role I’ve ever played”.


De finaste vi skapade, Per och jag. 

Sommaren är en dimma av sorg, praktiskt lösningar med jurist, begravningen från mina mardrömmar och att försöka komma tillbaka till någon typ av vardag.
Begravningen var ljus, vacker och med kärlek. Kyrkan i Gottröra var fullsatt och temat var sommar. Barnen hade fått välja nya klänningar och var de vackraste jag skådat. Men när en kyrka är knäpptyst och lilla Elwira ropar efter pappa… Sånt sätter spår i hjärtat hos alla som var där.

Men detta är en ridsportsajt, inte en personlig sorghantering. Men för att vara med i min historia framåt måste ni förstå - jag må le på bilderna, men när tystnaden och mörkret faller sträcker jag mig efter hans sida på sängen och saknar något så otroligt. 
Dock är det barnen som driver upp mig varje morgon. Barnen och hästarna. Jag är nog starkare än vad jag trodde också. Det betyder inte att jag inte går i terapi, har tätkontakt med min läkare och faktiskt fick läggas in på psyket några dagar efter Pers bortgång. Saknaden blev för svår, sorgen ohanterlig och jag minns att jag skrek att jag inte ville dö, men att jag inte ville leva utan honom. Så man välkomnade mig för att med hjälp av tabletter få sova. Det är ingen svaghet att erkänna detta - utan hoppas att någon ser att jag öppnar en dörr. Att en lycklig person kan plötsligt bli helt utom sig av sorg att man bara ser mörker och upplever de första ångestattackerna i livet. Men där har de funnits, mina vänner och min fantastiska familj. Alla har lyft, stöttat och hållit i mig. Låtit mig skrika, gråta och skratta. Två tillfällen under sommaren har jag lämnat bort barnen och faktiskt supit mig aspackad. Ena gången grät jag och var arg på världen. Andra gången var jag glad över att jag lever och tog det som ett steg framåt. Men jag är 38 år nu... Så mycket alkohol på en kväll klarar jag inte av, dagen efter blir så jobbig. Så det är färdig supet nu ;-) 


När jag behöver ladda batteriet drar jag ut på en galopprunda med min fyraåring. 

Och hur går det då i stallet?

Här på gården har det börjat rulla in vardag på riktigt. Lilla Elwira är åter på förskolan, och Towe har stolt börjat riktiga skolan. Vilken dag det var, minns själv hur pirrigt det var!

Jag skrev ut på instagram (@stallsteningeby) 17 juli att vi skulle börja släppa in hästar i stallet. Hade tänkt mig en mjukstart med totalt 6 hästar. Har haft 3 kundhästar under sommaren. Sen la jag ifrån mig telefonen. När jag tittade på den en kort stund senare hade jag 26 (!!) Hästar som ville komma. Hej och hå, stopp i galopp!

Så det blev inte riktigt en mjukstart, men det blev inte 26 hästar ;-)


Lastbilen fortsätter att göra sitt jobb!

Det känns skönt att ha fullt i stallet och något att verkligen arbeta med om dagarna. Tyvärr har jag ännu inte återfått korrekt matlust, men min läkare skickade mig till dietist som förstod var jag behövde. Puttar i mig näringsdrycker för att hålla orken uppe och tar powernap för att hålla huvudet på skaft.

Allt går bara man vill. Och jag fick en fråga förra veckan. Frågan löd om jag gjorde det för att visa alla att jag kunde, eller om jag tyckte att det var roligt. Svaret blev ”Från djupet av mitt hjärta, det bästa jag vet”. 


Just denna morgon vet jag inte om det var kul dock... haha!

På ett personligt plan så skrev jag på mina sociala medier för några veckor sedan, vad jag önskade om man ville hjälpa till. Tänkte att jag kanske kunde få in någon tusenlapp som sponsring för höautomater till boxarna. Drömmen är att de släpper foder klockan 06, så att jag kan börja jobba med hästarna när jag lämnat barnen. Och sedan klockan 17, så att jag kan äta middag med tjejerna utan att springa ner till stallet. Har kameror i hela stallet, så kan snabbt se att alla blivit fodrade och äter. 

DÖM MIN FÖRVÅNING!!! När det aldrig slutade plinga i telefonen. På några få dagar hade det trillat in drygt 100.000 kronor. Alldeles för mycket pengar! Men nu när automaterna är betalda så tar jag överskottet till mitt framtida projekt - automatiskt vatten i hagarna <3
En elfirma som jobbat med Per såg insamlingen ”för sent” och erbjöd sig istället att komma hit och dra elen till allt. Det är sånt här som värmer mitt hjärta och ger en skjuts framåt. Fan vad fina människor är. <3 


Uppskruvad och läskig, så även för en polishäst!

Hästarna vi har här rullar på och rullar hemåt. Har en härlig blandning av nyopererade, långtidsvilor och semesterhästar. I veckan ska jag faktiskt göra ett inlägg på min Instagram där jag pratar om vad vi har just nu. Följ om ni vill se! (@stallsteningeby)

Nu är det dags för bad och söndagsfix med barnen, sen ner till stallet igen och göra det sista för dagen. Avrundar bloggen med lite bilder. 

Mvh Annelie

Cattis! Älskad ridskoleponny som fick gå i pension hos oss. Flickorna är så glada!


Mr Wright, min uppfödning. Såld till satsande familj, men får bo kvar här till inridning. 


Sommaren har varit blöt! Här intag i störtskur!


Hönsen... Våra älskade höns! De är verkligen en del i familjen och går runt fritt på gården.


Boxvila hos oss blir aldrig tråkigt ;-)

Hej,

Under min tid som bloggare, både innan och efter jag arbetade på Hippson så har jag varit väldigt ärlig. Berättat om mitt liv, om saker som händer i mitt hästliv och bjudit in er på gott och ont i min vardag. Det här blogginlägget är bland det svåraste jag skrivit, men jag gör det. För det är också ett kapitel i min bok, boken som kallas livet.  

Den härliga sommarmorgonen i tidiga juni upphörde mitt liv som jag känner det. Min make Per dök inte upp på golfen som han var förväntad. Vi åkte inte heller på födelsedagskalaset vi skulle den eftermiddagen. Istället fick jag ringa 112, men inse att hans hjärta gav upp innan helikoptern ens kom till gården. Ett hjärtfel vi vetat om länge, men bevakat tillsammans med sjukvården. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta.

I 14 år var han min bästa vän, ända sedan han bjöd mig på sushi under vår första dejt och flyttade in hos mig två dagar senare. Vi har varit ett sammansvetsat team, både i livet, som föräldrar och på gården. 6 år hann vi vara gifta och bäst av allt är de underbara barnen vi skapat tillsammans. Och det är för barnen jag nu går upp på morgonen. Towe och Elwira betyder allt och för dem har jag tagit fram urkraften som mamma. 



Men att förlora sin man, bästa vän och barnens pappa är som ni alla förstår en bottenlös sorg för vår familj. Vi fick snabbt hjälp av våra närmaste vänner och familj, ett stöd jag inte hade klarat mig utan.

Ganska direkt insåg jag att om gården blir helt tom på hästar bryter jag ihop ännu mer, jag behövde något som tar mig upp ur sängen, precis som jag gjort alla 9 år på gården.
Jag bad två hästägare om lov att behålla 3 hästar, samt instruerade vänner samt behandlande veterinär om att hålla ett öga på hästarna, för brister mitt ansvar minsta lilla ska de direkt åka från gården. Att Claes och Jennie gav mig fortsatt förtroende i denna situation är jag evigt tacksam för.

Väldigt omgående behövde jag även ta ett beslut - bo kvar på gården eller inte?
För mig var det inget att fundera över, vi ska bo kvar. Det är så klart helt en ekonomisk fråga som ensamstående mamma och egenföretagare. Men får jag ihop det samt kan hitta hjälpmedel i stallet för att underlätta min vardag - då stannar vi i många år till! (Till exempel funderar jag på höautomater så hästarna kan ha ätit klart sin frukost i lugn och ro medan jag lämnar barn på morgonen).

Vår familj älskar verkligen gården, företaget och alla hästar. Jag och Per har sedan dag ett velat bo här och låta tjejerna växa upp på landet. Vi har tillsammans byggt upp Mälardalens populäraste konvalescentstall, något vi alltid varit stolta och arbetat hårt för. Barnen trivs och Towe ser fram emot att börja riktiga skolan till hösten. Så mammahjärtat har talat.

Denna vecka tar vi farväl i en fullsatt kyrka, därefter vill vi landa ännu en stund i vår nya vardag innan jag släpper in fler hästar. Men målsättningen är att börja jobba igen i augusti. 🌻 Dock kommer jag endast ta hästar där jag känner 120% att jag kan ge bästa omvårdnad. Till exempel kommer jag avstå stora sårskador där man behöver vara två för omläggning, ögondroppar mitt i natten och liknande. För hästens skull.

Jag hoppas innerligt att jag har ett fortsatt förtroende att ta hand om era älskade hästar, även utan min parhäst. För på den här gården kommer det ur detta växa en familj om tre starka och sammansvetsade tjejer som alla älskar djur 💜

(Och ja, numera bor det även 5 höns på gården, till flickornas stora glädje, så kör sakta 🐣)


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram