Hästliv - Ibland faller tårarna ganska okontrollerat


Sommarens väder skapar magi på himlen. Energi tankar jag hos Concorde - min 2 åring e. Cascari. <3

Hej!

Jag har inte hunnit blogga alls denna sommar. När jag summerar högsäsongen om någon vecka så kommer jag dela med mig av vad jag pysslat med. Då kommer ni förstå varför det inte funnits tid att sitta vid datorn.
Det jag dock tänkte göra just nu är att blotta mig själv lite. Förra veckan stod det klart att en häst, som jag verkligen gett allt och lite till för att försöka hjälpa ägarna att rehabilitera, fick somna in. Att låta hästar somna in är inget jag tar lätt på, aldrig någonsin. Jag har sagt till mig själv att den dagen jag inte blir ledsen över en avlivning, då ska jag sluta med mitt arbete. 
Men. Jag brukar klara av att hålla mig professionell tillsammans med hästägare och hålla skenet uppe för hästen. Tårarna brukar komma ute i lastbilen när allt är klart. 

Denna gång klarade jag dock inte det. När jag själv tittade över axeln på veterinären och ultraljudet så fullkomligt bröt jag ihop. Det är så många aspekter i detta som gjorde mig så himla himla ledsen. Och med världens gulligaste ägarfamilj. Som jag skrev till min bästis senare på kvällen, jag ville verkligen att vi skulle laga hästen och ge dem en fortsättning på sagan. Men så blev inte fallet och det tog så himla hårt. Det jag dock tar med mig är värmen från veterinären som stannade kvar på jobbet en fredag kväll för att jag var på väg in. Att hon var med hela vägen och hämtade ner vår andra veterinär som varit inblandad i fallet. Det var inga tvivel om vad som var bäst för hästen och det gick vi självklart på <3

Jag kanske ofta framställer mig i bloggen som en positiv och glad person, det är jag! Jag älskar mitt jobb. Men på kvällen när detta hände kände jag ett behov att få dela med mig av baksidan på yrket. Hästarna blir ju inte bara mina inackorderingar, de blir mina arbetskamrater.

Mvh Annelie



Läst 28535 ggr



Fler inlägg


Hästen på bilden har inget med inlägget att göra, blev bara en passande bild på mig ur vardagen.

Hej!

Hoppas ni alla njuter av timmar i stallet, pussar på era mular och låter era hästar ha en omväxlande vardag. Försök att inte fastna enbart i ridhuset, trots is, lera eller hårda underlag. <3

I dag tänkte jag författa ett inlägg som jag tänkt på många gånger om. Det här med att be om en Second Opinion. Hua, det är säkert någon som läser och ryser av bara tanken. Just ordet second opinion har nästan fått en negativ klang - som att det är något dåligt. För mig är det helt tvärtom. Jag får många hästar till mitt stall, ofta som rest långt för att ge en hästen en andra chans. Kanske bor man lite "off" och enbart har en veterinär att vända sig till, och ingen ordentlig klinik. Jag har själv valt att byta klinik med häst för att jag tror att just denna skada kan någon annan veterinär sätta fingret rätt på. Jag har själv lämnat min trygga hamn för att åka till den veterinär ägaren önskar och fått tips om. Och jag har helt klart tänkt till när det gäller mina veterinärval beroende på vilken häst/skada jag åkt med. Ja jisses, för mig med min egna älskade Conny så kändes det som att jag drog in hela Europa för second opinion. 

Hjälp mig här - vad tycker ni? Är det rätt eller fel att be en annan veterinär titta på din häst?

Jag skulle säga att i samtliga fall som jag bett om hjälp med nya ögon så har vi fått fram mer information om varför hästen har återkommande hälta, varför den reagerar som den gör eller liknande. I några av fallen har vi fått samma svar som tidigare veterinär gett - och då med säkerhet kunnat veta att beslutet om att låta den somna in varit det bästa för någons älskade vän. Här vet jag av egen erfarenhet att när dagen är kommen och knivarna hugger i ens hjärta. Då vill man med säkerhet veta att det inte fanns något man kunde göra för att ändra den tråkigaste utgången av alla.

Något som i samtliga fall varit helt säkert är att hästägaren får ångest över att "överge" sin veterinär. Eller inte själva saken att någon annan ska få titta på hästen, utan snarare att man ska berätta det för nuvarande veterinär. Det gör mig konfunderad. 

Jag har inga problem att åka hem från ett klinikbesök, känna efter i magen om jag tror att vi är på rätt spår eller inte. Efter 9 år med min verksamhet och mer veterinärbesök på en vecka mot vad en "vanlig" hästägare gör på ett år, så vågar jag påstå att jag i alla fall har lite koll på saker och ting. Jag kommer aldrig någonsin ens vara i närheten av det veterinärayrket, så tro inte att jag sitter här och bröstar upp mig! Men om jag kommer hem och känner att det gnager lite i mitt huvud, då ringer jag upp ägaren och berättar det. Vi bollar tankar fram och tillbaka, och för dem som har samma känsla blir det ett lätt val. Vi visar hästen igen, denna gång för någon som inte sett den tidigare. Det bästa är då att ha med hästens tidigare journaler så att den nya veterinären får bra information från branschkollegan. Och här kan de bli lite tufft... 
Du som hästägare vet väl att du äger dina egna journaler? När som helst kan du begära ut allt från din veterinär/klinik. 

Det verkar vara jobbigt att behöva ringa det samtalet, nästan som att den på andra sidan luren kommer bli arg. Så kan ju fallet vara, men för mig, om en veterinär blir arg för att man försöker göra det bästa för sin häst... Då vet jag inte om jag vill vara hos den veterinären längre. Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap.
Mitt tips är att, oavsett om du besöker veterinären en gång vart tredje år, eller en gång i halvåret - begär alltid ut journalen från ditt besök. Det är alltid bra att ha all dokumentation om din häst på samma plats, gärna hemma i din dator. Tänk om du akut måste åka till en annan klinik, eller om du flyttar och viktig information finns i någon av dessa journaler? Då hade det ju varit superbra att ha dem.

För mig går det att summera mitt arbete med de skadade hästarna på följande vis:

Hästar är ömtåliga, stora, tunga och klumpiga djur. Deras tunna tunna ben ska bära upp denna stora massa och även vara aktiva sporthästar, samtidigt som vi önskar att de inte springer in i en liten pinne i hagen eller slår i hoven i en sten. När våren kommer vore det underbart om de undvek att slicka i sig sand, det är så tråkigt att skölja magen på kornen sen. Om vintern broddar vi upp för att slippa halkskador, då tusan trampar de sig själva med brodden. Runt oss som hästägare finns veterinärer redo att hjälpa till när olyckan eller klumpigheten varit framme. Alla har gått sin utbildning, tagit sin examen med en gemensam nämnare - kärleken till hästen. Så det är väl just hästen som ska stå i centrum när skadan är framme? Så låt mig upprepa mig igen: "Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap". 

Jag är i stallet 14-15 timmar om dagen, jobbar outtröttligt tills jag somnar på soffan med att försöka upprätthålla veterinärens önskan. Följa hemgångsråden slaviskt till nästa återbesök. Medicinerar, promenerar och stretchar till punkt och pricka. Inte för en enda sekund känner jag mig orolig för att om jag ber om en second opinion på en av hästarna i mitt stall, så kommer det trampa någon på tårna. Jag gör det ju för hästens skull. Många gånger har flera veterinärer varit inblandade på samma häst, med vilje och känslan av teamwork. Och det är just de gångerna som det har blivit succé! Då snackar vi att oddsen varit riktig dåliga på en skada, att man anser att det är 30 % chans att hästen återhämtar sig igen. Men man sätter in sin målmedvetenhet, drar i trådar som finns och försöker hitta det där teamet som är bäst på just sin sak. Just en av de hästarna som vi gjort en sådan resa med vet jag snart är uppe på högsta nivå i dressyren igen. Kanske skriver jag ett inlägg om hans väg åter till tävlingsbanorna snart. En av mina mest utmanande kundhästar, helt klart för han förstod inte att han var skadad.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.


Läst 7685 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

Snacka om att man kan försvinna i två månader. Men det har helt enkelt varit fullt ös, så jag har inte haft tid att öppna datorn.


Nyligen ankommen unghäst för en kort vistelse när familjen är på sportlov.

Natten till i dag lördag sov jag 12 timmar, helt enkelt något som var väldigt behövligt! Varje dag denna vecka har jag varit på kliniken, två av dagarna dubbla besök. Så man kan helt enkelt säga att jag kan vägen mellan vår gård och kliniken i Sigtuna... ;-) 

Varje gång jag är där springer jag in på vårdavdelningen och pussar på blogg-Saras Marco <3. Som ni säkert läst så står han i hängmattan, men jag kan glädjande informera om att han hälsar på mig med glada öron och på godisjakt när vi ses. Snart är han hemma i sin hage igen! 


Marco bjuds på godis <3

Att gå tillbaka nästan 2 månader orkar jag inte. Så jag tänker att detta får bli en bildblogg. För på Instagram är jag väldigt aktiv (@stallsteningeby), så bilder har jag. Häng med nedan!


Vi inledde året med att min man halkade och bröt benet. Han blev fast på sjukhuset i väntan på operation en hel vecka... Det var tufft hemma ensam!
Nu är dock både han och kryckorna med ute på gården och hjälper till så gott de kan ;) 




När det stora trädet blåste omkull i skogshagen ringde jag min killkompis, han kom snabbt med motorsågen och räddade mig!


Ryana och Rose i väntan på hovslagare <3 Älskar verkligen vårt föl jag och min vän köpt tillsammans <3 Och på tal om föl...



Så har vi tappat ett föl. :-( Odessa har kastat embryot/fölet efter Chipotle HH - Caracas. Jag har anat det en stund, men inte velat erkänna det för mig själv. Ett blodprov bekräftade dock vad jag misstänkte. Nu är hon på seminstationen igen, eftersom vi endast lånade henne - och ska betäckas med en travhingst. 



Ryana är väldigt trygg med sina äldre barnvakter!


"Får det lov att vara lite mat?"


Ser ni vem det är? Vår Rose Bay - nu 4 år och min ridhäst. Jag älskar henne lika mycket i sadeln som jag gjort bredvid!


Rider även en äldre häst som är på besök medan hans matte fött barn. 


Efter några dagar på klinik med MRI, behandlingar och sjukbeslag på hovar är det skönt att få komma "hem" igen :-)


Vår katt Grace Kelly. Inget konstigt här. haha!


Granngården i Rimbo skänker sina osålda granar till oss och våra hästar. Så fin gest varje år!


Det blir några varv med borstarna varje dag, kan man lugnt säga!


Jag la ett hovgips - omedveten om att man man några dagar senare...



...skulle få ett alldeles eget gips!


Spånbrist och prishöjning har gjort att vi bytt ut till krossad halmpellets, för att slippa höja våra hyror. Fungerar jättebra måste jag säga! Vi köper på storsäck för att slippa få så många småsäckar att kasta.


Jag har investerat i långkalsonger med värmeslingor och en värmeväst. Drömmen!


Gladast blev jag när jag fick denna bild! Lisa och Saul, vår veterinär från seminstationen men bor i Spanien sammanstrålade och han undersökte vår sålda Chippen. Så himla roligt att han hjälpt mig med henne här under säsongen 2022 och sedan tittar på henne i Valencia säsongen 2023. Blev väldigt glad för bilden!


Läst 12165 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan som jag skriver i rubriken. Det är i all välmening från de som undrar, inget snack om saken. Men för mig är det ganska enkelt. Jag får så mycket information om hur hästarna mår i den dagliga mockningen och kan reagera ganska snabbt på om något är märkligt, såsom ”rörig” box, torrhet i bajset eller färre högar än vanligt. Om ett sto gått in i brunst kan de förklara en eventuell ändring i hennes temperament, och inget som ska tolkas in som reaktion på något annat. 

Sen är min affärsidé och plan att vara ”det lilla stallet på landet”, med grunden i att det är jag och min familj som är här. Om jag lejer bort hälften av jobbet, vad ska jag göra då? Rulla på tummarna eller skaffa fler boxplatser? Båda alternativen känns fel.

Så jag mockar gärna, både för stunden när man kommer på sina bästa idéer och för att hålla koll på hästarna!



Notera mina stallskor, Moon Boots är grejen så slipper man frysa. Stallskorna står vid elementet medan hästarna är i hagen.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 40576 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.