Hej, 

I mitt liv är det ganska inrutat, men ändå väldigt flytande över hur dagen kommer bli. Vi inleder alltid med att vara på förskolan 07.00. Det är dagens viktigaste punkt. Då hinner storasyster äta frukost med sina kompisar och rusar glatt in. Då åker jag och lillasyster till lösdriften för vattenfyllning, check av hästarna och kommer sedan hem för att släppa ut och fodra hästarna hemma.

Därefter är det paus med frukost och lite underhållning för lilla Elwira. Hon får leka här hemma i en timme efter gröten innan jag sätter henne i vagnen och rullar ner till stallet. Oftast somnar hon när jag mockar, men inte alltid. I dag blev det en lång tupplur för henne medan jag ökade farten och mockade, fixa vatten etc innan jag kunde hinna med att rykta, rycka ett par bakskor, ha hästar i skritten och promenera en.

Eftersom man aldrig vet om lillasyster kommer tycka det är kul i stallet eller inte fokuserar jag alltid på det viktigaste. Morgonpromenader, bandagebyten och medicinering till exempel på förmiddagen. Rykta hästar och vika täcken får helt enkelt vänta till Per kommit hem på eftermiddagen. Då kan jag gå ner till stallet ensam och slå på en ljudbok.

Riktig Bromance i stallet <3



Världens bästa lillasyster sov gott i dag!

Cajza - hästen med stort H. Foto: Magdalena Grönneberg

I allas hästliv finns det en häst som betyder lite mer än någon annan. För mig är Cortzana, Cajza just den hästen. Det tvåstjärniga prestationsstoet efter Cortez - Maraton, född 2003, kom in i vårt liv på ett oväntat sätt tidigt på året 2011. Jag fick ett samtal av en kompis om jag ville köpa henne, detta utan provridning eller att jag ens tittat på henne. Dock kände jag ju till henne och prestationerna. Där och då kunde jag inte ta något beslut för vi skulle åka utomlands. Lovade att återkomma med besked när vi kom hem. På en restaurang i soliga Gran Canaria mötte vi upp kompisen Malin och Sangrian började flöda. Där pratade vi om för- och nackdelarna med att jag eventuellt skulle bli hästägare. Mot den sista tillbringaren fanns det ju inga tvivel. Hästen skulle till mig. Tack gode gud för det! Vilken resa hon har tagit oss på. Vilka minnen, drömmar som blivit uppfyllda och så många otroligt roliga timmar i stallet och stunder på tävlingsbanorna. Hon är hästen som på något vis fick mig att komma hela vägen till att bli reporter och börja jobba heltid på Hippson. Det var nämligen med Cajza i mitt liv som gjorde att jag började blogga på just Hippson. Utan henne hade vi inte heller köpt gården, eller jag blivit intresserad för avel. Ja, ni förstår - hon är grunden till allt!

Hon har tävlat upp till 1,30-hoppning med placering och vår största framgång var Falsterbos amatörtour. Hon har för mig varit den bästa amatörhästen, sällan hon kommer hem från en tävlingsdag utan rosett till samlingen. Även hon är fri från WFFS-genen och nu, som blivande 18-åring, pensionerad från tävlingsbanorna. I och med pensioneringen blev hon vårt tredje avelssto. Hon födde 2020 ett hingstföl efter Cascari - vi döpte honom till Concorde. Han kom tvåa på fölvisningen och är den vackraste jag sett. Glädjande nog för oss är hon återigen dräktig med Cascari och jag hoppas hoppas hoppas verkligen på ett stoföl. Men vi får se vad hon överraskar oss med :-)

Min bästa kompis i vått och torrt <3

 

 

Efter första starten i Falsterbo.

 

 

Oavsett om det är efter en runda i Falsterbo...

 

...eller en runda i ett regnigt Gagnef, så har hon alltid satt ett leende på mina läppar. <3

 

PUSS!

Foto: Anki Yngve/Hippson.se



Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby

"Nella" och hennes nyfödda Rose Bay.

Nästa avelssto att presentera är Carnella Z, även kallad Nella här hemma på gården. Hon är Chippens raka motsats om man ser till temperamentet. När Chippen eldar upp sig tittar Nella lugnt på. Hon flyttade till oss i början på 2018 och lämnade då sina två föl, ett sto och en hingst. Hon lyckades nämligen med bedriften att lura sina ägare och bära på tvillingar. Båda överlevde och Hippson rapporterade om det, läs artikeln här.

Nella, som är född 2006 kom till Sverige och Arnold Assarsson som femåring. Då fick hon smeknamnet Femman i stallet, något som jag inte valde att ta med hit, för det fanns ingen anknytning till oss för det namnet. Istället blev hon Nella, vår snälla dam <3 Vi köpte henne av Linnea och Ann-Sofi. Linnea tävlade henne upp till 1,25 innan det var dags för avelsboxen. Hon har lärt mig en hel del om avel, bland annat att man kan inte bara titta på stoet man har framför sig när det kommer till val av hingst. Nella är nämligen väldigt lik Almé Z, som hon själv har i tredje led. Det kan lura en lite för om man ser på far, Caritano Z (filmklipp på youtube) och morfar Chellano Z så är det betydligt mer "sportigare" och lätta hingstar i typen.

Almé Z.

Nella är en väldigt hemlighetsfull dam när det kommer till fölningen. När lilla Rose (e. Cascari) föddes vakade jag hela natten, helt säker på att det skulle komma ett föl när som helst. Dock fick jag se mig besegrad vid 7-tiden när Per gick upp för att fodra och Nella sov gott. Knappt 40 minuter senare kom hon - ute i hagen, haha! Jag har nog aldrig sprungit så fort som när Per ringde och ropade "HON FÖLAR". Jag och min bästa vän My var blixtsnabbt på plats, men Nella skötte det väldigt bra på egen hand.

 

Även Nella är fri från WFFS-genen, vilket ger stor valfrihet i hingstväljandet. Det gör helt enkelt att valet blir ännu svårare ;-) Just nu är hon dräktig med Kentucky van't Ruytershof.

Jag har höga förväntningar på kommande föl från henne. Hon började ju nämligen strålande i vår ägo. Ett riktigt snyggt föl med helt rätt inställning, temperament och i en sportig modell. Rose Bay belönades med en fjärdeplats på fölvisningen och fick riktigt fina betyg från domaren. Att hon inte är såld är för mig ett mysterium. Hon har hunnit bli strax 2 år, och fick otroligt fina vitsord från Mikael Nolin på löshoppning-träningen under hösten. Det ska bli riktigt kul att i framtiden få känslan "HA, jag sa ju det!" när hon växer upp och kommer visa alla kvalitéer som jag vet finns där inne.

 

Med sin nyfödda Rose Bay inne i boxen efter fölning ute i hagen.

 

 

Nella och Rose på Strömsholm, hösten 2019.

 Carnellas avkomma sommaren 2020 

Nella och Chippen - goda vänner <3

 

 

Linnea och Carnella Z på tävlingsbanorna.

 

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby

I det dagliga arbetet ingår ju bland annat fodring, vattenfyllning och mockning. Några av våra byggstenar i stalljobbet. Något som man gjort sedan barnsben, men ändå aldrig tröttnar på. För mig går det lite i vågor med mockandet. Då menar jag inte om jag vill eller inte vill skyffla skit. För just själva bajskastandet har jag inget emot.

Det som varierar är vad jag gör samtidigt som jag mockar. Just nu är livet inne i en riktigt aktiv period med jobb både vid datorn och ute i stallet. Samtidigt ska ju familjen prioriteras och det har gått till den punkt när jag nu gärna mockar i tystnad eller lyssnar på en ljudbok istället för att prata i telefonen. På förmiddagen brukar jag försöka tajma mockningen med lilla Elwiras sovstund. Då kan jag parkera hennes vagn i stallet och jobba på.

När jag jobbade heltid med att skriva artiklar var mockningen något som gav mig en stund där tankarna fick flöda. Det kunde vara så att om jag körde fast i en artikel mejlade jag chefen att jag kommer strax. Efter några boxar visste jag precis hur jag skulle fortsätta eller vilken vinkel jag skulle skriva i. Jag har gjort flertalet intervjuer med världsryttare nere i stallet. Med datorn ståendes i sadelkammaren har jag skrivit några av mina bästa artiklar. 

Vad menar jag då med blogginläggets rubrik?

Vi stallägare är ju alla lite speciella. Vi har våra sätt att sköta våra gårdar, våra rutiner är de som gäller och jag brukar säga till mina kunder att det finns en anledning till att jag bor på egen gård ;-)

Jag är nämligen m a n i sk när det kommer till bajs och vatten. Ingen hästägare på besök får mocka i sjukhage eller box utan att säga till mig. De får inte heller toppa upp vattnet i hinkarna utan rapport. Helst ska de inte göra det alls, för den mänskliga faktorn gör att man kan glömma att säga till.

Anledningen är enkel - jag måste ha koll på våra hästar. Vissa kommer från tävlingsform till strikt boxvila. De klarar det galant, men om magen krånglar eller något ändras behöver jag snabbt se det. Har någon druckit sämre under dagen blir det extra mash-soppa och om bajset är blötare eller torrare än vanligt så måste vi se varför. Min man har lärt sig och vet att han bör rapportera när han kvällsfodrat eller mockat. Vem hade druckit mer än vanligt ur hinkarna eller var det någon som inte bajsat? Är det kvällsfodring utan skit i boxen släcks iofs inte ens lampan, då får jag ett samtal och springer ner.

Jag säger åt mig själv att det är OK att vara som jag är. Att känna ett kontrollbehov. Att vara lite ”knäpp” gör att jag kan glädjas åt att vi väldigt sällan har en häst med ont i magen.


Här har vi vad som kan kallas ett error i arbetet. Punka. Upptäckt efter att man lassat hela kärran full. Numare är det punkteringsfritt däck monterat!

Vår äldsta dotter Towe har självklart en egen skottkärra och grep. Hon mockar gärna med oss på helgerna.

Ha en fin fredag!

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby

Hej!

Nedan text publicerade jag på vår Facebook för ett tag sedan. Den fångades upp av Gästbloggen här på Hippson, så om ni redan sett den kan ni antingen läsa igen som en påminnelse eller bara gå vidare. :-)

Anledningen till att jag så här i början av bloggandet vill ha med den är ganska enkel. Jag tycker inte det är något konstigt med skadade hästar. Jag blir ledsen i hjärtat när jag hör stallägare som vill "bli av" med inackorderingar som behöver boxvila eller stå länge i sjukruta. Precis som jag kan slå i tån i vardagsrummet eller trampa snett när jag går till bilen - så enkelt kan ju hästen skada sig. Speciellt eftersom vi ryttare kräver att hästen ska göra vad vi ber den om.

Läs gärna så kör vi ett annat inlägg i morgon.


Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?



Under åren på gården och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.

Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.

Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!

Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.

1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.

2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.

3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.

4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.

5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.

6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.

Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.

Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.

Mvh Annelie Eriksson

Följ oss gärna på instagram - @stallsteningeby

Hej,

Några av er kanske redan vet vem jag är. Mitt namn har dykt upp på Hippson titt som tätt, oftast mer tätt än titt. Först under efternamnet Lundkvist, men efter att jag gift mig med mannen i mitt liv, och numera far till våra två barn, blev det Eriksson som gäller.

Min resa på Hippson började i samband med att företaget grundades. Jag jobbade extra för att sen få anställning som marknadsassistent innan jag sökte mig vidare i yrkesvärlden mot PR-byrå i storstaden. Sen köptes en häst, Cortzana. Min älskade Cajza. Då dök jag upp här i bloggform. Man fick följa vår vardag i med och motgång. Den hästen har uppfyllt många av mina drömmar och hon är nu anledningen till att jag bor på en hästgård och driver ett eget företag.


Återbesök hos veterinären kan ibland bjuda på lite bus och grimaser!

Rätt upp och ner spelar SWB-stoet som föddes i Motala 2003 stor roll i de senaste 10 åren av mitt liv. När jag tröttnade på att blogga om mig själv utvecklades Sportkollen här på Hippson, vilket gjorde att jag gick Poppius journalistskola och började som webbreporter här. Efter fem år och då som nyhetschef valde jag att lämna företaget och de underbara kollegorna som blivit en andra familj. Jag älskar hästar, älskar ridsport men faktiskt, och helt ärligt, så tröttnade jag på att sitta vid datorn och bevaka ridsporten.

Istället ville jag göra skillnad. Vara ett stöd och en trygg hand att hålla när det som hästägare känns jobbigast. Jag tog klivet, men support av min man, att på heltid driva vårt rehabiliteringsstall här på gården. Och jag älskar det! Framförallt älskar jag hästar. Inte för att de hoppar högt, gör snygga piaffer eller dundrar snabbast över terrängen. Jag älskar dem för det är kärlek på fyra ben, med en otrolig tillit till människan. En tillit som vi ibland tar för givet. 

Ingen dag är den andra lik, om det beror på att jag har dottern Elwira 11 månader med mig i varje steg, eller om det är för att en av skatterna med hästar, är omväxlande arbete låter jag vara osagt. 


Elwira, min trognaste kollega som står ut med sin hästgalna mamma. Här hade hon dock tröttnat, men det är inget som en ny sittplats och tecknat inte kan ordna...

Men istället för att ge Hippsons 100-tusentals underbara läsare (för det tycker alla på firman att ni är!) min uppmärksamhet siktar jag mig nu in på en liten skara hästägare. Vi tar emot allt från sen- och ligamentskador, hovbensfrakturer, sårskador, nyopererade hästar och hästar där ägarna ska på semester.
Jag tänkte låta er följa med i min vardag både för att avdramatisera vad det betyder att ha en skadad häst, men även för att inspireras i att om man har en dröm så ska man kasta ut sig i höstblåsten och våga. För oj vad kul det är!

Hoppas ni vill följa med här i bloggen, redan i morgon kommer ett inlägg som faktiskt redan publicerats i Gästbloggen på Hippson, men som sätter en viktig grund i min anda här på bloggen.

Ha en härlig dag, pussa hästen på mulen och andas in doften. Bättre finns nämligen inte.

Ps. Om ni vill, spana gärna in Stall Steninge By på instagram <3

Mvh Annelie Eriksson


Cajza, mina drömmars häst. Hon är en saga i sig och ger mig nu fina föl. Återkommer om vad hästen med stort H betytt för oss som familj.