Hästliv

Hej!

Då är vi igång. Seminsäsongen 2022 har startat. Ni som brukar klicka in här på bloggen vet att avelsåret började på värsta sätt för oss. (Läs det inlägget här)
Så det är lite men handbromsen och faktiskt lite "strykrädd", som jag börjat med våra ston. Det är lite av ett beroende, detta med avel. Det kostar väldigt mycket pengar, har en väldigt hög risk, men den resan man tas på går inte att jämföra med något annat. Man är hög av glädje och nedslagen i sorg, det vänder snabbt och vi alla drivs av känslan att få blunda och känna den lilla fölmulen nosa en på kinden. Den känslan gå inte av för hackor. 

Därför kör vi. Men stort peppande av människor runt och med Per som hejar på här hemma. För hade jag fått välja hade jag slutat.

I år kommer vi gå "all in". Vi har ett hopp om 6 föl på bakning när hösten kommer, men realistiskt sett så får vi helt klart se vad det blir :-) Det är nog ändå det viktigaste som jag tror många glömmer. Bara för att man vill ha föl, betyder det inte att man får ett föl. Alla ston kanske inte vill bli dräktiga, kombination mellan sto och hingst kanske inte naturen gillar och stoet kan haft bakterier i livmodern utan att man vetat om det när hon vart ridhäst. Det jag dock vet att alla som arbetar på seminstationer lever och jobbar rumpan av sig sommartid för att hästägarna ska få föl.

Jag sommarjobbar som vanligt på Stockholm Seminstation, som assistent till vår seminveterinär Carla. Vi har en otrolig uppställning med hopphingstar i världsklass detta år. Förutom 3 som gått det högsta man kan gå i internationell hoppning så finns det även en riktigt riktigt snygg blivande stjärna. Superkul!

Men jag kommer även spendera lite tid i lastbilen denna vår. Vi har nämligen påbörjat vår resa för att få ytterligare föl efter vår stjärna Chipotle HH. Embryotransfer har jag beslutat mig för att göra på Myrsjö Gård hos Anita Rostner tillsammans med veterinär Gonza. De båda känner jag sedan innan och Gonza är riktigt duktig på ET. 
I måndags hjälpte bästis My mig att köra över våra mottagarston, Hulda och Zelda. De har gått in i brunst och bor nu på Myrsjö för att kunna bevakas. Min drottning Chippen undersöktes på onsdagen och ligger lite efter sina mottagarston. Vi har boostat henne lite in i brunst för att alla tre ska hamna i fas. Tidig fredag morgon ska vi tillbaka för kontroll. (Detta är därför ett tidsinställt inlägg, så när du läser detta sitter jag nog i lastbilen med henne mot Myrsjö)

Varför gör vi ET på Chippen?
Jag hade inte kostat på detta på vilket sto som helst, men Chippen har gått 1,60 hoppning och tävlat internationellt. Hon är ett trestjärnigt prestationssto med en otrolig stamtavla och mycket prestation bland sina syskon. Vi har fått två föl efter henne, två ston som verkligen gett mig hopp om att vi är på rätt avelsspår. De är nu tre och fyra år gamla. Men sedan dess har vi haft problem. Chippen är, precis som sin mor, otroligt fertil och befruktar konstant två ägg. De betyder att vi vid dräktighetsundersökningarna ser två embryos. Då måste man ta beslutet att "klämma" ett embryo. Något som ofta fungerar, men när vi gör det på Chippen så släpper hon båda. 

Vi har alltså försökt i två säsonger med att få föl, och totalt fått många många embryos, men inget föl. Så nu kostar vi på oss detta. Vi går "all in" i hopp om föl.

Om vi lyckas finns det ingen garanti på, men en sak är säker - jag ser fram emot att lära mig ännu med om avel i och med denna resa! <3


Chippen spanar in hästarna på Myrsjö, uppe i backen står henne mottagarston <3

Håll gärna en tumme för oss denna seminsäsong. Jag känner lite att jag behöver det! För det som driver mig just nu är den lilla känslan av fölet som nosar en på kinden. Jag kan blunda och känna det så tydligt. Helt klart en målbild!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram. 


Läst 19644 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Jisses vilken vecka det har varit! Påsken blev allt annat än mysig för mig. Långfredagen blev nog den längsta i mitt liv, jag verkligen bara låg till slut och önskade att dagen skulle vara över. 
Inom loppet av den dagen hann min mobilskärm gå sönder, jag ramlade i hästbajs på lösdriften, råkade trycka till stallväggen med en hösilagebal (som tur var lagade Per!), men det värsta var när jag fick övre luckan på lastbilen i huvudet. Jag kände det i kroppen redan innan vi skulle åka till Norrtälje. Att jag skulle inte åka med. Med allt som hänt på morgonen så borde jag bara gått upp och lagt mig. Men vi skulle köpa tvättmaskin till stallet och ny tv hem. Barnen var laddade på att få äta på McDonalds, och hur tråkig mamma är man inte om man inte vill åka med. 

Men när vi lastat allt i hästdelen står jag på kanten mellan golv och ramp och tittar snett bakåt, in i lastbilen. Plötsligt skriker Per och jag hinner inte reagera. Den starka vinden har tagit tag i övre luckan som kommer flygande i full kraft. Den träffar mig över höger öra och det känns som att skallen exploderar. Jag ligger i en liten hög på rampen och håller mig för huvudet, tårarna rinner och det enda jag säger är "jag vill verkligen bara åka hem nu!!".

Det är väl här som jag och läkarna på akuten helt går isär när det gäller prioritering. Jag tappade synen en stund, men hallå - det var en jävla smäll! I övrigt mådde jag ok. Så jag åkte hem.
När jag vid midnatt sedan får sprängande huvudvärk och efterföljande dag får svårt att se igen. Då ringer jag 1177. Sjuksyster Birgitta var inte imponerad och till akuten jag fick åka... Där var de ännu mindre imponerade och man kopplades upp på EKG och drogs massa blodprover. Samtliga informerades om att man var hästtjej, och det var nästan som att de drog i en högre växel då. Jag fick göra flera tester, fick droppar i ögat så jag såg påtänd ut och kördes upp för en DT-på huvudet. Alla lugnade sig när de insåg att jag inte hade en blödning, utan "endast" en svullnad.


Fem timmar på akuten blev det!

Så diagnos - rejäl hjärnskakning. Det betyder att jag i en vecka haft huvudvärk. Men det börjar lätta! :-) 


Mina armar efter att ha fallit handlös i smällen.

(Och ja, det kan låta som att jag tar ovan som en klackspark, det gör jag inte. Slag mot huvudet är allvarligt, men jag kände mig verkligen inte orolig. Dock visste jag inte att det tar en stund innan man får hjärnskakning och symptom. Men nu har jag lärt mig det!)


Men. Nog om det! Vi måste prata lite häst också! Den största boosten denna vecka är helt klart att vi släppt hem 6 hästar. Och trots detta fanns det inte en enda ledig box i stallet i morse. Det är så himla roligt! Ännu roligare är det att jag i går kväll fick meddelande och samtal om en av hästarna. FRISKförklarad!! Så himla himla roligt. Det är verkligen detta som gör att jag varje morgon älskar att gå ner till stallet. Glädjen jag känner när jag får veta att hästarna gör framsteg och till och med kommit tillbaka fullt i träning. Varje dag går jag här i min "ensamhet". Jag är en egenföretagare som 365 dagar om året är på jobbet. Jag lägger ner så otroligt mycket tid (och steg) i att promenera hästarna, stretcha dem och göra vad veterinärerna ordinerar. Det blir så himla himla roligt när man får kvitto då. Kvitto på att jag faktiskt på mitt vis hjälp till att rädda ett liv, någon fyrbenta kärlek.

Ger inte det energi en torsdag, då vet jag inte vad som gör det!


I morse fick alla lite extra pussar!

Nu ska jag och Towe sparka igång denna dag med mockning. Vi kombinerar lite VAB/stalljobb efter en lång och härlig frukost uppe i huset. Hon tittar på Madagaskar 3, jag bloggar, sen går vi ut :-) 

Ha en fin dag allihop!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.


Läst 20065 ggr Kommentarer Kommentera

Hej hej bloggen! (Paus för att jag skrattar åt mig själv, där var jag lite rolig!)

Det var en månad sedan jag bloggade. Jag har tänkte tanke så många gånger under denna månad att jag ska sätta mig vid datorn och skriva, men sen så somnar jag. 
Just nu snittar jag nog på arbetsdagar på 15 timmar tror jag. Det är helt galet vad jag promenerar med hästar, åker på återbesök till kliniker och mockar bajs i högervarv :-) 

För mig som egenföretagare är detta ett angenämt problem, men jag byggde ut stallet för att jag tyckte det var så tråkigt att tacka nej till kunder. Fortfarande måste jag tacka nej till kunder, men någon mer utbyggnad blir det inte. Då kommer jag nog promenera av fotsulorna på mig själv.


Jag och en underbar dam efter ett positivt återbesök!

Det som ger energi i vardagen är inte bara min Nocco, utan även att vi är lite "on a roll" med alla kundhästar. Superkul med positiva återbesök för alla hästar och det gör att jag gärna promenerar sena kvällar i regn - när man vet innerst inne att det gör skillnad!

I går körde vi hem en häst och fick med oss en annan. I dag ska jag köra hem en annan och knappt en timme senare kommer nästa. I morgon är det två hästar som åker hemåt och de boxarna blir i samma stund upptagna. Jisses, ni förstår kanske varför jag inte hunnit blogga :-) 

Så jag tänker att jag skriver detta inlägg "som en ursäkt", sen tar jag nya tag under helgen och bloggar igen. Då är vi nollställda lixom!

Jag tänkte skriva om vår unghäst som ska gå unghästtestet, om starten av årets seminsäsong som för oss blir spännande med Embryotransfer och massa annat!

Så håll ut, snart är jag tillbaka!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram (där uppdaterad det flitigare)


Läst 21213 ggr Kommentarer Kommentera


Min älskade Rose Bay - haft från embryo till unghäst. Henne släpper jag helst inte.
Foto: Jenna Vainionpää

Tidigare i veckan var jag med i en telefonintervju. Efter så många år som reporter och nyhetschef på Hippson så var det en vardag att intervjua personer. Nu är det många år sedan jag gjorde det, men det sitter nog i ryggmärgen tänker jag. Att jag istället var den som blev intervjuad kändes märkligt - men kul!

Vi kom in på tråden om min vardag. Att varje dag kliva upp och gå ner till ett stall med skadade hästar. Jag vet att jag bloggat om det tidigare, men jag kan själv aldrig riktigt komma över det. Hur mycket jag älskar min vardag, det yrkesliv och liv som min familj hjälpt mig att bygga upp här hemma på gården. Med familj menar jag min make som sponsrat otroligt mycket i uppstartsfasen och mina barn som låter mamma vara hästgalen :-)

Under den eftermiddagen gick jag i stallet och kände lite extra tacksamhet över min vardag. Men samtidigt funderar jag över varför jag inte tröttnar... Men sen kom ett telefonsamtal från en hästägare. 

Man bollar tankar och spekulerar. Veterinären och kirurgen har sagt sitt, därefter måste hemmaveterinären säga sin sak och då kan vi nog få en bild på framtidsutsikt. Men det som jag gillar med mitt jobb är att ingen vet allt. I 80 procent av fallen vet hästägare mer än man tror, har en större insikt i hästens vardag och kan hålla den där pusselbiten som är så otroligt viktig för läkning och framtida förhinder för återfall i skada. 

Jag tror inte att ni som hästägare ska underskatta er stora roll.

Hur kommer det sig att vi i sadel säger "man blir aldrig fullärd", men när det kommer till, för att nämna ett exempel, veterinära frågor så förväntar många sig att få det korrekta svaret efter några minuter. Med den medicinska utbildningen som yrkespersonerna har finns det helt klart en större grundplåt att stå på, men i den takt som forskningen utvecklas finns det ständigt nya rön att gå på. 

Att prata med hästägare när det handlar om att luska ut historik om en häst är lite som att hoppa tillbaka till åren som reporter. Man ställer frågor, bollar saker men låter ändå ägaren prata. Oftast slutar samtalen i att man kan få en ganska god insikt till hur en skada återkommit eller vad som gjorde att hästen reagerade på ett visst sätt. 

Det är kanske därför jag aldrig tröttnar - precis som i ridningen kommer man aldrig hitta de enda svaren direkt. Man får fortsätta jaga, leta och söka. 

Fint ändå!

Just nu har vi följande hästar i stallet: 

En armbågsfraktur, två opererade haser, en hjärtmuskelinflammation, en rejäl sårskada, en senskada, en med skada i karpus och tre semesterhästar. 

Det är alltså allt från strikta boxvilor till långa dagar ute i hagarna med promenader i skrittmaskinen. Så säg mig - hur kan mina dagar bli tråkiga? <3

Mvh Annelie 

@stallsteningeby på instagram


Läst 28030 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Under måndagen kom det otroliga mängder snö över oss. Vindarna var inte att leka med så hästarna fick hållas inne. När vi plogade för tredje gången fnissade jag lite. I många av mina hemgångsråd som hästarna kommer hit med står det alltid "ut i sjukruta ( 5 x 5 meter) om torrt."

Haha, jo tjena! Det är supertorrt ;-) 

Hästarna var nöjda inne i värmen medan vi jobbade på i mörkret. 


Mycket snö blev det!

Under tisdagen så fick komma ut och röra på sig, både i hagarna eller promenader. Jag fick ploga en vända till så de har bra underlag att gå på.


I söndags njöd vi av solen och den tillfälliga känslan om att våren närmade sig. 

Men... Det jag hade tänkt skriva om är "mamma-häst"! Hon som för 10 dagar sedan förlorade sitt föl. Dagen efter fick hon på sig framskor så att vi kunde gå ut och promenera massor. Mjölken sinade jättefint och antibiotika hjälpte henne att förhindra komplikationer.


Finaste <3

Jag har varit väldigt ledsen men det är här jag även skrattar åt mig själv. Skrattar åt oss "hästfolk". Vilka pannben vi har alltså. Knappt 24 timmar efter att jag förlorade fölet kände jag att tusan, jag vill ju ha ett föl! Vi har lånat stoet och ägaren har både tröstat och peppat mig i detta. Så till Per la jag fram önskan. "Jag vill göra ET på henne också".

Jo då, sagt och gjort. Han sa ja, ägaren sa ja och jag har anmält henne till att göra Embryotransfer, precis som vi ska göra på vårt egna bästa sto. 

När jag stannar upp lite så funderar jag några sekunder "jag kanske bara ska sluta med avel". Men sen så kommer den lilla jäkeln i mig. Den som funderar och känner att någon gång måste det släppa. Min otur måste ge med sig. Två somrar utan egna föl kan ju inte bli tre. 2023 blir mitt år!

Är det inte konstigt att man inte ger upp?

Men vi är drillade att resa oss upp, inte släppa tyglarna utan att fortsätta framåt. Det är något vi hört ständigt i manegen. Alla hinder vi ska över är det "titta upp, titta bortom hindret".

Inte konstigt att man blivit som man blivit :-) 

Innan jag avrundar så tänkte jag skriva lite snabbt vad jag jobbar med i stallet just nu. 
Det är ju ändå ett konvalescensstall jag driver, inte ett stuteri. 

Jag har några semesterhästar där ägare är utspridda i Åre, Spanien och Italien. Sen har vi två senskador som läker fint, men om vi vet så tar senor tid, väldigt lång tid. 
Det står två unghästar som busat lite för häftigt ute på lösdrifter och bland annat en opererad has och en opererad hals. Hästen med hjärtmuskelinflammation, som jag nämnt tidigare, börjar må riktigt bra! I kväll ska jag ta ytterligare ett urinprov som ska in på analys och se hur hans njurar mår. 

Det finns lite hästar att jobba med och jag är så himla glad att nya stallet varit fullt sedan den dagen vi fick godkänt av länsstyrelsen efter bygget. 


"Tjena, är du ny här?"


Jag får lite jul-känsla när jag byter detta bandage :-) 


Kan någon köpa en långkalsong till damen? Rakat ben för att lättare se med ultraljud.


En opererad hals som är ihopsatt med staples - lätt och smidigt istället för en massa stygn.

Nu ska jag ner och släppa ut hästarna och börja mockningen. Ha en fin dag allihop!

Mvh Annelie @stallsteningeby


Läst 27906 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

Låt mig först inleda med att jag är överväldigad av det stora stöd jag fick efter mitt förra blogginlägg. Sorgen har legat som en våt handduk över gården, men på Facebook, Instagram och via mejl har jag fått så otroligt många fina kommentarer, meddelanden och hejarop.
Ridsporten när den är som bäst - alla hejar på och ni hjälper mig att komma över det tuffa. Ni är många som peppat och jag vet innerst inne att jag gjorde allt jag kunde. Mer kunde vi inte göra. Tyvärr. 

Veterinärer i min närhet har räckt ut händer och gett sitt stöd i frågan med goda råd och pepp. Mina chefer på seminstationen har ringt för att peppa och trösta. Avelskollegor i landet skickar fina meddelanden och familjen som hade hopp om att köpa fölet skickade en underbar blombukett. 

Jag känner värmen från er alla! Och vackra mamma-häst mår jättebra! Mjölken har nästan helt sinat ur hennes juver, hon går ute med sin bästa kompis och njuter av att få mumsa hur mycket hö man vill <3


Under måndagen behövde dock livet fortsätta rulla på. Jag har alldeles för många kundhästar i stallet som väntar på min uppmärksamhet. Det går inte att ignorera dem, utan var viktigt att ta sig i kragen och fortsätta. Jag har promenerat, ryktat och gjort rehabövningar i högervarv. Jag räckte också ut hand till mina hästägare för att informera om att deras hästar mår bra, att jag inte glömmer bort dem utan att vi fortsätter livet. 


Mjukgörande arbete för operationshäst. 


När tisdagen kom behövde jag en boost ändå. Min vän Agnes (som jag sitter i styrelsen med på SWB Mälardalen) och jag lastade våra unghästar och åkte till Emma Willgårds fina ridhus. Det var dags för en sista hoppning för Rose innan hon nu ska ridas lite för att sedan vila en vända och göra sig redo för unghästtestet. 


Rose Bay är efter Cascari - u. Carnella Z - Caritano Z - Chellano Z, uppfödd och ägd av oss. 


Frågan är om jag kommer sitta kvar i framtiden?

Det var precis vad jag behövde. Få umgås med vänner, se min första uppfödning hoppa "högt" för första gången och sedan få njuta av Agnes hembakta semlor i solen på lastbilsrampen. 


Här satt vi och filosoferade om livet! ;-)

Jag åkte hem och kände mig gladare!

Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram


Läst 26933 ggr Kommentarer Kommentera

VARNING FÖR BILD PÅ AVLIDET FÖL! (Vill ni inte se det, så läs inte vidare).

Hej,

I morse (söndag) när jag låg i sängen och grät kom min kloka dotter till mig. Towe, 5 år, frågade mig varför jag grät. Jag berättade att fölet jag åkte med till sjukhuset var i himlen och att jag var ledsen över det. Hon kröp närmare mig och kramade om mig, samtidigt som hon sa: "Mamma, han har det bra i himlen, det kommer nya föl". 
Jag snörvlade till och sa att hon hade rätt. Då fortsätter hon: "Men hur mår mamma-häst? Kommer hon hem igen?". 

Min dotter är alltså 5 år och vet att hennes mamma gör allt för sina älskade hästar. Hon accepterade att hon aldrig får träffa fölet, men direkt undrade hon vad hon kunde hjälpa till med för hans mor. Älskade älskade unge <3

Men... Låt mig ta det från början i vad som varit det värsta dygnet i mitt liv. 

Lördagen skulle tillbringas med tidig morgon i stallet följt av långlunch på en riktigt fin restaurang i Stockholm. Det har tagit 4 månader för oss att få plats där och vi hade även ordnat barnvakt.

Det blev ingen vända in till huvudstaden. Istället klev jag ut ur huset på morgonen och inser att min bil är stulen. Utanför vårt garage brukade den stå parkerad, men nu var den inte där. Då inleds morgonen med samtal till polisen, posta bild i grupper på Facebook, allt för att be folk hålla utkik efter min lilla bil. 
Efter några timmar får jag meddelande - man har hittat mina bilbarnstolar och allt jag hade i bilen på en skogsväg inte långt från oss. Jag skyndar dit och får se allt ligga i en fin hög. 
Ytterligare några timmar senare får jag en kommentar på Facebook - man har sett min bil. Vi skyndar dit och bara 5 minuter från vår gård står min bil fint parkerad. Polisen vill inte komma ut och säkra några "spår", utan låter mig ta bilen. När jag öppnar bakluckan är den dock full med stöldgods... När allt är utrett och klart beger vi oss hemåt. Jag tänker "vilken sjuk dag jag har" och beslutar mig för att skära upp lite gurkor och morötter för att ordna dipp och titta på lite tecknat med barnen. 

När jag ställer fram mitt stora fat så får jag en konstig känsla i magen. Jag både hatar och älskar den känslan. Den stämmer nästan alltid och just nu skriker den till mig "det fölas i stallet". Hur jag kan veta detta har jag ingen aning om. Men när jag drar igång övervakningen så ser jag att stoet ligger ner. 
Jag skriker till min äldsta dotter att passa lillasyster medan jag flyger ut ur huset, ringer Per att han ska komma från grannen och ta barnen. 
När jag flyger in i stallet är fölet ute, få ringer jag nästa samtal. Min bästa vän bor på gården och jag hastigt säger till henne "fölet har kommit".

Nästa samtal går till Per i huset "Towe får vara barnvakt, kom och kör fram lastbilen, jag måste åka NU".

Inom mig vet jag att ett föl som kommer 6 veckor för tidigt har en minimal chans att överleva. Men jag vet att åka ska vi. Vi ska antingen åka till "våran" klinik för att avliva den så den inte behöver lida i onödan, eller så ska vi åka till UDS och försöka rädda livet.

När jag håller på i boxen med filtar och försöker ge den värme så får jag ändå lite motstånd. Den fightas med mig och jag känner "fan, vi kör till UDS! Vi chansar!" 

Att jag här nu kallar fölet för "den" är helt enkelt för att jag ännu inte vet vad det är för kön. 

Från det att jag kastat mig ut ur huset till att vi är lastade i lastbilen och ute på vägen har det gått 20 minuter. Vi har 30 minuters resväg till UDS, men jag ringer fram till min vän som kör och säger att hon får inte köra så att hon förlorar körkortet, men tar en fartkamera henne så betalar jag de böter hon får. 

Jag reser bak med hästarna och har telefonstöd av vår egna veterinär. Oddsen är låga, det klargör han, men värme är viktigt. Trots att vi hade många filtar och täcken så tror jag inte att min Barbour-kappa någonsin kommer bli sig lik igen. 

I lastbilen på väg. Fölet varvar mellan att pusta och och att försöka resa sig. Jag värmer och gnuggar för fullt.

När vi anländer till UDS står det så många människor och väntar på oss. Bår är framdragen och varma filtar kastas över fölet. Direkt påbörjas arbete med syrgas och plasma. Vi tar prover och jag informeras klart och tydligt om hur dyr slutnota det kan bli.

Här damer och herrar vill jag slänga in en detalj från verkligheten. Att stå där i kaoset och känna att jag kan säga "KÖR" är en sådan otrolig lättnad. För 700 kronor får man en foster- och fölförsäkring hos (i mitt fall) Anna Skowron på Agria. Där hade jag 120.000 i veterinärvård i ryggen så jag kunde säga just "KÖR". Om man seminerar ett sto och inte tar en foster- och fölförsäkring så tror jag man ångrar sig i efterhand... Alla försäkringsbolag har det, så kolla när ni betäcker!


Man kan inte säga att de inte försökte - fan vad personalen kämpade!! <3

Det jag dock även klargör för veterinären är att "det måste vara rimligt". Fölet får inte ligga och lida för att jag så gärna vill ha ett föl. Där och då får vi veta att det är en hingst. <3
Han svarar bra på den inledande behandligen och jag förstår varför intensivvård för föl är dyrt och komplicerat. Det är 7 personer som jobbar för att rädda hans liv.

I arla morgonstund ber jag dem dock avsluta hans liv... Röntgen har visat att han kommer få tillbringa sina första månader i livet utan att stå på benen. Han har svårt att hålla kroppstemperaturen och det krävs mer och mer hjälp för att hålla honom vid liv.


Änglahästen betyder att man ska låta stoet ta farväl i lugn och ro.

Vi provade, det var en omöjlig uppgift, men jag ville ändå känna att ett liv jag satt till jorden gör jag allt för att försöka rädda.

Varför kom han då 6 veckor för tidigt?
Han kommer obduceras, så även efterbörden. Därefter får vi nog veta, men det vi just nu tror är att stoet drabbades av inflammation i livmodern. Jag såg att hon i början på veckan plötsligt fyllde i sina juver och började läcka mjölk samma dag. Därefter stod hon med vaxproppar och bäckenbanden hade släppt. Självklart har jag konsulterat veterinärer under veckan, men insåg tidigt att detta är en upplevelse jag nog inte kommer gå segrande ur. 
I efterhand har jag fått veta att i den fart allt utvecklades så var oddsen låga för att jag ens skulle kunna avstanna vad naturen påbörjat. Han kom även ut i korrekt fölningsposition.


Ett tecken på att stoet börjar acceptera att fölet är avlidet - hon täcker med strö eller hö.

När han avlivades blev han lagd inne hos sin mor i boxen. Hon fick stå tillsammans med honom och säga farväl. Jag åkte dit några timmar senare för att hämta hem henne. Vi tog farväl tillsammans, sen gick vi ut genom dörrarna utan att titta tillbaka.

Vägen hem gick via vår "hemmaklinik", där jag smsat och bett om att få komma in. I Sigtuna gick vi igenom tidslinjen tillsammans, jag fick bolla och ställa de frågor jag inte tänkt på under natten och fick ställa de där frågorna man bara vill ställa någon man känner och vet kommer säga sanningen tillbaka. "Är detta mitt fel?", "Kunde jag gjort något?" och den svåraste av alla "Varför?".
Vi sköljde ur hennes livmoder, kontrollerade henne och beslutade om att sätta henne på Hippotrim för att minska risken för komplikationer och fång. 
När fölet kom var det nämligen fullt fokus på honom, stoets efterbörd och efterkontroll hamnade helt i skuggan. Jag ville därför få henne undersökt så att vi sedan kunde åka hem och ta ett varmt bad innan mash och hö väntade i hennes nyspånade box med bästisen Rosa som boxgranne.


Nybadad och klok. Hon vet att han är borta och aldrig kommer tillbaka <3

Nu blir det så långt. Jag pausar här - vi tar del 2 en annan dag. Just nu är jag helt slut, både känslomässigt och kroppsligt.

Om någon önskar kommentera mitt inlägg med vad jag gjort för fel, vad jag borde gjort bättre eller likande så ber jag er att avstå. Det jag just nu behöver är positiva hejarop, för lite nervös är jag att blotta min tragedi för er alla. Men jag gör det i hopp om att någon läser detta och tar med lite kunskap in i avelsboxen. 

Mvh en förkrossad Annelie som upplevt sitt livs värsta 24 timmar.

@stallsteningeby på instagram


Läst 28115 ggr Kommentarer Kommentera

God morgon!

Här i Gottröra är det tisdag, snön åker i sidled och under det lilla som stannar på marken finns ett tjockt och envist istäcke. Jag hatar is. Vi är många som hatar is. I går ramlade jag, trots broddar, men det var inte värst på dagen. Det värsta var vid lunchtid när jag bet av en tand. Poff så saknades halva. Fick skynda att hitta en tid och otroligt turligt nog kunde min tandläkare hjälpa mig. Nu är den som "ny" igen och alla glada!

Men... Redan på morgonen pratade jag och en kompis om detta. Hur vi är otroligt noggranna med våra hästar och inte alls lika noga med oss själva. Våra hästar träffar regelbundet hovslagare, och då snackar vi ju slaviskt regelbundet (som sig bör!), de har årlig tandkontroll och vi tar värdet på hösilaget innan vi räknar ut foderstater i högervarv. Deras motion är noggrant planerad och både kortsiktiga planer gjorda, precis som långsiktiga. 

Hur är det med oss själva då?

I dag kan jag notera att jag har ont i låret (sträckning från halkan i lördags), rygg (flyttat åt en kompis i söndags) och munnen (öm efter gårdagens tandläkarbesök). Foderstatens bas ligger morgon och lunch med Nocco följt av en lagad middag från min man. Ibland kan det gå fram till klockan 15 innan jag inser att jag inte ätit något... Följt av att jag då hetsäter mackor innan det är dags för middag. 

Kosthållningen är otroligt bra!

Förra veckan åkte jag "spontant" till optikern. Med spontant menar jag att efter tre års tjatande tog jag mig dit. Min man har gett min nya glasögon i present varje jul och födelsedag i tre år...
I 1 1/2 år har jag sett lite lättare galen ut. Glasögonen hade tappat en skruv och blivit ihop monterade här ute i garaget. Jag såg alltså hela tiden sne ut eftersom de vägrade hänga rakt. 
Optikern var inte imponerad. Per och vänner jublade när jag skickade bilder på nya glasögonen.

Men jag har lixom "inte haft tid"...

Jisses, jag hör hur det låter. Och när vi ändå är inne på det spåret så kan jag konstatera att hästarna i stallet går till frisören oftare än en själv också. 

Så! Nu räcker det. Ni fattar vart jag är på väg och jag hoppas inte (men tror ändå) att ni känner igen er?

Snälla säg att jag inte är ensam, då kommer jag skämmas!

Jag väger upp mitt inlägg om hur dåligt jag tar hand om mig själv, men en bild när både glasögonen var raka, håret borstat och mascaran på ögonfransarna. ;-)

Min älskade Rose Bay vacker som alltid!



Ha en underbar dag!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram (följ mig gärna där!)


Läst 25689 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

De senaste dagarna har varit jobbiga. Tidig torsdag drog tandläkaren ut min sista visdomstand. Visdomständerna har inte gett mig mer än smärta och dyra tandläkarkvitton. Under tiden tandläkaren drog ut tanden höll han ena handen i underkäken för att den skulle vara still, sen drog han. Och drog och drog och drog. Jisses, den satt med rötterna som ett litet ankare. 
Jag kände mig svag torsdag förmiddag, men som tur var hade min praktikant i stallet ordnat med hästarna på förmiddagen så jag tog faktiskt några timmar för mig själv och gick till sängs medan Per kom hem från jobbet för att hjälpa till med gårdssysslorna. Sedan dess har det varit knaprande på smärtstillande och gurglande i bakteriedödande medel. 
Ont i munnen är det värsta jag vet. Det ligger riktigt högt upp på skalan vad jag inte klarar av. 


Rose Bay tycker synd om sin matte <3

Under torsdagens tidiga kväll tog jag emot en ny häst i stallet. En 5 åring som är här på lite vila :-) Per blev kompis med honom direkt!



I lördags kände jag att en sjukdag hade suttit på sin plats. Att bara fått ringa någon chef och säga "Hej, jag är sjuk i dag". Sen fått somna om. Istället hade jag båda barnen ensam och alla hästar på gården. Det var bara att "hugga i" och köra på till Per kom hem lite senare på dagen. 

På tal om tänder...
När jag tog emot den nya hästen på torsdagen så tyckte jag att vår unghäst Rose betedde sig lite märkligt. Plötsligt låg det även tussar av hö nedanför hennes boxdörr. Hmm... Magkänslan sa en tand på sne så här i tider när hon ska tappa sina första tänder. När vi kvällsfodrade så gick jag till Rose och tyckte synd om henne. Per kom fram till oss och sa "det är väl lika bra att du kolla upp hennes mun? Hon är ju den mest curlade unghäst jag vet". Mitt svar? "Jag har tid 09.30 hos Therese i morgon! 

Sagt och gjort, vi åkte till tandläkare Therese och fann en tand som börjat skifta men inte släpper. När vi tittade in i munnen var det blodigt och jag förstår att hon sett lite låg ut. Men vips var den borta och vi på banan igen :-)


Här var innan vi ens hade börjat pilla i munnen. Älskar kameran så man får se vad tandläkaren ser!

Denna vecka blir lite lite olika besök till kliniker med hästar, det kommer en ny häst. Två ston ska komma hem från lösdriften för att börja banta inför seminsäsongen. Cajza ser nämligen ut som att hon skulle kunna lyfta iväg själv om vinden blir för stark. Så tjock får man inte vara när Connys syskon ska tillverkas!



Rose har fått en kompis i hagen. De älskar varandra <3 Kliar på varandra, sover tätt tätt och delas samma hög med hö. Gullisar!

Towe och Persilja - bästa paret! 



Rose börjar sakta sin uppladdning inför unghästtestet i maj. Skrittmaskinen för lugna promenader var inget läskigt. Proffs!

Nu måste jag springa ner till stallet, fullproppad dag och en näve smärtstillande i hand. Nu kör vi!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 26487 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Denna söndagkväll firar vi här hemma. Vi firar framtiden och "nya karriärer" :-)
Anledningen till firandet är de två damerna på bild nedan som flyttat in på gården <3


Zelda och Zunny, som Towe kallar de nya tjejerna är hemma nu <3

Under lördagen chattade jag lite med en bekant. Tänkte att jag drar ett meddelande och ser om jag kan få napp. Och ett sånt supernapp vi fick!

Jag tar det lite från början. 

Vårt älskade avelssto Chipotle HH har gått 1,60 internationell hoppning. Är en underbar tjej som vi älskar väldigt mycket. (Läs om henne här) Hon har även gett oss två superfina avkommor som kommer visa framfötterna på tävlingsbanan i framtiden, det har jag stor tro på! Men de senaste åren har vi haft det svårt. Hon är otroligt fertil (precis som sin mor och nu även sin dotter) och får dubbelt befruktade embryon hela tiden. Eftersom ston inte kan (undantag finns med case där två föl föds) bära tvillingar så försöker man "klämma" ett embryo i magen. Men när vi gör det på Chippen så dör båda. Hon tar sig varje gång och blir dräktig, för att sedan tappa dem. Vi har även försökt se om "naturen kan sköta det" med att låta embryona växa till sig lite och se om något av dem slutar växa. Men nej då, båda har vuxit lika mycket, och då måste vi stanna naturens gång för att inte orsaka eventuellt lidande för varken föl eller vårt sto.

Jag vet inte hur många tårar jag gråtit över att det inte går. Samtidigt vet jag att vi, tillsammans med vår seminstation och veterinär, gett henne alla förutsättningar, men det går inte. 

Förra året utbrast teamet på stationen, "Men Annelie, du måste göra embryotransfer på henne". Haha, ja kanske, skrattade jag. Det är ju drömstoet att göra transfer på. Dubbelchans att få till det så att säga. Men det kostar en hel del...

I år tar vi hoppet ut i denna nya värld och ser om vi kan få till det. Men för att klara detta behövs ston att föra över det befruktade embryona i. Vi kommer använda oss av Myrsjö Gård för att göra Embryotransfer, och via Anita får man möjlighet att hyra mottagarston. Men vi kände här hemma att vi gärna ville ha våra egna ston, tjejer som är del i vår familj, hemma på gården. 
Att använda oss av ston som inte längre gör karriär inom travet kändes också bra. De är ofta välhanterade och kan få en ny karriär i livet <3

Stall Peter Norman på Erikssunds säteri hade precis vad vi sökte. Två ston som var redo för nya karriärer. Ena är 4 år, den andra 11 år och haft föl själv. Med Annsofie i spetsen löstes detta på bästa sätt. Jag litar helt på Annsofie, så vi "svängde förbi" och plockade upp tjejerna i dag. De här två stona kommer få gå och åka tillsammans till seminstationen i sommar. Känns bra att köpa två som redan känner varandra, då de kan ta stöd av varandra i den nya miljön. 

Nu återstår "bara" den svåraste frågan... Vilken hingst ska vi välja?

Chippen och Niklas Jonsson i Österrike. Foto: Tomas Holcbecher/Holcbecher.com 


Ps. När vi rullade in på gården, klev in i stallet och jag la ögonen på denna tjej. Då kände jag att det här blir bra! Är det bara jag eller är "Zelda" väldigt lik vår 3-åring Rose Bay? (ignorera mitt hår på bilden, bra drag i vinden, haha)

Mvh Annelie  

Här var något jag inte visste fanns? Stiftelsen Life After Racing - spana in!


Läst 28302 ggr Kommentarer Kommentera

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.