Hästliv - Jag älskar när hon skrattar i sadeln

Att bo på en hästgård är verkligen något som involverar hela familjen. I den här familjen är de jag som i grunden var den hästgalna, något som verkligen gnuggat av sig på samtliga medlemmar. Precis som att jag har tagit grönt kort i golf och spelade några rundor per år tillsammans med min man, har han involverat sig i ridsporten. Numera hinner jag inte spela så mycket golf, men försöker att inte stå i vägen när han vill gå sina rundor under säsongen. 

För våra barn har ridsporten verkligen blivit en del i uppväxten. Det var inget de valde själv, shetlandsponnyn Vivi stod i stallet redan innan jag blev gravid, inköpt från Hippson-bloggaren Therese Nyman som sällskapshäst. Men att vi sedan fått döttrar som verkligen gillar hästar är något jag ser som en jackpott. Jag brukar skratta och säga att de kommer nog aldrig vilja se åt en häst när de blir vuxna, så jag får passa på att ge dem en stor dos häst nu. 


Numera är det en dotter i sadeln och en på höften.

Under januari fyller barnen 4 år respektive 1 år, så jag har ju små barn. Men i detta känner jag att, i alla fall den äldsta, har fått känna på kärlekssagan som heter häst. Shetlandsponnyn blev till åren och ville inte springa lika fort som Towe tyckte att styrfarten behövde vara, så då köpte vi gotlandsrusset Persilja. Lilla Vivi har vi lånat ut på obestämd tid till en underbar kvinna med egen gård. Där blir hon rejält bortskämd och agerar sällskapsdam utan några barn som vill trava fort. 


Towe älskar våra avelsston. Cajza, som hon kramar här, har hon ridit sen hon var i magen på mig.

I vardagslivet här vet barnen om att hästarna måste få mat, mockat och tas om hand. Towe hjälper gärna till så gott hon kan i alla moment. Och jag försöker få minnena till att bli varma, roliga och härliga från stallet. Är det inte galet hur man ser en liten tjej växa för varje dag och ta egna beslut, riskanalyser (någorlunda i alla fall...) och kunna ta hand om ett sånt stort djur som hästen är.


En av unghästarna på lösdriften tittar nyfiket på Elwira i vagnen medan jag ger dem hö i hagen.

Något som värmer i hjärtat är när barnen glatt skriker rakt ut. Det händer mest med den yngsta och då är det rejäla glädjeskrik för att hon ser hästarna. Den äldsta har börjat ta mer initiativ med sin ponny, häromdagen kom hon släpande på den tunga pallen. Hon skulle minsann hjälpa till att sadla. 


"Kan själv!"

Vi har varit på lite pay and jumps med Persilja och Towe. Min bästa vän My ställer troget upp som ledare och springer med ekipaget när de hoppar 20 centimeter. Towe älskar det och är lite extra stolt när det är just My som leder, för mamma och pappa duger inte i det läget ;-) 
Och även om jag tycker det är superkul att se hennes stolthet när hon får en rosett så tänker jag på vad amerikanska hoppryttaren Reed Kessler sa i en intervju för många år sedan. Hennes föräldrar uppmuntrade henne till ridning genom att hänga upp små gosedjur och bilder som hon skulle rida till runt om på gården. På så vis fick hon öva på att styra och det blev en rolig skattjakt. Det har jag tagit med mig. Vi går på jakt efter påskägg från hästryggen, rider på julafton och många gånger vill hon rida hem till grannen för att hälsa. 


Efter ett ridpass kan man leda sin häst, det har hon sett mamma göra.


Solglasögon på vid uteritt, inte för att det var sol utan för att skydda ögonen från regndropparna.



Denna dag ville hon inte ha sadel när hon övade på att styra mellan "pinnarna". 

Av alla minnen jag försöker skapa med hästarna och bus i stallet är det ett tillfälle som får mitt hjärta att stanna. Det hände i kväll. Då sitter Towe på ridbanan och travar runt. Helt plötsligt kommer ett högt och otroligt varmt skratt. Hon har riktigt kul! När vi tänkte att ridpasset skulle vara färdigt ville hon trava liiite till <3

Gud vad jag älskar när barnen skrattar i stallet och jag hoppas de vill vara med oss där nere i många år till!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 11893 ggr



Fler inlägg



Senaste dagarnas rapporteringar om arbetsplatsen i södra Sverige har fått debatten att blomma upp igen. I detta känner jag två saker. 1. BRA! 2. VÄRDELÖST att hästbranschen fortfarande blir utsatt för detta och att unga människor blir utsatta för något som är allt annat än en god och bra arbetsmiljö. 

Här kommer då min åsikt. 

Bara för att du har ett stall, hästar eller en gård så betyder det inte att du är en arbetsgivare. Att vara arbetsgivare är ett ansvar som skall tas på största allvar. Bara för att du behöver extra händer i stallet, men inte har några pengar att betala ut lön - då är du ingen praktikplats. Även där är du en arbetsgivare och förebild. 

I 9 år har jag drivit denna gård, mitt stall och mitt företag. Under denna tid har jag endast två gånger haft praktikanter på plats en vecka eller två. Jag har inte haft någon anställd personal. Är det ekonomin som styr? Nej, det kan jag inte säga. Det är jag som chef som väljer att inte ta in personal. Varför? För jag är inte chefsämne i mitt eget stall. 

Att man själv jobbar långa dagar i ur och skur är något man räknar med om man bor på egen gård. Jag arbetar i ett eget syfte för min dröm. Men. Jag har inte tillräcklig erfarenhet för att ta in en utomstående person och förvandla min gård till en arbetsplats. Jag tror att många stall och gårdar borde kliva utanför staketet och titta in på sitt företag. "Är jag en bra arbetsgivare?", "Skulle jag vilja arbeta här?", "Är lönen i realitet med arbetsinsatsen?"

När man blir en arbetsgivare tycker jag att det är självklart med vissa grundläggande tankar och mål. Självklart ska pensionsparande, semesterdagar och en korrekt lön lägga grunden för hela anställningen. Men i det dagliga arbetet bör det även finnas plan för utveckling och möjlighet att växa i sin roll. Det är bara att titta på en arbetsgivare utanför hästbranschen, där är följande inga konstigheter. 

Kanske är det min bakgrund inom arbetslivet som gör att jag har fasta tankar om detta. Men jag har haft glädjen att arbeta på en PR-byrå som utvecklade mig inom både ekonomi och projekt. Att sedan arbeta på Hippson sedan det grundades fick mig att vara med på resan. Här på sajten har jag haft framgångsrika kvinnor som chefer och ständigt har det fokuserats på utveckling. Pensionssparandet och semesterdagar har ju självklart rullat på oavsett arbetsplats och när man jobbar över får man antingen "kompa ut" eller få lite klirr i kassan. 
Det är ju nämligen normalt. 

Men. Hur ska vi kunna ha hästföretagare i landet om vi inte tar hand om de unga som kommer och är intresserade? Hur ska vi kunna måna om framtiden om vi inte tar hand om nutiden?
Jag kanske borde sitta still i båten, i och med att jag inte anser mig själv vara tillräckligt bra för att vara arbetsgivare? Dock har jag ett mål. Att 2025/2026 anställa personal i företaget. En långsiktig plan som jag önskar bäddar för hållbarhet och en god arbetsplats. 

Nu slog en tanke mig. Det är inte helt genomtänkt, men jag slänger ut den. Vad tror ni om följande?
Försäkringsbolaget har "Säker hästgård", vad sägs om att Svenska Ridsportförbundet och facket (?) går ihop och startar "Certifierad arbetsgivare"? Vem skulle inte med stolthet sätta den skylten på sitt stall/anläggning?

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 15508 ggr Kommentarer Kommentera




Hej, då var den gjord.
Tävlingsdebuten på hästen som alltid gör sitt bästa för mig. Tänk att man varit med och dragit fram henne till världen. Krokiga ben och en förvirrad blick hade hon när hon reste sig. Men sen blev hon ett fint föl, en fin åring, en ful tvååring, men återigen en fin treåring som hoppade hem diplom på sitt test. Och nu, några månader senare än vad planen var, så har hon debuterat även på tävlingsbanan under ryttare.

8 fel blev det i vår debut. Bakbenen var inte riktigt med ur sväng och en bom föll, då blev hon nog förvånad själv så nästa bom föll också, men på hindret efter det - banans sista hinder var hon med på spåret igen. Supernöjd och jätteglad över min häst! Resultatet hade jag inte brytt mig om oavsett. Jag hade två mål med tävlingsdagen 1. att sikta mellan alla hinderstöd och ta oss över 2. att fika. Vi gjorde båda med bravur!! :-) 

Det blev ju även min tävlingsdebut. Hela 5 år sedan jag hade på mig kavaj och ljusa ridbyxor. Dock var nog ingen av oss direkt imponerad över höjden på hindren. 80 cm klarar vi. Nästa start blir det 90 med hopp om 1 meter innan vintervilan kommer. Hemma hoppar vi det, men tävling kan det ju finnas mycket att titta på, så hellre lågt med fin känsla och framförallt - att vi bygger upp hennes tillit, glädje och hopp. 

Bilden tog min dotter Towe medan jag ordnade Rose man. Alla närvarade, om vi säger så. haha!


Margaretha, min favvohöna <3

Här hemma på gården rullar allt på. Jag har tagit emot lite nya hästar från vårdavdelningen på Mälaren Hästklinik i Sigtuna. Två är maghästar för lite observation. De har vårdats för kolikkänningar och ibland gör vi ett litet stopp här hos mig för att bevaka dem i miljön "hemma", där jag är med och håller ett vakande öga nästan hela tiden. Blir lite enklare för både stall- och hästägare om det är en som är ansvarig inte att alla ska försöka titta och hålla koll, för då blir det så lätt att någon missar. Båda killarna sköter sig galant, så det är kul! 

Nu när hösten är annalkande så börjar även operationshästar höra av sig. En del planerade operationer, såsom lösa benbitar på unga hästar, men jag har även fått lite "trauman", som väntar på OP-tider. Ligament/senskador kommer löpande och jag har fått en förfrågan om ett öga också. Helt klart lite "smått och gott". 
Vinterhästarna börjar också bokas in, semesterhästar där ägarna drar till värmen och jag gosar med deras hästar. Ändå bra deal tycker jag :-) 

Avslutar dagens blogg med dagens jogg (rimmade ju!) för Rose. 

Jogga i grimma på stoooor volt. Se hästen röra sig naturlig, granska och tänka. Är den spänd, avslappnad, ren i gången, tittar den ut i något spår eller känns den balanserad?

Nyttigt att stämma av, för den dagen något känns knasigt kommer man snabbt se om det inte är som vanligt. 
Rose är van vid joggen och avslappnad. Ibland slår hon över i korsgalopp, det är när hon växer och är trött. Ju starkare hon blir i kroppen , desto färre korsgalopper blir det. Nästa år som femåring hoppas jag vi kan galoppera ”normalt”




Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 21904 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Jag är just nu mer aktiv på instagram än blogg tyvärr. Men jag tänkte att jag kastar in lite från instagram är i bloggen. Vi börjar med två inlägg, sen har jag en nyhet längre ner. 

Ridhus, volter och ensidig träning…
Måste man det? Svar nej!
Jag ogillar ridhus, älskar natur och naturlig bjudning!
Om några veckor ska lilla Rose tävlingsdebutera och jag jobbar på kondition, rakriktning och styrka på närliggande rakbana.
Vid varje vändning blir det en volt, där stämmer jag av hur hon känns, sen fokuserar jag framåt, har hästen mellan hand och skänkel och voilà så har jag en väl genomriden häst med glada öron! 🙌🏼
Hösten är här - ut och njut! 🍁





_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Sedan skrev jag ett inlägg om att jag har lediga boxplatser på gården, och samma dag fick jag flera samtal, men tre av dem fick jag tacka nej till. 




Lediga boxar betyder inte att alla hästar är välkomna ❤️

🍂 Hösten är här och jag är i ett skifte med att friska hästar ska lämna gården. Det kommer göra att jag får ett gäng boxar lediga i månadsskiftet.

Men i mitt yrke ingår det att ta hästar från kliniker, hästar med sårskador och hästar med speciella behov. Redan denna vecka har jag tackat nej till 3 hästar.
Det är inget personligt menat mot någon eller för att jag inte bryr mig. Det är snarare tvärtom - för att jag bryr mig ❤️

Hästarna som kommer till min gård vill jag ge 110% för. Känner jag att en skada/sårskada är för mäktig så kommer jag tacka nej. Hör jag ordet ”feber” om en häst eller häst som stått nära andra hästar på vårdavdelning så kommer jag också tacka nej.

Hästarna här hemma på gården går före allt! Jag är, ”peppar peppar”, besparad från smittor och tror att det är min magkänsla och envishet att inte tumma på mina egna regler som gör att jag klarat mig.

Det är dumt som egenföretagare att tacka nej till kunder 💸 Men jag har alltid jobbat långsiktigt och litar på mig själv. Så för er- , hästarnas- och min skull tar jag fortsatt endast hästar jag vet jag kan hjälpa ❤️

Mvh Annelie
📸@studioskold

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Nu till nyheten! 

Två nya chipmärkare i stan! 🙌🏼
Lördag 16/9 genomförde jag och en av mina bästa vänner Anna Skowron kurs och examen för att få id-märka hästar med chip. Planen är att under 2024 kunna hjälpa hästägare med passtillverkning och tilläggsregistrering av hästar. Bor ni på norra sidan av Stockholm så finns jag - bor ni på södra sidan så finns Anna. Hur bra? :-)


Jag och Anna efter en rolig kursdag!


Det får vara nog av tankar från mig i dag. Hoppas ni alla har en härlig vecka. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Läst 27597 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.