Hästliv - Jag är inte riktigt mig själv

Hej,

Jag vet inte hur många gånger jag öppnat datorn för att skriva ett blogginlägg. Men jag börjar skriva, skriver så där om livet på gården, kundhästar som det går bra för, nya hästar som kommit och friska som åkt hem. Vill dela med mig av hur fint vi gjort det. Hur vår skogshage vuxit fram, hur alla ton grus vi lagt ut för att förhindra leran gjort det ganska fint på gården. Det har även byggts staket för att rama in allt lite och mycket mycket mer har kommit till. Kundhästar har kommit och gått, en härlig mix på hästar med härliga hästägare som verkligen älskar sina djur.

Men jag känner ingen glädje i att dela med mig just nu. Jag känner att jag är lite trasig. Inombords lixom. 


Hästen på bilden har inget med texten att göra. 

Någonstans har jag känt att jag ska inte dela med mig av det. Dela med mig om hur jag egentligen mår. För tänk om detta gör att folk inte litar på mig längre. Att de tror att jag gör ett sämre jobb med deras hästar nu när jag själv är slagen lite ur balans. Jag lägger ner hela min själ och mitt hjärta i hästarna vi har i stallet. Allt för att ägarna ska veta att jag gjorde allt för att hjälpa dem med just deras guldklimpar. 

Och nu är jag så nära på att stänga ner fönstret här. Att inte skriva detta blogginlägg, men jag skriver på...

I år har varit ett riktigt jävla skitår för min del. Ursäkta svenskan. Men någonstans har det kommit till den grad att jag inte blir förvånad längre. Att jag och Per tittar på varandra och är överens. Våra barn mår bra, de är friska och krya, och det är faktiskt det viktigaste i världen. Våra två älskade tjejer som är våra solstrålar. 

Men för mig har 2022 inneburit så stora motgångar och käftsmällar att jag nu längtar till 1 januari 2023. Det har blivit ett mentalt mål att fortsätta kämpa mig igenom detta år och sen ta nya tag. 
Jag brukar känna stolthet och glädje över att jag alltid siktar på framåt, att jag alltid är den som är positiv i alla lägen och ser lösningar. Den enda lösningen jag sett för mig själv just nu är att lägga av. Att inte hålla på med hästar och att vara någon typ av "hemmafru" som bor i en vanlig villa. 

Men innerst inne vet jag ju att där kommer jag inte alls vara lycklig. Det är ju hästarna som är mitt liv, och speciellt att ta hand om skadade hästar. Och jag tror att det är en stor del i att jag är ur fas. 
Att jag trodde så mycket på att jag gjorde rätt val för två år sedan. Att jag tänkte att på en gård med skadade hästar kan inte en liten hingst växa upp och bli en hållbar individ. Han måste åka till någon med likasinnade kompisar för att lägga grunden till ett bra liv. 

Det var troligtvis över på en sekund eller två. Den dagen, den stunden och den olyckan där han, vad vi misstänker, blev sparkad i huvudet. Jag skriver om vår älskade unghäst, Concorde "Conny". Han som vi fick ta bort nyligen och som jag uttryckte i bloggen att jag aldrig ens fick chansen att rädda. Det var nämligen redan försent. 
Vem har rätt och vem har fel? Vad är förtal och vad är inte? Jag har arbetat på Hippson i så många år att jag vet vad man bör och inte bör skriva. Hur lagstiftningen går och vart man ska passa sig. De juridiskt utbildade vänner och kunder jag känner har alla rådgjort mig till samma sak. Gå vidare, ta inte upp en fight, det kommer bli utdraget och du måste leva kvar i detta då. Istället skrev jag ett mejl. Ett mejl till personen som, mot betalning varit ansvarig för min häst. Skrev att jag är arg, ledsen och besviken att jag själv fick upptäcka skadan utan att blivit informerad om det. 

Jag fick inte ut mer än hälften av Connys livförsäkring, men inga pengar i världen hade varit tillräckliga. Det var honom vi ville ha, inte pengar på ett konto. Skadan var redan så långt framskriden när jag fick veta att det redan bildats artros i hela käkleden. Det lilla som var kvar av hans så kallade käkled, dvs. Min sanning är att jag trodde jag hämtade hem min häst för sommarlov och sedan inridning. Men jag hämtade hem en häst som haft en illa läkt fraktur i höjd med käkleden, som gett omfattade skador så att vi tillslut insåg att varje dag gör ont och varje tugga. Veterinärer både i - och utanför landet sa alla samma sak. Avliva. 

Hade jag vetat om att han blivit skadad, då hade jag kastat mig in i bilen och hämtat honom. Oavsett dag eller tid på dygnet. Jag vet att jag hade haft ett helt operationsteam stående och vänta på oss på kliniken och jag vet att de val de rådgjort åt mig hade varit rätt väg att gå. Men jag fick aldrig chansen. För jag visste inte.

Detta är min stora förlust i år. Att jag inte visste.

Jag vet allt här hemma på gården, vet hur varje hår ligger på hästarna i stallet, vet när de åt senast, hur återbesöken gått, vad vi har för plan, vilken medicin vilken häst ska ha etc. 

Men jag släppte kontrollen över en av mina egna hästar. Cajzas son. Och det är mitt livs misstag inom ridsporten. 

Av alla käftsmällar i år med (och nu nämner jag bara några få av alla) stulen personbil, för tidigt fött föl som dog, kolik på ET-sto hos seminstationen, restskatt, krockad lastbil, resorberade embryon, höjda priser på el, räntor, foder och strö. Allt som hänt mig så känner jag att det går att ruska av sig. Men just detta går inte. Jag har försökt, men den enda slutsatsen jag kommer till är att jag litar bara på mig själv. Ingen av mina egna hästar kommer någonsin lämna gården igen.

Jag tror också att jag vet anledningen till att jag är så ledsen. Att jag är besviken. Varje dag tar jag hand om hästarna här på gården som om de vore mina egna, som om de är värda sin vikt i guld och att det är på mitt ansvar att de mår så bra de bara kan i min skötsel. Jag har nog varit naiv ute i världen och tänkt att så resonerar väl alla? Det har helt klart blivit ett uppvaknande av rang. 

Nu vill jag radera hela inlägget.
Det blev för personligt. 
Men jag gör inte det, jag publicerar. Ridsporten, hästlivet och hästägandet är inte guld och gröna skogar. Någonstans här i min dagbok på internet måste det finnas med. Den tiden av mitt liv när jag inte hade förtroende för någon annan än mig själv. 

Och jag saknar honom. Conny alltså. Och hans mor, Cajza. Varje dag.
Men mest saknar jag mig själv lite just nu. Den där obotliga optimisten och kände sig oslagbar och orubblig här på gården. 2022 har verkligen visat mig att när man känner sig som säkrast uppe på berget kan jordbävningen komma.

Tack för att du läst, tack för att du inte skriver någon elak kommentar och ge din häst en puss på mulen <3

Ps. Och för att ni ska förstå hur det känns för mig i år. För tre veckor sedan tog jag och min man ledigt en eftermiddag. Så där mitt i veckan. Vi hämtade barnen och åkte till Leo´s lekland. Vi ville skratta, busa och visa våra barn att de är viktigast för oss. Vi hade en superrolig eftermiddag och inte en häst var i närheten. Men sen åkte jag en "rutschkana" där man satt i en donut-grej. Pang åkte foten in i en pelare och jag fick ta mig till akuten. Vet ni att 26 % av befolkningen i världen har ett extra ben på yttersidan av foten. jag kan informera er om att jag är en av dessa personer. Tror ni det känns bra att det var just där jag träffade? Så nu har jag det där extra benet i foten, ett som är trasigt, men jag har det. Känslan av detta? Att jag inte ens kunde ta en ledig eftermiddag utan att det skulle skita sig. Jag har arbetat i stallet med kryckor, för den där 100% sjukskrivningen som läkaren satte, den var ju lite skrattretande. 

Mvh Annelie


@stallsteningeby på instagram


Läst 39084 ggr



Fler inlägg

Hej!
Nu när vi börjar bli ett stort och riktigt härligt gäng på mina sociala medier så ökar även kommentarer och tankar. Superroligt tycker jag! 🫶🏼😃


En återkommande kommentar är ”vart är hjälmen?”. Det är ju aldrig i en negativ ton, men frågan höjs. Så jag tänkte att jag berättar min syn på det 🤗

Jag litar på mina arbetskamrater! Hästarna har respekt för mig och jag för dem. Vi är alla medvetna om att jag är chef, men på alla arbetsplatser förekommer olyckor. Vi snackar allt från paper cut till större incidenter.

Ni kommer ALDRIG se mig på en häst utan hjälm. Och ni kommer ALDRIG se mig med hjälm när jag hanterar häst i stallet. Svaren på ovan är enkel. Man rider inte utan hjälm. Punkt slut.
Och om jag sätter på mig en hjälm i stallet för att hantera en häst - då finns det noll tanke på sociala medier. Tillfällen då jag tar på mig hjälm i stallet är vid tex bandagebyte på sparkande häst, hovslagararbete på unghäst eller en väldigt rädd och osäker häst som ska hanteras. Vid dessa lägen är telefonen min sista tanke.

Jag äger tre ridhjälmar, min barn har varsin och ni ser dem aldrig på kliniken utan hjälm. (Ser ni dem där så beröm dem gärna för hjälmarna! Personalen har hjälpt mig få in en positiv känsla för hjälm så de vill inte gå in utan 🩷)
En av mina hjälmar ligger alltid i lastbilen, om en trafikolycka med stressad häst händer.



Men hemma i stallet litar jag på mina hästar, så därför ser ni mig utan hjälm.
Hoppas ni förstår och respekterar mitt tankesätt. 🌸

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 


Läst 7112 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Här på gården rullar livet på i en hej dundrande fart! I dag kom två nya hästar, en visste jag om i går, den andra fick jag någon timmes heads up om att den ville komma. Jag gillar snabba puckar, gillar att hjälpa till och känna att jag hjälper verkligen både häst och ägare. Men dagarna just nu blir låååånga. Det är många hästar på gården, och jag säger dagligen att när boxar blir tomma nu så ska de förbli tomma några veckor. Men i dag var en box tom i 10 minuter. Så det failade ju, haha!

Men jag har roligt, jag trivs och trots lite kalla, piskande isvindar så är våren på ingång. Barnen är hemma denna vecka på påsklov. Nu var det inte riktigt tanken men en magsjuka satte stopp för deras vistelse utanför gården. Dock är de så otroligt duktiga, vet att vi måste ta hand om hästarna och Towe är en fena på att hjälpa till med vattenfyllning ute och skrubba vattenkoppar inne, för att nämna något hon alltid ser till sköts. 

Meeeen!

Det var inte detta jag tänkte blogga om i dag, jag tänkte blogga om vad jag surade ur på i mina sociala medier. 

Visste ni att det kommit ett nytt magiskt pulver som får senskador att försvinna, artros att aldrig ens ha existerat och DET BÄSTA AV ALLT!!!! DET MOTVERKAR HÄLTA. 
Kyss mig i arslet och slå mig hårt i huvudet. JAG SMÄLLER AV. 

Ursäkta svenskan, men man går alltså ut med detta i text för att sälja produkten. 

Men vänta! Det blir BÄTTRE!!

Enligt hemsidan konstaterar man: ”Du kan ge det livet ut, ingen anledning att sluta!”
Hahahahahaha!!!

Jag smäller av! Det är så otroligt roligt, tragiskt och provocerande på samma gång. 

Vi tänker alltså inte att miljö, ev avel och kanske trauma kan orsaka skador? Istället säljer vi ett pulver som ser till att senskador, hältor och artros aldrig kommer drabba hästen!

(Nu vill jag vara politiskt korrekt här och säga att jag nämner inte namnet på försäljaren här i bloggen. Och nej, det är inget svenskt företag). Tänker man till så kan man hitta vilket företag det gäller, men det skriver jag inte ut på Hippson :-) 

Men... Det jag verkligen vill skriva är: Snälla, gå inte på sån här reklam.

Ha ett bra grovfoder (hö/hösilage), ta analys och rådgör med en oberoende yrkesperson om en bra foderstat. Därefter tar du din häst på förebyggande veterinärkontroll en-två gånger om året och rider omväxlande, ridbana, skog, klättring och gärna rid för instruktör om möjligheten finns.
En glad häst är frisk häst - men olyckor händer. Skador kommer, så enkelt är det. Finns INGET pulver i världen som kan förhindra detta.
Så. Nu har jag brunnit av. Men blir så ledsen. Lägg pengarna som alla dessa tillskott kostar på bra skoning och träning istället ❤️
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

För att avsluta mitt inlägg får jag väl bli lite positiv igen. Påsken! Min påsk var magiskt bra! Storebror kom upp från Halmstad med fru och deras två hästgalna barn :-) Vi höll på långa dagar i stallet, tackade hönsen för alla ägg vi fick och spontant rev vi lite träd också. Varför inte lixom!

Om ni inte följer mig på instagram så har ni nog missat... Jag älskar våra höns. <3 Varje gång de ser mig kommer de springande. 




Vi skulle in och äta middag, men jag sa "Daniel, jag är så jävla trött på det här trädet". Sen var vi igång och fick upp den med rot och allt!


Edith och Ella, kusinerna med rätt intresse! ;-)

Varje år, de senaste fyra åren överraskar jag barnen på förskolan med ponnyridning i samband med påskfestivalen. Catti gjorde sig snygg och fick 100 av 10 i uppförande. Bästa ponnyn!


Jag brukar gå all in - så även i år ;-) 



Slut för i dag, nu ska jag ner och kvällskolla hästarna. Blir alltid en extra vända första kvällen för nya hästar. 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram 

Läst 9643 ggr Kommentarer Kommentera

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!


Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

. 


Läst 18444 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.