Hej,
Jag vet inte hur många gånger jag öppnat datorn för att skriva ett blogginlägg. Men jag börjar skriva, skriver så där om livet på gården, kundhästar som det går bra för, nya hästar som kommit och friska som åkt hem. Vill dela med mig av hur fint vi gjort det. Hur vår skogshage vuxit fram, hur alla ton grus vi lagt ut för att förhindra leran gjort det ganska fint på gården. Det har även byggts staket för att rama in allt lite och mycket mycket mer har kommit till. Kundhästar har kommit och gått, en härlig mix på hästar med härliga hästägare som verkligen älskar sina djur.
Men jag känner ingen glädje i att dela med mig just nu. Jag känner att jag är lite trasig. Inombords lixom.
Hästen på bilden har inget med texten att göra.
Någonstans har jag känt att jag ska inte dela med mig av det. Dela med mig om hur jag egentligen mår. För tänk om detta gör att folk inte litar på mig längre. Att de tror att jag gör ett sämre jobb med deras hästar nu när jag själv är slagen lite ur balans. Jag lägger ner hela min själ och mitt hjärta i hästarna vi har i stallet. Allt för att ägarna ska veta att jag gjorde allt för att hjälpa dem med just deras guldklimpar.
Och nu är jag så nära på att stänga ner fönstret här. Att inte skriva detta blogginlägg, men jag skriver på...
I år har varit ett riktigt jävla skitår för min del. Ursäkta svenskan. Men någonstans har det kommit till den grad att jag inte blir förvånad längre. Att jag och Per tittar på varandra och är överens. Våra barn mår bra, de är friska och krya, och det är faktiskt det viktigaste i världen. Våra två älskade tjejer som är våra solstrålar.
Men för mig har 2022 inneburit så stora motgångar och käftsmällar att jag nu längtar till 1 januari 2023. Det har blivit ett mentalt mål att fortsätta kämpa mig igenom detta år och sen ta nya tag.
Jag brukar känna stolthet och glädje över att jag alltid siktar på framåt, att jag alltid är den som är positiv i alla lägen och ser lösningar. Den enda lösningen jag sett för mig själv just nu är att lägga av. Att inte hålla på med hästar och att vara någon typ av "hemmafru" som bor i en vanlig villa.
Men innerst inne vet jag ju att där kommer jag inte alls vara lycklig. Det är ju hästarna som är mitt liv, och speciellt att ta hand om skadade hästar. Och jag tror att det är en stor del i att jag är ur fas.
Att jag trodde så mycket på att jag gjorde rätt val för två år sedan. Att jag tänkte att på en gård med skadade hästar kan inte en liten hingst växa upp och bli en hållbar individ. Han måste åka till någon med likasinnade kompisar för att lägga grunden till ett bra liv.
Det var troligtvis över på en sekund eller två. Den dagen, den stunden och den olyckan där han, vad vi misstänker, blev sparkad i huvudet. Jag skriver om vår älskade unghäst, Concorde "Conny". Han som vi fick ta bort nyligen och som jag uttryckte i bloggen att jag aldrig ens fick chansen att rädda. Det var nämligen redan försent.
Vem har rätt och vem har fel? Vad är förtal och vad är inte? Jag har arbetat på Hippson i så många år att jag vet vad man bör och inte bör skriva. Hur lagstiftningen går och vart man ska passa sig. De juridiskt utbildade vänner och kunder jag känner har alla rådgjort mig till samma sak. Gå vidare, ta inte upp en fight, det kommer bli utdraget och du måste leva kvar i detta då. Istället skrev jag ett mejl. Ett mejl till personen som, mot betalning varit ansvarig för min häst. Skrev att jag är arg, ledsen och besviken att jag själv fick upptäcka skadan utan att blivit informerad om det.
Jag fick inte ut mer än hälften av Connys livförsäkring, men inga pengar i världen hade varit tillräckliga. Det var honom vi ville ha, inte pengar på ett konto. Skadan var redan så långt framskriden när jag fick veta att det redan bildats artros i hela käkleden. Det lilla som var kvar av hans så kallade käkled, dvs. Min sanning är att jag trodde jag hämtade hem min häst för sommarlov och sedan inridning. Men jag hämtade hem en häst som haft en illa läkt fraktur i höjd med käkleden, som gett omfattade skador så att vi tillslut insåg att varje dag gör ont och varje tugga. Veterinärer både i - och utanför landet sa alla samma sak. Avliva.
Hade jag vetat om att han blivit skadad, då hade jag kastat mig in i bilen och hämtat honom. Oavsett dag eller tid på dygnet. Jag vet att jag hade haft ett helt operationsteam stående och vänta på oss på kliniken och jag vet att de val de rådgjort åt mig hade varit rätt väg att gå. Men jag fick aldrig chansen. För jag visste inte.
Detta är min stora förlust i år. Att jag inte visste.
Jag vet allt här hemma på gården, vet hur varje hår ligger på hästarna i stallet, vet när de åt senast, hur återbesöken gått, vad vi har för plan, vilken medicin vilken häst ska ha etc.
Men jag släppte kontrollen över en av mina egna hästar. Cajzas son. Och det är mitt livs misstag inom ridsporten.
Av alla käftsmällar i år med (och nu nämner jag bara några få av alla) stulen personbil, för tidigt fött föl som dog, kolik på ET-sto hos seminstationen, restskatt, krockad lastbil, resorberade embryon, höjda priser på el, räntor, foder och strö. Allt som hänt mig så känner jag att det går att ruska av sig. Men just detta går inte. Jag har försökt, men den enda slutsatsen jag kommer till är att jag litar bara på mig själv. Ingen av mina egna hästar kommer någonsin lämna gården igen.
Jag tror också att jag vet anledningen till att jag är så ledsen. Att jag är besviken. Varje dag tar jag hand om hästarna här på gården som om de vore mina egna, som om de är värda sin vikt i guld och att det är på mitt ansvar att de mår så bra de bara kan i min skötsel. Jag har nog varit naiv ute i världen och tänkt att så resonerar väl alla? Det har helt klart blivit ett uppvaknande av rang.
Nu vill jag radera hela inlägget.
Det blev för personligt.
Men jag gör inte det, jag publicerar. Ridsporten, hästlivet och hästägandet är inte guld och gröna skogar. Någonstans här i min dagbok på internet måste det finnas med. Den tiden av mitt liv när jag inte hade förtroende för någon annan än mig själv.
Och jag saknar honom. Conny alltså. Och hans mor, Cajza. Varje dag.
Men mest saknar jag mig själv lite just nu. Den där obotliga optimisten och kände sig oslagbar och orubblig här på gården. 2022 har verkligen visat mig att när man känner sig som säkrast uppe på berget kan jordbävningen komma.
Tack för att du läst, tack för att du inte skriver någon elak kommentar och ge din häst en puss på mulen <3
Ps. Och för att ni ska förstå hur det känns för mig i år. För tre veckor sedan tog jag och min man ledigt en eftermiddag. Så där mitt i veckan. Vi hämtade barnen och åkte till Leo´s lekland. Vi ville skratta, busa och visa våra barn att de är viktigast för oss. Vi hade en superrolig eftermiddag och inte en häst var i närheten. Men sen åkte jag en "rutschkana" där man satt i en donut-grej. Pang åkte foten in i en pelare och jag fick ta mig till akuten. Vet ni att 26 % av befolkningen i världen har ett extra ben på yttersidan av foten. jag kan informera er om att jag är en av dessa personer. Tror ni det känns bra att det var just där jag träffade? Så nu har jag det där extra benet i foten, ett som är trasigt, men jag har det. Känslan av detta? Att jag inte ens kunde ta en ledig eftermiddag utan att det skulle skita sig. Jag har arbetat i stallet med kryckor, för den där 100% sjukskrivningen som läkaren satte, den var ju lite skrattretande.
Mvh Annelie
Läst 36062 ggr
Fler inlägg
Hästen på bilden har inget med inlägget att göra, blev bara en passande bild på mig ur vardagen.
Hej!
Hoppas ni alla njuter av timmar i stallet, pussar på era mular och låter era hästar ha en omväxlande vardag. Försök att inte fastna enbart i ridhuset, trots is, lera eller hårda underlag. <3
I dag tänkte jag författa ett inlägg som jag tänkt på många gånger om. Det här med att be om en Second Opinion. Hua, det är säkert någon som läser och ryser av bara tanken. Just ordet second opinion har nästan fått en negativ klang - som att det är något dåligt. För mig är det helt tvärtom. Jag får många hästar till mitt stall, ofta som rest långt för att ge en hästen en andra chans. Kanske bor man lite "off" och enbart har en veterinär att vända sig till, och ingen ordentlig klinik. Jag har själv valt att byta klinik med häst för att jag tror att just denna skada kan någon annan veterinär sätta fingret rätt på. Jag har själv lämnat min trygga hamn för att åka till den veterinär ägaren önskar och fått tips om. Och jag har helt klart tänkt till när det gäller mina veterinärval beroende på vilken häst/skada jag åkt med. Ja jisses, för mig med min egna älskade Conny så kändes det som att jag drog in hela Europa för second opinion.
Hjälp mig här - vad tycker ni? Är det rätt eller fel att be en annan veterinär titta på din häst?
Jag skulle säga att i samtliga fall som jag bett om hjälp med nya ögon så har vi fått fram mer information om varför hästen har återkommande hälta, varför den reagerar som den gör eller liknande. I några av fallen har vi fått samma svar som tidigare veterinär gett - och då med säkerhet kunnat veta att beslutet om att låta den somna in varit det bästa för någons älskade vän. Här vet jag av egen erfarenhet att när dagen är kommen och knivarna hugger i ens hjärta. Då vill man med säkerhet veta att det inte fanns något man kunde göra för att ändra den tråkigaste utgången av alla.
Något som i samtliga fall varit helt säkert är att hästägaren får ångest över att "överge" sin veterinär. Eller inte själva saken att någon annan ska få titta på hästen, utan snarare att man ska berätta det för nuvarande veterinär. Det gör mig konfunderad.
Jag har inga problem att åka hem från ett klinikbesök, känna efter i magen om jag tror att vi är på rätt spår eller inte. Efter 9 år med min verksamhet och mer veterinärbesök på en vecka mot vad en "vanlig" hästägare gör på ett år, så vågar jag påstå att jag i alla fall har lite koll på saker och ting. Jag kommer aldrig någonsin ens vara i närheten av det veterinärayrket, så tro inte att jag sitter här och bröstar upp mig! Men om jag kommer hem och känner att det gnager lite i mitt huvud, då ringer jag upp ägaren och berättar det. Vi bollar tankar fram och tillbaka, och för dem som har samma känsla blir det ett lätt val. Vi visar hästen igen, denna gång för någon som inte sett den tidigare. Det bästa är då att ha med hästens tidigare journaler så att den nya veterinären får bra information från branschkollegan. Och här kan de bli lite tufft...
Du som hästägare vet väl att du äger dina egna journaler? När som helst kan du begära ut allt från din veterinär/klinik.
Det verkar vara jobbigt att behöva ringa det samtalet, nästan som att den på andra sidan luren kommer bli arg. Så kan ju fallet vara, men för mig, om en veterinär blir arg för att man försöker göra det bästa för sin häst... Då vet jag inte om jag vill vara hos den veterinären längre. Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap.
Mitt tips är att, oavsett om du besöker veterinären en gång vart tredje år, eller en gång i halvåret - begär alltid ut journalen från ditt besök. Det är alltid bra att ha all dokumentation om din häst på samma plats, gärna hemma i din dator. Tänk om du akut måste åka till en annan klinik, eller om du flyttar och viktig information finns i någon av dessa journaler? Då hade det ju varit superbra att ha dem.
För mig går det att summera mitt arbete med de skadade hästarna på följande vis:
Hästar är ömtåliga, stora, tunga och klumpiga djur. Deras tunna tunna ben ska bära upp denna stora massa och även vara aktiva sporthästar, samtidigt som vi önskar att de inte springer in i en liten pinne i hagen eller slår i hoven i en sten. När våren kommer vore det underbart om de undvek att slicka i sig sand, det är så tråkigt att skölja magen på kornen sen. Om vintern broddar vi upp för att slippa halkskador, då tusan trampar de sig själva med brodden. Runt oss som hästägare finns veterinärer redo att hjälpa till när olyckan eller klumpigheten varit framme. Alla har gått sin utbildning, tagit sin examen med en gemensam nämnare - kärleken till hästen. Så det är väl just hästen som ska stå i centrum när skadan är framme? Så låt mig upprepa mig igen: "Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap".
Jag är i stallet 14-15 timmar om dagen, jobbar outtröttligt tills jag somnar på soffan med att försöka upprätthålla veterinärens önskan. Följa hemgångsråden slaviskt till nästa återbesök. Medicinerar, promenerar och stretchar till punkt och pricka. Inte för en enda sekund känner jag mig orolig för att om jag ber om en second opinion på en av hästarna i mitt stall, så kommer det trampa någon på tårna. Jag gör det ju för hästens skull. Många gånger har flera veterinärer varit inblandade på samma häst, med vilje och känslan av teamwork. Och det är just de gångerna som det har blivit succé! Då snackar vi att oddsen varit riktig dåliga på en skada, att man anser att det är 30 % chans att hästen återhämtar sig igen. Men man sätter in sin målmedvetenhet, drar i trådar som finns och försöker hitta det där teamet som är bäst på just sin sak. Just en av de hästarna som vi gjort en sådan resa med vet jag snart är uppe på högsta nivå i dressyren igen. Kanske skriver jag ett inlägg om hans väg åter till tävlingsbanorna snart. En av mina mest utmanande kundhästar, helt klart för han förstod inte att han var skadad.
Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.
Läst 6066 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej,
Snacka om att man kan försvinna i två månader. Men det har helt enkelt varit fullt ös, så jag har inte haft tid att öppna datorn.
Nyligen ankommen unghäst för en kort vistelse när familjen är på sportlov.
Natten till i dag lördag sov jag 12 timmar, helt enkelt något som var väldigt behövligt! Varje dag denna vecka har jag varit på kliniken, två av dagarna dubbla besök. Så man kan helt enkelt säga att jag kan vägen mellan vår gård och kliniken i Sigtuna... ;-)
Varje gång jag är där springer jag in på vårdavdelningen och pussar på blogg-Saras Marco <3. Som ni säkert läst så står han i hängmattan, men jag kan glädjande informera om att han hälsar på mig med glada öron och på godisjakt när vi ses. Snart är han hemma i sin hage igen!
Marco bjuds på godis <3
Att gå tillbaka nästan 2 månader orkar jag inte. Så jag tänker att detta får bli en bildblogg. För på Instagram är jag väldigt aktiv (@stallsteningeby), så bilder har jag. Häng med nedan!
Vi inledde året med att min man halkade och bröt benet. Han blev fast på sjukhuset i väntan på operation en hel vecka... Det var tufft hemma ensam!
Nu är dock både han och kryckorna med ute på gården och hjälper till så gott de kan ;)
När det stora trädet blåste omkull i skogshagen ringde jag min killkompis, han kom snabbt med motorsågen och räddade mig!
Ryana och Rose i väntan på hovslagare <3 Älskar verkligen vårt föl jag och min vän köpt tillsammans <3 Och på tal om föl...
Så har vi tappat ett föl. :-( Odessa har kastat embryot/fölet efter Chipotle HH - Caracas. Jag har anat det en stund, men inte velat erkänna det för mig själv. Ett blodprov bekräftade dock vad jag misstänkte. Nu är hon på seminstationen igen, eftersom vi endast lånade henne - och ska betäckas med en travhingst.
Ryana är väldigt trygg med sina äldre barnvakter!
"Får det lov att vara lite mat?"
Ser ni vem det är? Vår Rose Bay - nu 4 år och min ridhäst. Jag älskar henne lika mycket i sadeln som jag gjort bredvid!
Rider även en äldre häst som är på besök medan hans matte fött barn.
Efter några dagar på klinik med MRI, behandlingar och sjukbeslag på hovar är det skönt att få komma "hem" igen :-)
Vår katt Grace Kelly. Inget konstigt här. haha!
Granngården i Rimbo skänker sina osålda granar till oss och våra hästar. Så fin gest varje år!
Det blir några varv med borstarna varje dag, kan man lugnt säga!
Jag la ett hovgips - omedveten om att man man några dagar senare...
...skulle få ett alldeles eget gips!
Spånbrist och prishöjning har gjort att vi bytt ut till krossad halmpellets, för att slippa höja våra hyror. Fungerar jättebra måste jag säga! Vi köper på storsäck för att slippa få så många småsäckar att kasta.
Jag har investerat i långkalsonger med värmeslingor och en värmeväst. Drömmen!
Gladast blev jag när jag fick denna bild! Lisa och Saul, vår veterinär från seminstationen men bor i Spanien sammanstrålade och han undersökte vår sålda Chippen. Så himla roligt att han hjälpt mig med henne här under säsongen 2022 och sedan tittar på henne i Valencia säsongen 2023. Blev väldigt glad för bilden!
Läst 10761 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej!
Notera mina stallskor, Moon Boots är grejen så slipper man frysa. Stallskorna står vid elementet medan hästarna är i hagen.
Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram
Läst 39178 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Hästliv »
Här hittar du alla våra husbloggare
Annelies senaste
- "Second opinion" - för en kan väl inte veta allt?
- Bildblogg: Hej! Jag lever!
- ”Varför anställer du inte någon som mockar?”
- Juletid ger arbetstid
- Mjukstart blev en kickstart!
- Hemma med energi och insikter
- Tack och nedvarvning
- Jag är inte riktigt mig själv
- Vi är programmerade att fortsätta framåt
- Vila i frid, våra fina hästar
- Företagsmässigt gick det minus
- ET - så gick min sommar
- "Intresset avtar nog snart!"
- Ibland faller tårarna ganska okontrollerat
- Juni är här och sommaren med det.
- Uppdatering från gården
- Rose Bay belönades med hoppdiplom!
- Embryo uttaget - check!
- Drottningen är redo för ET
- Pang så låg jag på rampen
Arkiv
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- November 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- Maj 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020