Hästliv - Låt oss prata om döden
DEC
21
2020

Låt oss prata om döden


Tidigare under året publicerade jag denna text på vår Facebook:

"Ibland så kommer vi till vägs ände och den tuffa uppgiften ska utföras.
🖤
Den rehabverksamhet vi driver gör att vi hamnar där ibland. Hästar som inte går att ”laga” och där det bästa blir för att somna in och slippa smärta.

Jag har under åren utvecklat mitt sätt att hantera den sista dagen.
I dag kunde hästen både rulla i lera, äta gott gräs och få mer kraftfoder än någon annan i stallet. Jag gick ner till stallet utan barn och varvade ryktning med karameller och oljade hovarna innan vi åkte. Hon fick känna sig lite extra speciell och upplevde att vi åkte på ett äventyr.

I mitt sinne finns inte tanken om att det är sista dagen. Jag tror nämligen att hästarna känner av om sinnesstämningen ändras. Istället är det glada miner och många klappar.

Men sen sitter man här på parkeringen, när det är över, med några tårar som rinner. För det gör de alltid. Och jag upprepar för mig själv, som varje gång, att den dagen tårarna inte rinner måste jag fundera över min kärlek till hästarna.
Ännu är den stark och det är nog därför jag tar på mig uppdraget att säga hej då."

_ _ _ _ _

De kommer ibland. Förfrågningarna att vara den trygga handen som lämnar över grimskaftet vid grindöppningen till det eviga sommarbetet. Jag vet att det är ett laddat ämne av många skäl. Dels är det ens älskade, älskade vän som ska få sluta ögonen för sista gången. Minnen, dofter, känslor och många tankar flyger genom huvudet på en. Varför kan inte tiden stå still, varför kan inte solen alltid skina och vi bara få rida ut på en sista ridtur?

Jag har också lärt mig med åren att okunskap ställer sig i bakhåll och gör det avslutande momentet ännu jobbigare. Här blir jag en väldigt rationell person. Dels för att jag vet, rent medicinskt, hur det går till när man avslutar livet på en häst. Men även för att jag vet att det endast finns ett slut. Vi som uppfödare på gården välkomnar föl, ser dem ta sina första andetag. Vi tar emot skadade hästar om inte alltid har oddsen på sin sida. Och jag tar ibland på mig att hjälpa till i livets slutskede för hästen.
Det som de tre punkterna har gemensamt är en sak - respekt. Vi måste ha respekt för våra älskade hästar. Om det är för att få hjälp med den sista stunden för hästens skull, då ska det stödet finnas! I min värld får ingen, absolut INGEN baktala en hästägare som inte orkar vara med själv under de sista timmarna och minutrarna.

Att sätta sig in hur hästägaren mår går inte. Vi alla människor är olika och jag vet inte all historik, alla minnen och ovärdeliga stunder mellan häst och ryttare. Men inför uppdraget tänker jag på Greta. Min älskade lilla hund som efter många år vid min sida blev så dålig att det var dags att säga farväl.


Min älskade Greta 2004 - 2018

Jag kunde inte ta beslutet utan gjorde det enda rätta för mig. Jag ringde min pappa, hundmänniska sen barnsben. Stolpade upp fakta för honom, hur hunden mådde och bad om hans raka åsikt. Han älskade ju henne lika mycket som jag gjorde. När svaret kom visste jag att det var rätt. Det var dags innan hon fick ännu ett anfall som gjorde henne så rädd och sängliggande. När jag la på luren kändes inte smärtan mindre, men en värme omfamnade mig över att jag fick stöd i beslutet. Efter den upplevelsen försöker jag vara och ge den värmen för andra efter det.



2017 gjorde jag, under kaosartade former vid fölning, mig mentalt redo att säga farväl till Cajza. Hon hade dock andra planer och finns med oss än i dag. Glömmer aldrig när vi äntligen fick ut det sedan länge döda fölet och hon föll i backen.

Om jag gråter när hästens liv är avslutat? Garanterat. Kniper det i bröstet när jag skriver detta? Yes. Kommer hästen ana något under den sista dagen? Ingenting! 

Jag hoppas ingen tar illa upp över mitt inlägg, men jag försöker helhjärtat bjuda in er i mitt liv, mitt hästliv, och där ingår allt från födelse till död. <3

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 9534 ggr




Fler inlägg

JAN
17
2021

Hej, 

Min man säger alltid att jag är otroligt känslosam. Jag försöker tro att det är en av anledningarna till att han lever ihop med mig ;) Men samtidigt som han skrattar med (åt?) mig så påminner han mig om att jag till exempel är den enda han känner som gråter när hon säger upp sig från arbetsplatser. (Men det är så sjukt tråkigt att man måste lämna kollegor när man får nya jobb och uppdrag!)

Men jag erkänner! Jag går alltid in i alla projekt, alla uppdrag och ansvar med över 100 %. När man vill så mycket, har en plan och verkligen, v e r k l i g e n gör allt för att det ska gå precis som vi alla hoppas - då måste man kasta sitt hjärta mot mållinjen och jaga segern. 

Varje dag, inte mellan 8 - 17, utan snarare 7 - 23 gör jag det. Ingen häst på gården gör något utan att jag inte vet om det. Knappt ett enda litet snedsteg kan de ta utan att jag stirrar på dem. Jag är deras chef, sjuksköterska, nanny och bästa kompis. Vi tar oss genom resan tillsammans mot det gemensamma målet - en smärtfri och återigen hel vardag med sin ryttare. 

Är jag så där mesigt känslosam nu? Jo, jag känner det själv. Men det är precis så jag ser min vardag. Att jag har fått ett uppdrag från hästägaren som går ut på att göra mitt absolut och allra bästa när det kommer till att få deras häst på benen. 

Sen är jag ju, och det vill jag att alla förstår, ingen veterinär. Den biten lämnar jag till de som både har pluggat i många många år och har så otroligt stor erfarenhet. Men efter 6,5 år på gården har jag lärt mig att se mönster, känna igen små små detaljer i det stora pusslet och kan väldigt snabbt läsa hästarna. 

I fredags var vi på återbesök med en underbar valack. Han har bott här sedan september. När han kom utmanade han mig i rollen som ledare. Jag fick vara väldigt tydlig med att på min gård är det mina regler som gäller. När han förstod det föll ett lugn över hela honom. Han sover helst upp och ner, och om jag ser att han står i sjukrutan och börjar varva upp sig räcker det med att jag kliver utanför stalldörren och säger hans namn. Då ställer han sig som ett ljus igen. 

Även om det spritter i kroppen på honom under våra promenader så håller han sig alltid på mattan. För mig är det tillit av bästa sorten. Han vill så gärna "bralla", men han accepterar mina tråkiga regler som gör nytta <3


Hästar är kärlek på fyra ben, med en otrolig tillit till människan. Ta den inte för givet.

Och nytta har reglerna gjort. Efter återbesöket i fredags lastade jag honom i lastbilen och kände en euforisk känsla. Även om det betyder att vår resa snart är slut så ser det otroligt ljust ut och som att vi kommer nå det gemensamma målet med bravur. Det är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och dessa stora djur <3 

I fredags tog han första travstegen på väldigt länge (dock skritt här)!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby


Läst 2198 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
14
2021

Hej, 

Tack för alla tips och råd i samband med gårdagens blogginlägg. För er som missat skrev jag om bygglovets vara eller inte vara. Kommunen och vi kände nämligen olika när det kom till den punkten. 

Jag gjorde verkligen min hemläxa, kontaktade jurist och var beredd på att strida för saken. Men i dag kom beskedet - mannen på kommunen är med oss. Han skrev att han själv ändrat bedömning och håller med. I mejlet citerade han även ytterligare ett fall från tingsrätten där gårdsägaren fått rätt, något som ytterligare stryker under att vi är inne på rätt spår. 

För mig blev det dubbel glädje i detta. Dels för att jag visste att vi hade rätt, men även för att en person i sitt yrke kan gå från hur det "brukar vara" och ändra åsikt. Det är för mig en strimma ljus för flera hästföretagare i landet. Våga ifrågasätt!

I går pratade jag även med Länsstyrelsen och ska skicka in papper till dem. Många papper och dokument att hålla reda på!


Jag och två av våra älskade damer, Cortzana och Chipotle HH.

Vi kommer ni fira både dagens besked, men även lilla Elwiras första födelsedag <3 Båda barnen är födda i januari så det blir mycket tårta. I min telefon dök det upp ett meddelande som jag skickade till en hästägare 13 januari 2020 klockan 23.03. Det lyder: "Tina, om vi kör efter lunch så kanske jag hunnit hem! Ska bara föda ett barn" Med i meddelandet är en bild på mig med lustgasen mot ansiktet och tummen upp!
HA HA HA

Det är så typiskt mig! Och eftersom jag känner kunden Tina (återkommande kund med semesterhäst) så kunde jag skicka det till henne. Två timmar senare fick hon även en bild på den lilla flickan som vi döpte till Elwira <3 Och ja, jag hann hem till lunch och ta emot hennes häst.

Mvh Annelie 

Ps. Den otroligt charmiga bilden från BB ligger på instastory ;-)
@stallsteningeby


Läst 6319 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
13
2021

Hej, 

Först måste jag nästan inleda med ett stort och gigantiskt TACK! Dels är det superkul att så många tar sig tid att klicka in och läsa vad lilla jag skriver från gården. Men även att ni både är omtänksamma och generösa med era kommentarer på Facebook. Att dela med mig av saker är inget jag är rädd för, även om det är mina svåraste stunder (och kanske inte snyggaste bilder från sjuksängen) ;-) Man blir peppad på att fortsätta skriva, och även att få sitta inne 10 minuter extra nu när kylan tagit ett grepp om Stockholms-området. 

Våra mammor och unghästar klev in en stund i går, halmen var mysig att sova i när kylan bet utanför.


Till dagens ämne – Stallbygget!

Vi har, som jag tidigare berättat, fått klartecken finansiellt att bygga ett nytt stall på gården. Ut med det gamla, inte med det nya lixom. Superkul!!
Roligast är även att vänner och hästfolk runt oss ringt och gratulerat. Vännerna har ju inget val ;-) men de som på eget bevåg grattat, såsom tidigare kunder, veterinärer och folk på Facebook. Då blir jag ännu mer glad. Tänk vad ett glatt hejarop kan göra den kalla vinterdagen betydligt varmare!

När det kommer till bygget är jag väldigt bortskämd med en make som jobbar i branschen. Driva stora byggprojekt har han gjort i många många år, men ändå är han lyhörd till mina tankar. Eller ja, någorlunda i alla fall. Första dagarna efter nyår pratade vi mycket om stallet. Jag sa att jag ska välja dörrar, fönster och utseende på saker. Direkt blev jag nedskjuten med följdfrågor om kvalitet, märkning, kallras, värme etc. Så sjukt tråkigt. :-) Måste man tänka på massa viktiga saker? Kan man inte bara gå på utseende? Vi enades i alla fall om att jag får helt själv välja vilka boxar jag vill ha! Resten vill han ha ett finger med i spelet. Gud tänk att alla beslut man tar i år kommer man få leva med för en lång tid framöver. Därav rubriken på bloggen - ångest!

Förra veckan startade han upp projektet på riktigt. Planen och önskemålet från vår sida är att grävmaskinen ska ta sitt första grävtag efter påsk. Alltså i början av april. Vi fokuserar väldigt mycket på att köpa in allt från Sverige, med kravet att det även ska vara tillverkat i Sverige. Jag vet inte om det är Pandemin eller för att jag är egenföretagare. Jag vill stötta våra svenska företag. Vi undersöker allt från stallbyggnader till elektriker i närområdet. 

Vi har dock ett pågående problem i projektet. Bygglovets vara eller icke vara.
Ridsportmedia har glatt gått ut med att det ska vara lättare för hästföretagare att utveckla verksamheter. Ett uppmärksammat fall gjorde att Boverket uppdaterat sina riktlinjer. (Länk till Hippsons artikel) Men när vi kontaktade vår kommun blev bemötandet inte lika positivt och självklart. Ett bygglov krävs. Detta trots att vi är en befintlig verksamhet, utanför detaljplanen med flera punkter till som gör att vi "kvalar in" att endast behöva göra en bygganmälan. 
När jag mejlade citat ur- och med länk till pressmeddelandet fick jag inget svar. Det var en vecka sedan. Därefter har jag pratat med den aktuella juristen som drev fallet på LRF. Hon höll med mig, vi borde slippa bygglovet. Så just nu står det still där, tiden rinner iväg och det blir betydligt dyrare för oss att ordna ett bygglov istället för en bygganmälan. 

Jag försöker att inte blir upprörd. Men jag känner även mig själv. Rätt ska vara rätt. Vi är beredda att ta en tvist med jurister inblandade om det kan fortsätta göra det lättare för hästföretagare i framtiden att få bevis till att detta är rätt. Dock vet jag att det kan tokförstöra hela tidsplanen. Men det är värt det.


I går när jag kom ner till stallet var det kaos! Under natten hade ett dike svämmat över och det var is/snö/vattenblandning överallt. Jisses, i vår ska det dikas ur lite mer...

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby
(Mitt mål är 1000 följare och vi närmar oss med stormsteg pga mitt tjat här <3)


Läst 12415 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Hästliv

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Hästliv
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen Välj

stäng

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen


Annelies senaste




Arkiv