VARNING FÖR BILD PÅ AVLIDET FÖL! (Vill ni inte se det, så läs inte vidare).
Hej,
I morse (söndag) när jag låg i sängen och grät kom min kloka dotter till mig. Towe, 5 år, frågade mig varför jag grät. Jag berättade att fölet jag åkte med till sjukhuset var i himlen och att jag var ledsen över det. Hon kröp närmare mig och kramade om mig, samtidigt som hon sa: "Mamma, han har det bra i himlen, det kommer nya föl".
Jag snörvlade till och sa att hon hade rätt. Då fortsätter hon: "Men hur mår mamma-häst? Kommer hon hem igen?".
Min dotter är alltså 5 år och vet att hennes mamma gör allt för sina älskade hästar. Hon accepterade att hon aldrig får träffa fölet, men direkt undrade hon vad hon kunde hjälpa till med för hans mor. Älskade älskade unge <3
Men... Låt mig ta det från början i vad som varit det värsta dygnet i mitt liv.
Lördagen skulle tillbringas med tidig morgon i stallet följt av långlunch på en riktigt fin restaurang i Stockholm. Det har tagit 4 månader för oss att få plats där och vi hade även ordnat barnvakt.
Det blev ingen vända in till huvudstaden. Istället klev jag ut ur huset på morgonen och inser att min bil är stulen. Utanför vårt garage brukade den stå parkerad, men nu var den inte där. Då inleds morgonen med samtal till polisen, posta bild i grupper på Facebook, allt för att be folk hålla utkik efter min lilla bil.
Efter några timmar får jag meddelande - man har hittat mina bilbarnstolar och allt jag hade i bilen på en skogsväg inte långt från oss. Jag skyndar dit och får se allt ligga i en fin hög.
Ytterligare några timmar senare får jag en kommentar på Facebook - man har sett min bil. Vi skyndar dit och bara 5 minuter från vår gård står min bil fint parkerad. Polisen vill inte komma ut och säkra några "spår", utan låter mig ta bilen. När jag öppnar bakluckan är den dock full med stöldgods... När allt är utrett och klart beger vi oss hemåt. Jag tänker "vilken sjuk dag jag har" och beslutar mig för att skära upp lite gurkor och morötter för att ordna dipp och titta på lite tecknat med barnen.
När jag ställer fram mitt stora fat så får jag en konstig känsla i magen. Jag både hatar och älskar den känslan. Den stämmer nästan alltid och just nu skriker den till mig "det fölas i stallet". Hur jag kan veta detta har jag ingen aning om. Men när jag drar igång övervakningen så ser jag att stoet ligger ner.
Jag skriker till min äldsta dotter att passa lillasyster medan jag flyger ut ur huset, ringer Per att han ska komma från grannen och ta barnen.
När jag flyger in i stallet är fölet ute, få ringer jag nästa samtal. Min bästa vän bor på gården och jag hastigt säger till henne "fölet har kommit".
Nästa samtal går till Per i huset "Towe får vara barnvakt, kom och kör fram lastbilen, jag måste åka NU".
Inom mig vet jag att ett föl som kommer 6 veckor för tidigt har en minimal chans att överleva. Men jag vet att åka ska vi. Vi ska antingen åka till "våran" klinik för att avliva den så den inte behöver lida i onödan, eller så ska vi åka till UDS och försöka rädda livet.
När jag håller på i boxen med filtar och försöker ge den värme så får jag ändå lite motstånd. Den fightas med mig och jag känner "fan, vi kör till UDS! Vi chansar!"
Att jag här nu kallar fölet för "den" är helt enkelt för att jag ännu inte vet vad det är för kön.
Från det att jag kastat mig ut ur huset till att vi är lastade i lastbilen och ute på vägen har det gått 20 minuter. Vi har 30 minuters resväg till UDS, men jag ringer fram till min vän som kör och säger att hon får inte köra så att hon förlorar körkortet, men tar en fartkamera henne så betalar jag de böter hon får.
Jag reser bak med hästarna och har telefonstöd av vår egna veterinär. Oddsen är låga, det klargör han, men värme är viktigt. Trots att vi hade många filtar och täcken så tror jag inte att min Barbour-kappa någonsin kommer bli sig lik igen. 
I lastbilen på väg. Fölet varvar mellan att pusta och och att försöka resa sig. Jag värmer och gnuggar för fullt.
När vi anländer till UDS står det så många människor och väntar på oss. Bår är framdragen och varma filtar kastas över fölet. Direkt påbörjas arbete med syrgas och plasma. Vi tar prover och jag informeras klart och tydligt om hur dyr slutnota det kan bli.
Här damer och herrar vill jag slänga in en detalj från verkligheten. Att stå där i kaoset och känna att jag kan säga "KÖR" är en sådan otrolig lättnad. För 700 kronor får man en foster- och fölförsäkring hos (i mitt fall) Anna Skowron på Agria. Där hade jag 120.000 i veterinärvård i ryggen så jag kunde säga just "KÖR". Om man seminerar ett sto och inte tar en foster- och fölförsäkring så tror jag man ångrar sig i efterhand... Alla försäkringsbolag har det, så kolla när ni betäcker!
Man kan inte säga att de inte försökte - fan vad personalen kämpade!! <3
Det jag dock även klargör för veterinären är att "det måste vara rimligt". Fölet får inte ligga och lida för att jag så gärna vill ha ett föl. Där och då får vi veta att det är en hingst. <3
Han svarar bra på den inledande behandligen och jag förstår varför intensivvård för föl är dyrt och komplicerat. Det är 7 personer som jobbar för att rädda hans liv.
I arla morgonstund ber jag dem dock avsluta hans liv... Röntgen har visat att han kommer få tillbringa sina första månader i livet utan att stå på benen. Han har svårt att hålla kroppstemperaturen och det krävs mer och mer hjälp för att hålla honom vid liv.
Änglahästen betyder att man ska låta stoet ta farväl i lugn och ro.
Vi provade, det var en omöjlig uppgift, men jag ville ändå känna att ett liv jag satt till jorden gör jag allt för att försöka rädda.
Varför kom han då 6 veckor för tidigt?
Han kommer obduceras, så även efterbörden. Därefter får vi nog veta, men det vi just nu tror är att stoet drabbades av inflammation i livmodern. Jag såg att hon i början på veckan plötsligt fyllde i sina juver och började läcka mjölk samma dag. Därefter stod hon med vaxproppar och bäckenbanden hade släppt. Självklart har jag konsulterat veterinärer under veckan, men insåg tidigt att detta är en upplevelse jag nog inte kommer gå segrande ur.
I efterhand har jag fått veta att i den fart allt utvecklades så var oddsen låga för att jag ens skulle kunna avstanna vad naturen påbörjat. Han kom även ut i korrekt fölningsposition.
Ett tecken på att stoet börjar acceptera att fölet är avlidet - hon täcker med strö eller hö.
När han avlivades blev han lagd inne hos sin mor i boxen. Hon fick stå tillsammans med honom och säga farväl. Jag åkte dit några timmar senare för att hämta hem henne. Vi tog farväl tillsammans, sen gick vi ut genom dörrarna utan att titta tillbaka.
Vägen hem gick via vår "hemmaklinik", där jag smsat och bett om att få komma in. I Sigtuna gick vi igenom tidslinjen tillsammans, jag fick bolla och ställa de frågor jag inte tänkt på under natten och fick ställa de där frågorna man bara vill ställa någon man känner och vet kommer säga sanningen tillbaka. "Är detta mitt fel?", "Kunde jag gjort något?" och den svåraste av alla "Varför?".
Vi sköljde ur hennes livmoder, kontrollerade henne och beslutade om att sätta henne på Hippotrim för att minska risken för komplikationer och fång.
När fölet kom var det nämligen fullt fokus på honom, stoets efterbörd och efterkontroll hamnade helt i skuggan. Jag ville därför få henne undersökt så att vi sedan kunde åka hem och ta ett varmt bad innan mash och hö väntade i hennes nyspånade box med bästisen Rosa som boxgranne.
Nybadad och klok. Hon vet att han är borta och aldrig kommer tillbaka <3
Nu blir det så långt. Jag pausar här - vi tar del 2 en annan dag. Just nu är jag helt slut, både känslomässigt och kroppsligt.
Om någon önskar kommentera mitt inlägg med vad jag gjort för fel, vad jag borde gjort bättre eller likande så ber jag er att avstå. Det jag just nu behöver är positiva hejarop, för lite nervös är jag att blotta min tragedi för er alla. Men jag gör det i hopp om att någon läser detta och tar med lite kunskap in i avelsboxen.
Mvh en förkrossad Annelie som upplevt sitt livs värsta 24 timmar.
@stallsteningeby på instagram
Läst 29350 ggr
Fler inlägg
Senaste dagarnas rapporteringar om arbetsplatsen i södra Sverige har fått debatten att blomma upp igen. I detta känner jag två saker. 1. BRA! 2. VÄRDELÖST att hästbranschen fortfarande blir utsatt för detta och att unga människor blir utsatta för något som är allt annat än en god och bra arbetsmiljö.
Här kommer då min åsikt.
Bara för att du har ett stall, hästar eller en gård så betyder det inte att du är en arbetsgivare. Att vara arbetsgivare är ett ansvar som skall tas på största allvar. Bara för att du behöver extra händer i stallet, men inte har några pengar att betala ut lön - då är du ingen praktikplats. Även där är du en arbetsgivare och förebild.
I 9 år har jag drivit denna gård, mitt stall och mitt företag. Under denna tid har jag endast två gånger haft praktikanter på plats en vecka eller två. Jag har inte haft någon anställd personal. Är det ekonomin som styr? Nej, det kan jag inte säga. Det är jag som chef som väljer att inte ta in personal. Varför? För jag är inte chefsämne i mitt eget stall.
Att man själv jobbar långa dagar i ur och skur är något man räknar med om man bor på egen gård. Jag arbetar i ett eget syfte för min dröm. Men. Jag har inte tillräcklig erfarenhet för att ta in en utomstående person och förvandla min gård till en arbetsplats. Jag tror att många stall och gårdar borde kliva utanför staketet och titta in på sitt företag. "Är jag en bra arbetsgivare?", "Skulle jag vilja arbeta här?", "Är lönen i realitet med arbetsinsatsen?"
När man blir en arbetsgivare tycker jag att det är självklart med vissa grundläggande tankar och mål. Självklart ska pensionsparande, semesterdagar och en korrekt lön lägga grunden för hela anställningen. Men i det dagliga arbetet bör det även finnas plan för utveckling och möjlighet att växa i sin roll. Det är bara att titta på en arbetsgivare utanför hästbranschen, där är följande inga konstigheter.
Kanske är det min bakgrund inom arbetslivet som gör att jag har fasta tankar om detta. Men jag har haft glädjen att arbeta på en PR-byrå som utvecklade mig inom både ekonomi och projekt. Att sedan arbeta på Hippson sedan det grundades fick mig att vara med på resan. Här på sajten har jag haft framgångsrika kvinnor som chefer och ständigt har det fokuserats på utveckling. Pensionssparandet och semesterdagar har ju självklart rullat på oavsett arbetsplats och när man jobbar över får man antingen "kompa ut" eller få lite klirr i kassan.
Det är ju nämligen normalt.
Men. Hur ska vi kunna ha hästföretagare i landet om vi inte tar hand om de unga som kommer och är intresserade? Hur ska vi kunna måna om framtiden om vi inte tar hand om nutiden?
Jag kanske borde sitta still i båten, i och med att jag inte anser mig själv vara tillräckligt bra för att vara arbetsgivare? Dock har jag ett mål. Att 2025/2026 anställa personal i företaget. En långsiktig plan som jag önskar bäddar för hållbarhet och en god arbetsplats.
Nu slog en tanke mig. Det är inte helt genomtänkt, men jag slänger ut den. Vad tror ni om följande?
Försäkringsbolaget har "Säker hästgård", vad sägs om att Svenska Ridsportförbundet och facket (?) går ihop och startar "Certifierad arbetsgivare"? Vem skulle inte med stolthet sätta den skylten på sitt stall/anläggning?
Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram
| Läst 13712 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej, då var den gjord.
Tävlingsdebuten på hästen som alltid gör sitt bästa för mig. Tänk att man varit med och dragit fram henne till världen. Krokiga ben och en förvirrad blick hade hon när hon reste sig. Men sen blev hon ett fint föl, en fin åring, en ful tvååring, men återigen en fin treåring som hoppade hem diplom på sitt test. Och nu, några månader senare än vad planen var, så har hon debuterat även på tävlingsbanan under ryttare.
8 fel blev det i vår debut. Bakbenen var inte riktigt med ur sväng och en bom föll, då blev hon nog förvånad själv så nästa bom föll också, men på hindret efter det - banans sista hinder var hon med på spåret igen. Supernöjd och jätteglad över min häst! Resultatet hade jag inte brytt mig om oavsett. Jag hade två mål med tävlingsdagen 1. att sikta mellan alla hinderstöd och ta oss över 2. att fika. Vi gjorde båda med bravur!! :-)
Det blev ju även min tävlingsdebut. Hela 5 år sedan jag hade på mig kavaj och ljusa ridbyxor. Dock var nog ingen av oss direkt imponerad över höjden på hindren. 80 cm klarar vi. Nästa start blir det 90 med hopp om 1 meter innan vintervilan kommer. Hemma hoppar vi det, men tävling kan det ju finnas mycket att titta på, så hellre lågt med fin känsla och framförallt - att vi bygger upp hennes tillit, glädje och hopp.
Bilden tog min dotter Towe medan jag ordnade Rose man. Alla närvarade, om vi säger så. haha!
Margaretha, min favvohöna <3
Här hemma på gården rullar allt på. Jag har tagit emot lite nya hästar från vårdavdelningen på Mälaren Hästklinik i Sigtuna. Två är maghästar för lite observation. De har vårdats för kolikkänningar och ibland gör vi ett litet stopp här hos mig för att bevaka dem i miljön "hemma", där jag är med och håller ett vakande öga nästan hela tiden. Blir lite enklare för både stall- och hästägare om det är en som är ansvarig inte att alla ska försöka titta och hålla koll, för då blir det så lätt att någon missar. Båda killarna sköter sig galant, så det är kul!
Nu när hösten är annalkande så börjar även operationshästar höra av sig. En del planerade operationer, såsom lösa benbitar på unga hästar, men jag har även fått lite "trauman", som väntar på OP-tider. Ligament/senskador kommer löpande och jag har fått en förfrågan om ett öga också. Helt klart lite "smått och gott".
Vinterhästarna börjar också bokas in, semesterhästar där ägarna drar till värmen och jag gosar med deras hästar. Ändå bra deal tycker jag :-)
Avslutar dagens blogg med dagens jogg (rimmade ju!) för Rose.
Jogga i grimma på stoooor volt. Se hästen röra sig naturlig, granska och tänka. Är den spänd, avslappnad, ren i gången, tittar den ut i något spår eller känns den balanserad?
Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram
| Läst 20120 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hej!
Jag är just nu mer aktiv på instagram än blogg tyvärr. Men jag tänkte att jag kastar in lite från instagram är i bloggen. Vi börjar med två inlägg, sen har jag en nyhet längre ner.
Ridhus, volter och ensidig träning…
Måste man det? Svar nej!
Jag ogillar ridhus, älskar natur och naturlig bjudning!
Om några veckor ska lilla Rose tävlingsdebutera och jag jobbar på kondition, rakriktning och styrka på närliggande rakbana.
Vid varje vändning blir det en volt, där stämmer jag av hur hon känns, sen fokuserar jag framåt, har hästen mellan hand och skänkel och voilà så har jag en väl genomriden häst med glada öron! 🙌🏼
Hösten är här - ut och njut! 🍁
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Sedan skrev jag ett inlägg om att jag har lediga boxplatser på gården, och samma dag fick jag flera samtal, men tre av dem fick jag tacka nej till. 
Lediga boxar betyder inte att alla hästar är välkomna ❤️
🍂 Hösten är här och jag är i ett skifte med att friska hästar ska lämna gården. Det kommer göra att jag får ett gäng boxar lediga i månadsskiftet.
Men i mitt yrke ingår det att ta hästar från kliniker, hästar med sårskador och hästar med speciella behov. Redan denna vecka har jag tackat nej till 3 hästar.
Det är inget personligt menat mot någon eller för att jag inte bryr mig. Det är snarare tvärtom - för att jag bryr mig ❤️
Hästarna som kommer till min gård vill jag ge 110% för. Känner jag att en skada/sårskada är för mäktig så kommer jag tacka nej. Hör jag ordet ”feber” om en häst eller häst som stått nära andra hästar på vårdavdelning så kommer jag också tacka nej.
Hästarna här hemma på gården går före allt! Jag är, ”peppar peppar”, besparad från smittor och tror att det är min magkänsla och envishet att inte tumma på mina egna regler som gör att jag klarat mig.
Det är dumt som egenföretagare att tacka nej till kunder 💸 Men jag har alltid jobbat långsiktigt och litar på mig själv. Så för er- , hästarnas- och min skull tar jag fortsatt endast hästar jag vet jag kan hjälpa ❤️
Mvh Annelie
📸@studioskold
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Nu till nyheten!
Jag och Anna efter en rolig kursdag!
Det får vara nog av tankar från mig i dag. Hoppas ni alla har en härlig vecka.
Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram
| Läst 25818 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Hästliv »
Här hittar du alla våra husbloggare
Annelies senaste
- Jag är företagare - inte chef!
- Tävlingsdebuten gjord "på riktigt"
- Nej tack (ibland) till ridhus och kunder
- Är du okej? - Nej, det är jag inte.
- Bloggen tar ett uppehåll
- Ett föl stod i skogskanten och tittade på mig
- 9 år non stop - och jag glömmer bort tiden
- "Second opinion" - för en kan väl inte veta allt?
- Bildblogg: Hej! Jag lever!
- ”Varför anställer du inte någon som mockar?”
- Juletid ger arbetstid
- Mjukstart blev en kickstart!
- Hemma med energi och insikter
- Tack och nedvarvning
- Jag är inte riktigt mig själv
- Vi är programmerade att fortsätta framåt
- Vila i frid, våra fina hästar
- Företagsmässigt gick det minus
- ET - så gick min sommar
- "Intresset avtar nog snart!"
Arkiv
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Juli 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- Januari 2022
- December 2021
- November 2021
- Oktober 2021
- September 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- Maj 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Februari 2021
- Januari 2021
- December 2020
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.