Hästliv - Pang så låg jag på rampen

Hej!

Jisses vilken vecka det har varit! Påsken blev allt annat än mysig för mig. Långfredagen blev nog den längsta i mitt liv, jag verkligen bara låg till slut och önskade att dagen skulle vara över. 
Inom loppet av den dagen hann min mobilskärm gå sönder, jag ramlade i hästbajs på lösdriften, råkade trycka till stallväggen med en hösilagebal (som tur var lagade Per!), men det värsta var när jag fick övre luckan på lastbilen i huvudet. Jag kände det i kroppen redan innan vi skulle åka till Norrtälje. Att jag skulle inte åka med. Med allt som hänt på morgonen så borde jag bara gått upp och lagt mig. Men vi skulle köpa tvättmaskin till stallet och ny tv hem. Barnen var laddade på att få äta på McDonalds, och hur tråkig mamma är man inte om man inte vill åka med. 

Men när vi lastat allt i hästdelen står jag på kanten mellan golv och ramp och tittar snett bakåt, in i lastbilen. Plötsligt skriker Per och jag hinner inte reagera. Den starka vinden har tagit tag i övre luckan som kommer flygande i full kraft. Den träffar mig över höger öra och det känns som att skallen exploderar. Jag ligger i en liten hög på rampen och håller mig för huvudet, tårarna rinner och det enda jag säger är "jag vill verkligen bara åka hem nu!!".

Det är väl här som jag och läkarna på akuten helt går isär när det gäller prioritering. Jag tappade synen en stund, men hallå - det var en jävla smäll! I övrigt mådde jag ok. Så jag åkte hem.
När jag vid midnatt sedan får sprängande huvudvärk och efterföljande dag får svårt att se igen. Då ringer jag 1177. Sjuksyster Birgitta var inte imponerad och till akuten jag fick åka... Där var de ännu mindre imponerade och man kopplades upp på EKG och drogs massa blodprover. Samtliga informerades om att man var hästtjej, och det var nästan som att de drog i en högre växel då. Jag fick göra flera tester, fick droppar i ögat så jag såg påtänd ut och kördes upp för en DT-på huvudet. Alla lugnade sig när de insåg att jag inte hade en blödning, utan "endast" en svullnad.


Fem timmar på akuten blev det!

Så diagnos - rejäl hjärnskakning. Det betyder att jag i en vecka haft huvudvärk. Men det börjar lätta! :-) 


Mina armar efter att ha fallit handlös i smällen.

(Och ja, det kan låta som att jag tar ovan som en klackspark, det gör jag inte. Slag mot huvudet är allvarligt, men jag kände mig verkligen inte orolig. Dock visste jag inte att det tar en stund innan man får hjärnskakning och symptom. Men nu har jag lärt mig det!)


Men. Nog om det! Vi måste prata lite häst också! Den största boosten denna vecka är helt klart att vi släppt hem 6 hästar. Och trots detta fanns det inte en enda ledig box i stallet i morse. Det är så himla roligt! Ännu roligare är det att jag i går kväll fick meddelande och samtal om en av hästarna. FRISKförklarad!! Så himla himla roligt. Det är verkligen detta som gör att jag varje morgon älskar att gå ner till stallet. Glädjen jag känner när jag får veta att hästarna gör framsteg och till och med kommit tillbaka fullt i träning. Varje dag går jag här i min "ensamhet". Jag är en egenföretagare som 365 dagar om året är på jobbet. Jag lägger ner så otroligt mycket tid (och steg) i att promenera hästarna, stretcha dem och göra vad veterinärerna ordinerar. Det blir så himla himla roligt när man får kvitto då. Kvitto på att jag faktiskt på mitt vis hjälp till att rädda ett liv, någon fyrbenta kärlek.

Ger inte det energi en torsdag, då vet jag inte vad som gör det!


I morse fick alla lite extra pussar!

Nu ska jag och Towe sparka igång denna dag med mockning. Vi kombinerar lite VAB/stalljobb efter en lång och härlig frukost uppe i huset. Hon tittar på Madagaskar 3, jag bloggar, sen går vi ut :-) 

Ha en fin dag allihop!

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.


Läst 20059 ggr



Fler inlägg

Hej,

Jag vill börja med att tacka! Tack för bemötandet jag fick i samband med mitt förra blogginlägg. De gånger jag bloggat om något som är jobbigt för mig har jag blivit bemött av respekt och omtanke. Några dåliga äpplen finns det alltid, men då har ni stått upp för mig och sagt ifrån. Jag ser det och uppskattar det otroligt mycket. Personer i min närhet, både familj, vänner och personalen på kliniken har alla stöttat och försöka göra denna smärtsamma del av livet lite lättare. 

Livet på gården fortsätter. I hjärtat känns det som att det saknas en puzzelbit och jag kommer på mig själv gå och titta efter hästarna, fast jag vet att de inte finns här. Just Cajza saknar jag extra mycket, kommer på mig själv att vilja gå och smeka hennes mule, men vänder åt andra hållet när jag inser att hon står inte där i hagen. 

Någon som helt klart märkt att matte varit lite "off" är min unghäst, Rose. Varje gång hon ser mig passera gnäggar hon. Varje morgon välkomnar hon mig lite extra och det var nog därför jag skrev det där smset. 
Jag satt i soffan en dag och skrev till min man, som då var på golfbanan, "I dag ska jag rida på Rose". Sagt och gjort. Jag menar, jag köpte mig ju en ny sadel dagarna innan (men inte hunnit uppdatera färgen på övrig utrustning...) 

Ner till stallet gick vi, hela familjen, när Per kommit hem. Jag sadlade, ledde ut och satt upp. Sen skrittade jag iväg. Då slog det mig och jag tittade bakåt samtidigt som jag skrattande sa "Just det, unghästar brukar man longera några varv innan man sitter upp på". Ni skulle sett hans ansikte, ren skräck. Men jag fortsatte skritta iväg. Sen har vi gjort så, jag rider ut och Rose blir starkare och starkare i kroppen. Vi betäckte ju henne under sommaren, efter treårstestet, men hade (the story of my life), sån otur. Två dagar efter ens ovulationen fick hon en sån galen hovböld. Hade så ont stackarn att hon fick sova inne på kliniken. Det blev inte direkt någon dräktighet efter det... Sen hade vi en chans kvar och då tog hon sig inte heller. Då avslutade jag försöken, för ett alldeles för sent föl ville jag inte ha. Nu får hon bli min ridhäst istället. 


Första ridturen på min egen uppfödning <3

Under hösten ska jag bygga upp min häst. Målet är en stark, välmusklad och sund individ som kommer hålla många många år framåt. Egentligen bör hon hoppas in under ryttare, om man ser till vad många andra gör med sina unghästar. Jag tänkte dock inte ha så bråttom med det. Jag fokuserar på att rida ut, varvat med träning av Karin Engström. Hon kommer upp till gården några minuter från oss, och är duktig på tömkörning. Rose gick sitt första pass för henne i veckan, och wow. Man glömmer lixom bort, men vilken fin häst vi har!


Rose och Karin in action!

Som ni ser så fortsätter vardagen framåt. Vi hästfolk är ju lite programmerade så. Man måste hela tiden fortsätta, djuren kräver det och någonstans finns det en tröst i det. En tröst i att man ska fortsätta arbeta, fortsätta älska och bry sig om hästarna. 
Hemma på gården har det både kommit och gått kundhästar. Vi har haft karantänhästar, importerade hästar, som nu åkt hem till sina nya ägare.
Nytt i stallet är en difus hälta, som vi troligtvis funnit orsaken till. En "rygghäst", som jag arbetar med från marken för att mjuka upp och stärka. En fånghäst som står på boxvila, en sårskada som även den står på box, och en unghäst som är på tillfälligt besök när matte tävlar med deras äldre hästar.


Spark på hasen ger stort gips! Under läker det dock superfint.


Arbetskamrat - Equibandet!


Parallellt med hästarna så ska gården förberedas inför hösten. Vi ska stänga våra sommarhagar, tömma lösdriften på andra gården och gå igenom allt här hemma. När vintern kommer har man lixom ingen andra chans på att ordna, då får saker vänta till våren. Och det är ju alldeles för tråkigt!
Nästa sommar ser jag fram emot att inte ha dubbla jobb, utan att "bara" vara hemma på gården. Känns som att man kan ordna det väldigt fint och bra när man har hela dagar på sig! Längtar!



Elwira säger god morgon <3

Hoppas ni får en fin söndag!

Och återigen, stort tack för bemötandet i samband med mitt förra inlägg. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram


Läst 7773 ggr Kommentarer Kommentera

Jag kommer för alltid minnas din päls mot min hud, din andning och dina mjuka näsborrar.


Vår skatt, vår vän och själsfrände.

Jag och Per kan inte minnas vårt liv utan dig i det. Så länge har du varit en del av vår familj. Älskade Cajza.

Det är med respekt och kärlek vi ser dig djupt i ögonen och ser det där vi egentligen inte vill se.
Ser hur du hamnar på efterkälken, ser du du inte orkar hålla fanan lika högt som du brukar, ser den matta blicken i annars så pigga ögon, och framförallt känner värmen i det där frambenet.
Men så har det kommit glimtar under sommaren där jag tänkt att du är inte redo. För vi är inte redo.

Men vi älskar ju dig. Du har lagt hela grunden för det liv vi lever, för miljön våra barn växer upp i och lärt mig känna kärleken till hästen och att lita på min magkänsla.

Jag minns när vi pensionerade dig. Hur veterinären sa att det var för tidigt, men jag stod på mig om röntgen. Hur förvånade vi blev av att se förändringarna och hur lätt valet blev att sitta av. Med det i bakhuvudet vet jag att du drar upp din sköld och visar inte hur ont du egentligen har.

Dagens beslut att låta dig somna in med din son Concorde är det tuffaste jag tagit. Med så fullt av respekt och kärlek för det känns som att bröstkorgen ska explodera.

Jag var inte redo. Jag hade aldrig blivit redo. Men alla tecken visade mig att du var.

Att säga tack går inte. Jag kan inte tacka dig för allt du gett mig. Känslorna ryms inte i det ordet. Men jag försöker. Tack, jag älskar dig och lovar att ingen någonsin kommer kunna mäta sig med dig. ❤️

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

När solen sjönk över Gottröra bjöd vi Concorde "Conny" och Cajza på godis och morötter. De har haft en härlig dag ute med sina vänner och med den största av respekter fick de sedan somna in. Att säga att vi är ledsna är inte ens i närheten av våra känslor. Vi känner sorg över sagan med Conny som vi inte ens fick påbörja. Vi känner tomheten efter Cajza. De gnäggar identiskt och jag kommer nog för alltid gå här hemma och lyssna efter de båda.


En dag kommer jag berätta varför vår 2:åring efter Cajza behövde avlivas, istället för att påbörja inridning. Men jag är inte redo ännu. Jag har inte kommit över smärtan att om jag blivit informerad om hans fraktur så hade jag kanske kunna rädda livet på honom. Nu fick jag upptäcka det själv, alldeles alldeles för sent, och trots att så många veterinärer engagerat sig, både i Sverige och utomlands så var svaret samma från alla. "Det går inte". Jag har skrikit, gråtit och bönfallit dem. Ta alla pengar jag har, men rädda livet på honom. Men det fanns ingen utväg som gjorde mig lycklig. 

Jag kommer minnas detta som mitt livs förlust och aldrig någonsin kommer jag släppa någon av våra hästar utanför gården. Låt mig läka och komma över chocken. Sen ska ni få veta. 


Våra älskade hästar, mor och son. Jag hoppas ni går på det eviga sommarbetet tillsammans nu <3 


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Läst 41593 ggr Kommentarer Kommentera

Hej, 

Som jag skrev i föregående blogginlägg så väljer vi att avsluta vårt avelsprojekt här på gården. Vi har alltid kallat det projekt, för det var aldrig menat att vara något permanent. Det finns många uppfödare ute i landet, som år efter år jobbar med sina ston, föl och unghästar. Jag hade aldrig förhoppningen eller tanken att bli en av dem. Jag såg helt enkelt en del av hästvärlden som jag inte kunde något om - och valde att gå all in för att lära mig mer. 

Jag har jobbat fyra säsonger på Stockholm Seminstation och lärt mig MASSOR. Jag känner min otroligt trygg i rollen som assistent till veterinären och avslutade min anställning där med att undersöka mitt eget sto. (Detta självklart med överseende av veterinären!) Mallig var jag när jag snabbt fann allt han bad om ;-)


Älskade Chippen ställde snällt upp!

Hemmavid om våren har jag tagit hand om fölningar med allt vad det innebär. Min första fölning var ett rejält felläge där fölet redan var död, pga brusten navelsträng. Är inte det en start på avelskarriären så vet jag inte... Därefter har det varit enkla fölningar och svåra fellägen. Allt har vi ordnat. Och fram till fölen kommer handlar allt, året runt faktiskt, om stoet. Jag har vårdat mina avelsston med fint foder, tandvård, hovvård. Hyrt en gigantisk lösdrift för att ge dem friheten att röra på sig med en stoooor ligghall att gå in och sova i. Om sommaren vandrar de glatt på otroliga 10 hektar mark som ligger inbäddad i skog för underbar skugga de varmaste dagarna. Jag har verkligen gjort allt för att maxa mina chanser till att få föl på ston som är välmående och i fertil ålder.



Quimby på sommarbete som föl. 

Men har jag då fått föl?

Svaret blir nja. Jag summerar detta projekt med siffrorna 18 mot 4 (6). Det betyder att jag har försökt få 18 föl, men slutar med 4 stående avkommor. Vi har 2 föl på bakning, så jag hoppas vi slutar på 18 mot 6. Av dessa stående avkommor har vi sålt 2. Men! Vill jag ändå slå in här! De fyra avkommor vi fått är helt fantastiskt fina. Så stolt över dem!

Vi bedriver arbetet här på gården i ett företag. Därför får jag det ganska bra på papper hur det går, rent nummermässigt. Om man gör det privat så är det lätt att man blundar för siffrorna och kör på. Därför har jag varit hård mot mig själv. Jag har tagit till sägningen "kill your darlings", titta på företagets olika delar med granskande ögon och ta bort de delarna som kostar mer än de ger.

För oss blir det avelsdelen.


Mary Ellis och Rose Bay sommaren 2019.

Det blir naturligt på något vis. Jag känner mig lite "klar" med den delen av mitt liv. (just nu). Jag stänger inte dörren helt för att ta föl i framtiden. Men just nu är det inte där mitt hjärta slår en extra volt. Vi har därför sagt upp arrendet på lösdriften och den gruppen av hästar splittras. Det är unghästar som flyttar hem för inridning, Chippen är såld, Warona flyttar hem till sig etc. 
Ur gruppen kommer vi ha de två dräktiga mottagarstona och Lunatic. Just nu håller vi på att ordna en egen liten lösdrift hemmavid som de kan bo i. 

Att ha hästar på lösdrift på gården bredvid tar sin tid. Jag lägger ner mycket tid varje vecka på att ta hand om dem och istället frigör det tid och kraft för mig att lägga här hemma på gården. Det känns bra!


Concorde som föl 2020 <3 


Den här resan har öppnat så otroligt många dörrar för mig. Jag har inte bara lärt mig hela reproduktionsdelen utan även lärt mig hantering av föl och allt det administrativa med att ordna pass till dem, avmaskning, vaccinationer etc etc. 
Vi har varit på fölvisningar, fölauktion, unghästtest och varit med vid inridning. Jag ser inte tillbaka på denna resa med känslan av misslyckande - tvärtom! 
Utan denna resa hade jag inte suttit med i styrelsen för SWB Mälardalen, där jag lärt mig ännu mer. Min målsättning där är att tillsammans med salugruppen försöka skapa möjlighet och en fönster ut för uppfödare att kunna sälja sina fina avkommor. 



Projektet gav oss också Rose! Och för det är jag evigt tacksam <3 Om en månad är sommarlovet färdigt för henne och hon är min nya ridhäst.
Som jag väntat så många år på att hon ska växa upp :-) 



Mvh Annelie

@stallsteningeby på instagram


Läst 46180 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

I bloggen hästliv får vi följa med Annelie Eriksson i hennes vardag. Det är allt från familjeliv till den dagliga verksamheten med både rehabilitering av hästar och avel. På den egna gården finns det ständigt något att göra.

Till bloggen

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.