Hästliv - "Second opinion" - för en kan väl inte veta allt?


Hästen på bilden har inget med inlägget att göra, blev bara en passande bild på mig ur vardagen.

Hej!

Hoppas ni alla njuter av timmar i stallet, pussar på era mular och låter era hästar ha en omväxlande vardag. Försök att inte fastna enbart i ridhuset, trots is, lera eller hårda underlag. <3

I dag tänkte jag författa ett inlägg som jag tänkt på många gånger om. Det här med att be om en Second Opinion. Hua, det är säkert någon som läser och ryser av bara tanken. Just ordet second opinion har nästan fått en negativ klang - som att det är något dåligt. För mig är det helt tvärtom. Jag får många hästar till mitt stall, ofta som rest långt för att ge en hästen en andra chans. Kanske bor man lite "off" och enbart har en veterinär att vända sig till, och ingen ordentlig klinik. Jag har själv valt att byta klinik med häst för att jag tror att just denna skada kan någon annan veterinär sätta fingret rätt på. Jag har själv lämnat min trygga hamn för att åka till den veterinär ägaren önskar och fått tips om. Och jag har helt klart tänkt till när det gäller mina veterinärval beroende på vilken häst/skada jag åkt med. Ja jisses, för mig med min egna älskade Conny så kändes det som att jag drog in hela Europa för second opinion. 

Hjälp mig här - vad tycker ni? Är det rätt eller fel att be en annan veterinär titta på din häst?

Jag skulle säga att i samtliga fall som jag bett om hjälp med nya ögon så har vi fått fram mer information om varför hästen har återkommande hälta, varför den reagerar som den gör eller liknande. I några av fallen har vi fått samma svar som tidigare veterinär gett - och då med säkerhet kunnat veta att beslutet om att låta den somna in varit det bästa för någons älskade vän. Här vet jag av egen erfarenhet att när dagen är kommen och knivarna hugger i ens hjärta. Då vill man med säkerhet veta att det inte fanns något man kunde göra för att ändra den tråkigaste utgången av alla.

Något som i samtliga fall varit helt säkert är att hästägaren får ångest över att "överge" sin veterinär. Eller inte själva saken att någon annan ska få titta på hästen, utan snarare att man ska berätta det för nuvarande veterinär. Det gör mig konfunderad. 

Jag har inga problem att åka hem från ett klinikbesök, känna efter i magen om jag tror att vi är på rätt spår eller inte. Efter 9 år med min verksamhet och mer veterinärbesök på en vecka mot vad en "vanlig" hästägare gör på ett år, så vågar jag påstå att jag i alla fall har lite koll på saker och ting. Jag kommer aldrig någonsin ens vara i närheten av det veterinärayrket, så tro inte att jag sitter här och bröstar upp mig! Men om jag kommer hem och känner att det gnager lite i mitt huvud, då ringer jag upp ägaren och berättar det. Vi bollar tankar fram och tillbaka, och för dem som har samma känsla blir det ett lätt val. Vi visar hästen igen, denna gång för någon som inte sett den tidigare. Det bästa är då att ha med hästens tidigare journaler så att den nya veterinären får bra information från branschkollegan. Och här kan de bli lite tufft... 
Du som hästägare vet väl att du äger dina egna journaler? När som helst kan du begära ut allt från din veterinär/klinik. 

Det verkar vara jobbigt att behöva ringa det samtalet, nästan som att den på andra sidan luren kommer bli arg. Så kan ju fallet vara, men för mig, om en veterinär blir arg för att man försöker göra det bästa för sin häst... Då vet jag inte om jag vill vara hos den veterinären längre. Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap.
Mitt tips är att, oavsett om du besöker veterinären en gång vart tredje år, eller en gång i halvåret - begär alltid ut journalen från ditt besök. Det är alltid bra att ha all dokumentation om din häst på samma plats, gärna hemma i din dator. Tänk om du akut måste åka till en annan klinik, eller om du flyttar och viktig information finns i någon av dessa journaler? Då hade det ju varit superbra att ha dem.

För mig går det att summera mitt arbete med de skadade hästarna på följande vis:

Hästar är ömtåliga, stora, tunga och klumpiga djur. Deras tunna tunna ben ska bära upp denna stora massa och även vara aktiva sporthästar, samtidigt som vi önskar att de inte springer in i en liten pinne i hagen eller slår i hoven i en sten. När våren kommer vore det underbart om de undvek att slicka i sig sand, det är så tråkigt att skölja magen på kornen sen. Om vintern broddar vi upp för att slippa halkskador, då tusan trampar de sig själva med brodden. Runt oss som hästägare finns veterinärer redo att hjälpa till när olyckan eller klumpigheten varit framme. Alla har gått sin utbildning, tagit sin examen med en gemensam nämnare - kärleken till hästen. Så det är väl just hästen som ska stå i centrum när skadan är framme? Så låt mig upprepa mig igen: "Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap". 

Jag är i stallet 14-15 timmar om dagen, jobbar outtröttligt tills jag somnar på soffan med att försöka upprätthålla veterinärens önskan. Följa hemgångsråden slaviskt till nästa återbesök. Medicinerar, promenerar och stretchar till punkt och pricka. Inte för en enda sekund känner jag mig orolig för att om jag ber om en second opinion på en av hästarna i mitt stall, så kommer det trampa någon på tårna. Jag gör det ju för hästens skull. Många gånger har flera veterinärer varit inblandade på samma häst, med vilje och känslan av teamwork. Och det är just de gångerna som det har blivit succé! Då snackar vi att oddsen varit riktig dåliga på en skada, att man anser att det är 30 % chans att hästen återhämtar sig igen. Men man sätter in sin målmedvetenhet, drar i trådar som finns och försöker hitta det där teamet som är bäst på just sin sak. Just en av de hästarna som vi gjort en sådan resa med vet jag snart är uppe på högsta nivå i dressyren igen. Kanske skriver jag ett inlägg om hans väg åter till tävlingsbanorna snart. En av mina mest utmanande kundhästar, helt klart för han förstod inte att han var skadad.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.


Läst 66109 ggr



Fler inlägg

Hej!

Jag måste väl ändå nämna det uppenbara... Har ni läst artikeln om mig här på Hippson? :-) 
Läs den här annars, om ni vill <3 

Den är en av flera delar som jag varit med i på senaste tiden. Grand finale (får man väl ändå kalla det), är att jag ska vara med i nästa nummer av tidningen. 
Jag tror och hoppas att in får se en sida av mig där, som ni inte sett tidigare. Men jag har inte läst det själv ännu, så man vet aldrig ;-) 

Fotograf Johan Marklund fångade en härlig bild på mig när han var här, med Lunatic i framkant (nyfiken som alltid) och min älskade Ryana lite skitig bredvid mig. Skrattar gör jag för min uppfödning Mr Wright försöker äta upp min hand lite försynt, men ändå inte. haha


Sååå, vad har jag gjort senaste tiden då? Jag kommer inte ljuga, för det är inte att berätta sanningen. Just nu är jag nere i en svacka. Sorgen blir påtaglig mellan varven. Oftast kan jag lyckas hålla den kontrollerad och vardagen med barnen och gården hjälper mig fokusera framåt. Men sen kommer det vågor när jag inser att han kommer inte tillbaka. Min man kommer aldrig mer gå in genom dörren, kan kommer aldrig komma och krama mig på natten så att man nästan kvävs för att han alltid var så varm. Inte heller kommer han lyfta sina barn till skyarna och få dem att skratta så de nästa kroknar. 
Döden är oåterkallelig och definitiv. Det vet man, men oj så svårt det är att acceptera ibland. 

Men det vackra med döden (eller inte) är att livet forsätter. Man tvingas gå vidare och varje morgon när solen går upp torkar man sina tårar och fortsätter.
Jag har dragits med min skadade arm, men nu börjar vi äntligen få rätsida på det. Två gånger har den sprutats med kortison, en gång sattes det akupukturnålar och i dag blev nerven bedövad för att "nollställas". Om en vecka hoppas jag att den är tillbaka i full fart. 

För det behövs. Om några dagar blir det fullt i stallet igen. Jag har fått hålla lite på boxplatserna eftersom jag haft ont i armen och fått hjälp av vänner med mockningen. Jag hade dock satt en egen tid för min paus och nu är det dags att öppna dörrarna igen.
Denna vecka anländer det snabbt 5 hästar och på måndag en, kanske två hästar. Sen är det fullt ös som vanligt. Superkul!
Hästarna som kommer är tre semesterhästar, en fraktur, en hovrelaterad skada och eventuellt en ligamentskada. 

En som verkligen börjar komma igång här på gården är Albert. Vi tömkör i ur och skur och nu börjar han bli pigg, starkare men det är en bit kvar innan han är snygg och musklad igen. Men vi jobbar på det!

Vågar man lägga in filmer på när man rider utan att man blir kritiserad? Här sitter jag på min femåring, målet är avslappnad och att hon ska kunna ta fram näsan och sträcka ut halsen utan att tappa balansen <3




Jag lämnar dagens blogginlägg med humor! Jag är så fruktansvärt mörkrädd!! Så här gick det igår när jag skulle ner till stallet i mörkret, haha!



Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram 


Läst 2136 ggr Kommentarer Kommentera


Helt klart en ovanlig måndag i stallet!

Hej!

Just nu rullar allt på i en himla fart! I måndags inleddes veckan med att fotograf och reporter var på plats flera timmar med mig på gården. Helt klart en ovanlig dag (och kall!!,haha!) men jag hoppas att utslaget av dagen blir något som ni alla tycker om när ni läser. Det kan nämligen vara så att en viss Annelie Lundkvist ska vara med i tidningen. Så himla märkligt, men rolig! Vad vi pratat om låter jag vara hemlis till tidningen kommer ut. Men hoppas ni alla tycker om det <3


Polishästen "Zvante" njöt av uppmärksamheten! Dagen efter dansade han igenom sitt återbesök också. Hoppas han snart är i tjänst igen :-) 

Utöver stora intervjudagen har veckan varit relativt lugn. Jag har varit på kliniken och hovslagaren har varit här för att byta gips på en fraktur samt slå på en sko på läkt skada. Anledningen till att jag behövt tacka nej till en hel hög hästar är enkel - jag själv är skadad. 
Innan jul började jag känna smärta i armbågen. Det är inget ovanligt för mig på vintern, och när det kommer runt jul brukar jag få hjälp här hemma med mockning och kunna få vila lite. När jag numera är ensam på gården så har det bara varit att bita ihop. 

Flera gånger om dagen har jag haft ultraljud, värmelampa och liniment på armen för att försöka lindra. En omgång med antiinflammatoriskt och två vändor till massör har jag även hunnit med. Det höll på att bli bra, men så hände det som inte fick hända. En häst jag promenerade kastade sig tre gånger i hopp om att få leka vildhäst på vift... Han lyckades inte, för jag höll i. Men istället slet jag upp något i armen som plötsligt gjorde mer ont än någonsin. 

Jag skickades till Idrottsskadecentrum i Uppsala och där kunde vi konstatera skadad och inflammerad ledkapsel i armbågen. Om vi säger så här... AJ, vad ont det gör att få en spruta kortison rätt in i armbågen. Fy fan (ursäkta svenskan).

Han förstod att jag har svårt att inte arbeta, men vänligen, dock bestämt, bad han mig att ta det lugnt. Så jag gjorde något jag sällan gör. Jag har bett om hjälp!
I går var min kompis Maria här och mockade. I dag var kompisen Josefin här och mockade. I morgon kommer Maria igen och under helgen hjälper kompis My mig. På tisdag är det dags för kortisonspruta nummer två. Därefter ytterligare några lugna dagar innan vi hoppas att armen är som ny igen. 
Det är svårt, otroligt svårt, att sitta still... Men jag tog faktiskt fyra timmar i dag när jag la mig på soffan och somnade. Mitt på dagen. Så skönt och v ä l d i g t välbehövligt!


Färre hästar i stallet känns märkligt. Jag har snart hela 6 boxar lediga!

Att ha få hästar i stallet är ganska tråkigt. Men jag fullkomligt vägrar ha fler hästar än vad jag klarar av. Min kropp säger nej just nu och då måste jag lyssna. Min plan är att låta kroppen bestämma lite och kanske blir det 14 dagar lite lugnare nu. Vi närmar oss våren och jag känner mig inte ett dugg orolig för min ekonomi som egenföretagare. Min sommar blev nämligen fullbokad häromdagen. 
Det är otroligt hur snabbt saker går via sociala medier. Jag la ut gällande sommaren och VIPS var det fullt. 



Jag fullkomligt längtar efter sommaren! Våren är ju långt bort, men när stormen Ingunn kommer in över Sverige och blåser bort all is på gården, så får man ju ändå hopp om livet som gårdsägare. <3
I vår hoppas jag på många förändringar här på gården. Jag drömmer om att anlägga en ny ridbana, att hönsen och kaninerna får nya bostäder på baksidan av stallet - och att jag får napp i min tanke om personal. 

Jag är nämligen på jakt efter en gårdskarl/kvinna. Någon som egentligen inte vill arbeta med hästar, men tillbringa sina dagar utomhus för att hjälpa mig på gården. Ni vet allt det där praktiska som jag måste göra, men egentligen skulle jag hellre lägga den tiden på hästarna. 
Vi pratar hagfix, vattenfyllnad, gräsklippning, sandning etc. 
Har börjat lägga ut lite trådar så får vi se vad som händer!

Ha en fin vecka! Och följ mig gärna på instagram @stallsteningeby - där har jag precis passerat 4 100 följare! Superkul för lilla mig :-) 

Mvh Annelie 


Läst 9138 ggr Kommentarer Kommentera

Hej!

Här på bloggen har jag helt lyst med min frånvaro. Anledningen har varit ganska enkel - vintern kom och jag bor numera ensam på en hästgård med två barn och många hästar. 
Finns inte så mycket tid för att sitta vid datorn. 
Man märker att tiden är knapp när ens kunder börjar klaga över att de gärna vill betala för sig, men ännu inte fått en faktura. Administrativt svag just nu - det är jag!

Nå väl. 

Om vi tar det lite privata först... Nu har jag tagit mig igenom jul- och nyår utan min make. Jag har firat äldsta dotterns sjuårsdag och på söndag är det yngsta dotterns fyraårsdag. Tillsammans med min familj och de otroliga vännerna jag har lyckas jag ta mig igenom allt detta. Absolut inte utan att det hugger i hjärtat och stundtals blir svårt att andas. Men jag tar mig genom det. Första året är värst säger alla. Jag tror att resten av livet blir jobbigt, men förstår vad de menar när man måste ta sig igenom det första året. Vi har tagit oss genom 7 månader. 

I november så tog jag även mina barn och åkte utomlands. Kände att vi behövde samla kraft, få vara ensamma och skapa roliga minnen. Vi hade en underbar resa, och det var skönt att bocka av ännu en sak - att jag kan resa med dem ensam.


De finaste jag har - mina reskamrater <3

När vi kom hem från semestern så blev det verkligen käftsmäll på käftsmäll snudd på från det att jag landade på Arlanda. Varför är det så att när saker börjar krångla så är det så himla svårt att klara sig från talesättet "en olycka kommer sällan ensam"?
Första riktiga kylan kom. Holy JESUS vad jag inte hade koll på allt som min man brukade göra när det blir kallt... Jag har alltid haft koll på hästarna - han på byggnaderna. 
SMACK stod vi utan vatten till hästarna, utan vatten till stackars Nathalie som bor i attefallshuset och ingen förstod något.
En av mina bästa killkompisar kom för att hjälpa, en granne kom för att ordna. Tillsammans skapade de något team som i tre dagar jobbade outtröttligt för att ordna upp allt. Det var byggfläktar, värmekablar och nollställning av allt. 
Jag sov knappt dessa dagar, drömde mardrömmar om spruckna vattenledningar när jag väl somnade. Tillslut gick jag bara runt och grät. Kände att jag skiter i allt. Säljer gården och flyttar till en lägenhet. 

Stallet var det enkla att ordna. Lillhuset visade sig ha en trasig värmekabel. Ett kalas som gick på 55.000 kronor. Tack för hemförsäkring! Och här måste jag säga att direkt när jag anmält detta till mitt försäkringsbolag ringde de upp och frågade om de skulle komma ut med en vattenbil, eller om jag löst vatten till hästarna. Blev SÅ glad för frågan, även om vi redan löst det. 


"Is, vatten, vatten, is"


Hästmässigt då? Ja, de vackra djuren har helt missat min dramatik utan stått glatt i stallet och varit nöjda. <3
Det har fullkomligt rullat in hästar på gården, lite som Roy och Rogers låt "kunderna kommer, kunderna går på Roy och Rogers mack." Just nu har jag fullbokat till slutet av januari. Jag hoppas att därefter få lite andningsrum med en ledig box eller två någon vecka. Känner jag mig själv så blir inte fallet så. :-) 


KTP märkte då inte av något vattenproblem, han var konstant nöjd ;-)

Det har varit allt från häst med ekollon-förgiftning, tandproblematik, sårskada, ögonhäst, muskulärttrauma, hovbensfraktur och planerade kastrationer och bortoperation av lös benbit. Lite smått och gått helt enkelt.



Ett stycke bandagebyte gjort.


Snö i massor kom det. Då snackar vi massor.

Jag har även fått in ett föl (eller nästan ettåring blir mer korrekt) akut. Den historien vill jag inte skriva så mycket om just nu. Men på min instagram har jag delat med mig i storys över skicket den kom i. Om vi säger så här... Den hittades på julafton i en snödriva. Jag har fått hjälpa fölet upp med linor så det inte funnits krafter till att ta sig upp på egen hand. När jag avmaskade så fick jag se mer mask än jag någonsin sett... Men. Hon tar sig. Får mer kraft för varje dag och nu strosar hon omkring i min stallgång och dagarna, snor hö och flörtar med hästarna som har boxvila.

Anledningen till att jag inte skriver mer är nog för att ni förstår att man kommer inte undan med sådant här utan konsekvenser.

Bästa största tacket till mitt team av veterinärer som rådgjort mig om hur man på bästa och säkraste sätt fodrar upp och tar hand om den lille. <3





Nu ska jag springa ner till stallet. Kidsen somnat och jag ska förbereda en häst inför återbesök på kliniken i morgon. Tror även det blir lite extra gröt för dem ikväll. Men min pappa säger att denna vecka kommer våren! Jag tror inte riktigt på honom, men längtar ;-) 

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram. Där är jag mer aktiv och faktiskt får man ibland både se mig skratta och gråta på film. Bara det är ju underhållande i sig! ;-)



Läst 17168 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Hästliv »



Här hittar du alla våra husbloggare

Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.