Hej!

Livet snurrar på och jag kom ut till lösdriften en härlig fredag morgon för 10 dagar sedan. Det som skiljde denna härliga morgon var att det stod ett FÖL och tittade på mig i skogsbrynet. 
Jag åldrades 7 år på två sekunder och skrek rakt ut. Min stackars vän Agnes som var med i telefonen fick helt klart vakna till liv med ett ryck. (Och ja, visst är det roligt att man har teamsmöten kl 06.45 bara för att man är hästfolk, båda ute på språng)



Varför föddes han då helt utan vår vetskap? Jag kan summera det helt enkelt med att stoet grundlurade oss. Jag hade sett henne ge första tecken på "något" samma dag, men var helt säker på att fölet enbart la sig i position i magen. Juver fanns det inte så mycket att skryta om. Bäckenbanden hade hon släppt sedan flera veckor tillbaka, men där hade inget heller förändrats och hon åt, hängde med flocken och busade som vanligt. 
Klockan var 22.30 när vi tittade till henne i hagen. Jag sa till Per att det kommer nog dröja till nästa vecka innan vi får något föl.
Men ett föl fick vi. 

En välskapt herre, pigg, glad och perfekt!
Hon hade gått in i ligghallen och fölat, för där fann jag efterbörden som såg fin ut. Sedan hade hon lotsat ut honom till skogsbrynet för bättre kontroll på sin omgivning och där hjälpte de andra hästarna henne att stå vakt. Den scenen i morgonsolen var helt underbar. Naturligare än så går det inte att få, men jag som har fem kameror i stallet, ett föllarm och "dygnat" de senaste 6 åren under föltider blev helt klart chockad. 



Prinsen fick komma in med sin mor på box, där i halmen somnade han gott medan den stolta mamman fick både extra mat och mash.

Vi har döpt honom till Mr. Wright. Vi döper våra hästar på "flygplanstema" och modern Chipotle HH har "starka profiler inom flyget" som tema. Bröderna Orville och Wilbur Wright var två flygpionjärer som, bland annat konstruerade "The Flyer I". Det var ett amerikanskt motordrivet biplan och räknas som världens första fungerande motorflygplan.

"Wilbur", "Wille", "Oskar"... Ja, kärt barn har många namn.

Han är efter vårt nu sålda sto Chipotle HH, som gått 1,60-hoppning och är efter hingsten Tenor du Gue, som Jonna Ekberg tävlade i världscupen etc. 
Man kan verkligen säga att jag varit med hela vägen i tillverkningen av detta föl. Jag höll i AV:n (artificiell vagina), när hingsten tappades på sperma. Var med i matchningen mellan sto och mottagarsto. Fick åka upp med båda hästarna för att stå med när vi spolade ur honom för att sedan göra en Embryotransfer in i hans amma. 

Embryotransfer delar ofta upp åsikterna, men jag känner mig priviligerad att få vara med hela vägen och det har varit lärorikt, roligt och gett ett enormt fint föl <3

Dock lovade jag Per att om det blev en hingst så skulle vi sälja honom... Så han är till salu. <3










Bilderna ovan är han knappa 20 timmar gammal <3 


I dag provsmakade han på min näsa när jag fodrade <3

På återseende! Jag är bättre på instagram än blogg tyvärr. @stallsteningeby på instagram.

Mvh Annelie

Varje vecka uppdateras tavlan, annars glömmer jag kanske något.

Hej!
Världens sämsta bloggare här... Men det händer så otroligt mycket hela tiden, att det hinns inte med att öppna datorn. 

Senaste tiden har varit som alla andra tider. Jag hjälper till att ta hand om skadade hästar och vi skickar hem dem när de mår bättre. I år har vi två ston som inte kommer hålla för sporten, därför hjälper vi ägarna att få dem seminerade innan hemgång. Känns helt ok att få vara lite kvar i uppfödarvärlden, även om det inte blir våra föl. 

På tal om föl. Inom en månad kommer vårt föl. Griselda är rejält runt om magen och går ute med sina vänner på lösdriften. Jag försöker ha is i magen och låta henne vara där ute så länge det går. Hon är trygg i sin flock och jag är rädd för att ta in henne på box om nätterna, vet att det kommer stressa henne. Just nu går hon och lägger sig i vindskyddet och njuter av de lite varma dagarna. Nöjd och en bit kvar innan det närmar sig förlossning. 


Vid morgonfodringen i morse <3



Här är det från vänster Ryana, 9 månader, Rose 4 år och dräktiga Griselda 5 år som snarkar gött. 

På tal om uppfödning - vår egna fyraåring Rose Bay går från klarhet till klarhet. Hon har fått åka iväg tre gånger på hoppning. Hinderna är nedgrävda, men hon tar sig an allt på samma sätt som hon gör hemma. Med förtroende och en nyfikenhet. Superroligt!


Rose <3 


Stolt husse och avslappnad häst efter vårt ridpass. 

Och vad gör vi hemma på gården då?
Jo, nu när våren är på ingång tar vi oss an arbete som legat i dvala under vintern. Dels krävs det att gården vårstädas och fixas fint. Det kliar i fingrarna och man vill åka till blomsterhandeln och fylla upp med färggranna växter, men det blir säkert minusgrader nästa vecka, så lite får man hålla sig ;-) 

Vi har fått tillgång till mer mark via vår granne, så där är det mer stolp beställt och Per har börjat stolpa upp. Ser fram emot att låta våra hagar närmast stallet vila i sommar.
Inne i stallet har vi haft en blandad kompott med hästar under månaderna som gått. Det har varit allt från ligamentskador, gaffelbandsfästen, fissurer (dvs inte benbrott utan sprickor i benen), hovbensfrakturer och några hästar som är här för att vila. 


Vår travhäst har läkt fint och ska strax tillbaka till tränaren igen. Om vi säger så här - han är pigg och glad ;-) 


Vi har åkt en period till Lövsta för vattenbandsträning. En morgon fick Towe åka med och hålla koll <3

För två år sedan tänkte jag att vi behövde bygga ut så att jag skulle slippa tacka nej till kunder. Nu är jag i vägskälet där jag inser att jag skulle kunna bygga 10 boxar till och fortfarande ha fullt på gården. Snacka om en boost, men också ett stort ansvar det förtroendet ger. 
I dag anländer en nyopererad häst, i morgon ska jag in till kliniken med en häst "från norr" som jag är ganska säker på inte behöver någon större åtgärd. Det ska bli lite spännande att se om magkänslan stämmer. 

På tal om magkänsla - jag och veterinärerna på kliniken har börjat med en ny sak. Inte med alla, men de flesta. Igen säger till mig vad de tror eller hur mycket bättre en hälta blivit. Jag får säga "jag tror 70 procent bättre", till exempel och sen får jag se om vi är på samma plan. Hittills har jag inte gjort bort mig helt i alla fall. Det är väldigt bra att träna sitt öga, speciellt när man tittar på hästarna så där löpande på samma underlag under flera omgångar. 

Nu får vi avrunda här, jag ska dra med lilla Elwira ut och starta morgonrutinerna. Hon är hemma sjuk från förskolan, men tillräckligt pigg för att vara med mamma ute i stallet. 

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram

Hästen på bilden har inget med inlägget att göra, blev bara en passande bild på mig ur vardagen.

Hej!

Hoppas ni alla njuter av timmar i stallet, pussar på era mular och låter era hästar ha en omväxlande vardag. Försök att inte fastna enbart i ridhuset, trots is, lera eller hårda underlag. <3

I dag tänkte jag författa ett inlägg som jag tänkt på många gånger om. Det här med att be om en Second Opinion. Hua, det är säkert någon som läser och ryser av bara tanken. Just ordet second opinion har nästan fått en negativ klang - som att det är något dåligt. För mig är det helt tvärtom. Jag får många hästar till mitt stall, ofta som rest långt för att ge en hästen en andra chans. Kanske bor man lite "off" och enbart har en veterinär att vända sig till, och ingen ordentlig klinik. Jag har själv valt att byta klinik med häst för att jag tror att just denna skada kan någon annan veterinär sätta fingret rätt på. Jag har själv lämnat min trygga hamn för att åka till den veterinär ägaren önskar och fått tips om. Och jag har helt klart tänkt till när det gäller mina veterinärval beroende på vilken häst/skada jag åkt med. Ja jisses, för mig med min egna älskade Conny så kändes det som att jag drog in hela Europa för second opinion. 

Hjälp mig här - vad tycker ni? Är det rätt eller fel att be en annan veterinär titta på din häst?

Jag skulle säga att i samtliga fall som jag bett om hjälp med nya ögon så har vi fått fram mer information om varför hästen har återkommande hälta, varför den reagerar som den gör eller liknande. I några av fallen har vi fått samma svar som tidigare veterinär gett - och då med säkerhet kunnat veta att beslutet om att låta den somna in varit det bästa för någons älskade vän. Här vet jag av egen erfarenhet att när dagen är kommen och knivarna hugger i ens hjärta. Då vill man med säkerhet veta att det inte fanns något man kunde göra för att ändra den tråkigaste utgången av alla.

Något som i samtliga fall varit helt säkert är att hästägaren får ångest över att "överge" sin veterinär. Eller inte själva saken att någon annan ska få titta på hästen, utan snarare att man ska berätta det för nuvarande veterinär. Det gör mig konfunderad. 

Jag har inga problem att åka hem från ett klinikbesök, känna efter i magen om jag tror att vi är på rätt spår eller inte. Efter 9 år med min verksamhet och mer veterinärbesök på en vecka mot vad en "vanlig" hästägare gör på ett år, så vågar jag påstå att jag i alla fall har lite koll på saker och ting. Jag kommer aldrig någonsin ens vara i närheten av det veterinärayrket, så tro inte att jag sitter här och bröstar upp mig! Men om jag kommer hem och känner att det gnager lite i mitt huvud, då ringer jag upp ägaren och berättar det. Vi bollar tankar fram och tillbaka, och för dem som har samma känsla blir det ett lätt val. Vi visar hästen igen, denna gång för någon som inte sett den tidigare. Det bästa är då att ha med hästens tidigare journaler så att den nya veterinären får bra information från branschkollegan. Och här kan de bli lite tufft... 
Du som hästägare vet väl att du äger dina egna journaler? När som helst kan du begära ut allt från din veterinär/klinik. 

Det verkar vara jobbigt att behöva ringa det samtalet, nästan som att den på andra sidan luren kommer bli arg. Så kan ju fallet vara, men för mig, om en veterinär blir arg för att man försöker göra det bästa för sin häst... Då vet jag inte om jag vill vara hos den veterinären längre. Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap.
Mitt tips är att, oavsett om du besöker veterinären en gång vart tredje år, eller en gång i halvåret - begär alltid ut journalen från ditt besök. Det är alltid bra att ha all dokumentation om din häst på samma plats, gärna hemma i din dator. Tänk om du akut måste åka till en annan klinik, eller om du flyttar och viktig information finns i någon av dessa journaler? Då hade det ju varit superbra att ha dem.

För mig går det att summera mitt arbete med de skadade hästarna på följande vis:

Hästar är ömtåliga, stora, tunga och klumpiga djur. Deras tunna tunna ben ska bära upp denna stora massa och även vara aktiva sporthästar, samtidigt som vi önskar att de inte springer in i en liten pinne i hagen eller slår i hoven i en sten. När våren kommer vore det underbart om de undvek att slicka i sig sand, det är så tråkigt att skölja magen på kornen sen. Om vintern broddar vi upp för att slippa halkskador, då tusan trampar de sig själva med brodden. Runt oss som hästägare finns veterinärer redo att hjälpa till när olyckan eller klumpigheten varit framme. Alla har gått sin utbildning, tagit sin examen med en gemensam nämnare - kärleken till hästen. Så det är väl just hästen som ska stå i centrum när skadan är framme? Så låt mig upprepa mig igen: "Ingen kan ju allt, men alla kan massor och tillsammans får man ett oändligt hav av kunskap". 

Jag är i stallet 14-15 timmar om dagen, jobbar outtröttligt tills jag somnar på soffan med att försöka upprätthålla veterinärens önskan. Följa hemgångsråden slaviskt till nästa återbesök. Medicinerar, promenerar och stretchar till punkt och pricka. Inte för en enda sekund känner jag mig orolig för att om jag ber om en second opinion på en av hästarna i mitt stall, så kommer det trampa någon på tårna. Jag gör det ju för hästens skull. Många gånger har flera veterinärer varit inblandade på samma häst, med vilje och känslan av teamwork. Och det är just de gångerna som det har blivit succé! Då snackar vi att oddsen varit riktig dåliga på en skada, att man anser att det är 30 % chans att hästen återhämtar sig igen. Men man sätter in sin målmedvetenhet, drar i trådar som finns och försöker hitta det där teamet som är bäst på just sin sak. Just en av de hästarna som vi gjort en sådan resa med vet jag snart är uppe på högsta nivå i dressyren igen. Kanske skriver jag ett inlägg om hans väg åter till tävlingsbanorna snart. En av mina mest utmanande kundhästar, helt klart för han förstod inte att han var skadad.

Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram.